9789178512690 by Smakprov Media AB

HOTELLET Pia Gunilla Jansson 2020

HOTELLET Pia Gunilla Jansson 2020 978-91-7851-269-0

HOTELLET Pia Gunilla Jansson 2020

Pia Gunilla Jansson tidigare utgivits

1. SHAKIRA (2019) 2. CIRKUS (2019)

Första tryckningen... Omslag: Tufa Video, www.tufavideo.net Omslagsbilder: Pia Gunilla Jansson

Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-91-7851-269-0

FÖRORD Det här är min tredje bok om Shakira. Vi börjar i gymnasiet. Vi har lyckats få till det, så, att vi fortsatt går i samma klass. I skolan finner vi en och annan, med bristande uppfostran, som är elak och behöver tillrättavisas. Jag hjälper Shakira med den sista av killarna, som plågade henne, då hon var liten. Det var den otäcka lite äldre killen som var drivande. Jag har inte behövt retuschera i avsnittet. Det är länge sedan, så kroppen kan inte längre återfinnas. Vi genomför en sorts tyst revolution, bland barnen, till Europas högre stånd och adelsmän. Även de rikaste har problem att få mat på bordet. Text-TV-sidan, på sidan 226, är autentisk. Författaren har vidtalat SVT-text före publiceringen. Jag har försökt se till så du kan förstå handlingen, även om du inte läst de båda banden som är före. Vi har litet tur med inledningen! Det skall nog gå hjälpligt. Pia Gunilla Janssoni

pia.jansson@tufavideo.net rev 200322 5

KAPITEL Förord Tanten Festen Patienterna Skolan Slottet Skjutbanan Ambassadnätet Valeria Väskan Polisen Resan 20.080 Kommunisten Passet

5 7 35 62 77 108 131 147 172 187 196 205 230 236 241

TANTEN Det är en vanlig eftermiddag. Jag är själv hemma. Det är lite grått ute. September. Jag tar ur tvättmaskinen och hänger upp tvätten. Jag grunnar på min nya skola. Gymnasiet. Jag kanske skulle ta och göra lite mat? Jag är hungrig! Då ringer det på dörren. Jag går och öppnar. Ett stycke bort från dörren står en tant. Jag möts av ett blixtrande leende. Men snabbt blir hon allvarlig. Jag har aldrig sett henne förr. Hon säger ingenting. Hon är mycket vacker. Kurvig. Lite kortare än jag. Hon gråter. Hon är elegant och omsorgsfullt klädd. Som om hon skulle gå på fest. Hon är förtvivlad. Jag går över stålrakan och ut på plattorna. Jag har strumpor på fötterna. Jag tittar noga på hennes ansikte. Jag tar hennes händer och håller hårt i dom. Hon säger ingenting. Hon blinkar och försöker se mig. Det kommer en tår. Hon stirrar ängsligt på mig. Undrande. Det gör ont i henne. Plågad. – Hej! Jag heter Pia! Jag är enda dottern till mamma och pappa. Jag har haft en ordnad uppväxt. Det är min kompis du söker. Hon bor vid centrum. Har du bil? Hon nickar. Torkar sig om ögonen. ... Jag låser. Vi åker nu genast! Hon nickar tacksamt. Torkar en tår. Jag springer upp till mitt rum och byter strumporna mot rena och torra. Jag drar på mig en tröja av bomullstyp. Den sorten som ofta har reklamtryck. På med skor. Nycklar. Så låser jag. Och så hoppar jag in i en bil med en främmande människa som jag aldrig sett förr! Jag hjälper henne hitta en parkering vid boxningen. Jag undrar så om min misstanke är riktig. Tänk!!! Vi går fram mot boxningen. Jag hör en massa killar skrika där inne. Vi går in. 7

