Monsieur Cul-de-sac
KENNETH WILSON
Monsieur Cul-de-sac
© Kenneth Wilson 2019 Konstnär: Roland Van Lerberghe (1909-1997) Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7851-430-4
Innehåll 3 juni 1971 La Pointe du Grouin 1
7
Januari 1972
9
April 1972
2 3
17
15 april 1972
4
23
15 – 16 april 1972 Maj 1972
5
30
6
36
6 – 7 maj 1972
7
42
9 maj 1972
8
45
9 maj 1972
9
48
10 maj 1972
10
54
22 maj 1972
11
59
29 maj 1972
12
63
Septemper 1972 Juni – juli 2012
13 14
30 september 2012 3 oktober 2012
68
16
75 15
80 84
5 – 6 oktober 2012
17
93
7 oktober 2012
18
101
8 oktober 2012
19
112
9 oktober 2012
20
127
10 oktober 2012
21
130
11 oktober 2012
22
138
5 december 2012
23
146
Musikreferenser i Monsieur Cul-de-sac
149
3 juni 1971 La Pointe du Grouin 1
Tung är min ödeslott, Vägrar jag följa siarens bud. Tung om jag tvingas att Offra min dotter Aischylos: Agamemnon
M
onsieur Reynaud var klädd i en gråvit linnekostym med svettfläckar under armarna. Med näsduken torkade han svett ur pannan och vevade ned sidorutan. Luftdraget kändes som värmen från en trasig fläkt på högvarv. Stigningen blev allt brantare, vägen alltmer gropigare och framvagnen vibrerade. När bilen segade sig uppför backens krön, krängde den till och ratten slant i händerna. Granitklipporna reste sig mot himlen som mörka kritstreck på ett ljusblått ark, nedanför skimrade det blågröna havet. Han bromsade in nära en gångväg och sa till Claire: – Gå du i förväg, hitta en plats där vi kan sitta. Glöm inte matkorgen. Hon gick utefter stigen i det gassande solskenet. Hon hittade en öppning i den täta vegetationen intill en stenbumling, tog ut duken och lade den på marken. Hon såg sig omkring på det tysta landskapet, följde med blicken en ödla som kilade in bland några stenar, tittade sedan ner mot parkeringen. Han satt kvar i Citroënen. Läpparna rörde sig och han ruskade häftigt på huvudet. Hennes hjärta dunkade hårt och det knottrade sig på armarna. 7
Claire hade ertappat honom när han betett sig likadant ett par veckor tidigare. Hon hade råkat passera hans arbetsrum och hörde röster inifrån. Dörren var halvöppen och hon fann honom gestikulera och prata för sig själv. – Det är bara när jag är lycklig som jag uthärdar tystnaden…jag hatar tystnaden, sa han gång på gång och slog näven i bordet. Hon vände bort ansiktet och strök handen över blåmärkena, som syntes på ena överarmen. I samma stund som hon tog fram kaffekopparna föll en skugga framför henne. Hon såg sig om över axeln. Nånting var fel, han sluddrade och ögonen var glasartade. Plötsligt stack det till. Hon stapplade och störtade handlöst mot marken. Fragmentariska minnesbilder blixtrade förbi. Hon låg i bilens baksäte…repet skavde sönder handlederna…läpparna vägrade forma orden…locket stängdes, naglarna fläktes upp. Det var becksvart, tyst och trångt. Hon frös så hon skakade och upptäckte att hon var naken. En dov smärta strålade ut från handen och det kändes som nåldyna när hon nuddade kinden med sina uppfläkta naglar. Ögonen klibbade ihop och då hon ansträngde sig för att skrika snördes strupen samman. Hon lät fingrarna glida längs sidan och märkte att hon låg inklämd på en fuktig vadderad bädd. Hon kände en frän doft av urin sticka i näsan. Hon hade kissat ner sig. Armarna och benen tillhörde inte kroppen längre. Hon lyfte på huvudet… stötte mot någonting hårt. Hon mindes åkturen…klipporna…utsikten…trodde först det var en lek…ett metalliskt föremål glimmade till… smärtan i armen…gjorde ett sista försök att häva sig upp… långsamt gled hon in i mörkret.
8
Januari 1972 2
T
homas blickade upp mot himlen och färdades i en rymd som hos Chagall. Tittade sedan förstrött på den bretonska landsbygden, samtidigt som han i tågfönstrets spegelbild fick syn på Karin sitta försjunken i Swanns värld. De hade träffats på en fest, som en kompis ordnat. Det första han lade märke till var hennes långa hår och allvarliga min, som påminde om en ung Françoise Hardy på skivomslaget till Tous les garçons et les filles. Karin slog igen boken, sträckte på sig och även hon såg ut genom fönstret. Januarisolens bleka ljus lyste över en ändlös rad av små åkerlappar. Mellan åkrarna skymtade hus i nordfransk stil med trekantiga tak, vita granitväggar och gavlar av bruna trästockar. Snart avlöstes de lantliga husen och fälten av gråa förortsvillor och välansade trädgårdar. – Vi får göra oss i ordning, sa han, reste sig och tog ner resväskorna. Hon stoppade boken i ryggsäcken, ställde sig bredvid honom och hjälpte till med bagaget. Då expresståget från Paris saktade ner farten och rullade in på Gare de Rennes, trängde de sig ursäktande förbi resenärer på väg mot tågdörren. De rusade längs perrongen in i stationsbyggnaden och köpte biljetter. Mannen i luckan pekade mot utgången. – Skynda er. Tåget till Saint Malo står vid plattformen till höger, lycka till. Ett äldre par hasade sig fram med sina trunkar och Thomas hjälpte dem stiga ombord. Båda andades tungt 9
när de kom in i tågkupén och kvinnan torkade sig om halsen och nacken. – Tack snälla ni, vilket land kommer ni ifrån? sa hon och stoppade ner näsduken i handväskan. – Vi är från Sverige, jag har fått ett stipendium för att studera vågkraftverket strax utanför Saint Malo, sa hon. Den gamla damen nickade och log, sedan vände hon undrande blicken mot Thomas. – Och jag skriver på en doktorsavhandling i litteratur, sa han. – Det förefaller spännande. Är det sant att det går isbjörnar omkring på gatorna i Sverige? sa hon. – Jag kan försäkra det inte finns några alls. Vill ni möta dom får ni fara upp till Norra ishavet. Semestrar ni i Bretagne? sa Karin. Hon slog ner ögonen och sa: – Vår son var kompanisjukvårdare i Normandie och Bretagne 1944. Vi är här för att hedra Nigel och kamraterna som dog under de första veckorna efter landstigningen. Han hjälpte de skadade i öppen terräng, som landskapet här utanför. – Vi fick tre brev från Nigel, sedan kom ett kondoleansbrev från krigsministeriet, sa han och tog hustruns hand och kramade den. Han såg ut över fälten som virvlade förbi. – Nigel hade inget vapen, endast en rödakorsarmbindel. Tror ni krypskyttarna respekterade den? Många av sjukvårdskamraterna blev skjutna innan de hann stiga ur jeeparna. Kvinnan tittade vädjande på sin man – Jag vet Margaret, jag skall inte förmörka ungdomarnas livssyn. – Snälla, berätta mer, vi svenskar är lycklig lottade, vi har inte varit involverade i någon konflikt på 150 år, sa hon. 10