9789178514458 by Smakprov Media AB

Att vĂĽga blomma ut

Jag tillägnar den här boken min underbara syster och mina underbara föräldrar, som har stått bakom mig i vått och torrt, i lugnt väder och när det har stormat full orkan. Aldrig har de slutat att tro på mig och alltid har den där hjälpande handen funnits där. Jag är så tacksam över att ni har funnits (och fortfarande finns) vid min sida. Många är prövningarna som ni har fått gå igenom när jag mått dåligt. Men tillsammans har vi lyckats att ta oss igenom det jobbiga. Nu ser jag med ljus i sinnet på framtiden an. Massor av bamsekramar från mig till Er, min underbara familj.

Att Våga Blomma Ut Att få leva ifred i sin egen identitet är långt ifrån en självklarhet Milla Johansson

Förord Boken du just nu håller i Din hand är inte vilken bok som helst. Det är en högst personlig bok som riktar sig till just Dig som kanske själv brottas med olika problem här i livet som gör att du inte känner dig riktigt fri i din egen identitet. Den riktar sig även till Dig som kanske har en i din närhet som brottas med liknande problem som jag. Jag utgick från min egen livserfarenhet när jag skrev den här boken och inte en endaste mening är fiction eller påhittat...allt har upplevts av mig själv och det är utifrån mina egna perspektiv som jag har skrivit det som står i den här boken. Det är omöjligt att skriva en sådan här bok genom att utgå från en annan människa och få den att låta trovärdig. Trovärdig vill jag att du som läser den här boken ska uppleva att den är. Ett tag fanns det en risk att denna bok inte skulle kunna bli av pga. självmordsförsök. Men du håller i Din hand ett exemplar som kommit till från mitt inre. Mina känslor, smärtor, drömmar, frustration, vrede, ilska, tårar, nedstämdhet, glädje....ja alla möjliga känslor i det hela känslomässiga spektrumet. Men utan följande personer så skulle den här boken aldrig kunnat bli av och jag vill tacka var och en av er för ert stöd, support och engagemang under min resa. Min syster Mina föräldrar Min faster

Min goda vän från Skåne, Annika...och min vänner norrut där jag har Vilda, Tina och Elsa m.fl. På hemmaplan har vi Jan, Liselotte, Kenneth, Thomas, Sonja, Jenna, Lena, Lena, Nina, Åsa, Katarina, Petra, Louice, Anneli och Klas. Lite längre söderut har jag Petra, Anders och Charlotte. Mitt Ex och hennes barn ska också ha ett varmt tack...liksom alla andra jag har haft någon kontakt med avseende denna bok. Den här boken kan upplevas tung och ledsam att läsa och ibland lite ostrukturerad...men det beror på att det är på detta sätt som jag skrev boken. Jag skrev när känslorna ville jag skulle skriva och de fick styra när, var och hur jag skrev. Den röda tråden har dock försökt hållas vid Könsdysfori och den komplexa livsbild som kan finnas kring denna diagnos.

1. Död och smärta Med bultande hjärta och paniken fullkomligen stormar i mig...vill dö...vill slippa ifrån smärtan. Den smärta som NI era jävlar har skapat...ni som har trakasserat mig, spottat efter mig, angripit mig på så många olika sätt....under så många år. Finner inte en endaste väg ut ur smärtan. Den är så intensiv. Likt en het eld bränner den inombords och det gör ont....förbannat ont! Ringa 112? Nej, då blir jag bara körd till den där psykakuten jag besökte en gång tidigare ett och ett halvt år sedan. Blev inte sedd där. Blev hemskickad med 6 piller Atarax. Jag som då behövde hjälp. Nu vill jag dö! Kan jag ringa någon i närheten? Vet inte. Hittar inget telnr till någon...trots att jag vet att det finns några där ute. Åka hem? Nej! Bara väggar där! Åka till någon? Ingen hemma antagligen...lördag eftermiddag. Åka till en vän som jag vet tar emot? 17 mil dit....orkar inte. Hjälp mig nu! Vill ha en kram! Det finns ingen kram! Tårarna forsar fram. Det spränger i bröstet. Kommer jag någonsin att bli accepterad och respekterad för den jag är? Känner bara hopplöshet. Kommer aldrig att kunna få vara ifred. Körde på motorvägen nu. Ökade farten. 120-130...den där klippan ser lockande ut. Tänk att slippa smärtan. Bli fri. Underbart!