– Freeedrik! Freeedrik! Freeedrik! ropar killarna. Boxningsarenan är fullt upplyst. En tjock mur av unga starka killar runt omkring. Det pågår en match och alla killar runt omkring hejar på Fredrik. Jag håller Tanten stadigt i handen och går uppför trappan upp till ringen. Killarna skuffar varandra, tränger ihop sig, så att ett stycke av repen blir ledigt. Tanten tittar på killarna när dom flyttar sig åt sidan. Hon undrar. I ringen uppträder Fredrik med klarröda handskar. Han har ett kul tandskydd, sotsvart, med påmålade vita tänder. Det är vassa tänder och gluggar. Han ser farlig ut. Han är en ganska liten boxare. Ung. Han slåss mot en boxare, mindre och kortare, med ljusblå handskar och ett ljusblått huvudskydd. Blått tandskydd. Fredrik går fram och attackerar mot de blå handskarna. Han får inte in någon träff. Hans motståndare är snabb och oberäknelig. Så hörs en tung duns. Jag hann inte se slaget. Fredrik har fått ett hårt slag i magen. Han krummar kroppen, skyddar huvudet, och backar. Det gör så ont att han gråter. Han försöker skydda sig och få ihop sin boxning. Så går han fram lite. Han försöker få in en smäll av någon sort. Han fäktar på, men träffar bara de blå handskarna. Så får han ett nytt fruktansvärt slag i magen. Han kan inte skydda magen. Han måste hålla upp händerna och skydda huvudet. Han måste spänna magen maximalt när han tar emot slaget. Jag lider med han; jag ser hur ont han har. Han har nog fått flera slag innan. Utmattad i magen. Boxning är en av de hårdaste sporterna. Man är ensam i ringen. Alla hans kompisar, alla i hela boxningen, hejar på han. Han kan inte backa ur. Ge upp. Komma undan. Vinna. Få slut på pinan. Han kämpar på några sekunder till. Så får han ett slag mot magen. Men slaget hålls in, så det träffar inte. Men Fredrik rycker till och backar, som om slaget gått in. Publiken skriker. Fredrik springer på sin motståndare. Domaren tar isär boxarna.

Så börjar dom om igen. Jag väntar. Tittar noga. Och så tvingas Fredrik ta emot en ny stenhård smäll högt upp i magen. Exakt där det är ondast. Där andningen kan slås ut. Han skakar och lider. Boxarna är svettiga så det dryper. Publiken skriker. Alla hejar på Fredrik! Han är illa ute. Slut i kroppen. Har inte styrka eller teknik nog att värja sig. Boxaren i blått får syn på mig. Backar lite bakåt mot repen. Fredrik går fram och drar på en rak höger. Han är frustrerad och klappar på det han är värd. Slaget går in. Ett blått tandskydd flyger ur. Boxaren i blått kastas bakåt mot repen, och över, med fötterna i vädret, ut ur ringen, med huvudet före. Fredrik är ensam kvar. Domaren stoppar matchen. Fredrik tilldöms segern. Alla förstod att han förlorade. Jag också. Han var chanslös. Mer stilfullt att hoppa ut ur ringen än att slå ned han. Ytterligare en förnedring. Boxning är en hård sport. Boxaren i blått, som klarat smällen och vurpan utan någon synlig effekt, kommer mot oss. Hon har tandskyddet och handskarna i näven. Drar av sig huvudskyddet. – Hej Pia, vem har du med dig? Hon dryper av svett, som om hon har en inbyggd dusch. Det rinner och droppar överallt. Håret är totalt dyngsurt. – Gå och spola av dig. Snabba dig! Viktigt! svarar jag. Hon tittar på tanten, som ser plågad och undrande ut; tuggar på ett finger. En tår. Blinkar. Dom tittar undrande på varandra ett slag. Jag tar tanten i handen och går bort mot den andra avdelningen. Vi lämnar boxningen och kommer in i den stora matsalen. Vi sätter oss. Det luktar stekt fisk. Ingen är här än. – Är det hon? frågar tanten tyst. Jag trodde det var en kille! Kan hon boxas? På det där viset, mot stora grabbar? ... Han med dom röda handskarna, han höll på att klappa ihop. Det kommer en del tårar. Hon skakar lite i kroppen.

