Page 1


1


2


Roger Skagerlund

Särskilda Operationsgruppen 4

Nationens fiender

3


© Roger Skagerlund 2019 Omslagsbild: Shutterstock Omslagsbearbetning: Roger Skagerlund Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sweden Tryckt: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 9789178511266

4


Prolog Gorki-2, Militärt veteransjukhus Tre mil väster om Moskva, Ryssland 22:a oktober 2018

Mannen i sängen var inte längre täckt av slangar och sladdar så som en gång hade varit fallet. Nu fanns endast ett dropp i ena armvecket som anslöt till en påse fastsatt i ett stativ på sängens huvudgavel, samt några elektroder som mätte hjärnaktiviteten. Läkarna hade för länge sedan ställt diagnosen semipermanent koma. Viss oenighet rådde om ifall patienten någonsin skulle vakna till liv igen eller inte. De fysiska skadorna hade varit fruktansvärda när han kom under vård den åttonde maj 2017. En niomillimeters kula hade gått in genom ena ögat, passerat genom hjärnbarken innan den stannade i kraniets bakre del. Att mannen överhuvudtaget överlevt var så nära ett mirakel som man kunde komma. Kulan hade avlägsnats under en arton timmar lång operation där man hela tiden fick ge akt på de epiduralblödningar som uppstod på grund av arten på den traumatiska skadan. Vid flera tillfällen hade den ansvariga läkaren varit säker på att patienten skulle dö, men varje gång hade mannen klamrat sig fast vid livet och överlevt hela den komplicerade operationen. Under två månader hade han fått stanna på intensivvårdsavdelningen på Sankt Petersburg General Hospital innan han till slut överfördes till veteransjukhuset Gorki-2 utanför Moskva. Här hade han nu legat i koma sedan dess och övervakades mer eller mindre noga av de 5


läkare och sjuksköterskor som var anställda för att ta hand om Rysslands krigsinvalider. GRU hade givetvis varit på besök för att försäkra sig om att patienterna var i precis så dåligt skick som deras journaler antydde. Särskilt intresserade hade de varit av patienten i sal 37, även om man på sedvanligt ryskt manér inte berättade för personalen varför just denna patient var så viktig att han tilldrog sig underrättelsetjänstens uppmärksamhet. Majoren Semyon Sergeyev hade noga instruerat överläkaren att omedelbart ringa honom, oavsett tid på dygnet, ifall patient 37 skulle vakna till liv och läkaren Boris Nedan hade pliktskyldigt noterat majorens direktnummer samt skrivit in i journalen vad som skulle göras i det fall patienten mot förmodan skulle vakna upp ur koman. Nu var allt det där glömt. GRU hade inte kommit tillbaka och de soldater som hade gett sitt blod för Moder Rysslands storhet hade lämnats åt sitt öde när den nya presidenten, Pjotr Muskin, kraftig hade tvingats skära ner på försvarsanslagen för att kunna betala de astronomiska krigsskadestånden som landet dömts till efter det korta, men förödande kriget mot Sverige och Finland. Den äldre generationen sa att det var nittiotalet ännu en gång när förband lades ner och regementen avvecklades. President Muskin var inte som Potemkin. Den förra presidenten hade haft alltför bråttom med att gå i krig för att expandera riket och fastän Muskin delade visionen, delade han inte medlen. Att göra Ryssland stort igen skulle inte ske på det fysiska slagfältet, det fanns andra åtgärder som en nation av Rysslands storlek kunde tillgripa för att slå mot sina fiender. Åtgärder som skulle kosta betydligt mindre i både människoliv och materiel. Monitorn som mätte hjärnaktiviteten pep plötsligt till när kurvan gjorde ett skutt uppåt. Sedan återgick den till att visa samma mjuka former som innan, sedan kom ännu ett hopp och ett till. Någonstans gick ett larm och personal kom skyndande ner genom korridoren. Dörren slets upp i samma ögonblick som mannen i sängen slog upp det enda fungerande ögat och förvirrat såg sig omkring i salen. 6