Eller...den där betongpelaren? Mmmmmmm....eller rakt in i räcket där borta. Vågar jag? Klart jag gör. Det är bara att göra tänker jag. Styr mot räcket i 120....känns ingenting...bara tomt. Mörkret har tagit över totalt. Går inte att tänka överhuvudtaget. Bara känslor som gör ont. Passerar kantlinjen...bara några dm kvar.... Sen kom stöten! Den slet upp mig på vägbanan igen. Jag skakade av rädsla och smärta. Herregud! Jag inser att jag är beredd att ta livet av mig! Jag har gått över min heliga gräns! Den som jag trodde att jag aldrig skulle korsa. Typ, livet är heligt. Inte längre! Tårarna väller fram med denna insikt. Nej, döden är tydligen något jag klarar av att välja om impulsen blir tillräckligt stark. Detta skrämde skiten ur mig och jag åkte raka vägen hem, låste in mig och grät grät grät. Sedan berättade jag för alla jag kunde på min vänlista på FaceBook vad som nyss hade hänt. Hjälp mig! Hur hamnade jag här? En stor betydande orsak är den jävla könsdysforin och alla de komplicerade situationer i livet runtomkring denna diagnos. Mitt eget förhållande till könsdysfori är en smärtblandad glädje. Jag är så glad över att jag är en kvinna...men hatar min egen kropp som jag nu försöker forma om så den bättre passar mitt inre. Men just nu så skulle jag vilja kunna koppla upp mig mot alla mobbare där ute som gett sig på mig och överföra all min själsliga

smärta till allihopa på en och samma gång. Sen får vi se hur tuffa ni är. Men nu kan jag ju inte göra detta så jag jobbar på att finna sinnesro i det jag inte kan påverka. Försöker finna modet att förändra det som JAG faktiskt kan...och reflekterar över för att försöka inse skillnaden i mina val. Nu har det runnit en himla massa vatten under bron innan jag kom hit till där jag är idag. Allt har en början och så har detta. För min del började det när jag var ca 4-5 år. Aldrig kunde jag ana vad som komma skulle.

2. Tidig barndom Låt oss hoppa tillbaka från nutid...ca 40 år...och då hamnar vi där jag är ca 4-5 år. Vid den här tidpunkten var jag (vad jag kan minnas) en rätt lycklig liten knatte. Minns hur jag älskade att bygga trädkojor och gräva gropar i marken, leka med att bygga sandslott etc. Mina föräldrar var väldigt kärleksfulla och ville mitt bästa i alla lägen. Men även med den bästa avsikten och viljan så kan det ändå bli fel hur olika reaktioner från föräldrarna tolkas av ett barn. Jag har mer känslominnen än intellektuella minnen från den här tiden och det jag minns är att jag rätt tidigt var rädd för att göra fel. Rädd för att få skulden. Detta upplevde jag som en inre jobbig press då det medförde att jag per automatik började bry mig väldigt mycket om det jag gjorde var rätt eller fel...om jag kunde skada. Detta blev till en börda. Har ingen aning om hur gammal jag kan ha varit...ca 3-4 år...och minns hur jag hellre ville ligga ensam i sängen på kvällarna och lyssna på en LP-skiva (för er som inte vet vad en LP-skiva är så är det en stor skiva i en sorts plast, vinyl, med räfflor på ytan i vilken en nål löper) med Televinken som godnattsaga. Jag hade en liten grammofonspelare med rött plasthölje...ståendes på den lilla byrån vid min säng. Jag föredrog ensamheten...redan då började jag dra mig undan av någon anledning. Men Televinkenskivorna....vissa var riktigt läskiga. Som den där han var ute och flög på en dammsugare. Den var kuslig.

