9789178512652 by Smakprov Media AB

Mia Mรถller

Mjölktänder och Gallstenar Av Mia Möller

Mia Möller f.d. Nordberg har tidigare gett ut: Under samma måne, 2007, Recito förlag (Nordberg) Tusen tankar i natten, 2007, Recito förlag (Nordberg) Den stängda dörren, 2010, Books on Demand, Visby (Nordberg) Lovisa, 2014, Books on Demand (BoD)(Nordberg) Det finns ingen ångervecka i himlen, 2017, Books on Demand (BoD) Den stängda dörren, 2018, nyutgåva, Books on Demand BoD Mordet på prästgården, 2018, Books on Demand (BoD) Karins hemlighet, 2019, Books on Demand (BoD) Böckerna finns att beställa på näthandeln, Adlibris, Bokus m fl. De finns även som E–bok.

Mjölktänder och Gallstenar En resa tillbaka kan även vara ett steg framåt

Till minne av en svunnen barndom Boken är även tillägnad mina tre söner Johan, Dennis och Jesper

JONNA – Har du sett att det blivit populärt att tågluffa igen? – Hej Mikaela, vad roligt att du ringer. Man brukar börja med att hälsa, svarar jag och lutar mig tillbaka i kontorsstolen. – Jaja, hejhej, men, har du sett det? – Nej, det kan jag inte påstå att jag har. Jag har andra arbetsuppgifter på mitt jobb vet du… Hur menar du? – Jamen, minns du inte? Vi gjorde ju det! Det var ju ascoolt! – Jo, det minns jag. Och ja, det var ganska häftigt. Jag förstår inte vad som är poängen med detta samtal över huvud taget. Hon vet att jag är på arbetet och att jag inte har tid för småprat då. Jag har ett ganska viktigt arbete. Eller, ja, ett väldigt viktigt arbete skulle jag vilja påstå. Ja, jag arbetar som planeringsassistent på Säpo, säkerhetspolisen. Bara det är ju väldigt viktigt, och avancerat! Jag har tystnadsplikt så egentligen borde jag inte avslöja mer. Men jag kan ju säga som så, att vi sköter personskyddet till många av våra viktiga personer här i landet och har följaktligen inte tid för vänskapligt småprat med våra väninnor under arbetstid. – Och, frågar jag henne medan jag radar upp mina pennor bredvidvarandra. – Vi borde göra det igen! – Va!? Ska vi tågluffa? sa jag och sätter mig rakryggad i stolen. – Ja, i sommar. Du o jag! Återuppleva det liksom. Det vore ju fett kul alltså! – Det tror jag inte det vore. Det hör tonåren till och missminner jag mig inte så var det någon som fyllde 50 häromveckan. Det var Mickis! Hon är faktiskt exakt tre månader äldre än mig. Vilket jag låter henne få höra…ibland. – Och?! Jag är väl inte lastgammal för det! Vi är ju inte äldre än vi gör oss, eller vissa i alla fall, HA! Hon tycker att jag beter mig äldre än jag är men det beror på mitt viktiga arbete. 7

– Mikaela, snälla…jag jobbar! – Johanna, förlåt att jag stör. Klick…hon la på. Mikaela, min så kallade sambo, impulsiv så det förslår, samma visa varje gång hon ringer. Rakt på bara! Jag tycker man ska följa vissa självklara regler när man umgås socialt, men det ligger inte för henne alls. Jag skakar på huvudet, och återgår till min dator. Vi har ganska mycket just nu. Eller, det är det väl alltid, men nu ska det bli statsbesök. Väldigt viktiga människor ska besöka huvudstaden och kungligheterna, som vi naturligtvis också jobbar för. Det kommer ske viktiga saker, som att äta middagar och se på Kungsträdgården i full blom. Ja, sådant jag egentligen inte får prata om då. Man vill ju inte vara läckan liksom, den som får sparken om det skulle hända något och de får veta att någon pratat vitt och brett om vad som är på agendan. Nu vet ju oftast media vad som ska hända innan vi vet det, men då är det i alla fall inte från mig, eller mitt fel om något händer. Fast, det gör det sällan eller aldrig om folk gör som jag planerat förstås. Så har vi precis flyttat kontoret. Vi har fått fler kontorsrum eftersom den administrativa personalen har blivit fler. Vi får bara mer och mer att göra. Så vi växte helt enkelt ur de gamla lokalerna. Jag vet inte vad jag ska tycka om det, för min personliga och privata del blev det till det bättre. Nu kan jag gå till jobbet. Fast jag fått ett mindre kontor än jag hade innan. Och utsikten är på baksidan. Men det är väl inte meningen att jag ska sitta och titta ut? Så jag får väl nöja mig. Men egentligen är jag really pissed…som Mikaela skulle sagt. Mitt liv utspelar sig i en triangel runt Sture numera. Norrmalmstorg, Sturegatan och Jungfrugatan. Jobb, lunch och hem. Det underlättar ju inte arbetet att vi fortfarande har hantverkare här. Allt är inte färdigt, så det är ett fasligt liv. Jag var en av de 8