*** Boris Nedan lutade sig över patienten och lyste med en ficklampa in i ögat. Han noterade hur pupillen drog ihop sig och kände en svag förhoppning om att patienten faktiskt skulle tillfriskna. Det hade gått två timmar sedan mannen vaknat, men han hade ännu inte kunnat kommunicera med omgivningen. Talet fungerade helt enkelt inte och det var osäkert hur mycket han förstod av det som hände, men han hade reagerat positivt på att höra sitt namn uttalas, så helt förståndshandikappad var han uppenbarligen inte. Nu gällde det bara att fastställa hur omfattande de mentala skadorna hade blivit. Även om de fysiska skadorna hade läkt fanns ärren kvar. Både de synliga och de som tillfogats hjärnan. Mannen, Viktor Vaslov, hade förlorat höger öga samt tillfogats kosmetiska skador på kraniet när benbitar hade slitits bort vid träffen. Kulan hade även berövat honom hörseln på höger öra, förutom de tidigare nämnda skadorna på hjärnan. Det kosmetiska skulle man kunna åtgärda genom kirurgi, men syn och hörsel skulle man aldrig kunna återställa och Nedan undrade hur länge Vaslov skulle komma att överleva efter det att han skrivits ut från sjukhuset. En invalid i Ryssland hade inte mycket att hämta från den stat som en gång krävt att han skulle ge sitt liv för sitt land. ”Viktor. Hör du mig, Viktor?” Det enda ögat fokuserade på läkaren. Boris Nedan tog patientens hand. ”Kan du krama min hand, Viktor?” Fingrarna kröktes, ett lätt tryck skapades för någon sekund runt läkarens hand innan greppet åter slappnade av. Boris log och fortsatte: ”Bra Viktor, du förstår mig. Jag ska ge dig några ja och nej frågor. Om du svarar ja, trycker du min hand en gång. Vid nej låter du bli. Förstår du?” Patientens grepp hårdnade innan det åter slappnade av. Boris nickade uppskattande. ”Minns du vad som hände? Minns du hur du skadades?” 7


Ögat spärrades upp och han kände ett snabbt tryck, patienten mindes och tydligen var minnet traumatiskt. ”Såg du vilka det var som sköt president Potemkin?” Ett tryck kring handen bekräftade att mannen i sängen hade sett förövarna. ”Skulle du känna igen skytten om du såg honom?” Trycket var svagare, mannen var tveksam, men inte helt avvisande inför tanken på att kunna identifiera mördaren. ”Var det en av våra?” Nu hände ingenting. Uppenbarligen ansåg Vaslov att det inte hade varit en intern uppgörelse. Boris skulle just ställa nästa fråga då dörren till rummet öppnades och en myndig röst avbröt honom med orden: ”Tack, kamrat Nedan, men nu tar jag över det här.” Läkaren rätade lugnt på ryggen innan han vände sig om. I dörren tornade major Semyon Sergeyev upp sig och blängde bistert på honom. ”Ni var ombedd att ringa mig, personligen, så fort som patienten vaknade. Nu var det en av era underställda som ringde och det för endast en timma sedan. Kan ni förklara varför?” ”Jag ville säkerställa att patienten verkligen hade vaknat och var kontaktbar.” ”Det var inte de villkor som sattes upp. Ni skulle ringa direkt, även om kamrat Vaslov här var en grönsak. Ni får följa med mina män för avrapportering nere på stationen.” Majoren log ett glädjelöst leende medan han klev åt sidan för att släppa fram två uniformerade män vars utseende inte direkt förde tankarna till oskyldiga korgossar. De grep brutalt tag i Nedans armar och ledde bort honom under svaga protester. Under tiden gick Sergeyev fram till sängen och tittade ner på Vaslov som tyst mötte hans blick. ”Kamrat Vaslov. Skönt att se er vaken. Jag hoppas att ni ska kunna sprida ljus över en del saker som vi inte har kunnat fastställa med säkerhet sedan kriget tog slut.” Majoren tystnade och betraktade hans ansikte. Efter en stund fortsatte han: 8


