9789178514168

Slakten pĂĽ Kulturmagasinet

SEPPO PENTTINEN

Slakten pĂĽ Kulturmagasinet

© 2019 Seppo Penttinen Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7851416-8

¤¤¤ Sommaren var i antågande och längtan efter en lång skön semester smög sig på alltmer. Det var ännu några veckor kvar innan han skulle kunna släppa den oro som allt mer gnagde i hans medvetande.

Rune tänkte på flickan. Han borde ha låtit bli. Ett miljöombyte skulle kanske lätta på trycket. Han behövde resa bort, men vart hade han inte bestämt. Det fick inte se ut som att han flydde fältet.

Rune drog den tunna jackan tätare om kroppen när han gick längs Köpmangatan. Kepsen var neddragen över det gråsprängda håret, som stack ut som tussar vid öronen. Han borde klippa sig, men det kändes obekvämt att se sig själv i spegeln hos en hurtig frisör som pratade oavbrutet. De var tydligen stöpta i samma form. Pladdrade om saker som inte intresserade honom ett skvatt. Han kände sig generad i deras händer. Han hade försökt att klippa sig själv med klent resultat, så nu lät han det växa.

De nya skorna kändes bekväma på den torra asfalten, de gav en försmak av sommar. En flyktig tanke for till gatuförvaltningen, som lyckats sopa bort vinterns sand från gator och trottoarer. Det hade dröjt till en bit in i maj. Nu bländade solen honom, och han drog ner kepsen djupare. Rune var på väg till Kulturmagasinet. Det var hög tid att komma igång med jobbet uppe på vinden. Gamla tidningslägg från Sundsvalls Tidning skulle paketeras sen de genomgått en skanning och digitaliserats. Han gruvade sig över att gå upp på vinden där kartongerna låg travade. Det var mörkt och dammigt.

Men det var inte arbetet som var orsaken till oron. Det var det som hänt där uppe som störde honom.

Rune svängde ner på Esplanaden och genade över Vängåvan där vattnet strilade i fontänen. Duvorna satt i oroliga klasar och väntade på stans pensionärer. De var trogna besökare med sin fågelmat.

Han gick förbi butiken Sköna Under och kastade en snabb blick i deras skyltfönster, innan han tog de sista stegen på Nybrogatans gatstenbelagda trottoar.

Han gick in bakvägen. En uteliggare hade lagt sig på trappan med en tidningsbunt under huvudet. Samma karl som legat där och 5

kvartat sen i våras. Rune hade försökt byta några ord med honom men inte förstått språket när han fått svar. Nu nickade de bara till varandra. Olika faller ödets lotter, tänkte Rune när han stängde dörren efter sig.

Han tog hissen upp till vaktmästeriet och hängde av sig jackan på en krok märkt »Jansson«. Det var inte mycket till kontor egentligen.

Ett rum med kokvrå och några skåp. En kaffekokare som sett sina bästa dagar och ett mini-kök att diska koppar och fat i. Rune lade in lunchmaten i kylskåpet. Det var bara i undantagsfall han åt ute på stan eller i restaurangen som fanns i huset. Det var för dyrt helt enkelt.

Den här tiden på morgonen var det öde och tyst. Biblioteksfolket brukade dyka upp först vid 8-snåret. Samma sak med de som helt nyligen tagit över caféet i foajén.

Ett tag funderade han på att ta trapporna de sista stegen upp till vindsplanet i den ombyggda magasinsbyggnaden. På den blekgula tegelfasaden satt en skylt med texten »Kvarteret Skonerten«. Ett namn bevarat från den tid då byggnaderna fungerat som riktiga magasin, men som nu var helt inglasade monument över 80-talets ombyggnadsera i Sundsvall. Fyra stora magasinsbyggnader hade fått en överglasning och en innergård som döpts till Lars Ahlins torg, till minnet av den kände Sundsvallsförfattaren. De gamla skyltarna satt kvar för att bevara känslan av ett genuint kvarter.

