Hรถgtรถrn
BORIS SÖDERBERG
Högtörn Fyra vänner i Storstadshamn
© 2019 Boris Söderberg Bildkällor: Göteborgs hamn Fotoarkivet Klubb Maritime ALN Pressbild AB Ny omarbetad upplaga Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7851-323-9
Kapitel 1
Februarimorgonen var bistert kall och han stannade till på gården och drog
upp galonpajens dragkedja i halsen. Huttrande och med ångande andedräkt tog han sig sedan snabbt förbi bakgårdens trista utedass och rostiga cykelställ. Utkommen på gatan stannade han åter till och drog Ingomössan djupt ner över öronen. Sedan började han hastigt gå mot torget. Kölden nöp i kinderna och den frusna snömodden knastrade under hans fötter. Fiket öppnade klockan sex. Då han gick uppför trappan såg han genom kaféfönstret att det var Inga som serverade. Inkommen i ljuset och värmen morsade han på några stammisar och slog sig ner vid sitt vanliga bord. Han såg på den smårunda, blonda tjejen bakom disken. Hon verkade trött. Ja, ja, tänkte han, vem vet hur hon har det? Kanske är hon en ensamstående småbarnsmorsa som varit uppe sedan halvfem. Som sömnigt dragit upp de yrvakna, högt protesterande ungarna från sina varma sängar, hjälpt dem på toan och sedan sett till att de fått på sig sina bökiga vinterkläder. En snabbfika för sig själv ute i köket medan de morgontrötta ungarna kivas i sina varma ytterkläder. Sedan i väg till spårvagnen eller bussen för leverans till förskolan där lika morgontrötta barnskötare tar över ansvaret, åtminstone till klockan två. Han slutade att fantisera om den blonda servitrisen när hon lämnade sin plats bakom disken och kom fram till hans bord. »God morgon, ska det vara det vanliga?« Hon såg på honom. »Hej och god morgon själv, sa han och log tillbaka. »Ja tack, det vanliga, men kan jag komma in och betala efter förmiddagsropet?« Servitrisen nickade: »Det går bra, det vanliga då!« Kaffet, ost- och skinkmackan satt bra, och han började leta efter cigaretterna 5
i galonpajens snedfickor. När han fått fram det skrynkliga Camelpaketet och fått eld på dagens första stinkare, kom han att tänka på det otrevliga mötet han nyss hade haft med sin sure granne. Den äldre mannen hade stått och väntat på honom i svalen. »Du bor här olagligt«, hade han sagt och hotat med att kalla dit representanter för fastighetsbolaget. »Jag ska se till att du kommer härifrån!« Det hade börjat den natten han tagit Berit med sig upp i lägenheten. De hade varit ganska högljudda när de kommit från ölsjappet nere på hörnan, och båda hade varit bra i gasen. Den gamla träkåkens tunna brädväggar dolde ingenting och det hade gått hett till i den gnisslande turistsängen. Grannen hade skrikigt och bankat i väggarna, och på morgonen hade han argt knutit näven efter dem när de skyndat ut genom porten. I lördags hade han varit uppe på kvarterskrogen Ankaret. Vanligtvis brukade han undvika trakterna runt Sjöfartshotellet, men av någon okänd anledning hade han plötsligt fått lust att hälsa på hos Gasse, den glade kyparen. Det hade varit bra stämning på krogen och ett sällskap vid bordet intill hans eget, bjöd över honom dit. Sällskapet bestod av ett gift par och mannens yngre syster. Systern hade verkat intresserad av honom och det hade blivit en trevlig kväll. När krogen slog igen för kvällen hade de fortsatt till det gifta parets härliga cityvåning. Efter några groggar hade han och systern dragit i väg den korta biten till träkåkskvarteret där han bodde. Men när de kommit in i den iskalla lägenheten hade hon plötsligt ångrat sig och ville hem. Under några minuter hade det blivit en aning högljutt och den besvärade grannen hade åter börjat slå i väggarna. Hon blev rädd, och på något vis hade de kommit därifrån och med taxi tagit sig till hennes egen lägenhet, som visat sig ligga en bit österut i staden. Så fort de kommit innanför hennes egen dörr hade hon börjat böka med melittabryggaren, och det nybryggda kaffet gjorde att de vaknade till båda två. Hon visade honom runt i den lilla lägenheten och bjöd honom att slå sig ner i soffan. Själv tog hon plats i fåtöljen mitt emot. Den paranta kvinnan vars namn var Eva, slappnade hemma hos sig själv av ordentligt, och började på ett lättsamt och humoristiskt sätt prata om sitt arbete. På krogen hade hon sagt att hon var journalist. Det var allt vad han visste om henne. »Hon försörjde sig för tillfället som frilansare«, berättade hon. Just nu höll hon på med en artikelserie som 6
