9789178513895

‹‹ Firman ‹‹ En humoristisk och satirisk samtidsroman

Johan Symeon

»Firman«

»Firman« En humoristisk och satirisk samtidsroman JOHAN SYMEON

© Johan Symeon 2019 Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7851-389-5

Kapitel 1

D

et var torsdagen den 10 januari och det hade aldrig varit så välstädat på huvudkontoret förut. Vd:n Mats såg däremot mer sliten ut än vanligt, men så hade han inte sovit ordentligt på flera veckor.

Mats hade under flera dagar kontrollerat att det var ordentligt städat i varje skrymsle och vrå och i tid och otid lagt sig i städerskan Karens arbete. Karen hade fejat och gnott så det gick att spegla sig i parketten och hade hunnit bli hjärtligt trött vd:s petimäterfasoner. Mats hade även beordrat vaktmästare Isodor att han skulle se till att det var fritt från skräp utanför kontorsbyggnaden; att alla lysrör fungerade som de skulle och att lampan till projektorn i det stora konferensrummet var utbytt, utifall att. Som om inte detta vore nog, hade det mejlats ut ett påbud om en speciell klädkod denna dag till samtliga tjänstemän på huvudkontoret inför denna speciella dag. En klädkod som föreskrev att kostym eller dräkt skulle bäras av samtliga tjänstemän på huvudkontoret, något som endast karriäristerna hade följt.

– Fattas bara att det kommer ut direktiv om vilka frisyrer som är tillåtna, sa controller-Anders till säljaren Johan vid kaffeautomaten.

– Ja, eller att rakningen kontrolleras, svarade Johan.

Förberedelserna hade varit som inför ett kungabesök. Istället var det ägarrepresentanter från ett amerikanskt riskkapitalbolag, firmans nya ägare sedan ett par månader tillbaka, som skulle besöka kontoret. De nya ägarna hade övervägt att ersätta nuvarande 5

vd med en person av ett mer internationellt snitt. Så Mats insåg att ett framgångsrikt besök var ytterst viktigt, om han skulle få sitta kvar. Så inget fick gå fel denna dag. Absolut ingenting.

När klockan var strax före tio stod Mats och trampade vid receptionen i väntan på det celebra besöket. Han hade inte varit så nervös sedan han skulle hålla ett föredrag om Frankrike för sina klasskamrater i klass 6A. Nervositeteten medförde att han svettades ymnigt, svett sipprade fram ur hårfäste och armhålor.

Han blängde irriterat på den nackstyva receptionisten Inger, som negligerat direktiven om klädkod och bar en noppig kjol och en skrynklig blus. Att den där jävla kärringen inte kan följa de enklaste direktiv, tänkte han förgrymmat, medan skjortkragen skar in i halsen. Vd-sekreteraren Margareta hade intagit sin vanliga position, ett par steg snett bakom på hans högra sida. Hon hade givetvis följt direktiven och var oklanderligt klädd, iförd svart dräkt och en välstruken vit blus. Hennes majsgula hår var uppsatt och hennes gröna ögon var inrammade av ett par stora, moderiktiga glasögon.

På slaget klockan 10 öppnades hissdörrarna och ut ur hissen klev två gigantiska män klädda i kostymer, med kavajerna stora som tvåmanstält. Glasdörren in till receptionen öppnades och tungviktsklubben anfördes av en man som såg ut som en pensionerad brottare med sin breda nacke och korta hals. Kortklippt silvergrått hår täckte hans breda skalle. Den väldige mannen rörde sig förvånansvärt lätt och var snabbt framme och gav Mats ett hårt handslag samtidigt som han fixerade hans blick med ett par stillahavsblå ögon.

– Hallå där, mitt namn är Johnny. Allt bra, hälsade han på en bred sydstatsdialekt.

Den andra mannen, som gick hack i häl, skulle kunna tas för Johnnys lillebror med sin likartade kroppskonstitution, men han hade cendréfärgat hår och kakaobruna ögon. Han gav ett nästan lika hårt handslag och bräkte: – Matt här, Stockholm verkar förträffligt.