... Jag ångrar så... jag förfasar mig vad hon kommer säga... Jag hoppas så att hon inte råkat illa ut! Jag är en så genomdålig människa... Det värsta man kan göra... Ett ynkligt kryp... Hon är nervös och orolig. Jag torkar en tår. Det här blir svårt. Jan kommer in i matsalen. Jag vinkar. Ritar en fyrkant i luften. Håller upp mina händer mot ansiktet. Visar två fingrar. Jan kommer ut ur matlagningsskrubben med två handdukar. Han ser orolig ut. Vi tar en var. Jan tittar noga på tanten och smiter ut ur matsalen. Det dröjer en stund. Sedan kommer Shakira in till oss. Hon håller en handduk i händerna. – Pia! Du har inte ringt eller något! Och så kommer du och har någon med dig! Jag är så nyfiken så jag spricker! Vem är hon? Pia! Shakira torkar sig med handduken. Hon svettas hela tiden. Det är jobbigt med boxning. Tanten försöker förklara. Gråtande. Torkar sig med handduken. Shakira torkar sig med sin handduk. Jag torkar en tår med min handduk. Tanten torkar sig i ansiktet. Shakira torkar igen. Som om alla vart på boxning. – Jag skäms så, säger tanten. Jag är innerligt totalt en hemsk och dålig människa. Men för fem år sedan, när min man dog, jag förstod att jag måste försöka reda ut mitt liv. Men jag visste inte hur jag skulle göra. Men för två år sedan; en kompis fick jobb på befolkningsregistret. Hon förklarade för mig hur det fungerar. Att man kan gallra. Att för den aktuella tidsperioden, det finns kanske totalt 50.000 nyfödda. Men nästan alla är undantagslöst födda på ett sjukhus. Hon sa att om man tar bort alla som som fått sin registrering i anslutning till födelsen, då blir det inte många kvar. Man kan se vem som har lagt in en registrering. Så hon kunde ta bort invandrarverkets registreringar. Dom registrerar alla som flyttar hit.

Och så blev det nästan inga registreringar kvar. Och det måste vara en flicka. Jag trodde hon dött. Vi kunde inte hitta något. Men i förrgår ringde hon plötsligt. Hon hade hittat en registrering. Och den hade ingen registrator isatt. Hon hade aldrig sett en sådan förr. Någon myndighet hade nyligen registrerat en flicka, för pass, utan att specificera vilka dom var själva. Jag får en adress. Till dig! Jag våndas länge. Men jag förstår att jag måste få visshet. Jag orkar inte mer! – Jag heter Pia och det där är Shakira, svarar jag. Jag bor i villan, Shakira bor här i ett gruppboende. Du kan se alla borden. – Jag åker hem till dig Pia. Och nu är vi här... Jag skäms något så innerligt kopiöst ändlöst. Jag har förtjänat hårt straff. Om du har ihjäl mig, jag har förtjänat det. Jag är beredd på vad som helst. Finns inget jag inte förtjänat minst dubbelt. – Pia, men vem är hon? undrar Shakira ängsligt. – Jag öppnade dörren. Fick se något jag inte sett från någon annan någonsin. Hon hade ditt leende. Jag tror det är din mamma, svarar jag. Shakira ser blek ut. Hon gapar och stänger munnen. Jag har aldrig sett henne blek innan? Hon säger inget. Jag ser hur trycket går upp inne i henne. Det är mycket laddat inne i henne. Sorg. Saknad. Hämnd. Jag är rädd att hon skall slita sönder tanten här där vi sitter. Jag ser hon håller andan en stund. Hon börjar gråta. – Jag ... Hon tappar rösten lite. Blinkar. Men boxningen gör att några tårar är inte lätta att se. ... Pia, jag... Shakira har varit tvingad att bli stor utan vuxen hjälp. Jag vet inte vad jag skall göra. Jag vill inte att Shakira skall kasta ut tanten. Inte meddetsamma. ... Pia! Berätta så mycket du kan om mitt liv. Jag orkar inte själv. Jag går och tänker efter lite. Jag kommer om en stund. Vi måste vara säkra. Ta reda på hur vi skall kunna vara säkra, Pia! ... Pia, hjälp mig!! 11