handlade om stadens uteliggare. »Ett slags socialreportage«, förklarade hon, »det blir alltid aktuellt när det är vinter och kallt.« Han lyssnade intresserat när hon fortsatte att prata om sitt arbete. Trots det kanske hårdföra yrke hon sysslade med, undgick det honom inte att lägga märke till den mjuka värme och kvinnlighet som strömmade ut från henne. Han såg sig om i lägenhetens enda rum som var sparsamt möblerad. Den största möbeln var ett långt skrivbord som sköt ut från den ena innerväggen och på ett överraskande sätt bröt av den annars mjuka inredningen. På skrivbordet stod en skrivmaskin på ett grönt filtunderlägg. En ledad kontorslampa var fastskruvad i bordsskivan och hela arbetsplatsen andades ordning och reda. I ett av rummets hörn upptäckte han en modern skivspelare och han blev inte förvånad när hon frågade om han gillade jazzmusik. Det passar på något vis ihop med henne, tänkte han och reste sig från soffan och gick fram till grammofonen. Charlie Parker, Jan Johansson och Erik Nordström, och ser man på, han gav till ett utrop: »Body and Soul med Coleman Hawkins« »Spela den! Det är en av mina favoriter!« Hon reste sig upp från fåtöljen och gick fram till grammofonen för att hjälpa honom. När hon stod tätt intill honom böjde hon sig fram över skivspelaren och han kände hur närheten och värmen från hennes kropp påverkade honom. De varma, runda tonerna från Hawks tenorsax fyllde rummet och hon gnolade lågmält med i den sensuella balladen. De återvände till fåtöljen och soffan och började tala om jazzmusik. »Vill du ha en macka och en pilsner?« Hon såg på honom och försvann ut i köket innan han svarat henne. Några minuter senare var hon tillbaka med mackor och två kalla pilsner. »Det gick snabbt«, konstaterade han. »Ost och prickig korv, sa hon och log, »det tar ingen tid.« Innan hon slog sig ner i fåtöljen gick hon fram till skivspelaren. Coleman Hawkins ballad hade tonat ut och hon lyfte försiktigt bort EP-plattan från skivtallriken. Sedan lade hon på Erik Nordströms eleganta Pia. De lyssnade åt och drack, tände sina cigaretter och såg på varandra. När Pia snurrat färdigt blev det helt tyst i rummet. Den blå cigarettröken välvde in dem i slöjor, men han såg att hon iakttog honom, och plötsligt märke han blicken i hennes ögon. Den evigt kvinnliga, lätt beslöjade parningsblicken. Den tydliga spänningen som snabbt uppstått mellan dem tycktes öka i takt 7
med tystnaden och medvetandet om vad som skulle ske, och utan att säga något reste hon sig upp från fåtöljen och försvann ut till badrummet. Några minuter senare när hon kom tillbaka var hon klädd i en vid morgonrock, som när hon sjönk ner i den djupa fåtöljen öppnade sig, och avslöjade att hon var helt naken inunder. Sävligt och utmanande strök hon tillbaka sitt långa hår, spände ut brösten och reste sig upp från fåtöljen och gick fram till honom med simmiga, hungriga ögon. Darrig och mjuk i knäna gjorde han plats för henne i soffan. Gnyende klängde hon sig fast vid honom. »Skynda dig, jag vill ha dig! Skynda dig!« Hon skrek och slängde med underlivet när han trängde in i henne, och han njöt av hennes samspel och lusta när han med kraftiga, bestämda rörelser gled in och ut i hennes trånga, fordrande kropp. »Hårdare, hårdare!« stönande hon eggande på honom, och plötsligt låste hon fast sina ben runt hans kropp och pressade sig hårt emot honom. Sedan stötte hon skälvande med ansiktet förvridet av kättja, honom burdust ifrån sig. Deras våldsamt ansträngda andhämtningar tycktes dåna i tystnaden efter det korta, lidelsefulla samlaget och tvärs över hans knä blev hon tyst liggande kvar och såg på honom med en outgrundlig och svårtolkad blick. Efter en stund reste hon sig upp och försvann ostadigt till badrummet. När hon några minuter senare kom tillbaka hade hon kort sagt till honom att hon skulle sova i köket. »Du kan ligga här på soffan!« Tidigt på söndagsmorgonen hade han vaknat och plötsligt känt sig nervös och orolig. Han ville därifrån så fort som möjligt. I köket drack han lite vatten från kranen. »Går du?« Hon hade vaknat. »Ja, det är ju söndag och du vill väl sova?« Hon drog undan täcket. »Kom!« Hennes svarta könshår hade blänkt till mellan hennes lår och det hade varit omöjligt att stå emot. Han hade snabbt fått av sig byxorna och krånglat sig ner i den trånga kökssoffan. Efteråt hade han domnat av några minuter och hastigt flög han upp när han åter kom till sans. »Går du nu?« Hon såg sömnigt på honom. »Ja, det gör jag, och nu ska du försöka att somna om. Tack för en härlig natt, och hälsa din bror och tacka för groggarna!« »Ringer du?« Hon såg frågande på honom. »Ja, jag hör av mig efter ropet på måndag!« Sedan hade han skyndat ut genom dörren, nerför trapporna och ut ur huset. 8