första som fick flytta in och det ställer till det lite, då vi har möten ofta, så nu får vi ha det via nätet. Men, det är en övergångsperiod. Det kommer säkert att bli bra, till sist, när det nu är. Men flytten låg inte riktigt optimalt i tiden om man säger, på grund av det här statsbesöket och annat som är på gång just nu. Jag måste ju alltid ligga steget före, det går inte att på morgonen komma på att det inte finns livvakter så det räcker till. Jag får ändå lite svårt att koncentrera mig. Mickis sätter igång minnet på mig. Det kommer upp bilder i huvudet på en otroligt snygg fransman som jag en gång mött på en järnvägsperrong. Vad han hette har jag glömt, men det natten på stranden av Seine glömmer jag aldrig. Vi åkte inte bara tåg, vi åkte flodbåt med. Det var fantastiskt, och en sak som jag verkligen skulle vilja göra igen. Vi åkte tåg från Stockholm till Helsingborg, färjan över till Helsingör och sedan tåget till Köpenhamn. Där hade vi varit på tivoli och sedan en sväng till Christiania. Mest för att titta, vi var ju bara 17 år och nyfikna. Men visst hade vi provat på att röka lite gräs, det går ju inte att förneka. Även att man borde göra det när man arbetar på Säpo. Mickis och jag har alltid känt varandra. Vi tror att vi började leka när vi gick på lekis, som det hette då. Förskola och sexårsgrupp kallas det väl idag. Eller rent av förskoleklass. Det får visst inte finnas småbarn längre, de börjar skolan tidigare och tidigare. Och så går de längre med. 12 år är ju minimum och 15 år är ju inget konstigt idag att studera. Om man ska bli någonting bra alltså. Nåväl, vi bodde grannar. Jag med mina föräldrar och min storebror som är tio år äldre än mig. Och Mickis bodde hos sin mormor. Hennes mamma gick bort när hon var två år och hennes pappa var pilot, och reste förstås i jobbet. Så hon bodde hos sin mormor som alltså bodde granne med oss. Det var ett bostadsområde med små villor byggda på 40–talet. 9

Egnahem–epoken när vanliga arbetare kunde bygga sig ett eget hus. Tre rum och kök och vedbod hade vi. Mickis mormor hade desamma men spegelvänt. I körsbärsträdet som stod mellan våra vedbodar hade min bror byggt en trädkoja. Den kojan ärvde vi när han växte från den. Det är där vi har våra första minnen. Hur vi lekte där. Med pappersdockor som vi klippte ur mammas Hemmets Veckotidning. En hel skokartong full hade vi. Och bokmärken förstås. Och så hade vi ju vår hemliga skatt gömd där i trädet. Det var en spricka i trädet och där hade vi asken med våra diamanter, som vi kallade dem. Det var förstås inga riktiga diamanter, men vi tyckte de var fina, tror jag. I alla fall var de väldigt speciella. Ibland låg det cigaretter i sprickan. Det var brorsans. Vi kunde lukta på dem, de luktade ganska gott tyckte vi, men vi vågade aldrig tända någon. Han var ju liksom vuxen långt före oss, småglinen, som vi fick heta när vi mest var i vägen. Vilket jag antar att vi var, ganska ofta. Jag tittar på klockan, min nyinköpta Cartier, den närmar sig 12. Jag kan lika gärna kolla om hon har tid att äta lunch. Jag ringer till henne på mobilen. – Ja, svarar hon. – Mickis, snälla, du kan väl försöka… – Men, fan, jag ser ju att det är du! Det står Jonna på displayen. Måste jag svara Mikaela Häger då? Suck… – Jag hörde det där, vad vill du? – Lunch? – Japp! – The usual? – Japp! Det är ingen idé att försöka fostra henne. Det är försent. Och, hon har ju faktiskt inte hjärnkapacitet till det. Det är bara några år sedan hon fick sin diagnos, något som jag förstått från första dagen när det blev känt med ADHD. Allt går i 180 km/tim och 10

