av
Allianser och Löften
F.L Helleberg J.S Helleberg
AV ALLIANSER OCH LÖFTEN
av Allianser och Löften Andra utgåvan, 2023 Första utgåvan publicerades i Sverige, 2023 Copyright © Fia Helleberg & Jonny Helleberg, 2023 Copyright omslag © Fia Helleberg, 2023 Karta framställd av Fia Helleberg Page divider: Designed by macrovector / Freepik Ansvarig utgivare: Helleberg Books Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN inbunden: 978-91-7851-206-5
F. L. Helleberg & J.S. Helleberg
AV ALLIANSER OCH LÖFTEN Del 1 i serien om Caladon
Till min mellanstadielärare, som sade att jag var morbid och konstig. Till Thord, som älskade mig för det. I made it.
Kapitel 1
“Du vet att mor kommer att halshugga dig om du kommer till teet på det där viset.” Ariana fnös och blängde på sin yngre syster. Lucille satt vid sitt toalettbord, perfekt pudrad och utan ett hårstrå som stack ut ur den vackra uppsättningen. Det chokladbruna håret glänste i de olika intrikata flätorna som var nålade i en komplicerad frisyr, och systern granskade sin uppsyn i spegeln. Den sedvanliga, gnistrande röda amuletten hängde om hennes gräddvita hals. Lucille var fem år yngre än henne, men vackrare än hon någonsin kunnat drömma om att bli. Uppgivet vände sig Ariana mot sin egen spegel, och såg tjurigt på sin spegelbild. Hon var inte ful, långt ifrån, men det ostyriga, kopparröda håret ville aldrig ligga rätt, och det hängde utslaget nedför hennes axlar i en lockig, tovig massa. Hennes kläder, enkla efter förmiddagens ridtur, var skrynkliga och fläckiga, till skillnad från Lucilles prydliga och släta eftermiddagsklänning. “Om inte det så hittar mor säkert en annan anledning att göra det”, muttrade hon och gjorde ett försök att fläta det tjocka håret åtminstone. 6
Lucille svarade inte utan pudrade nonchalant sin näsa innan hon reste sig och slätade till det redan släta klänningslivet. “Du gör det inte direkt bättre”, sa systern högdraget. “Kom nu, låt inte mor vänta.” Ariana reste sig motvilligt och följde sin syster ut ur deras gemensamma sovrum. De gick genom det vindlande huset, förbi tjänstefolk som neg och nickade, nedför alla trappor och vidare mot salongen. Röster hördes inifrån rummet när de närmade sig och hon stönade nästan högt när hon insåg att modern inte var ensam. Lucille gick in i salongen och moloket gick hon efter. “Åh, Lucille raring, så bra att du kom!” sa modern och reste sig upp medan hon fläktade sig med solfjädern. Den äldre kvinnans klänning var oklanderlig, satt snävt och smickrande över det hårt snörda livet, knäppt upp till halsen med dyrbara silverknappar och med frasande, tunga kjolar. “Mor”, hälsade Lucille och gick mot en av sofforna för att sätta sig mittemot de två av moderns väninnor som satt i motsatt möbel med varsin kopp te. Ariana väntade medan modern vände sig mot henne och som alltid snörpte ilsket på munnen. “För guds skull flicka”, fräste hertiginnan. “Kan jag inte ens förvänta mig att du ser anständig ut när jag har besök? Har ditt förfall gått så långt?” Ariana rätade på sig, ignorerade stynget av smärta och såg trotsigt på sin mor och neg. “Jag klär mig så som situationen förtjänar, mor”, sa hon beskt och gick till det lilla bordet där teet väntade. “Vad skulle hertigen säga om han var här?” 7
Hon hade ingen aning, eftersom fadern mycket sällan var hemma. Allt som oftast befann han sig i Eriga, tillsammans med de andra medlemmarna ur Anarosas senat. Att styra landet var, och hade alltid varit, betydligt viktigare än att hålla sig hemma hos sin hustru och sina barn. Modern suckade högt, men Ariana gjorde sitt bästa för att ignorera alla närvarande och hällde upp te i sin kopp innan hon gick för att sätta sig i en fåtölj en bit bort. Hon såg ut genom ett av de enorma fönstren som lyste upp den luftiga och feminina salongen medan modern återtog sin plats och fortsatte skvallra med sina väninnor, nu med Lucilles deltagande. Ute sken solen och hon tänkte tillbaka på förmiddagens ridtur. Hon hade ridit långt, längre än hon brukade, och den heta sensommarsolen hade bränt i ryggen. Hon log för sig själv. Hennes häst, Totilas, var en livlig hingst som gick precis var han ville. Han var en fri