Rune tog hissen. Hissdörren gick upp med ett välbekant gnekande och slog igen bakom honom med en duns. Det var några meter fram till lagerutrymmet. Han blev stående. Dörren var uppbruten. På golvet framför hans fötter låg träflisor. De hade hamnat över några mörka fläckar som såg ut att ha torkat. Han tog några steg fram till den blekgrå dörren. Petade försiktigt upp den med armbågen, och klev in i det dunkla rummet och sträckte sig mot belysningsknappen. Plötsligt badade allt i ljus. Han kastade sig förskräckt bakåt och skrek i vånda, – Det var det jävligaste, det får inte vara sant!!

Rune tog trapporna i ett språng ner till vaktmästeriet. Han satte sig och drog åt sig andan.

– Vad ska jag göra, inte det här också, det här är mer än jag orkar med, nu måste jag tänka klart innan jag ringer 112.

6

Efter en stund tog han fram mobilen och slog numret. Han tyckte det tog en evighet innan han fick svar.

– Det har hänt nåt förbannat otrevligt på Kulturmagasinet, skicka hit polisen så fort som möjligt, nästan skrek han i telefonen samtidigt som han kände att han höll på att spy.

– Vad är det som har hänt och var på Kulturmagasinet? frågade rösten på 112.

– Det ligger en död människa uppe på vinden – och den är styckad, kved Jansson till svar.

– Var ringer du ifrån?

– Jag är vaktmästare här och hittade liket alldeles nyss.

Rune fick lämna namn och telefonnummer och blev tillsagd att möta polispatrullen som skulle komma direkt. Han drack lite vatten och tog trapparna till entrén. Satte sig så att han såg ut genom glasdörrarna. Tiden gick i snigelfart och tankarna malde i hans huvud.

Det här kunde bli en fruktansvärd soppa om han inte skötte sig.

Rune svor tyst för sig själv och önskade sig själv till någon helt annan plats. Men var samtidigt riktigt förbannad på att behöva vänta. Han betalde skatt så det räckte, men när han för en gång skull behövde hjälp så tog det en erbarmlig tid. För nu var det bråttom, och han måste få ordning och reda i sitt huvud.

Han kunde ju inte låta människan bara ligga där. Han hade varit tvungen att ringa 112. Rune försökte skingra tankarna genom att läsa anslagen som var uppsatta i foajén. Men det var lönlöst. Bilden av kroppen hade etsat sig fast på näthinnan. Allt kändes plötsligt overkligt. Hur han än tänkte fick han inte ihop det. Äntligen kom de. Jansson öppnade och släppte in två uniformerade poliser. Han drog kort vad han hade sett och de slog följe upp till vinden. Han blev han tillsagd att stanna vid hissdörren. Polismännen, varav den ena var betydligt äldre, tog på sig ett par blå plasthandskar innan de öppnade den gamla trädörren som Rune lämnat lite på glänt. De gick in och var borta några minuter.

De spärrade av hela vindsutrymmet och sa att kriminaltekniker och utredare redan var på väg. Jansson fick visa vilka möjligheter det fanns att ta sig upp till vinden. Avspärrningar sattes upp med blått och vitrandigt band. På dörren klistrades en gul skylt med tex7

ten »AVSPÄRRAT« enigt 27 kap. 15§, med tillägget: »Överträdelse medför straffansvar«. Oron spred sig som en löpeld i Runes kropp.

Avspärrningen, skylten och polisernas närvaro förstärkte det helvete han hamnat i. Och han såg sig själv som en bidragande orsak.

Den äldre polisen tog fram sin bandspelare när de gått ner till vaktmästeriet. Rune orkade knappt svara på frågorna. Han kände sig helt bedövad efter upptäckten av kroppen. Hur han än försökte koncentrera sig for tankarna åt ett helt annat håll. Det var inte frågorna, det var något helt annat som bekymrade honom. När förhöret var avklarat, blev han tillsagd att inte prata öppet om vad han sett.