Hon springer ut. Smäller igen dörren bakom sig. – Ni är lika. Jag kände igen Shakiras leende när jag öppnade dörren, säger jag. Glimmade till en kort sekund. Men vi måste ha något bergfast. Jag vet inte hur vi skall göra. – Jag skrev upp några födelsemärken i min dagbok, snörvlar hon. Hon har ett på översidan av vänstra handleden. Jag har sett det, och det stämmer. Men jag har några till. Dessutom borde hon inte ha några andra födelsemärken. – Man kan skriva i din bok om man har ett foto av Shakira. Hon kör gärna med lätt klädsel. Bara ben. Bar mage. Jag tittar i den tummade slitna boken. Den ser gammal ut. Jag grunnar på födelsemärken. Så ser jag ett till som stämmer. På insidan av låret. Jag kommer ihåg att jag sett det. Men vilken sida? – Du skulle berätta om Shakira. Jag hoppas så innerligt in i själen att hon inte haft det för svårt? undrar hon. Jag tittar noga på henne. Det här blir jobbigt. Jag förstår att Shakira vill slippa. Lika bra att få det undanstökat. – Jag skall berätta. Förutom Shakira själv, jag är den enda hon berättat för. Ingen annan vet detaljer. Jag tar ett andetag; tar sats. ... Shakira har haft en sotsvart mörk och otäck barndom, med hot, tvång och ibland tortyrliknade misshandel. Jag har försökt dela hennes börda. Så hon fick testa på mig. Hon band ihop mina händer. Kasade ned byxorna. Höll fast mitt huvud under ytan i en sjö. Så slår hon hårt på rumpan. Jag måste hålla inne smärtan. Hon lyfter upp mig, så jag får andas lite. Ned igen. Nytt slag. Jag tror jag klarade andra gången också. Sedan håller hon mig länge under ytan. Hon slår hårt två gånger, jag skriker och andas under vattnet. Det gör fruktansvärt ont. Jag kan inte få i mig luft, när hon drar upp mig. Det sprutar bara vatten. Jag drunknar. Så stoppar hon i mig igen och slår. Jag får i mig ännu mer vatten. ... Jag kvicknar till ovanför ytan, hostandes vatten. Det var helt totalt fruktansvärt. Men en blek spegling av det som Shakira gått igenom. Många gånger.

Tanten. Jag vet fortfarande inte vad hon heter. Men nu svimmar hon snart... Jag förstår att hon hoppats på förmildrande omständigheter. ... Shakira bodde på en bondgård. Det fanns två äldre så kallade bröder. Dom plågade och slog Shakira lite så där allmänt. Sedan kommer en ung kille dit. Anställd. Äldre. Han börjar undervisa bröderna i hur man hotar och plågar. Det är då dom börjar hålla fast under vatten. ... Dom har en balja. Fyller den med vatten. Förklarar för Shakira hur hemskt det skall bli. Hotar henne. Sedan har dom i kobajs eller kissar i vattnet. Dom håller henne tätt intill ytan. Skrattar. Kanske slipper hon? ... Sedan stoppar de henne under ytan. Dom bränner henne med en låga över tårna. Hon tvingas skrika och bajsen åker ned i lungorna, näsan, svalget och alltihop. Tanten ser plågad ut. Det är kanske hennes fel. Men jag har på känn att det inte riktigt är så enkelt. Men var är alla andra? Det är snart matdags, och inte en enda är här. Vi sitter själva. Det är tyst i hela huset. Inte ens boxningen, bakom dörren, väsnas. Jag undrar vad Shakira tänker. Jag hoppas på ett vettigt beslut. ... Jag ber om ursäkt. Jag grunnar på vad Shakira tänker. Jag är orolig. Jag tänker hjälpa Shakira helt oavsett vad. Jag hoppas du förstår. Med allt. Så jag får skaffa undan kroppen om hon klipper till. Jag beklagar! ... Shakira klarade sig undan genom att balansera högt uppe på saker. Ingen kunde klättra upp och ta ned henne. Hon blev bra på det. Hon kan vara bäst i hela världen. Hon blir större. Så en dag sker en olycka. En av busbröderna förolyckas. Men allt är inte olyckor. Hon har dödat människor. Det finns inget otäckt som hon inte är bekant med. Tanten sitter med handduken och torkar sig. Det finns inget som hjälper. Ingen kommer in till oss. Vi måste bli klara, så matsalen kan öppna. Jan har spärrat av utanför. ... Den lite äldre killen... Han våldtog Shakira. Många gånger. Det är bara ännu en del av allt han gjorde.