Jag minns att det fanns en granntjej på gatan nedanför. Jag tyckte hon var fin och lite mystisk. När jag umgicks med henne så kände jag skumma känslor...lite som att jag ville vara under hennes hud. Liksom bli henne. Jag trodde jag var kär i henne....vilket jag kanske också var. På den tiden hade jag fantasier om att bli uppslukad av en kvinna...att liksom ätas upp i min helhet och att jag försvinner in i henne. Jag tyckte att dessa tankar och känslor var väldigt trevliga men konstiga. Hemma så var det andra känslor som kom fram. Där kände jag ett behov av att stänga in mig på mitt rum. Utanför dörren så var det något som var ansträngande. Vet inte vad...men något i alla relationer där inne i huset. Något inuti mig reagerade på detta och jag upplevde ansträngning....en själslig jobbighet. Det var så mycket enklare att hålla mig för mig själv. Ungefär vid den här tidpunkten började även mina ticks. Jag kände ett behov av att utföra olika handlingar för att normalisera någon form av inre obalans. Jag var tvungen att sträcka på vissa muskler, tex nackmusklerna extra hårt...tills det kändes på "rätt" sätt. Då kunde jag sluta. För några minuter. Jag gick även runt och neg, hoade och gjorde ljud...som retade gallfeber på min storasyrra hahaha. Men jag tappade räkningen på alla olika ticks jag hade. Jag minns även att jag behövde titta rakt in i solen utan skydd...tills det gjorde ont på rätt sätt. Inte så hälsosamt! Men här började något att sippra ut i en form som jag egentligen inte ville ha...och i så här tidig ålder hade jag hur mycket ork som helst. Det var liksom hanterbart. Ångest.

Dessutom började min oro för första gången i livet starta....oron för att kunna råka illa ut på olika sätt...tex sjukdomar, skuld för att ha gjort fel på något sätt...kan nog uttryckas som ångest. Detta visade sig att komma att bli ett mentalt helvete och fängelse i årtionden framöver. Jag undrar än idag vad som startade allt detta....medfött? Att jag stängde inne en längtan i mig? Att jag har ännu en diagnos som jag inte är medveten om? Har idag Könsdysfori, OCD och Depression. Kanske kan lägga till nykter alkoholist idag....flest diagnoser när en dör vinner hahahaha. Oavsett vilket så var detta starten på ett helvete som väldigt få visste om. Knappt ens mina föräldrar. Vid 5-6 års ålder startade skiten.

3. Nu börjar det tunga Gör ett avbräck först med lite övrig info från nuet. Igår läste jag på SVT Text-TV om att WHO nu ska uppdatera sin handbok ICD-11, som klassificerar sjukdomar i världen. I den nya uppdateringen, år 2018, så är det inte längre klassat som en psykisk sjukdom, att vara en transperson. Det finns helt enkelt inga medicinska belägg för detta, att det skulle vara någon sjukdom! Jag vet att det i Sverige ändrades motsvarande i lagen 2009....och nu hakar resten av världen på (får vi hoppas) i och med WHO:s nya ställningstagande! Men jag är inte naiv. Lagar går att ignorera. Så hoppar jag tillbaka igen ca 40 år igen...vilda skutt här :-) När jag gick i lekskolan (årskurs 0 tror jag det kallas för idag), så minns jag hur min inre oro började få fäste. Denna oro var en smygande känsla som jag aldrig noterade att den kom. Utan det var mer att jag råkade ut för olika jobbiga situationer som tog över mitt inre fullständigt och ren och skär rädsla fanns där...eller sorg. En gång kommer jag ihåg att jag satt på golvet och skulle trä på sådana där pyttesmå cylinderformade plastringar på ett snöre och göra ett halsband. Tyckte då det var en väldigt spännande idé att försöka peta upp en sådan i näsan. Den fastnade givetvis. Fick panik. Trodde jag skulle råka ut för något hemskt. Snöt till och den kom ut. Andades ut. Gjorde aldrig om det igen. Smart! Detta var bara en isolerad händelse som väckte obehag, rädsla och ångest. Vad var det som var på väg att hända?

