9789178511198 by Smakprov Media AB

Hans FĂ¤llman

En aning anor Nerslag i slĂ¤ktdatabasen

Hans Fällman

EN ANING ANOR Nerslag i släktdatabasen

Innehållsförteckning

Kapitel 1 Bland rötter och stammar 9

1. Varför inte Bäckström? 11 2. Den gåtfulle säljägaren i Bure 12 3. Mina sex grenar 19 4. Några överraskningar 21 5. Ett ark anor 24 Kapitel 2. Närsläktingarna 34

1. Maj och Sven 35 2. Mamma Majs historia 47 3. Farfars på Lövöbacken 50 4. Hos faster Asta 55 6. Farmors familj 57 7. Med ”morfars i Ersmark” 66 8. Morfar hälsar på 69 9. Mina tre mostrar 74 10. Utblick: Husen omkring Kröpagärdan 76 11. De som for söderut 79 Kapitel 3. Farfars anor: Lövånger-Bygdeågrenen 84

1. Fällmännen från Lövånger 86 2. Fyra soldatled i Nysätra 91 3. En följd av klockare 93 4. Demoisellen i Umeå stad 98 5. Länsmannen som faktiskt frös ihjäl 101 6. Den ofärdige skomakaren 103 7. Maja Gretas väg till Holmsund 105 8. Utblick: Nybyggarsamhället vid havet 108 9. Bilden av en mördare 112

Kapitel 4. Farmors anor: Strömbäck-Nysätragrenen 133

1. Henrik i ”Henriksson” 135 2. Utblick: Med fädernas namn 137 3. En skeppare går iland 140 4. En frusen karolin 145 5. Barnrikefamiljen i Skravelsjö 147 6. Utblick: Bakåtsträvandets bekymmer 151 Kapitel 5. Morfars anor: Överkalix-Värmlandsgrenen 153

1. Sofias väg till Vänersborg 155 2. En förare blir länsman 158 3. Hos Wennbergarna i Vännäs 160 Kapitel 6. Mormors anor: Vännäs-Smålandsgrenen 164

1. Ett litet hus i Nyby 166 2. Mormors syskon 173 3. Mysteriet mormors mormor 177 4. Blesserad i Finland 183 5. Knektarna från Obbola 185 6. Utblick: Reda i relationerna 188 Kapitel 7.Tvärsnitt och skärningspunkter 191

1. Grenar som möts 192 2. Släktens soldater 193 3. Sjukdomar och handikapp 200 4. När olyckan var framme 207 5. ”..afhändt sig sjelf lifvet…” 211 6. Brott i sänghalmen 213 Kapitel 8. Källor och vidareläsning 216

Allmänt bra källor 216 Källor till avsnitten 217 Länsbokstäverna 220 Personregister 221

-- 8 --

Kapitel 1 Bland rötter och stammar Kanske hör det till pensionsåldern att börja rota i sina rötter? Det är väl då som frågorna ställs eller som man får tid för att söka svaren: Varifrån kommer jag? Vad har format mig? Arvet eller miljön? Generna? Uppväxten? Den här boken fördjupar sig i min egen bakgrund, men därmed också i historien om det samhälle som vi alla tillhör. Jag har släktforskat i lite mer än fem år vid det här laget. Genom att intervjua de äldre släktingar som fanns kvar i livet och med information från kyrkböcker, bouppteckningar, foton, brev, böcker, webbsidor och dokument har jag försökt kartlägga mina förfäder och förmödrar. Resultatet är privat och begränsat, visst är det så, men det speglar också på sitt sätt hur dagens Sverige växte fram. För den som intresserar sig lite för historia är det fascinerande att söka sina anor (en ana, flera anor, är släktforskarnas term för en enskild förfader eller förmoder), att läsa och försöka tolka noteringar om eller av dem och att se hur deras liv påverkades av samhället som de levde i. Det blir berättelser om ”obesjungna hjältar” eftersom det inte finns några kända namn i mina antavlor. Här saknas adel, vilket är naturligt med nästan alla rötter i Norrland. Präster finns, men inte så många. Borgare och hantverkare är ett fåtal, soldater betydligt fler, bönder de flesta. Inga kungligheter, kulturpersoner, idrottsstjärnor och artister lyser från grenarna i mitt släktträd. Sådant kan vara en besvikelse för en viss kategori släktforskare, men till den hör jag inte. Mina anor består av ”vanligt folk”, som moderaterna brukar säga, men inte börsinvesterare, akademiker och företagare utan mest ganska obemärkta människor med slitsamma liv i byar och små orter. Ändå saknas inte dramatik, tragik och överraskande händelser i deras liv. Det hoppas jag kunna förmedla.