6

Mats smilade upp sig och skulle just säga de repliker som övats in framför badrumsspegeln de senaste morgnarna, men han kom av sig. För in genom ytterdörren kom IT-tekniker Kasper inhasande, iförd en mundering som gick stick i stäv med de utskickade direktiven. Johnny följde Mats blick och såg med avsmak på hur Kasper strosade förbi iförd ett par säckiga byxor som var kamouflagemönstrade och en T-shirt med texten »Jag är inte döv jag skiter bara i dig«. T-shirtens budskap förstärktes av att Mats öron var täckta av ett par överdimensionerade hörlurar, ur vilka det spelades hårdrock på hög volym.

– Jobbar den där killen här? Han ser ju ut som om han skall besöka en rockkonsert och inte ett kontor, sa Johnny.

– Ja, men han är bara en IT-tekniker, försökte Mats släta över.

– Ingen anställd är bara något. Well, låt mig se ditt kungadöme, sa Johnny och gjorde en yvig armrörelse i riktning mot dörren in till kontorslandskapet.

Just som sällskapet skulle lämna receptionsområdet, vaknade Inger till liv och tittade upp från den patiens som hon höll på att lägga på sin dator.

– Du måste registrera dig, sa hon med knarrig röst.

Några dagar tidigare hade hon nämligen haft en genomgång med säkerhetschefen Göran som gång på gång poängterat vikten av att alla besökare utan förbehåll skulle registrera sig i den terminal som fanns i receptionsområdet mitt. Detta av säkerhetsskäl men också i händelse av brand. Och Inger var principfast.

– Inger, det är bra att du följer policys, men just i detta fall frångår vi den, sa därför Mats kort.

– Varför då? Göran var noga med att inga besökare fick släppas in utan registrering, invände Inger.

– Problem kompis, sa Matt och la en hand på Mats axel.

– Nej, en sekund bara, sa Mats nervöst.

– Du måste registrera dig, sa Inger obevekligt till Matt och pekade mot terminalen.

– Vi äger stället, bräkte Johnny.

7

Detta uttalande fick Inger att ilskna till. För var det något som hon hade hunnit irritera sig på under sina 30 år i kontorsmiljö, så var det mulliga mansgrisar i chefsposition, med brist på respekt.

Hon knyckte därför på nacken och sa: – Ledsen, men vi har våra regler. Tvivlar på att du slapp visa passet på Arlanda.

Om det inte vore för facket hade jag sparkat ut den där jävla ruggugglan med huvudet före, vid den senaste omorganisationen, tänkte Mats ilsket. Margareta bröt då in och drog snabbt sitt passerkort, slog upp dörren in till kontorslandskapet, log sympatiskt mot amerikanarna och sa: – Välkomna in.

– Men det här strider mot säkerhetsföreskrifterna …, hördes Inger protestera med gäll röst innan dörren slog igen bakom det breda sällskapet.

Mats puls sänktes till mer hälsosamma nivåer först när de hunnit sitta en stund i det stora konferensrummet, där det i förväg bullats upp med kaffe och vetelängder. Firmans största konferensrum var maskulint och murrigt inrett. Rummet dominerades av ett tungt ekbord med plats för 20 personer och ekbeklädda snurrfåtöljer. En stor, grå och ruggig matta var placerad under bordet och stolarna vilket gjorde att ljudet lätt absorberades. De fördragna gardinerna innebar att även det bleka solljuset stängdes ute. I dunklet spreds en allvarsam stämning. Mats försökte skaka av sig att det så viktiga första intrycket av firman hade solkats ner av en slashas till IT-tekniker och en obstinat receptionist. Något som definitivt inte hade ingått i hans minutiösa planering. Han försökte intala sig att inget mer kunde gå fel denna viktiga dag.

Efter 20 minuters kallprat om den kalla svenska sommaren, de höga svenska skatterna och allemansrätten var det dags. Dags att visa den genomarbetade powerpointpresentationen med alla dess animeringar. Den powerpointpresentation som hållit Margareta sysselsatt dagar och kvällar under de senaste veckorna. Mats drog en djup suck av lättnad när projektorn brummade igång och ett 8

blåaktigt sken fyllde duken. Han kopplade datorn till projektorn och gick ut på nätverket för att ta fram presentationen som sparats ned under den mapp som bara han och Margareta hade tillgång till. När muspekaren klickade på mappen »Besök av ägarna« under sökvägen K:/VD/Presentationer/, så dök det upp ett felmeddelande.