själ, en livlig och livsglad kamrat och hon önskade att hon någon gång kunde vara lika fri som honom när de flög över fält och åkrar, genom skogar och över vägar. Men precis som hon alltid var tvungen att återvända till konventionerna, var också Totilas tvungen att återvända till trånga stallar och små hagar. “...Jag hörde att pojken Paenar har blivit trolovad, tydligen med en flicka från södern”, sa en av de hattprydda väninnorna och Ariana ryckte till och vände sig mot dem. “Jaså?” sa modern ogillande, och Lucille kastade en skadeglad blick mot Ariana. “Vad är det för flicka? Vilka är hennes familj? Har hon några krafter?” “Lågadel”, sa den andra kvinnan högdraget. “Jag har hört att hon har ganska bred begåvning, men det är förmodligen en överdrift.” 8
De samlade kvinnorna skrattade hånfullt i kör och drack det ljumma teet. Det var länge sedan nu, och trots att Arianas känslor för Patryck hade dött för flera år sedan stack det ändå till. Mest av avund, mest av ilska. Begåvad… Hennes egen begåvning hade uteblivit, hennes största misslyckande. Inte en endaste liten eldsflamma kunde hon frammana, inte en endaste vindpust. “Lucille, käraste, det är lite kvavt”, sa modern som om hon hört hennes tankar. “Om du ville vara så vänlig?” “Självklart, mor”, svarade Lucille sött och gjorde en diskret men elegant rörelse med ena handen. Den fläktande vind som drog genom rummet och fläktade bort den kvävande hettan fick de två väninnorna att se menande och imponerat på varandra, och modern att burra upp sig av stolthet likt en pompös höna. “Har hon breda förmågor?” frågade en av damerna, och modern nickade förnöjt. “Det har hon. Hon har en stor talang, men har uppvisat en särskilt stor fallenhet för elementen”, sa modern, och Lucille satt rak och stolt och log åt berömmet. “Lucille är redan eftertraktad på äktenskapsmarknaden och vi hoppas på ett mycket särskilt erbjudande inom en snar framtid”, fortsatte modern och hennes kompanjoner lutade sig intresserat framåt för att höra mer, men Ariana slutade lyssna. Hon hade inget intresse av tal om äktenskap och förbindelser, visste att inget av det någonsin skulle beröra henne. Hon var inte vacker och stillsam som Lucille, hade inga krafter som Lucille, och hon var heller inte dygdig och orörd som Lucille. Eller någon av hennes äldre systrar, för den delen, som redan 9
hade lyckats gifta sig både inflytelserikt och mäktigt. Hon var helt enkelt bottennapp och hennes framtidsutsikter var därmed ganska bleka. Men det gjorde henne egentligen inte så mycket, hon hade inget intresse av makt, status eller dynastier. Hon ville ingenting hellre än att leva i sin egen lilla värld, vara utomhus i skogen eller måla och läsa närhelst andan föll på. Kanske det skulle kunna bli så en dag, när modern fått se Lucille, det sista ogifta barnet, säkrad i ett inflytelserikt äktenskap som skulle bringa status och rikedomar åt familjen. Kanske när det bara var hon kvar, så skulle modern ge upp en gång för alla och börja låtsas som om hon inte existerade. “Ers nåd?” En tjänare klev in i salongen med ett brev på en silverbricka och damerna avbröt sitt skvallrande. Modern sträckte sig efter brevet och drog efter andan när hon såg på det obrutna sigillet. Arianas ögon smalnade medan hon såg på sin mor som med darrande hand bröt sigillet och öppnade brevet. Hon läste det medan alla i rummet höll andan, spända på att få reda på vad det innehöll. Till slut gav hertiginnan ifrån sig ett lättat ljud och lade en hand över bröstet. “Nå, det var väl äntligen på tiden”, sa hon och skrattade till. “Vad står det, mor?” frågade Lucille enträget och modern sträckte på sig. “Det är meddelandet vi har väntat på. Han kommer.” Lucille flämtade till och hennes kinder började blossa. “Är det sant mor?” sa hon lyckligt. “Har han bett om min hand?” “Inte än”, svarade modern men log segervisst. “Men det är bara en formalitet. Han kommer för att träffa dig, min kära. Äktenskapet är så gott som färdigt.” Lucille snyftade till och Ariana himlade med ögonen.
10
“Vem, kära du?” frågade en av väninnorna och såg ut som att hon skulle brista av spänning. Moderns leende blev bredare. “Lord Virion, av Aeros.”