”Kriget slutade på ett för Moder Ryssland icke önskvärt sätt. Vi blev tillintetgjorda inifrån genom en dolkstötsaktion. Vi vet att finska styrkor var inblandade som stödtrupper, men kärnan i uppdraget tror vi sköttes av svenskar och jag hoppas på att du såg skytten och på något sätt ska kunna identifiera honom åt oss så att vi kan hämnas vår president.” *** Nästan samtidigt som detta utspelade sig stod en man och tittade ut genom ett fönster i en datja i Irkutsk i Ryssland, några mil norr om den mongoliska gränsen. Käppen som han stödde sig emot hade ett handtag i form av ett björnhuvud och uttrycket i hans ansikte bar spår av både slug grymhet och kallt beräknande. Det kalla leendet i mungipan vittnade om en permanent skada som delvis förtvinat musklerna på ansiktets ena sida. Del ett i hans plan på hämnd hade fallit på plats några veckor tidigare när atombomben briserade i Göteborgs hamn och avslutade i runda tal sextiotusen svenskars liv samtidigt som den berövade landet dess största importhamn och en stor del av dess raffinaderiverksamhet. Den som trodde att detta var kronan på verket, trodde fel. Han hade fortsatta planer för Sverige. Det lilla skitlandet skulle egentligen ha lagt sig i fosterställning i samma stund som de ryska trupperna klev i land, men istället hade de kämpat emot och lyckats vinna kriget med fula metoder då de angrep landets ledare, snarare än dess krigsmakt. Det hade satt den där usurpatorn på posten som president, men det var bara tillfälligt. Vladimir Orlov hade långt gångna planer även för Muskins vidkommande och hans dagar på presidentposten skulle snart vara räknade. Orlov sträckte på sig. Efter skottskadan hade han fått problem med ryggen, likväl som med högra benet som ibland ville vika sig, därav käppen. När han tog sin hämnd på Muskin skulle han vara noga med att den före detta försvarsministern skulle få en utdragen död och att han personligen skulle vara på plats för att se till att varje 9


sekund fram till dödsögonblicket skulle tala om för förrädaren vad som hände den som svek Moder Ryssland och dess folk. I det här fallet bestod folket av det som allmänt kallades för Silovik - de betydelsefulla personerna inom den ryska maktsfären som hade en tidigare framgångsrik bakgrund inom militären, polisen eller den ryska säkerhetstjänsten. Människor som han själv som var födda till att härska över massorna och styra Moder Ryssland mot hennes absoluta makt i världen. Orlov hade fullt ut delat Potemkins vision om herraväldet och inget var väl mer naturligt än att starta med de nordiska länderna varifrån Ryssland en gång hade utvecklats när vikingar från det svenska Roslagen – ruserna – hade slagit sig ner på de karga, ryska stäpperna och gett landet dess namn. Om inte svenskarna redan darrade skulle de komma att göra det mycket snart!

10


Kapitel 1 Örebro i Närke Sverige 3:e november 2018

Oroligheterna, som hade börjat i stadsdelen Vivalla i Örebro på förmiddagen den åttonde oktober, hade med vindens hastighet spridit sig över hela staden. De fåtaliga poliser som fanns kvar hade redan på eftermiddagen helt förlorat kontrollen över situationen och tvingats påkalla hjälp, men den dröjde. Katastrofen i Göteborg tog hela landets resurser i anspråk och den i samma stund pågående regeringskrisen – sprungen ur att statsministern, tillsammans med utrikesministern, försvarsministern och ett antal höga myndighetschefer hade dött i atomexplosionen – gjorde att lokala oroligheter inte fick det genomslag och fokus som de normalt skulle ha fått. Den lokala polischefen valde då att med stöd i lagen om militärt bistånd vid exceptionella händelser, be Hemvärnet om hjälp för att bekämpa det uppror som drog genom staden. Örebro, som tillhörde en av de städer i landet med högst andel muslimska extremister bland befolkningen, kunde genom poliser som hade varit inblandade i närstrider med upprorsmännen snart även rapportera att det fanns en hel del kända ansikten bland gärningsmännen. Polischefen visste därför att en av ledarna för de upproriska var den kända Örebroimamen Hoda Muthana som före kriget stått för en stor del av rekryteringen till Daesh genom den lokala moskén. 11