Acess denied Mats tittade först oförstående på meddelandet, innan han gjorde ett nytt försök. Samma meddelande dök emellertid upp på datorskärmen igen och projicerades på den vita duken. Vad i helvete är det frågan om, skulle inte jag som VD ha tillgång till min egen mapp, tänkte han för sig själv. För att försöka vinna tid och dölja sin anspänning, försökte han inleda en diskussion samtidigt som han klickade febrilt med musen.

– En sekund bara, snart klart. Ta gärna mer kaffe, hasplade han ur sig.

Samtalet ebbade emellertid snart ut och blickarna riktades mot felmeddelandet som projicerades gång på gång på den vita duken.

Svett började återigen sippra fram ur armhålorna. Vad fan är det frågan om, det funkade ju i morse. Varför sparade jag inte ner presentationen på hårddisken som jag brukar göra, men som alla avråder mig från att göra. Mats försökte förgäves förmå sin stressade hjärna att tänka lugnt och metodiskt, men klickade febrilt för att komma åt den genomarbetade presentationen. Amerikanarna förstod dock snart problemet.

– Som vd borde du ha tillgång till allt, sa Johnny till slut på sin släpiga sydstatsdialekt.

Då började Mats tappa fattningen en aning och slå sin högra knytnäve lätt i bordet. Vad fan sysslar de med på it hela dagarna egentligen, verkar vara något kajko med nätverket igen tänkte han.

– Maggan, se till att hämta Åsa med blixtens hastighet. Sitter hon i något möte så är det bara att dra ut henne, sa Mats till slut.

Margareta försvann ut ur konferensrummet i jakt på IT-chefen 9

Åsa, medan Mats satt ensam kvar med ägarrepresentanterna och försökte hitta på något vettigt att säga. Fast all konversation föll platt till marken och en pinsam tystnad infann sig. En ödesmättad tystnad, där det enda som hördes var harklingar och ett taktfast tickande från ett väggur. Efter sex minuter öppnades till slut dörren och Margareta hade med sig IT-chefen Åsa i släptåg. Åsa var en kvinna i 35-årsåldern med kortklippt mörkbrunt hår, som kallades sugröret, då hon mätte 185 cm i strumplästen och ett BMI som indikerade undernärdhet. Hon tittade förundrat på felmeddelandet som projicerats fram på den vita duken.

– Märkligt, det verkar som om du saknar behörighet, konstaterade hon.

– Tack, men det har jag upptäckte jag för en kvart sedan. Frågan är varför jag inte har behörighet till mina egna mappar, sa Mats med betoning på varje ord för att undvika ett raseriutbrott.

– Hm, verkligen märkligt. Jag vet ju att Kasper håller på att rensa i mappstrukturen, men att han skulle vara inne bland era mappar verkar ju konstigt …, funderade Åsa högt.

Om den där finniga och halvfeta odågan som kommer till kontoret i säckiga byxor och sliten T-shirt dessutom har rensat bort mina filer då jävlar, tänkte Mats. Han kände hur pulsen rusade och tungan blev torr som ett sandpapper. Så Margareta, som var van att täcka upp när Mats tappade tråden, grep in.

– Jag är verkligen ledsen, men ni kommer snart att få se presentationen.

– Det hoppas jag verkligen, vi har inte rest runt halva jordklotet för att se ett felmeddelande, svarade Matt.

– Åsa, kan du kolla med din IT-kille meddetsamma och höra om han vet varför vi inte kommer åt mappen, uppmanade Margareta.

– Absolut. I fix.

Klackarna smällde i parkettgolvet när Åsa marscherade i korridoren fram mot Kaspers överfyllda skrivbord. Kasper var så inne i sitt nätsurfande på sajten Pricerunner, på jakt efter ett par 10

prisvärda högtalare till sin hemmastereo, att han inte upptäckte sin chef förrän hon stod och tittade över hans axel.

