9789178511983 by Smakprov Media AB

Vad springer du ifrĂĽn?

Vad springer du ifrĂĽn? Cecilia Bergman

Till mina barn Mingus och Minoue

DEN 10 AUGUSTI 2018 FÃ&#x2013;RFATTARE: Cecilia Bergman

PROLOG Ja, vart ska jag börja. Min mamma har alltid sagt till mig att alla familjer har sina problem. Jag skulle nog vilja säga att just min familj skiljer sig från mängden och jag skulle nog vilja påstå att min familjebild är rätt unik och då inte på ett särskilt positivt sätt. Jag heter Minna och är 43 år. Jag är skild sedan 2 år tillbaka och arbetar som förskollärare, har två barn på 9 och 12 år, inte så unikt kanske. Efter att ha arbetat på krogen ett par år och stått i butik i 13 år, satte jag mig på högskolan vid 37-års ålder. Motion har varit min räddning kan jag nu förstå. Jag började med dans (jazzdans, klassisk balett) när jag var 7 år och fortsatte med det till jag fyllde 18. Jag ledde till och med egna grupper för barn. Men efter att ha dansat nästan varje dag i så många år, blev det annan träning såsom aerobics, gymträning, men framför allt löpning som tog över. Jag älskar löpning och har sprungit i över 20 år. 6

När jag idag berättar att jag håller på med löpning på fritiden och dessutom berättar att jag precis sprungit mitt första maraton, brukar det låta, ”är inte det jobbigt, ”får man inte ont i knäna” och så har det oftare och oftare kommit en specifik kommentar, ”Vad springer du ifrån?”. Första gången reflekterade jag inte så mycket över det men efter att ha fått frågan ett par gånger, började jag fundera starkt över om det låg något i det många undrade. Ett svar skulle kunna vara: min storasyster Lena är förtidspensionär för psykiska besvär, min lillasyster Ida är alkoholist och min lillebror Filip har precis muckat från ett fängelsestraff på 1 ½ år för narkotikaförsäljning. Sedan skulle jag kunna fylla på med att min pappa har suttit inne för cigarettsmuggling och min kusin dog av en heroinöverdos endast 29 år gammal. Fortsättningsvis, hade min farmor alkoholproblem och både min mormor och morfar drack också. Men visst har alla familjer 7

problem, min har bara lite extra av allt. Jag trodde att jag var luttrad men så fel jag hade. I november 2018, fick jag ett samtal från polisen i Göteborg. De undrade om jag var dotter till Nils Ole Nielsen. De ville få tag på pappa och undrade om jag visste vart de kunde få fatt på honom. Bägaren fullkomligt rann över. Jag hävde ur mig mycket av min ryggsäck till polisen. Jag samlade mig till slut och ställde frågan: Vad handlar detta om? Jo det är så att din pappa figurerade i en koppleriverksamhet under 1998 - 2002 och alla personer som figurerade under den perioden ska DNA-testas. För vad, undrade jag. Jo det är så att en 8-årig flicka blev antastad på väg hem från skolan. Polisen undrade om jag kunde tänka mig DNAtestas, eftersom jag och min pappa har samma DNA. De menade att det skulle spara tid för dem. Så i förra veckan kom det hem två poliser och tog det där DNA-testet på mig. Provsvaret kom i dag den 14 november 2018 och det var

negativt, men faktum kvarstår. Min pappa har figurerat i koppleriverksamhet. Jag mår illa. Men visst alla familjer har problem. Jag vet nu varför jag behövde skriva den här boken. Jag bär inte ansvaret för min familjs olika livsval och behöver inte ha dåligt samvete för att jag väljer att ta avstånd från det. Det har tagit mig över tjugo år att förstå det. Jag orkar helt enkelt inte längre vara den som ska stötta och lyssna på eländet. Jag har två egna barn och vill att dem ska vara ett fokus när vi ses. Ni som väljer att ta del av den här boken kommer att få ta del av mitt perspektiv på min uppväxt i enligt mig en dysfunktionell familj, men också en förståelse för att uppväxten präglar hur jag är och kan bli som människa. Du kommer även att få ta del av kärlek, relationer, löpningen som hjälp och om drivkraften, trots sämre förutsättningar, viljan att lyckas bli en så bra människa som möjligt. Det här är mitt perspektiv och min historia.

Första gången jag fick frågan, reflekterade jag inte så mycket över det men efter att ha fått frågan ett par gånger, började jag fundera starkt över om det låg något i det många undrade. Jag, Minna växer upp i en enligt mig, dysfunktionell familj. Det har tagit mig över 20 år att förstå att jag inte bär ansvaret för min familjs olika livsval. Jag kan inte förändra min familj. Ni som väljer att ta del av den här boken kommer att få ta del av mitt perspektiv på min uppväxt men också en förståelse för att uppväxten präglar hur jag är och kan bli som människa. Så här i vuxen ålder har jag förstått att löpning, träning har räddat mig och verkat som ett verktyg att hantera livet.