På lekskolan så fanns där en fröken som var helt underbar. Hon gav mig en sådan trygghet och jag ville bli ett med henne i själen. Jag tror det beror på hennes mjuka sätt och alla fina klänningar hon bar. Minns henne på avslutningsdagen som var en solig sommardag och jag får en kram av henne. Hon var klädd i gul sommarklänning som var vid och gick ner till anklarna. Hon kom fram och gav mig en varm kram och jag blev helt varm inombords och fick gelé i knäna. Vilken SJÄL hon hade. Hon gjorde mig hel på djupet. Lämnade sedan denna underbara stund och kastade mig in i ett sommarlov, som på den tiden kändes som en evighet. En underbar evighet. Ca 10 veckor senare skulle jag börja i årskurs 1 på en skola byggd av en massa gult tegel. Minns hur jag gick till skolan i sällskap med mamma första dagen. Var supernervös. När jag kom till skolan så var det en massa nya ansikten. Jag tyckte att vissa av killarna verkade så tuffa och jag blev lite rädd för dem. Höll mig på min kant och iakttog mest. Från den dagen så skulle det visa sig att jag kände ett konstant behov av att visa mig duktig, prestera...för på det sättet blev jag sedd och kände att jag hade något värde. På rasterna så lekte jag med de andra och verkligen ansträngde mig för att ta plats bland killarna...men det var egentligen inte jag...jag ville något annat...men visste inte vad. Visste dock väldigt tidigt att jag hatade fotboll för där var det lagindelning och jag kände mig kritiserad...eftersom jag inte trodde på min egen förmåga. Var

livrädd för att göra fel med bollen för jag ville inte få kritik...ville bli sedd... Men jag upplevde skolvärlden som hård, kall och bara en massa prestationer. Denna roll blev jag väldigt bra på att spela...prestera och vara flitig. En fasad. Samtidigt så fanns där en annan del i mig som kände en attraktion mot det som tjejerna gjorde. Det var betydligt mer lockande, varmt och fyllt med liv.....men jag vågade inte. Ville inte riskera att bli retad av de andra killarna. När jag började årskurs 3 så kom det in nya människor i klassen och det var då ett 8-9 år långt helvete började, tillsammans med det andra nya helvete som skulle visa sig ta fart. Jag blev mobbad i det tysta av en och samma person som valde att gömma mina saker titt som tätt och när jag bad om att få dem tillbaka så fick jag inte det. Detta gjorde skitont i mig och jag var ledsen på djupet...det verkligen sved! Det som denna gärning skapade var att min trygghetszon skadades av detta intrång. De här 8-9 åren med denna mobbing satte djupa sår i min själ och de finns kvar lite än idag. Personen som gjorde detta mot mig är idag helt neutraliserad i mitt inre och jag väljer att inte ta in denna person i mitt liv igen, på något sätt. Under åren i lågstadiet och mellanstadiet kom även min otrygghet inombords att öka än mer. Den födde även ångestkänslor. Jag minns hur jag verkligen led av dessa ångestkänslor. Ett tillfälle (för att nämna ett exempel) när ångesten fick panik var när jag lyckades sticka mig i handen på en blyertspenna. Tänkte då: Nu kommer jag få blyförgiftning! ...det var ju en blyertspenna.

Minns hur jag gick hela dagen och hade ont i magen, tittade på min handled för att se om mina blodådror blev röda eller mörkare. Det kändes som en evighet innan dagen var slut och jag kom hem till mamma som kunde lugna mig. Mamma var min trygghet. Men från och med årskurs 3 och ända till gymnasiet så blev mina dagar till ett helvete av mobbing och ångest. I ca 10-årsåldern kom jag i kontakt med orientering efter att ha provat på friidrott, fotboll, gymnastik, tennis, simning och även balett. Jag minns hur otroligt lockande balett verkade...det tilltalade verkligen min själ. Det vackra, fina och feminina (så var min bild av detta då)...men jag vågade inte. Hade ett enormt behov av att dölja detta och spela en duktig och tuff kille. Men jag ville inte vara macho...där gick verkligen gränsen. Orienteringen visade sig vara den underbara fristad som jag sökt i flera år. Ingen som anklagade, ingen som gnällde. I skogen fanns bara träd...och de klagade inte. Detta var underbart! Jag tror att detta blev min räddning för att inte gå under som barn. Så under ett par år så blev orienteringen min underbara (den blev inte så underbar längre fram vilket jag skriver om längre fram) värld att vistas I, för där fick min själ lugn och ro...plus att det visade sig att jag hade talang för att springa och läsa karta...så jag blev ju duktig på det...och fick beröm...och fann där att jag fick ett värde och blev sedd. Cirkeln var sluten av: träning - tävling - bekräftelse - känns mig sedd - känna mig omtyckt En ond cirkel!