– Kasper, du har väl inte släckt ner några av de mappar som endast vd:n och hans stab har tillgång till, sa Åsa uppfordrande.

– Det beror på, svarade Kasper släpigt.

– Beror på vad då, Kasper, svarade Åsa med skärpa i rösten.

– Jo, om de har skickat in ett en begäran om att mapparna ska vara kvar.

Några veckor innan ägarnas besök hade IT-avdelningen haft ett gruppmöte där det beslutades att det skulle rensas i företagets mappstruktur på nätverket. Något som var välbehövligt, då det under årens lopp hade sparats ned mängder med megabyte i form av olika filer och dokument. Åsa hade mot bättre vetande utsett Kasper som ansvarig för denna städinsats. Då han var kroniskt lat och följde minsta motståndets lag, hade han löst uppgiften genom att skicka ut ett enkelt mejl till samtliga på huvudkontoret och frågat om vilka dokument som var absolut nödvändiga för deras arbete. Längst ner i mejlet stod det finstilt att han krävde svar senast klockan 12 den 9 januari. Då Kasper varken var sentimental eller någon försiktig general, så påbörjade han arbetet med att radera filer, en timme efter deadline. Utan pardon. Då huvudkontorets tjänstemän översvämmades av meningslösa mejl så var det endast ett fåtal som hade läst och förstått konsekvenserna.

Mats tillhörde den skara som inte läst mejlet, medan Margareta inte förstått allvaret. Då Kasper var totalt okänslig för hierarkier, så darrade han inte det minsta på avtryckarfingret när han förpassade vd:ns dokument till den virtuella soptunnan. När det gick upp för Åsa att hennes medarbetare hade raderat tusentals dokument, däribland den presentation som Mats febrigt letade efter samtidigt som ägarrepresentanterna satt och trummade med fingrarna, blev hon kall.

– Så om jag har uppfattat dig rätt så har du raderat alla vd:s filer, artikulerade hon långsamt, för att inte tappa konceptet.

– Det stämmer. Jag har raderat alla filer som det inte har kom11

mit in någon begäran för. Som vi kom överens om på vårt möte.

Det dräller ju av filer på nätverket som tar upp onödigt mycket serverutrymme, svarade Kasper oberört. Åsa hade inte tid att bli förbannad på sin osmidiga odåga till medarbetare. Istället lämnade hon honom utan ett ord och sprang mot sin äldsta medarbetare Roland. Roland var en riktig kuf, men kallades inte IT-guru för inte. Och Åsa hade definitivt inte tid att följa rutinerna och vända sig direkt till den långsamma help desken.

Inne i konferensrummet försökte Mats hålla god min och undvika att tänka på att den viktiga presentationen som endast fanns i en enda version, verkade vara var puts väck. Margareta grep återigen in och lyckades övertala Mats om att han var tvungen att ändra i sin minutiösa plan och ta rundvandringen på kontoret redan före lunch.

Mats ville förmedla bilden av en arbetsplats med produktiva och hårt arbetande tjänstemän. Fast det var si och så med närvaron på sina håll. När de passerade projektledarnas platser var det till exempel helt tomt på folk.

– Var är all personal, är de ute och fiskar, sa Johnny till slut efter att ha vandrat förbi en öde personalavdelning.

– De sitter i möte, svarade Mats.

Hos beräkningsingenjörerna var det bara Ture, även kallad tyste Ture, och Kristoffer som fanns på plats. Då deras närmsta kollegor satt på sina bestämda platser i personalmatsalen och åt medhavd lunchlåda, som bestod av svensk husmanskost. Dessa två kvarvarande män var dessvärre inga goda ambassadörer för företaget. För Ture var ingen vän av tvål och vatten, så en odör av ingrodd svett slog emot ägarrepresentanterna när de närmade sig. Och Kristoffer hade just masat sig till arbetet, då hans band haft spelning på en pub på Södermalm kvällen innan. Av hans trötta uppsyn och rödsprängda ögon att döma så hade det blivit en rejäl eftersläckning. När Mats fick syn på hur den långhårige Kristoffer hasade runt endast iförd ett par slitna sandaler, ett par slitna jeans med hål vid knäna och en T-shirt som det stod »Rol12

lings Stones« på, ökade hans blodtryck återigen till ohälsosamma nivåer. Kristoffer, å sin sida, skämdes inte det minsta över att ha brutit flagrant mot dagens klädkod. Tvärtom. Han var inte bara en vass beräkningsingenjör; han var också en konstnärssjäl med anarkistiska drag som fann nöje i att obstruera mot påtvingade regler från auktoriteter. När det prominenta sällskapet var några meter ifrån honom, blåste han bort ett långt hårstrå som täckte hans orakade ansikte och sa nonchalant: – Hallå där.