§ “En alv?” sa Miranda häpet. “Hur lyckades din mor med det?” Ariana ryckte på axlarna medan de gick genom den lummiga skogen. “Ingen aning”, muttrade hon. “Men mor är så stolt att hon nästan spricker, och Lucille har gråtit av lycka hela eftermiddagen.” “Jag kan faktiskt förstå det”, medgav Miranda och Ariana ryckte på axlarna igen. “Det var väl inte så länge sedan en annan flicka skeppades i väg till Caladon, eller minns jag fel?” “Sophia Valeria”, nickade hon. “Hon blev trolovad med en alvisk handelsman för något år sedan.” De fortsatte under tystnad och hon lade armarna i kors. Det var inte helt ovanligt att fina, mänskliga familjer gifte bort sina söner eller döttrar med rika och inflytelserika alver. Människorna fick dyrbara kontakter i Caladon, den status som det innebar att ha familjeband till Caladon och så brukade alverna, enligt ryktena, vara väldigt frikostiga med sina hemgifter. Alverna i sin tur säkrade sin blodslinje, eftersom de, trots sina övermänskliga förmågor, trumfades av människorna på ett plan. Det kanske var deras straff för att de aldrig dog av ålderdom, deras hån mot dödligheten själv, men det var allmänt känt att alver hade betydligt svårare att reproducera än människor. Så därför hände det att de gifte sig med människor, köpte dem som avelsston, om man 11
valde att se det så. Alverna brukade plocka de kvinnor som hade visat extra stor magisk kraft, säkerligen för att ärva ned sagda kraft i sin blodslinje. Men detta var inte bara en alv, utan en Lord. Inte bara en Lord, utan Lorden av Aeros, det största territoriet i Caladon näst efter Niva i norr. Inte bara en mäktig Lord, utan en kraftfull besvärjare, om ryktena stämde. Hon suckade. Det var inte det att hon missunnade sin syster ett sådant otroligt parti, men nu skulle hon aldrig få sluta höra om det, sluta bli jämförd. Det skulle pågå i resten av hennes liv. “Jag undrar om hon är rädd?” funderade Miranda högt medan den mjuka vinden drog i trädkronorna. “Rädd? För vad?” frågade hon och Miranda såg på henne. “Att lämna hemmet, att lämna Anarosa, för att bosätta sig i alvernas rike? Det är ju ingen liten omställning, och vad jag har hört så är det farligt därborta. Vackra alver, absolut, men fullt med monster och väsen som kan krossa en ynklig människa som om de vore stoft.” “Vem vet, det kanske inte är så farligt”, sa Ariana tankfullt. “Det kanske bara är överdrivet? Jag känner ingen som varit i Caladon, allt det jag hört kommer från min guvernant.” “Min farfar har varit i Caladon, som ung”, sa Miranda allvarsamt. “Han sa att det vi har fått höra här på kontinenten ter sig som godnattsagor mot den hårda verkligheten.” Hon fylldes med ens av olust. “Jaså?” Miranda nickade. “Han sa att det finns väsen och varelser som är så vedervärdiga att många människor förlorat förståndet. Ett vackert land, men livsfarligt.”
12
Ariana rös. “Då är det tur att ingen av oss behöver flytta dit”, sa hon och knuffade lekfullt till sin vän. “Och Lucille kommer ju ha sin alvlord som beskyddar henne.” Miranda skrattade till. Framför dem började träden glesna och de kunde höra de alldagliga ljuden från livet i staden, mot vilken de var på väg. “När kommer han?” frågade hon. “Om två veckor”, svarade Ariana. “Och så stannar han under en månad, under vilken jag antar att han kommer falla på knä framför Lucille och be om hennes hand.” “Jag hoppas jag får se en skymt av honom”, sa Miranda okynnigt. “Jag har aldrig sett en alv på nära håll, särskilt inte en lord. Undrar om de är så stiliga som det sägs?” Ariana skrattade till. “Det återstår väl att se. Jag ska se till att du får en möjlighet att ta en närmre titt.” Miranda gav henne en tankfull blick. “Hur känns det med Patryck då?” Ariana bet ihop. Nyheten om att Patryck numera var trolovad hade bitit hårdare än hon trott. Hon hade tänkt att åren hade läkt såren som hans svek rivit upp i henne, men det hade gjort ont att höra. “Jag… vet inte”, sa hon med en suck. “Han är ett riktigt svin”, sa Miranda, ovanligt hätskt. “Jag hoppas att han behandlar den stackars flickan bättre. Annars får man väl be att hon gör livet till ett riktigt helvete för honom.” Ja, man kan hoppas, tänkte Ariana. Patryck hade en gång hävdat att han älskade henne, hade gjort allt för att träffa henne och få vara i hennes sällskap. Han hade smickrat, stöttat och intresserat sig för henne och hon hade fallit som en fura. Hon hade givit honom precis det han ville ha; hennes kropp. Han hade utnyttjat henne i flera 13