Nu hade han setts med en rysk automatkarbin leda anfall mot polisens avspärrningar och även om det ännu inte var ett officiellt uttalande omnämndes numera Örebro som Kalifatet. Striderna var vid det här laget inne på fjärde veckan och trots hemvärnets hjälp hade man inte kunnat pressa tillbaka de framgångsrika jihadisterna som visade sig ha oanade militära tillgångar i form av ryska vapen som måste ha smugglats in i staden från någon kvarlämnad rysk depå i de forna krigsområdena. Anna Jönsson var kravallpolis med ett förflutet inom Försvarsmakten, en tjänst hon lämnat redan före kriget efter en skada som hon råkat ut för när fordonet hon färdades i hade kört på en IED under patrull i Mosul 2014. Eftersom hon trivdes med livet i uniform var inte steget långt till att fortsätta med ett annat uniformsyrke och efter konvalescensen sökte hon och kom in på polishögskolan. Att nu stå här med full utrustning, inklusive förstärkningsvapen och skyddsväst, för att bevaka en avspärrning tillsammans med en handfull k-pist beväpnade kollegor och lika många hemvärnsmän kändes i det närmaste surrealistiskt. Kriget mot ryssen hade känts mer verkligt än detta för då var det en yttre fiende som landet kunde stå enat emot. Nu kom hotet inifrån, från människor som egentligen påstod sig ha flytt från just det här. Anna skakade omedvetet på huvudet. Som polis skulle hon endast i absoluta nödfall dra sitt vapen och skjuta mot en annan människa, men som tillståndet var nu måste hon skjuta utan att vare sig ge signal eller varningsskott innan. Tvekade hon kunde kollegor dö – eller hon själv med för den delen. När hon lyfte blicken såg hon något som blänkte till från taket på en intilliggande, utdömd industrifastighet. Det var en solreflex som återkastades från linsen på en kikare, eller ett kikarsikte. Hon skulle just öppna munnen och ropa ut en varning när något med stor kraft slog in i skyddsvästen och fick henne att falla bakåt. I samma stund som luften slogs ur hennes lungor kunde hon höra det ettriga ljudet från en automatkarbin och sedan skriken från män och kvinnor som träffades av kulorna. 12


Anna försökte ropa, men fick bara ifrån sig ett svagt kvidande. Något vått rann ner längs hennes bröstkorg, under uniformen, och blötte ner tyget. Från en brinnande punkt i bröstet spred sig en förlamande iskyla genom kroppen. Hon hade ingen kontroll på hur lång tid som striden runt henne pågick, men slutligen tystnade skottlossningen. Inte ett ljud hördes under flera utdragna minuter, sedan skymdes eftermiddagssolen av ett ansikte som lutade sig över henne. Hon såg först bara en keps och en shemag som var uppdragen över näsan, sedan drog mannen undan tyget och visade ett ansikte som tycktes tillhöra en mycket ung person, inte mer än en tonåring. Han ställde sig på huk intill henne och petade nyfiket på hålet i skyddsvästen och flinade när hon kved av smärtan som beröringen orsakade. Han sa något på ett språk hon inte förstod, samtidigt som hans grova händer trevade över skyddsvästen, som om han försökte klämma på hennes bröst. Anna spottade blodblandat slem när hon bad honom att dra åt helvete. Mannen, eller snarare tonåringen, flinade på nytt innan han drog fram en rysk pistol som hon inte kände igen. Den svarta mynningen pressades mot hennes panna och Anna kände den kalla metallen mot sin hud. Ynglingen sa något totalt obegripligt igen och kramade sedan in avtryckaren. Med ens upphörde Anna Jönssons smärta. *** ”Hadi, jalla. Skit i horan. Vi måste vidare.” Abdal Hadi al-Basi lyfte blicken. Lugnt såg han upp på al-Kidhr Nasab Abdellah som stod några meter bort med sin Kalasjnikov slarvigt stödd mot höften och pipan pekande snett mot den grådaskiga himlen. Runt omkring dem svärmade svartmuskiga män som höll på att plundra liken på vapen, ammunition och allt annat som kunde vara av intresse. ”Jag kommer”, svarade han och böjde sig över kroppen en sista gång medan han spände loss kvinnans hölster där sidovapnet förvarades. Detta var en Sig Sauer P226 som han med ett nöjt flin 13