En bruksanvisning Jag har försökt skriva en bok som är läsvärd eller åtminstone läsbar. Därför riktar jag in mig på människorna och deras liv. Många släktböcker flödar av detaljfakta som födelsedatum, dopvittnen, vigslar, giften, barnafödslar, anställningar, flyttningar och dödsdatum. Det är naturligtvis matnyttigt för andra släktforskare (liksom för kalenderbitare och felfinnare), men ideligen återkommande inskott av typen ”(1784—1812)” efter varje person gör texten svårsmält. Den som är intresserad av de fullständiga antabellerna för alla eller någon av

mina släktgrenar med eller utan källor kan kontakta mig direkt på mailadressen hansfallman@gmail.com Källhänvisningar i texten är ett annat hinder för att skriva läsbart. Jag avstår för det mesta från dem, inte för att uppgifterna saknas utan för att de bryter läsningen. Rena självklarheter som att ett födelsedatum är hämtat ur socknens födelse- och dopbok hoppar jag över i löpande text (just för att den ska löpa), men om jag har fått använda en mer udda källa kan det ibland vara värt att nämna. I det avslutande kapitlet ”Källor och vidareläsning” försöker jag berätta vilka källor jag har använt, mer allmänt och speciellt i varje avsnitt. Ibland kommenterar jag också deras tillförlitlighet och tillgänglighet. Jag har också valt att inte tynga boksidorna med fotnoter som kastar iväg läsaren från texten. (Mina kommentarer och utvikningar kommer direkt på plats, i eller utanför parenteser.)

-- 10 --

1. Varför inte Bäckström? Insikterna kommer droppande till en släktforskare nästan varje dag. Rätt snart blir man klar över att det egentligen bara handlar om att skrapa på ytan. I kyrkböckerna är det möjligt att se ett tiotal generationer bakåt, till början av 1700-talet eller lite längre. Äldre källor än så är betydligt svårare att både leta upp och rätt begripa. Före 1500 krävs både tur och skicklighet för att nå skriftliga källor om någon av sina anor. På det lilla fält man ändå kan utforska visar det sig ofta att slumpen har haft oanad betydelse: Om inte den pigan hade överlevt sin barndom (vilket inte alls var självklart) och fått tjänst på det hemmanet i den byn, där hon kunde börja umgås med den drängen så att tycke uppstod och en ny generation kunde födas och överleva — då hade jag inte kommit till överhuvudtaget... Ett exempel på betydelsen av enskilda personers val i livet är det tänkvärda faktum att jag mycket väl kunde ha hetat Bäckström och inte Fällman: I Umeå stad föder min farfars farmor, pigan Maja Greta Fällman, sonen Johan Mauritz i maj 1858. Att han var ”oäkta” noterades rakt på sak, och så var det i kyrkböckerna långt in på 1900-talet. Henne möter vi snart på närmare håll i avsnittet ”Maja Gretas väg till Holmsund” i Kapitel 4. Johan föds under en besvärlig period då Maja Greta beskrivs som ”lösdrifverska” i husförhörslängden; ett överhetsuttryck för att hon saknar pigtjänst (vilket är olagligt). Under de följande fem åren får hon ytterligare två flickor och en pojke med fäder som är okända för både kyrkböckerna och mig. Två av Johan Mauritz’ yngre syskon dör under sitt första levnadsår medan det tredje, dottern Maria Augusta, bortadopteras, blir gift och så småningom hamnar i Djupvik, Holmsund. Men 1863 vänder Maja Gretas liv. Hon gifter sig i november med arbetaren Johan Bäckström från Nordmaling; det blir ett de första bröllopen i den nyuppförda kyrkan i Holmsunds kapellförsamling. Paret bosätter sig på orten, där maken har arbete, och får sex ”äkta” barn mellan 1864 och 1877. Johan Mauritz är fem år när mamman gifter sig. Han väljer att behålla släktnamnet Fällman och flyttar våren 1874 från Holmsund till Sävar för att gå i skomakarlära hos Maja Gretas halvbror Anton Fällman. Johan Mauritz gifter sig så småningom med Katarina Johanna Johansdotter och blir min farfars far. Så nära var det att jag fick namnet Bäckström.