Det skulle kunna försvåra utredningen. Han lovade hålla tyst. Han gick ner till cafeterian och köpte en kopp kaffe. Satte sig längst in i den inglasade pergolan. Han ville vara ensam med sina tankar.

8

¤¤¤ Den här morgonen var jag ner till kopieringsrummet för att printa ut förhör som jag hållit. Ärendet hade jag haft under en längre tid.

En serie av våldtäkter som äntligen höll på att klaras upp. Kopiatorn trasslade som vanligt och displayen skrev »papperstopp« med illröda bokstäver. Jag svor högt och gick in till »Rådhuset« som polishumorn döpt vår caféteria till. Slog mig ner där jag alltid brukade sitta. Det fanns en oskriven regel att inte inkräkta på redan insuttna domäner.

Försök har gjorts i den riktningen, men det har straffat sig på ett eller annat sätt. En kopp kaffe före morgonsamlingen halv nio, var en vedertagen regel på roteln för grova brott där jag har min dagliga gärning.

Jag hann inte dricka upp, förrän jag såg min rotelchef Vanja Laurin stå i dörröppningen. Hon såg sig omkring. När hon fick syn på mig gjorde hon tecken som visade att hon behövde prata med mig på tu man hand.

– Följ med mig upp på rummet så drar jag hastigt vad som hänt, det går inte att sitta här nere så att alla hör, då vet tidningarna det samtidigt, sa hon är jag gick fram till henne.

Okej, sa jag och följde henne de tjugo välkända stegen upp i trapphuset innan vi var framme vid kriminalavdelningens korridor, och Vanjas tjänsterum i hörnet av våningsplanet.

– Sätt dig så får du höra, sa hon.

Jag slog mig ner i en av de bruna kontorsstolarna. Vanja satt bakom högar av papper. Hon såg lite blek ut och det mörka håret var inte så välfriserat som det brukade vara. Jag undrade varför. Hon tog av sig glasögonen och började putsa dom innan hon fortsatte.

– Klockan 07.16 ringde en vaktmästare som jobbar på Kulturmagasinet till 112. Han sa att han hittat en styckad kropp uppe på magasinets vindsutrymme. Yttre befäl har varit där och konstaterat att det stämmer. En styckad kvinnokropp i ett lagerutrymme där dörren var uppbruten. Vaktmästaren skulle dit och sortera något som jag inte har koll på. Avspärrningen är gjord och jag har skickat 9

teknikerna Östensson och Wallin dit. De har nog inte kommit fram än, de måste ju packa med sig sina prylar först som vanligt.

– Okej, det här låter inte som något man vill höra direkt på morgonen. Var det uppe på vinden sa du? Vad vill du att jag ska göra nu?

Vanja drog fingrarna genom håret och tog på sig glasögonen. Hon sträckte på sig och sa, – Jag vet att du har ett annat ärende som brådskar med folk som sitter häktade, men jag har ingen annan som kan ta det här. Du får med dig Bårman, han kan sin sak som du vet, även om han också sitter i skiten med mycket annat.

– Bårman blir bra, det här kommer att ordna sig bara det inte drar ut på tiden, för då kommer det andra ärendet jag har att bli ett åklagardilemma. Jag vet inte om Martin har tillräckligt på fötterna för att kunna begära förlängning av häktningstiden hos tingsrätten.

– Ta ett snack med Bårman och med teknikerna och hör av dig till mig när du vet lite mer sen ni varit till platsen. Inget surr med andra än, men det lutar åt att vi får köra igång PUG-varianten och försöka besätta de olika befattningarna. Och då har jag tänkt mig lite stöd utifrån länet. Skit också, det här ville jag inte ha på mitt bord just nu. Jag ska ju på kurs om ett par veckor. Och undra vem det är som ligger där i bitar. Jag tar ett snack med Martin på åklagarkammaren så han vet hur det ligger till. Han behöver väl lite information även beträffande den döda kvinnan, även om det inte är ett direkt åklagarärende ännu. För någon misstänkt finns ju inte i nuläget. Sen skulle jag vilja prata med dig lite angående ett litet privat bekymmer om det går bra?