månader innan han till slut dragit mattan från under hennes fötter och hånfullt talat om att en sådan som han aldrig kunde vara intresserad av att gifta sig med någon som hon. “Jag tänker att synden till slut kommer straffa sig själv”, sa hon torrt och Miranda flinade illvilligt till svar. När de kom in i den livliga staden var marknaden i full gång och Ariana och Miranda strosade, skrattandes och pratandes som de brukade göra. Det var köpmän, de flesta inhemska till landet men en del resande från söder, öster och väster gick att skymta. En och annan alv gick att glimta i folkmängden, men de mest beresta handlarna höll sig till de större städerna, till Eriga eller Croide. Miranda pekade exalterat på en lång, ståtlig köpman i exotiska kläder och med de distinkta, spetsiga öronen. Mannen såg allvarlig och sträng ut, och hans kläder var sydda i tyger och material som nästan såg levande ut, så annorlunda mot människornas frasande och stela brokader och siden. Hon såg på honom med en ny nyfikenhet. Var det så Lorden som Lucille skulle gifta sig med kunde se ut? Alven, köpmannen, hade axellångt, gyllenblont hår och var säkert en hand längre än de längsta männen. Han var i sanning vacker, med rena, mejslade drag och kantiga, lätt sneda ögon. Hon undrade vad han handlade med? Alver hade många varor att erbjuda, för dyra pengar förstås. Exklusiva tyger, magiska dekokter, naturtillgångar och unika växter. De hade artefakter och föremål, laddade med magi, som människor suktade efter över allt annat. Människorna i sin tur hade färre saker att erbjuda. Metaller, mineraler och ädelstenar var tydligen det enda som inte gick att utvinna på ett produktivt sätt i Caladon, och således importerades det från människornas länder. Det och deras fertila kvinnor förstås. Hon slet blicken från mannen och gick med Miranda till en av de 14
öppna paviljongerna där en mörkhyad kvinna i skira, färgglada kläder sålde penslar, exklusiva färger och dukar i alla storlekar och format. Hon fingrade på tillbehören. Hon hade redan massor, men skulle gärna komplettera sina färger. Dock hade modern mer och mer dragit in hennes underhåll och hon hade inte längre särskilt mycket att röra sig med. “Ska du köpa någonting?” frågade Miranda men hon skakade moloket på huvudet. “Jag har inte råd, tyvärr”, suckade hon, och Miranda nickade förstående. Hon kände ett styng av dåligt samvete. Miranda, som var dotter till en kökspiga och arbetade med gårdens djur, hade aldrig någonsin haft pengar till nöje och plötsligt kändes hennes egna bekymmer påtagligt bagatellartade. “Vi kan köpa saffransbollar i alla fall”, sa Miranda och drog ut henne ur paviljongen. “Det har vi råd med.” Arianas ansikte klövs i ett brett leende och de började gå igenom den trånga och högljudda folkmassan mot staden konfektör. Saffransbollarna var ljuvliga, så som de alltid var, och de åt dem fnissande på stående fot medan människor rörde sig omkring dem. “...Det har varit en till attack, vid sydvästra kusten.” Ariana spetsade öronen och vände sig om. Två kvinnor samtalade medan de kände och luktade på den färska frukt som låg upplagt på ett brett, grovt träbord. “Ännu en?” frågade den andre sin kamrat, som nickade. “Samma märken som sist. Min make talade om det med fogden, jag råkade höra när de talade i arbetsrummet häromkvällen.”
15
Ett romantiskt fantasy-äventyr fullt av magi, väsen och längtan
Virion är en mäktig alvlord från landet Caladon som kommit till människornas rike i syfte att genom äktenskap bilda allians med ett mänskligt hus. Ariana är familjens svarta får, den enda som fötts utan magiska förmågor. Hon trivs inte inom konventionens ramar, och när Virion börjar spendera mer och mer av sin tid med henne kompliceras saker. När Ariana plötsligt finner sig i det mytomspunna landet Caladon, fyllt av magi och skräckinjagande väsen, inser hon att det finns mer till saker och ting än hon först trott. När väsen börjar bete sig underligt, och rykten om attacker hemifrån når henne, befinner sig Ariana plötsligt i händelsernas centrum. Allt eskalerar, och hon brottas med mysterierna samtidigt som relationen till Virion blir både djupare och mer komplicerad.
9 789178 512065