2. Den gåtfulle säljägaren i Bure Mestadels kan man inte med någon större säkerhet komma mycket längre bakåt än till 1500-talet i sin släktforskning; där brukar källorna sina. Men någon gång händer det att ett fönster öppnar sig med utsikt mot ännu äldre tider. Ett exempel är Bureätten. I den har jag hittat en tämligen säkerställd ana (och hans lite mytiska far) som levde vid norra Västerbottens kust vid sekelskiftet 1300/1400. Det är ungefär 20 generationer sedan. I detta mitt fönster mot medeltiden skymtar som genom ett råglas de suddiga konturerna av en ”mächta godh Sielakarl” vid namn Herse i Bure by vid Bottenvikskusten (hans ovanliga namn stavas lite omväxlande med ä och e). Denne man är den tidigaste släkting som jag möjligen kan tro mig veta något om. Ordet ”möjligen” är befogat eftersom det handlar om en figur som inte är särskilt väl belagd och som också förekommer i myter och legender.

Mellan parenteserna (som han har lagt till i efterhand) ligger Johan Bures beskrivning av min mytiske förfader i Bre by. Bild från den originalversion av släktboken som hittades i Finland 2006.

I en unik handskriven släktbok från 1600-talet — mer om den senare — omtalas Herse som duglig säljägare, vilket naturligtvis inte var otänkbart i den här trakten. Han brukde ”myndrik” och ”myndstång”, gick med silverskenor i bältet och var en ”mächta lärd och wijs man” som kallades ”Abboten i Bure”. (Myndrik var en jaktbåt som drevs med en speciell åra, myndstången.) Enligt boken ska han ”i sine vnge Daghar [ha] begifvit sigh i fremmande land der han och hafver flijteligen studerat Och medhan det war ofridh i fäderneslandet hafver Han gifvit sigh i ett Kloster och der blifvidt en Abbot. Sedan gaf han sigh til Westerbotn, Der satte han då sigh nidh, der de bästa fisken woro, Laxfiske Åle Ströminge fiske och Nätinge fiske och bodde på Bureholmen der”.

-- 12 --

På Bureholmen skulle Herse ha byggt ett kloster, som emellertid inte hann bli klart innan han blev ihjälslagen av ”Kåsebor”. Enligt släktboken begravdes den dräpte i Lövångers kyrka av sockenprästen, Herr Ragvald. Det skulle i så fall ha varit tidigast 1413, då Lövånger blev självständig socken efter att tidigare ha hyst ett kapell under Skellefteå lands. Utbrytningen gav upphov till den minsta socknen i övre Norrland med 20 hushåll och sammanlagt ca 150 invånare. Herse var gift med ”Olof Dalekarls Dotter”. Denne Olof var en bokstavligen stor man, ”en af Jättarnas aflefwa”, som bodde i det som skulle bli Burträsks socken. Den gamla släktbokens beskrivning av säljägaren är lite osammanhängande. Trovärdigheten är inte hög, författaren är på osäker mark och ändrar texten flera gånger. Bland de fler än 100 personer som han hade intervjuat i arbetet med sin släktbok var det bara en enda som hade något att säga om Herse. Vi är med andra ord på gränsen till det mytiska och författaren skulle snart kliva över den genom att lägga till några rent påhittade förfäder till Herse, bl.a. ”Fale hin unge” och andra gestalter från myter och runstenar i mellersta Norrland. På säkrare mark är vi när det gäller Herses påstådde son ”gamle Olof”. Honom var det flera sagesmän som mindes och kunde berätta om. Han var bonde och tog över sin faders gård i Bure ”sunnan om ån”. Inga födelseår är kända när det gäller de äldsta bureanorna, men med släktbokens kronologi borde gamle Olof (Hersesson, som han kallas i släktboken) ha varit född i slutet av 1300-talet. Omkring 1400 var Sverige en del av Kalmarunionen och styrdes av drottning Margareta som förmyndare för Erik av Pommern. Långt norrut i Bure är gamle Olof rimligt belagd genom flera muntliga vittnesmål omkring år 1600 och i vår egen tid genom DNA-analyser av hans ättlingar. Idag är Bureå en tätort i Skellefteå kommun, den ligger vid Bureälvens mynning och E4 två mil söder om staden. Den var tidigare ett industrisamhälle med ett nu nedlagt sågverk. Namnet Bwre, som det skrevs på 1500-talet, har förstås med älven av göra. På Klosterholmen i älven finns lämningar av något som skulle kunna vara Herses kloster, men det är oklart vad som en gång stod på dessa husgrunder av murad kullersten.