Jag lämnade Vanja bakom skrivbordet. Hon hade inte sett så glad ut på sistone. Jag hade en föraning om vad det kunde vara som störde hennes sinne när hon ville prata om privata bekymmer. Hon hade anförtrott sig till mig tidigare.

Nu hoppades jag att det nya ärendet skulle klaras av raskt. Ett styckat lik lutade dock kraftigt åt ett spaningsmord. Att köra igång polisens utredningsmetodik för grova brott, det som förkortades som PUG, skulle nog kräva mer än några utredare utifrån länet. Och om det fanns kompetenta utredare som behärskade PUG-metodiken, det var jag högst osäker på. Riksmordkommissionen brukade ställa 10

upp med några gubbar, om det inte blev någon lösning den första månaden i ett spaningsmord. De hade årtionden med erfarenhet av stora komplicerade ärenden. Men deras hjälp kunde vi bara räkna med i det fall de inte var kraftigt engagerade på annat håll.

Nu gällde det att hitta Bårman, och det kunde ibland vara nog så svårt. Fanns han inte på rummet så var träningslokalen ett säkert ställe. Mycket riktigt. Bårman, en välbyggd mörkhårig man kring 40, eller i sina bästa år som han brukade säga, låg utsträckt på en bänk med tunga hantlar i varsin hand.

– Du verkar vara i ett nödläge, sa jag kanske lite väl spydigt.

Bårman stönade och tog i så att ådrorna svällde i tinningen. Svetten pärlade i ansiktet och det såg ut som att han varit en bra stund i tortyrkammaren.

– Nu är det dags för allvar och slut på leken, vi har jobb och det brådskar. Ta på dig paltorna och kom upp så får du veta. Du är ju nyfiken av dig så det lär väl inte dröja hoppas jag. Men pudra näsan först så att du blir anständig. Du är ingen vacker syn där du ligger.

Bårman hade sina söndertvättade polisskoleshorts på sig som vanligt. De hade blivit ett stående skämt på avdelningen. Jag tog tillfället i akt.

– Du Bårman, luftiga kläder hjälper mot svamp.

Han rörde inte en min. På väg mot dörren fortsatte jag.

– Vi har bråttom. Det har hänt en grej på Kulturmagasinet. Vanja har gett direktiv. Vi ses på kontoret om fem…

Snusdosan träffade mig i nacken. Träffsäker som vanligt.

Det tog inte lång stund innan Bårman steg in på rummet. Oklanderligt klädd i bredspåriga mörkgröna manchesterjeans, bruna skor och kortärmad pikéskjorta, väldoftande och grann. Han korsade de muskulösa armarna på bröstet när han slog sig ner.

– Vad surrar du om, har det hänt något som gör att jag måste släppa det jag har för händer. Du vet att jag sliter häcken av mig inne på kontoret för att det ska gå ihop. Kom inte och säg att du har fått ett uppdrag som du inte klarar ensam, utan behöver be mig om hjälp. Den som du av och till klandrar och ber fara dit pepparn växer. Men idag passar det tydligen, låt höra.

– Sliter och sliter, det blir mycket arbete kvar i slutet på månaden 11

om man ligger med hantlar i händerna varje dag. Och du slet ju bra där nere nyss. Finns det inte några lättare varianter som du orkar med. Men till allvaret nu. Vi har ett nytt mord att ta hand om. Det andra vi sliter med får vila ett tag enligt Vanja.

Jag drog det jag visste för Bårman och han ställde inte några frågor. Han insåg att vi måste skynda oss iväg till teknikerna och se vad som skulle göras på direkten. Vi tog en tjänstebil och styrde ner till Kulturmagasinet. Där var det som vanligt en fredag förmiddag.