stoppade i en av jackans många fickor där den snart fick sällskap av två fulladdade magasin. Han slängde en sista blick på den döda kvinnan. Blont hår skymtade under kravallhjälmen och trots att hon var i tjänst bar hon smink. Allah hatade blondiner, särskilt de som sminkade sig. Det var bara horor som gjorde så. Med en bister grimas i spottade han på kroppen och reste sig upp. Kidhr hade rätt, de måste vidare. Den senaste veckan hade allt fler uniformer synts i och omkring Örebro. Det var med andra ord bara en tidsfråga innan polisledningen och ÖB skulle kraftsamla för att ta tillbaka staden. När det skedde hade Hadi inga planer på att vara kvar. Det fanns mycket skada kvar att göra mot de otrogna koffarna i detta hedniska land, men för att kunna uträtta något behövde han vara fri och framför allt vid liv. Dö kunde de halvimbecilla, nyttiga idioterna göra som hade tagit till vapen för drömmen om Kalifatet. Att tro att man i ett västerland skulle kunna skapa Profetens Rike utan att först störta regeringen och förslava ursprungsbefolkningen var inte bara naivt – det var rent ut sagt korkat. Men dumheten hade tjänat hans syften och tiden i Örebro hade varit rolig. Nya våldtäkter av västerländska luder var vardagsmat och dessutom fick han delta i så många avrättningar som man hann med och orkade. Runt om i staden satt de dödas huvuden uppträdda på spett som en dyster påminnelse till dem som ännu inte tagit Profeten till sitt hjärta. ”Broder, det var en bra strid.” Han gick leende fram emot den äldre kamraten som stod kvar där han stått alltsedan Hadi böjde sig över poliskvinnan. ”Strid? De stred inte så mycket. De agerade bara kulfång och dog.” Kidhr skrattade rått och sparkade till ett lik som låg på asfalten intill honom. Hadi nickade: ”Och det, broder, är vår framtid. Att fortsätta döda svenskar tills de underkastar sig Profetens vilja.” ”Då får vi hålla på ett tag. Är kniven din vässad?” ”För Allah är mitt blad alltid vasst.” ”Bra, Hadi. Men nu måste vi dra. Vi vet inte hur långt borta deras förstärkningen är. Det kan vara minuter, eller så är det dagar, men svenskarna kommer att ta tillbaka staden.” 14


”De kan ta tillbaka staden, men de kan aldrig tysta Profetens röst eller stoppa Hans hjärta. Vår skara kommer att växa och till slut kommer den svenska befälhavarens huvud att prydda ett av våra spett.” ”Vid Profetens namn. Du talar vist, Hadi.” Männen gick fram till en av Hemvärnets Pb8 som stod med öppna dörrar bredvid vägen. Nycklarna satt i och efter att snabbt ha svept den i jakten på någon form av spårare hoppade de i och körde bort från den nu nedkämpade avspärrningen.

15


Kapitel 2 Militära Högkvarteret Berget, Stockholm 5:e november 2018

Det pep till i telefonen. När Charles lyfte den mot örat hörde han en allvarsam röst som han direkt kände igen utan presentation. ”Hej Charles. Stefan Tysk här. Kan du komma bort till mitt kontor, ASAP. Det är viktigt.” ”Okej. Jag kommer. Behöver jag ta med något?” ”Bara huvudet ditt. Informationen är strängt konfidentiell och inga anteckningar får göras.” ”Det är uppfattat, chefen. Är hos dig om en minut.” Han klarade det på fyrtiofem sekunder och klev in i Stefan Tysks lilla kontorsrum där han stannade till på tröskeln eftersom rummet redan var fyllt till sin absoluta bristningsgräns. Inne i Stefan Tysks lilla kontorsrum trängdes redan Överbefälhavaren, Säpochefen Sten Ullman tillsammans med polischefen för region Stockholm, Tina Leijonrot och rikspolischefen Daniel Ågren med sin vice, Marianne Ålund. Där fanns även brigadgeneral Karl Lundin i sin egenskap av chef för KSI, överste Jacob Hård och givetvis även Stefan Tysk. Den senare såg upp från ett dokument när Charles klev in och mötte hans blick. ”Tack för att du kunde komma så snabbt, Charles. Då är samtliga här. En del av er vet inte varför ni ombads komma med så kort varsel. Lundin vet redan och givetvis även Överbefälhavaren, men ingen av er andra. Allt som yppas här i dag är under sekretess och får på inga 16


Profile for Smakprov Media AB

9789178511266  

9789178511266  

Profile for smakprov