Johnny tittade skeptiskt på den ovårdade mannen framför honom.

– Hej, ska du iväg och grilla på stranden, sa Johnny.

Skulle inte förvåna mig om den där jävla trottoarmusikanten klätt sig extra slafsigt för att jävlas. Vid nästa omorganisation så åker han ut, trots att han tydligen är ett matematiskt geni, tänkte Mats förgrymmat, där han stod ett steg bakom jänkarna och andades tungt.

Efter den korta rundvandringen skulle det serveras lunch, i form av hämtmat från en cateringfirma. Dessutom hade Mats fått nys om att de amerikanska tungviktarna höll sig till specialkost. Åratal av gigantiska hamburgare och annan flottig mat hade slammat igen dessa herrars blodkärl och gett dem tvåsiffriga kolesterolvärden. För att råda bot på denna tickande kolesterolbomb så var det numera strikt LCHF-diet som gällde. När klockan var fem minuter i tolv så skickades Margareta ut till receptionen för att ta emot hämtmaten som skulle levereras med bud prick klockan tolv.

I den gedigna planering ingick inte att ett snökaos i kombination med ett statsbesök skulle korka igen trafiken i stora delar av Stockholm. Så i receptionen i Solna stod Margareta och såg hur minutvisaren på det stora vägguret ovanför receptionsdisken obönhörligt tickade på. Hon ringde gång på gång till budfirmans mobilnummer, men det tutade upptaget. Till slut gick signalerna äntligen fram.

– Gabriel.

13

– Hej, det är Margareta. Jag har beställt mat med leverans till Smidesvägen i Solna. Hur går det? rabblade Margareta.

– Nja, det går sådär. Det har korkat igen rejält, just nu går det med snigelfart, svarade Gabriel avmätt.

– Kan du ge en prognos när du är framme, som sagt det är viktigt att maten kommer fram varm och i tid, svarade vd-sekreteraren Margareta forcerat.

– Ledsen, ring Säpo. Är tydligen någon jävla kortege av någon höjdare som stoppar upp all trafik. Och så obefintlig snöröjning på det.

Just det. Det är amerikanska utrikesministern som är på besök i dag, erinrade Margareta sig. Just som hon funderade på sammanträffandet att en amerikansk politiker saboterat en affärslunch för några amerikanska medborgare, kom Mats farande som skjuten ur en kanon. Hans ansikte var rött som en julgranskula och andhämtningen tung.

– Maggan, hur fan går det med maten, frustade han fram.

– Inget vidare. Är tydligen en transport av den amerikanska utrikesministern som korkat igen trafiken i hela city.

– Visst fan, utbrast Mats samtidigt som han grimaserade illa.

– Det kan nog ta tid innan vi får maten levererad. Hur gör vi, sa Margareta.

– Ja, hur fan gör vi. Om de inte vore så jävla kinkiga med maten.

Var i helvete hittar vi någon restaurang som serverar LBC-diet, dundrade Mats.

– LCHF, heter det. Jag provar att ringa en bekant som har lunchrestaurang och café, avgjorde Margareta.

Då Margareta var ett logistikfenomen lyckades hon ringa sin väninna som snabbt skickade ett par näringsriktiga och fräscha lunchrätter till kontoret.

När de kom tillbaka till konferensrummet höll Roland på att återskapa den efterlängtade filen.

– Är det inte klart än, det var då själva fan att det ska sån jävla tid att leta fram en fil, frustade Mats.

14

Om det inte vore för alla amatörer som inte har vett att säkerhetskopiera viktiga dokument, så skulle livet vara betydligt enklare, svarade Roland vresigt.