Utanför entrén satt en tiggare med sin mugg. Inne rörde sig folk mellan biblioteket, museets nya fotoutställning och kaféet. Allt såg ut som det brukade. Ingen visste att det låg ett styckat lik ovanför deras huvuden.

– Fan jag glömde säga till Vanja att hon måste bärga övervakningskamerornas filmer. Jag vet inte om det sitter någon kamera som tar området kring det här huset, men vi kan ha tur. Jag ringer henne.

Vi vet ju inte ens när det hände.

Jag ringde Vanja och därefter till teknikern Wallin som kom ner och mötte oss.

– Det här blir inte lätt, sa han på sitt sävliga sätt när vi kommit in i hissen utom hörhåll för andra. Vi har lagt ut lite plattor att gå på om ni absolut måste ta er en titt på eländet. Annars har vi fotat en del som ni kan få senare idag. Vi väljer som alltid foton som passar att ge er utan att försvåra er förhörssituation.

Det var en oskriven regel att kriminalteknikerna höll inne med material i möjligaste mån. Man ville helt enkelt inte att uppgifter till exempel om offrets skador skulle vara kända, annat än för en mycket snäv krets. I det här fallet skulle det initialt begränsas till rotelchefen Vanja och avdelningschefen på krim, Sara Syrén, visade det sig. Tanken med det hela var att undanröja möjligheten för förhörsledaren att oavsiktligt överföra viktig information till den som skulle höras.

Kort sagt var det ett sätt att kvalitetssäkra förhörssituationen. Ingen försvarsadvokat skulle få möjlighet att klandra förhören.

– Näe, det räcker om vi ser själva miljön och att ni drar det ni kan lämna ut. Vi behöver få ett lite bättre grepp om vad som skett och vem offret är, sa jag och kände ett starkt obehag av att behöva gå in i vindsutrymmet.

12

Kriminalteknikerna hade riggat upp belysningsarmaturer utanför den uppbrutna dörren. Även inne i själva lagerutrymmet. Allt var dränkt i ljus.

– Vår bedömning är att det inte är meningsfullt att vi säkrar spår på den skrovliga golvytan som leder fram till dörren. I vart fall inte som vi bedömt vid en hastig titt. Inne i lagerdelen har vi redan säkrat ett par meter golvyta för att få eventuella skoavtryck. Som ni ser har vi dragit en strömsladd från uttaget därute på väggen för att aktivera våra skivor som säkrar skospåren, eller DLK:n som vi kallar det på fackspråk. Sen har vi lagt metallplattor att stiga på för att komma fram till offret utan att kontaminera resten av golvet. Ni kan gott kliva in innanför tröskeln och ta er en titt om ni tar på er sko och munskydd. Ni kommer att se miljön och delar av kroppen som ligger lite dold därifrån. Blir det okej för er del?

– Visst, det blir bra, sa jag och tog på mig skydden och klev in.

Att se människor lemlästade av olika anledningar var jag van vid.

Men det fanns något annat som störde mitt sinne varje gång jag tog mig upp på en vind. Jag fick lägga de tankarna åt sidan. Rummet var stort med ett litet ovalt takfönster. Längs väggarna fanns trähyllor som var belamrade med bruna kartonger i olika storlekar. Kraftiga träbalkar stöttade taket och löpte ner till golvet.

– Näe fy fan så illa det ser ut, stönade Bårman bakom min rygg.

Jag såg att han vände sig bort.

Jag kunde inte annat än att hålla med. Bakom en hög med kartonger låg en lemlästad kvinnokropp. Huvud och händer saknades.