... En dag, den anställde killen sticker. Bondgården rivs, Shakira sa att dom byggde ett köpcentrum, eller en affär. Dom vuxna på bondgården, det är nog dom som skall hållas ansvariga. Det är inte ditt fel, inte allt! ... Efter bondgården kommer Shakira som akrobat eller balansartist till en för mig okänd cirkus. Hon hänger på cirkusen. Det går bra tills hon skall gå i skolan. Cirkusen flyttar hela tiden och skolan blir problematisk. En dag går cirkusen sönder i konflikter och ekonomiska problem. Många av de som bor här i boendet kommer ifrån den cirkusen. Och de borde äta nu, men de tycks hålla sig undan? ... Shakira har haft problem i skolan. Du har sett att hon är bra på att slåss. Hon är utåtriktad, utmanande, och oftast sprudlande glad. I dag, jag tror det är enda gången jag sett henne bekymrad. Tanten får ett nytt anfall och får torka sig med handduken. ... Shakira har skaffat sig en extra personlighet. Genom att försöka se lite grå ut; så hon liknar mig, kan hon få skolarbetet att fungera utan att det blir konflikter slagsmål och problem. Bara dom som bor här, och några få vänner, vet att Shakira klär ut sig när hon går i skolan. ... Jag vill lägga till något om hur Shakira har det nu. Det är alls inte dåligt. Det mesta eländet har vi hanterat eller gått igenom. Hon är ofta glad och full av upptåg. Hon klarar sig bra i skolan. Hon har många vänner. Och senast har vi kunnat få in lite inkomster, så det här boendet kan laga litet bättre mat. Vi har det inte alls illa. Tanten nickar litet. Hon har våndats många år. Kanske varje dag. Plågat sig om nätterna. Shakira kommer in. Hon har duschat igen, och fått på sig en klänning. Och ett leende. – Hej. Jag heter Shakira... Hon räcker fram sin lilla hand och hälsar. ... Jag saknar kända föräldrar. Så Pia har lånat mig hennes. Så det står Shakira Jansson i mitt pass. Jag tror inte man kan ändra den uppgiften. 14