tänka längre än näsan räcker? Nej, varför då? Jag undrar om hon inte har en aning Asperger med, men det är inte utrett och vad spelar det för roll, egentligen? När hon fick kontakt med vuxenpsyk och utreddes fick hon mediciner och det har hjälpt. När hon kommer ihåg att ta dem. Det gör hon för det mesta, ska jag väl säga. Men det händer att hon glömmer eller struntar i dem och det märker jag med det samma. Då får jag påminna henne. Hon är tre månader äldre än mig, som jag sa, men det har alltid varit jag som är storasystern. Vi kompletterar varandra bra, har alltid gjort. Ett liv utan henne vore helt otänkbart. Jag tar på mig kavajen. Kollar klockan igen, den är så snygg! Drar upp ärmen lite så den syns. Tittar mig i spegeln, rättar till knytblusen och drar fingrarna genom håret. Jag ska till frissan i morgon, jag har en stående tid var sjätte vecka. Mitt hår växer fort och jag har en perfekt page, ja, så färgar hon utväxten med. Jäkla gråa hår, det syns ganska väl i mitt kastanjebruna. Jag nyper mig i kinderna och tar ett tag med läppstiften, det går åt det bruna hållet. Illrött som är så vackert kan jag inte ha, mina bruna toner kräver brunt. Jag tar min väska från Prada och går. Det är egentligen inte jag som är märkessnobb, det är Mickis. Men, jag måste ju ändå hålla en viss stil i mitt jobb så jag blir uppdaterad av Mickis hela tiden. Jag säger till min sekreterare att jag går och äter lunch. Han tittar upp, och nickar. Ja, jag har en egen sekreterare. Jag är ingen vanlig liten skitassistent som springer ärenden åt cheferna. Jag är placeringsansvarig men har titeln som assistent, varför vet jag inte. Jag borde kunna heta planeringschef egentligen. Men det heter assistent och jag sköter alla inkommande ärenden. De bevakningsärenden som vi på personskydd ska sköta framöver. Det gäller att placera rätt ”bodyguard” hos rätt klient. De blir ganska nära, så det är bra om personkemin fungerar någorlunda. 11

Och det är alltså mitt jobb att se till. Jag känner att det är ett stort ansvar jag har i det. Och jag tycker själv att jag utför mitt arbete exemplariskt. Det är sällan eller aldrig några klagomål. Det var flera år sedan och då var det egentligen inte mitt fel utan en väldigt petig skådespelerska från Hollywood, jag har sett henne på tv. Det är otroligt hur en del personer blir för att de blir lite kända. Det är inte lätt att göra alla till lags. Hon fick en kvinnlig, men ville absolut ha en manlig. Och snygg skulle han vara med, så fånigt! Mina tankar far åter igen iväg till stranden av Seine, flodbåten och den där ynglingen. Han var lite äldre än mig och erfaren. Vilket jag inte var då. Min oskuld försvann den natten. Flera gånger om… Jag tar hissen och i den står redan min kollega, Tomas Alström. Han hälsar glatt, och frågar om jag ska följa med och käka. Jag ler men tackar nej, jag äter med min väninna idag, säger jag. Fast med tanke på den där fransmannen som kommer upp i mitt huvud nu, så kan jag inte neka till att en dejt vore nice. Han är ibland min stand–in när inte Mickis har tid. Med lunch menar jag! Men ärligt, så har vi ett samarbete som tillfredsställer oss båda. Han är lång och mörk, stilig, välklädd och ja, vi hamnar i säng emellanåt. Äsch, man är ju inte mer än människa! Men ingen av oss är intresserad av något förhållande. Inte med varandra och inte med någon annan heller. Så det fungerar bra från båda håll. Det är inget vi planerat eller planerar, det har bara råkat bli så när vi träffas ute efter ett par glas vin. Det är någon spänning som vi inte rår på. Åtrå, kanske det kallas. Ja…typ. Om jag nämner att Mickis och jag ska gå ut så dyker han ganska ofta upp på samma ställe. Kanske beror på att vi oftast, går på samma ställe. 12