Halskotpelaren som stack fram som ett vitt spjut i en blodig sörja vid axlarna. Mer såg jag inte av kroppen. Golvet var täckt med levrat blod som hade antagit en brunröd nyans. Det luktade härsket blod i hela rummet. Delar av väggen och kartongerna närmast liket var täckta med blodstänk. Det hade tydligen sprutat i riktning mot väggen innan det runnit ner mot golvet. Det knöt sig i magen och jag kände hur jag bet ihop tänderna när jag gick ut i korridoren.

– Ja det här är utgångsläget, sa Wallin, vi får se var vi hamnar när vi gjort vår undersökning. Det vi kunnat se hittills ger inte så stort hopp egentligen när det gäller spårsäkring. Men ni vet hur det brukar vara. Vi letar och letar och har vi lite tur hittar vi ett guldkorn.

13

Men en sån här plats tar lite extra tid. Ju färre spår vi hittar, desto längre tid lägger vi ner.

Wallin sa att offrets ben, som vi inte kunde se från den plats vi stod på, var bundna med buntband i svart plast. Kring buntbanden satt ett rep, som i sin tur hängts upp i en av takbalkarna. Wallins uppfattning var att den som gjort det haft en bestämd avsikt. Tortyr låg inte främmande för honom.

En annan omständighet som de lagt märke till, eller snarare som de antog, var att gärningsmannen eller männen, tagit av sig skorna innan de lämnat förrådet. Annars borde golvet utanför dörren ha varit fullt med blodiga skospår. Nu fanns det bara droppar. Wallin bedömde att det skulle ta dagar att säkra spår innan de var klara.

Och sen skulle vissa spår behöva analyseras vid NFC i Linköping.

Vi kommer att ta hit Stina från jobbet. Hon tar den sedvanliga 360 graders vyn med den roterande kameran över rummet. Det enda vi i nuläget kan släppa till er är att vi inte hittat hennes huvud eller händer. Det kan innebära att man försökt försvåra identifieringen.

Den andra variabeln är att man tagit de delarna som souvenirer för sin sjuka fantasi. Vi kan också släppa att vi hittat en trasig och blodig lapp, troligen en restaurangnota där det står något asiatiskt namn, Chai Nat River. Jag har aldrig hört det namnet här i stan i vart fall. Vi säkrar lappen för att se om vi kan få fram något DNA eller fingeravtryck. Det var det sista beskedet från Wallin när vi lämnade teknikerna att rota i röran. Det kändes befriande att åka därifrån.

Jag kände en lättnad när vi lämnade vindsutrymmet och åkte tillbaka till stationen.

– Har du någonsin förstått hur man väljer att arbeta som kriminaltekniker? Kan du fatta hur de står ut? Är det inte naturliga dödsfall, folk som hängt sig, förruttnade lik som luktar satan, så är det ett sånt här helvete som det här med styckningen som de tvingas handskas med, sa jag när vi kört ner i garaget.

– Näe, det är obegripligt, man får hoppas att de vänjer sig. Det är ju inte många som slutar när de väl har börjat. Men jag skulle definitivt inte stå ut med liklukten. Jag har spytt några gånger när jag kommit in i lägenheter där folk legat i veckor utan att nån har saknat dom, sa Bårman i hissen upp.

14

– Kommer du ihåg anledningen till att du själv valde yrket, frågade jag.

– Ja, det var ganska givet. Jag kom ju från ett hem där farfar varit landsfiskal i Svenstavik. På nåt sätt hade jag det i blodet. Det pratades mycket polis hemma hos mig. Sen blev jag skolpolis och fick bära koppel. Det finns ett foto på mig som jag har kvar. Där står jag vid ett övergångsställe och ser till att ungarna kommer över. Jag minns hur stolt jag var när det var min veckodag att stå där.

Vi blev stående utanför hissen när vi kommit upp.