... Jag bor här i ett gruppboende. Vi skall äta nu. Jag har beslutat att försöka vara så positiv som möjligt. Det onda jag varit med om, som säkert Pia har beskrivit snaskigt detaljerat utförligt, det skall vi lämna bakom oss. Skall vi ta och testa maten? – Ja, det gör vi, jag är hungrig! säger jag. Tanten nickar. ... Jag vill kolla upp listan med födelsemärken lite mer noga, säger jag. Nu meddetsamma! – Vi går till mitt rum, säger Shakira, så jag kan ta av mig. Jag tar min handduk, boken, och så lämnar vi tanten. Vi hittar en och annan utanför dörren. Vi vinkar att det är fritt fram. Dom är sprickfärdiga av nyfikenhet. Viskar till varandra. Jag stänger dörren till Shakiras rum, tar av henne allt, och så börjar vi gå igenom vad vi hittar. Shakira har en hel serie konstiga märken och ärr, som kommit till senare. Men listan tycks stämma förvånansvärt väl. – Jag vill inte att någon tagit ett foto på dig och sen kommer hit och skojar med oss, säger jag. Jag hittar ett födelsemärke på rumpan. Det stämmer mot listan. Fotografera den nakna rumpan, det tror jag inte på. ... nästa är om vi har rätt tant. Kanske man kan kolla medicinskt i framtiden. Men jag kände genast igen hennes leende. Vi går och äter! Jag går till boendets telefon och ringer. Ett specialnummer. Jag framför ett meddelande. ”Vi har hittat Shakiras riktiga mamma”. Flickan lovar att framföra omedelbart. Henne jag ringer, hon är bortrest. Och nu är det som vanligt i matsalen. Det är fem sammansatta bord. Nu är det folk vid alla. Tanten sitter och är blyg vid kortsidan. Vid bordet tittar man noga på henne. I dag är det dillkokt potatis och stekt fisk. Samt de fantastiska hembakta små bullarna.

– Jag skall ta och presentera mig. Ursäkta om jag varit oartig. Jag heter Jackie Falk. Jag äger Strandhotellet nere vid sjön. Jag har ärvt det från min man. Shakira får äntligen på sitt leende. Hon reser sig. Blinkar åt Jackie. – Hallå! Jag vill presentera Jackie Falk, som är min riktiga biologiska mamma...! Det blir knäpptyst. Chockat. Så skriker plötsligt alla rakt ut. Många har laddat upp en del ångest under årens lopp. Alla kommer springandes. Stolarna välter. Dom lyfter upp tanten och hissar henne högt i luften. Det finns många som är starka och vet hur man gör. Luftfärden begränsas till takhöjden, som är ovanligt tilltagen här i matsalen, precis som i boxningen intill. Stackars Jackie skriker! Så kommer hon ned på marken igen. – Ursäkta, jag är inte riktigt van, säger hon. – Det var akrobattruppen som hissade dig, säger jag. Många här har varit bekymrade för Shakira. Dom har en del att ladda ur sig. Kristina dyker upp. – Får jag sminka litet? undrar hon. – Jaaaaa!! ropar jag. Jackie ser lite skraj ut. Men hon har inget smink. Har förmodligen tänkt på handduken... Det är inte läge att krångla. Kristina springer snabbt över ansiktet. Hon målar bara litegrann. Ingen täckande kräm. Sedan är det Shakiras tur. Självfallet målar hon likadant. Vi ställer upp dom bredvid varandra. Dom ser nu väldigt lika ut. – Men jisses! hör jag. – Det måste vara mamman. Ingen annan kan vara så lik. – Båda är vansinnigt snygga. – Var har vi en stor spegel, så de kan se själva? undrar Jan. Jag sitter lycklig vid bordet och tuggar i mig en av de fantastiska bullarna. Varje bulle är som en ny upplevelse. Jag tuggar och blundar. Som en god vän. Dessutom ätbar. Dom kommer tillbaka.

Shakira, som är föräldralös, finner äntligen sin mamma; man firar med en stor fest. Shakira dansar på linan. Några ungdomar tas som gisslan av banditer. Skadade och rädda kommer de till Hotellet, för att vila upp sig. Shakira, Pia, och vänner, försöker lagaihop dom till hela glada människor. Ungdomarna är ifrån rika familjer. Pia kommer på, att även de rikaste har problem att få mat på bordet. Jag hjälper Shakira med den sista av killarna, som plågade henne, då hon var liten. Jag har inte behövt retuschera i avsnittet. Det är länge sedan, så kroppen kan inte längre återfinnas. Pia Jansson

– En studie i hur mycket värme man kan ge andra, om man bryr sig, och hur illa det går, om man är Polis. Anders Karlgren, skjutinstruktör, Örebro

Förlag: Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: Books on Demand, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-91-7851-269-0