Vi äter lunch på samma ställe också. De har bra husmanskost. De varierar matsedeln mer än på andra ställen. Och eftersom ingen av oss lagar mat själva så är det bra med ordentlig mat mitt på dagen, så kan man ta något lätt på kvällen. Hinner vi inte äta på dagen har vi ju alltid Östermalmshallen på vägen hem från jobbet. – Men vi kan ta en öl i kväll, säger jag och ser skälmskt på honom när vi går ut ur hissen. – My place? säger han. – Naturligtvis, säger jag, och går. Jag känner att han följer mig med blicken, känner förväntningarna inför kvällen och ler för mig själv. Mickis har redan kommit, hon står vid porten med mobilen under näsan när jag kommer. Hon är så lång och fortfarande så jäkla snygg! Hon blev inte ett dugg märkvärdig fast hon var känd i nästan hela världen, som en av de bäst betalda fotomodellerna i New York. Jag skulle kunna vara avundsjuk på henne, men nej, det har aldrig legat för mig. Jag är stolt över henne, som om hon vore min egen lillasyster. Jag får väl glädja mig åt att de tror vi är ett par. – Har du sett på fejjan, att de här testernas resultat sparas! Det är ju fan inte klokt! säger hon. – Men varför gör du dessa tester för då? Varför är du ens på Facebook? Allt sparas som görs på internet, det vet du ju. Vi har pratat om det förut. Jag går före in på restaurangen. – Jamen, det är mitt jobb!? Sociala medier är ju hela mitt PR– kontor ju! Och jag har haft två kunder på hela förmiddagen! Två!! – Handlade de något då? – Ja, det är klart de gjorde…säger hon och suckar. Som att det är jag som inget begriper. Vi ställer oss i kön och läser menyn på tavlan ovanför disken. – Dåså, säger jag, då har du tjänat ditt levebröd för idag. Hon har ju inga billiga,” hoppa in och fynda kläder”, precis. 13

– Du kunde väl hänga om lite, snygga till eller stryka lite nya kläder. – Det har jag ju gjort! Mickis är väldigt effektiv. Det jag gör på en timma gör hon på tio minuter. Hennes lilla boutique är alltid oklanderligt ren och alla kläder hänger i perfekta rader. De klienter jag bevakar, eller ordnar bevakning för, de har hon som kunder. Det är alltså ingen kedja hon förestår utan tvättäkta varor av bästa kvalité. Hon har även visningar till designers, vilket är så roligt för då jobbar vi ihop. Det är inte vem som helst som går på dessa visningar. – Vad gjorde du för test idag då? Vem du ska gifta dig med, eller hur många barn du ska få? Eller kanske rent av vilken hundras du är, säger jag och tar åt mig en bricka. Medan jag lägger på bestick, glas och servetter berättar hon att hon inte alls gjort så fåniga tester. – Jag har kollat vad mina tre livsord är. – Livsord? Finns det ens något som heter så? – Ja men, det är väl klart det gör! Det är ju ord som är viktiga för en i ens liv, förstås. – Jaha, då fick du Fashion, Famous och Fabulous, då? – Nej! Nu är du väl helt omöjlig! säger hon och blänger på mig, men det är inte långvarigt för hon är alldeles för ivrig för det. – Kyckling tack, säger jag när det är vår tur. – Jag fick kärlek, vänskap och resor! säger hon och blixtrar av ett av sina otroliga leenden mot servitören som skulle kunnat få honom att svimma men han är van vid henne, han jobbar alltid lunchen. – Oj då! Jag drar mitt kort i läsaren och tackar, tar min bricka och går till ett ledigt fönsterbord. – Jonna, säger hon när hon sätter sig mittemot. Visst vore det väl häftigt! – Vad? säger jag medan jag stoppar en bit kyckling i munnen. Kycklinggryta med ris serveras det idag. 14