– Ja, för mig var det nog lite annorlunda. Vi hade det lite knapert hemma minst sagt. Mamma och pappa var alkisar som du vet. Periodare som det så vackert heter. Jag växte upp i den misären. Vid något tillfälle hade polisen gjort ett ingripande mot både mamma och pappa. Jag var väl kanske 7-8 år då. De kunde inte lämna mig ensam hemma. De tog med mig till polisstationen där jag fick sova över natten innan de skickade mig till skolan på morgonen. Men det som etsat sig fast i sinnet och som jag tänker på än idag, var hur jag blev behandlad av de som jag vanligtvis var rädd för, efter allt som hänt under mina första levnadsår.

– Hur menar du då?

– Det här var inte första gången som polisen kom hem till mig.

Det hade inträffat en del allvarliga saker som jag inte vill berätta om.

Det var inte alltid som jag låg i min säng på natten. Det fanns ett vindsutrymme där jag brukade vira in mig i trasmattor. Jag minns fortfarande det helt tydligt. Det var kallt och spyflugorna kröp sakta på ett skitigt glas i ett lågt spröjsat vindsfönster. Var det månsken, sipprade det in lite ljus.

– Det måste ha varit kallt. Varför gick du dit upp?

– Jag smög upp där för att kunna sova, när de bråkade och slogs med varandra på kvällen. Pappa hade en ovana att sjunga för full hals, en och samma sång i timmar när han var på fyllan. Bara för att hetsa mamma. Minnena kommer tillbaka så fort jag går upp på en vind och känner den unkna doften av gammalt dammigt trä. Det var inte helt bekvämt att traska iväg till skolan hungrig de morgnarna jag vaknat däruppe.

Jag minns avundsjukan mot de som hade det bättre. De bodde i 15

fina lägenheter eller i egna hus. Vår bostad bestod av en äldre kåk med järnspis och kallvatten i kranen. Ingen dusch eller badkar.

Klasskompisar kom i nya kläder med Adidaslogga eller annan vräkig symbol. De var alltid välkammade, plus att de hade läst läxorna och gjorde bra ifrån sig på proven. Jag fick försöka överglänsa dom i det som jag kunde bättre. Idrott var min räddningsplanka. Det var det enda jag fick uppskattning för under de första skolåren.

– Vad hände när du var inne på polisstationen?

En polis kom och stoppade om mig på kvällen och sa god natt.

Jag fick ligga i en arrest. Men det har jag förstått först senare när jag själv började jobba. Då förstod jag inte vad det för slags rum jag hamnat i. De hade lagt filtar som madrass och en kudde under huvudet på träbritsen.

– Det hörde väl inte till vanligheterna att en liten grabb låg över på polisstationen. De måste ha förstått att det inte var bra att du var kvar hemma. Vad hände när du vaknade?

– På morgonen gav de mig en kopp the och ett par limpmackor med ost. Förmodligen hade något haft med sig mackorna när de åkt hemifrån på morgonkvisten. Det var speciellt en polis som brydde sig. Jag stötte på honom ute på stan flera gånger sedan. Ofta drev jag ensam där ute när mamma och pappa var asberusade och fullständigt sket i var jag var fanns. Han kom alltid fram och sträckte fram näven och sa något uppmuntrande. Det kändes som att han brydde sig och det hjälpte mig för stunden. Jag tror att det var den kontakten som är grundorsaken till att jag valde yrket.

Nu har jag försökt att vara som han i mötet med andra. Det finns alltid en anledning och bakgrund till att människor hamnar i tråkiga situationer. Jag vill att de ska känna min empati i mötet. De ska veta och förstå att jag inte vill dom illa, tvärtom, när de sitter risigt till och ska erkänna brott som ger långa straff. Jag försöker sätta mig in i deras sits för att förstå varför saker och ting hänt.

– Ja, det är så man måste tänka. Vi vet ju aldrig bakgrunden. Vad som helst kan ha format individen till den han eller hon är. Och då ska vi som sitter i förhör med dom, på några minuter bilda oss en uppfattning för att kunna kommunicera på ett vettigt sätt. De är ju rädda och oroliga själar vi har att göra med.

16