Mats kunde till slut visa den digra powerpointpresentationen och han var så angelägen om att ta igen alla missöden som hänt under dagen och la därför ut texten. Dessvärre hann han inte gå igenom en bråkdel av den digra presentationen innan Johnny reste sig mitt i en mening.

– Jag är ledsen, men vi måste gå nu för att hinna med planet till Bryssel, sa Johnny med sin tordönstämma.

– Vi hittar ut på egen hand, sa Matt.

Vd-Mats tog tafatt emot amerikanarnas handskakningar till avsked.

– Nice to meet you, sa Mats tyst innan dörren slog igen bakom ägarrepresentanterna.

Dagen efter besöket av ägarna fick Mats ett samtal av Styrelseordförande Lennart som i sin tur hade pratat med de amerikanska ägarrepresentanterna. De amerikanska ägarna hade på amerikanskt maner inlett med att tacka för gästfriheten innan de talade om vad de verkligen tyckte. De hade med tvekan beslutat sig för att ge Mats fortsatt förtroende. Fast det krävdes att lönsamheten lyfte och att verksamheten bedrevs på ett mer professionellt sätt.

Mats hade ett halvår på sig att generera en avkastning på eget kapital som översteg 12 procent.

Något som inte förmedlades till svenskarna var att de amerikanska ägarrepresentanterna hade beslutat sig för att ta in extern expertis i firman. Mot bättre vetande trodde nämligen amerikanarna att preussiska maner skulle lyfta firmans resultat.

15

Kapitel 2

I samband med att de amerikanska ägarrepresentanterna besökte firman någon vecka tidigare, så försämrades deras redan låga förtroendet för Mats och hans förmåga att leda företaget. Så en tysk konsultfirma med managementkonsulter kontrakterades, av jänkarna, för att bringa ordning på firman. Bläcket på konsultkontraktet hann knappt torka innan förtrupperna invaderade huvudkontoret i form av sex stycken juniora konsulter. Denna sextett bestod uteslutande av kortklippta män i 30-årsåldern med mörk kostym.

Uppgiften för dessa korrekta män var att samla in en mängd data på kort tid från ett antal nyckelpersoner på firman. Problemet var att dessa nyckelpersoner hade fullt upp med sina ordinarie arbetsuppgifter, men det var inget som de kostymklädda männen tog någon som helst hänsyn till. Deras uppenbarelse i firmans lokaler väckte genast skepsis bland kontorets tjänstemän. Konsulterna fick dock omgående problem med sin datainsamling, då mängder av filer fortfarande var försvunna efter Kaspers städaktion någon vecka tidigare. I ett försök att fullfölja sitt uppdrag gick de till Kasper och hans stökiga skrivbord som var överbelamrat med Joltcolaburkar och dosor av snus av märket Catch.

– Hej! Vi behöver tillgång till alla återskapade filer som avser budget för innevarande år, kommenderade en av juniorerna vid namn Dieter.

Kasper tittade skeptiskt upp och sa: – Ledsen, jag skickar inga filer utan en korrekt ifylld beställning, som finns på intranätet och som är attesterad av vd.

16

Som en enda organism är den nästan, firman. Eller företaget. Så har det alltid varit när Mats varit VD. Eller, i alla fall fram tills amerikanerna köper upp allt. Tills tyska managementkonsulter hyrs in och börjar ändra på saker som inte behöver ändras.

Tills hela omorganisationen leder till omfattande massuppsägningar.

Tills det bjuds på haschtårta under en teambuildingaktivitet...

Lätt blir det inte när de inbitna och stolta tjänstemännen på firman ställs emot okända auktoriteter, stora förändringar och en alltmer absurd arbetsmiljö. Firmans blodomlopp fylls av emotionella och sköra medarbetare, och snart börjar slagen och sparkarna veva i luften. En stegtävling spårar ur, en kaffeautomat blir mördad och säkerhetsvakter kallas in. Var ska detta sluta egentligen?

»Firman«

är en satirisk roman med hög igenkänningsfaktor och många möjligheter till skratt och reflektion.

www.bod.se

ISBN: 9789178513895