– Train haking!! – Jaså, tågluffa! Det gäller att hänga med i svängarna här. – Jag fick ju vänskap och resa! säger hon och tittar storögt på mig. – Så det betyder att du och jag ska resa. – Det låter ju högst ovanligt. Du och jag, menar du? – Dumbom, säger hon och stoppar munnen full med kycklinggryta. Det stämmer ju, för vi gör allt ihop. Vi bor ihop. Vi äter lunch ihop, när vi har tid. Vi reser ihop. Går vi ut så gör vi det ihop. Kanske inte hem ihop då… Vi borde VARA ihop, men ingen av oss är lagd åt det hållet. Vi kallar varandra för sambo, mest för att få vara ifred. Mickis är lyckligt skild och jag är änka…så vi har gjort vårt på det äktenskapliga hållet. Så, nu är vi singlar. Eller ensamstående tanter…? Men, det sägs att 50 är det nya 40. För alla blir äldre och den här generationen är ungdomligare än våra mammor var på 60–talet. Vi är väl själva för vi helt enkelt inte ger varandra tillräckligt med space för att hitta eller ens kunna inleda ett vettigt förhållande. Om det är destruktivt eller ett sätt att skydda oss, har jag inte en aning om. Men, det är något vi trivs med, båda två. Ingen skulle egentligen ställa sig i vägen för den andres lycka. Absolut inte! Jag har verkligen ingen önskan om vare sig man eller barn. Vilket ändå är för sent nu. Kollegan Tomas Alström är helt okej. Ingen kärlek inblandat bara behov. Mickis har fullt upp med sig själv. Hon är ganska självupptagen. Fostrad av sin mormor och en pappa som kom hem varannan helg med presenter av dåligt samvete av att vara borta i jobb jämt, så är det inte så konstigt. Sedan när hon blev upptäckt och hyllad för sin skönhet världen över så är det naturligt att hon tycker att allt svävar runt henne. Hela universum. Men, det är en del av hennes charm. Hennes spontanitet och att hon nästan alltid är glad! Blir hon arg blixtrar det till och går över lika fort. Fast, det är väl lite där jag kommer in. Jag tar ner henne på 15

jorden. Ofta! Samtidigt som jag får vara skyddsvakt till henne, obetalt! Och planerare. Och… ja, lite av varje. Hon har fullt upp med sig, sin boutique, sin blogg och sin outlook. Så hennes egentliga livsord ”Fashion, Famous and Fabulous” stämmer bra på henne.

”Mjölktänder och Gallstenar” är ett kodord för att dra när det kör ihop sig. Som att rymma från en pojkvän, typ. Huvudkaraktärer är Jonna och Mickis, 50, och vänner sedan 6-års åldern. Jonna arbetar på SÄPO och Mickis är före detta modell som har en egen boutique, de lever tillsammans men är inte ett par. Mickis får för sig att de ska tågluffa, Jonna är inte alls pigg på det men hon ordnar och styr så de kommer iväg. Hon har gjort en minutiös resplan. Vilket dock rubbas totalt då det är ett attentat i Hamburg som skakar om dem ordentligt. De bestämmer sig dock för att fortsätta sin resa. På resan möter de människor som har ett bagage med sig i livet. Didrik som har cancer, Susan och Mary, lesbiska skolfröknar, prästen Marcus. Samtal och tankar om livet följer dem på resan. Det blir ett avbrott i resandet då Mickis gamle älskare dyker upp och har hamnat i knipa och ber henne om hjälp att rädda årets stora modeshow!

Mia Möller är född och uppvuxen i Motala. Humor, värme och vardagsrealism präglar hennes författarskap. Även i denna bok är det en kvinnoberättelse vi får följa. Mjölktänder och Gallstenar är hennes åttonde bok på eget förlag.