Först osäker på var någonstans i staden han befann sig, kunde han en stund senare lokalisera sig, och snart hade han varit tillbaka i kåkstaden. När han kommit fram till porten smög han försiktigt över gården och uppför de två trapporna till lägenheten. Just då kände han ingen lust att bråka med sin argsinte granne. Inkommen i den iskalla lägenheten släpade han fram extramadrassen som han använde som täcke, och med dubbla tröjor och två par strumpor på fötterna lade han sig sedan till ro i den gnisslande turistsängen. Med den gamla madrassen över sig hade han somnat nästan omedelbart. »Vill du ha påtår?« Vimmelkantig återvände han till nuet och såg yrvaket upp på den blonda servitrisen. »Ja tack!« Hon log och fyllde på hans kopp. Det tog emot att lämna den varma, ombonade lokalen. Men hur länge kan man sitta och dra på en ost- och skinkmacka egentligen, funderade han. Han såg på den runda kaféklockan som hängde på väggen ovanför dörren och sjönk åter in i tankar över sin situation. Kvart i åtta, kvart i åtta en gråkall måndagsmorgon i februari 1962. Det var svårt att komma ut den här vintern. Ingen lämnade om det inte var absolut nödvändigt, och det var inget att säga om det. Vem ville mönstra av nu, mitt i smällkalla vintern. Han vantrivdes med att gå i land den här gråtrista årstiden. Hans pengar hade börjat ta slut och som han nu längtade ner till värmen i en bra båt, hade han nog aldrig gjort förut. Med en suck reste han sig upp från kafébordet, tog kaffekoppen och fatet med sig fram till disken. Servitrisen log tacksamt mot honom. »Hoppas det går bra i dag!« Han log tillbaka. »Tack ska du ha! Jag kommer in och gör upp!« Han nickade adjö, drog på sig Ingomössan och lämnade lokalen. Fastän det var tidigt på morgonen beslöt han att åka ut till Gustav som han visste brukade drifta på måndagar. Han skulle ju ändå åt det hållet, och då kunde han passa på att fråga honom om det som nu blivit så aktuellt. Han log för dig själv när han tänkte på den äldre kamraten som han seglat i hop med i en bananjagare. Den tunnhåriga svarvaren och han hade farit tillsammans under nästa ett och ett halvt år. Motormannen flinade för sig själv när han erinrade sig hur de en söndagsmorgon letat över hela båten efter kamraten och till slut hittat honom i verkstadsshappet där hade han trött efter lördagspilsnerna tagit sin tillflykt och kvailat ihop sig i ett hörn. De hade haft mycket roligt i den där båten och bananplatserna i Syd- och Centralamerika hade varit 9
bra. Lossningshamnarna i Europa hade förstås varit de vanliga. Bremerhaven, Antwerpen, ibland Göteborg och Oslo. Alltså inte lika fullt så upphetsande som de på andra sidan havet. Sankta Martha, Guayaquil, Puerto Barrios och alla de andra. Kamraten hade seglat under hela kriget och visst hade det också satt sina spår på honom, som på så många andra. Hans nerver var väl inte helt i toppskick och ofta blev det lite för mycket att dricka under helgerna. Men nu hade han efter tjugo år, gjort ett allvarligt försök att stoppa i land; fått en lägenhet och ett jobb på en verkstad där de blästrade containrar. Till sin egen förvåning hade han efter ett tag insett att det faktiskt inte varit så svårt, och att ansvaret för en hyreslägenhet inte alls var så krångligt som han tidigare inbillat sig. De hade legat i Buenos Aires och lastat äpplen när han själv blivit sjukavmönstrad och på Engelska Hospitalet blivit opererad för blindtarmsinflammation. Den gamla bananjagaren och Gustav hade seglat vidare och när rederiet plötsligt tog hem båten för att sälja den, hade han som alla andra, blivit avmönstrad. Kamraten som verkligen ville försöka att stanna i land hade haft tur och nästan omedelbart fått jobbet på blästrareverkstaden. De första månaderna hade han bott på ett pensionat men plötsligt hade han av en bekant landsman fått överta dennes lägenhet. Den lilla ettan var belägen inte långt från sjömansförmedlingen där de lediga jobben i båtarna ropades ut två gånger om dagen. Motormannen steg av spårvagnen och promenerade raskt den korta biten till huset där svarvaren bodde. Han var hemma. Lätt glåmig och kanske en smula bakfull öppnade han dörren. »Hej, är det do som kommer. Stig på, kom in!« Gustavs sköna finska dialekt var oemotståndlig. Motormannen steg in i den minimala hallen och drog av sig galonpajen och Ingomössan. Gustav gick före in i köket och de slog sig ner på varsin pinnstol vid köksbordet. »Vill do ha kaffe?« »Ja tack, gärna!« Gustav kokade kaffe på det gamla sättet och en härlig doft spred sig i köket. Motormannen såg på honom. »Du har det mysigt och ombonat här«, sa han och rörde om i kaffekoppen. »Ja det har jag, det är bara en kvinna som fattas!« Osäkert log han mot sin vän. Motormannen såg på sin kompis. Han är osäker och han är nog rädd för 10