Ett län fullt av Burar Det är inte ovanligt att tillhöra Buresläkten. Väldigt många, kanske de flesta, av dagens västerbottningar är nog mer eller mindre direkta ättlingar till gamle Olof och hans mindre väl belagda far. Jag är det på minst två sätt: Dels genom farfars anor i Burträsk, dels genom morfars i Överkalix. Jag har också en mormorsana i Obbola på 1500-talet som kan ha varit bureättling. Den släktbok som allt detta bygger på skrevs på första halvan av 1600-talet. Författare var Johan Thomasson Bure (1568—1652) som på stormaktstiden blev 13

Sveriges första riksantikvarie (utan att egentligen ha titeln). Han nämns ibland med sitt latinska namn Johannes Thomae Agrivillensis Bureus. Tillnamnet Agrivillensis syftar på födelseförsamlingen Åkerby i nuvarande Uppsala kommun.

Släktforskarpionjären Johan Bure, porträtt signerat J.L. från 1627.

Johan Bure blev en viktig kulturpersonlighet i sin tid och arbetade huvudsakligen med att inventera och beskriva det stolta rikets antikviteter och fornminnen, han blev bland annat en auktoritet på att tyda texten på runstenar. Han var också lärare för kronprins Gustav Adolf, den blivande krigarkonungen. Till Johans åligganden hörde att forska fram kungahusets och adelns anor. Det var en viktig uppgift, eftersom tillräckligt fina anor —mer än utbildning, erfarenhet och arbetsmeriter — avgjorde vilka poster i samhället som en man kunde komma ifråga för. Till kungahusets medlemmar och adelns ledande personer levererade Johan Bure antavlor som bokstavligen gick tillbaka till Adam och Eva. Men han gjorde också något annat, som var unikt för sin tid: I mer än 40 år sammanställde och handpräntade antikvarien en detaljerad beskrivning av sin egen härkomst och nämner då fler än 3 000 individer. Han var därmed den förste svensk som släktforskade om icke-adliga personer. Slutprodukten av det flitiga arbetet, Johan Bures släktbok, skiljer sig på flera sätt från de släktutredningar som Bure ålades att göra i tjänsten. På hans egna antavlor handlar det om bönder och allmoge.

-- 14 --

Efter fem års släktforskning har jag en databas på fler än 13 000 personer, de flesta i Västerbottens län. Boken presenterar några av dem i närbild: Bönder, drängar, torpare, nybyggare, backstugusittare, byhantverkare och soldater i bondesamhället. Några bröt upp från den statiska tillvaron på landet för att bli hantverkare, stadsbor eller handlare, för att ta arbete på ett bruk eller i den industri som växte fram från mitten av 1800-talet, för att bygga det moderna samhället i form av vattenkraftverk och järnvägar eller för att emigrera till Amerika. En och annan gick också till studier, inte så vanligt men några lärare och präster stöter vi på liksom en och annan ingenjör. Vi kommer också i kontakt med livets mörka sidor i form av barnadöd, sjukdomar, olyckor och självmord, till och med känna ett par dömda mördare på nära håll i släktträdet.