Jag kan visst fÜrändra världen Tillsammans med mina hundar
Till mina föräldrar som gav mig förmågan att tänka fritt och bli en egen individ. Jag älskar er oändligt!
Anette Olkerud
Jag kan visst förändra världen Tillsammans med mina hundar
© 2019 Anette Olkerud
Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-78510184
Innehållsförteckning
Förord Hur det började Mina första, egna hundar Ludde Malte Terapihundarna Insikter Om lågaffektivt bemötande Metoder inom lågaffektivt bemötande Hundträning med lågaffektivt bemötande Om mindfulness Hur mindfulness påverkar oss Mindfulness och hundar Coachning Jag känner lite oro Jag kan förändra världen Mina källor till kunskap
1 2 6 9 14 17 22 26 33 36 41 46 50 55 58 60 62
5
6
Förord Jag som skrivit denna bok har funderat kring det här med relationer och bemötanden under vad som nästan känns som en evighet och nu bad denna bok om att få bli skriven. Eller så var det min hjärna som ville städa ut fyrtio års funderingar och resonemang och göra plats för lite nytt. Som läsare kommer du att få inblick i LAB (Lågaffektivt bemötande), Mindfulness, terapihundars arbete, coachning och många av alla mina funderingar och resonemang. Min förhoppning är att du ska ta dig ända till slutet av boken och uppleva några “Aha!” och några “Jaså, du tänker så! “ på vägen dit. Om jag lyckas väl så kommer du även att få med dig nya verktyg att använda i dina egna relationer till andra levande varelser.
/Anette Olkerud
7
Hur det började
Jag växte upp i en familj bestående av min mamma, pappa, storasyster och storebror. Alla helger firades enligt tradition och så även födelsedagar. Mina syskon hade kalas och det bjöds in mängder med folk. Mitt problem var att stora folksamlingar på en begränsad yta inomhus fick mig att vilja fly. Detta är något som jag funderat kring under större delen av mitt liv eftersom jag i grunden är en väldigt social person som är uppriktigt intresserad och nyfiken på andra människor. Under min uppväxt ägnade sig en av mina morbröder åt att föda upp hundar av rasen golden retriever. Tiken var en fantastisk hund med ett lugn och en stabilitet som överfördes till hennes valpar. Morbror nummer två födde inte upp egna hundar men hade alltid minst en hund vid sin sida fram till sin död. Bäst minns jag hans stora, trygga St Bernhard som liksom lufsade sig fram genom livet med en helt egen agenda. Morbror nummer tre hade även han hundar av olika ras och storlek och som barn älskade jag dem alla. Tillsammans med hundarna var livet alltid lätt och begripligt. Det föll sig så att en av de valpar min uppfödande morbror hade sålt visade sig fara illa. Så till den grad att han helt sonika åkte till köparen och tog tillbaka hunden. Vad han skulle göra med den fanns det dock ingen plan för och efter viss övertalning hamnade denna strykrädda lilla hund i 8
vår familj. Min mamma utformade strikta regler om hur denna hund skulle bemötas och att den som gjorde honom illa eller skrämde honom skulle råka ut för ohyggliga saker! Ingen av oss barn skulle någonsin bete sig illa mot ett djur och så heller inte mot denna lilla hund. När han först kom till oss kröp han efter väggarna och om vi syskon råkade i luven på varandra gömde han sig på de trängsta ställen huset kunde uppbringa. Vi kunde inte klappa honom utan att han la hela svansen under magen och sänkte huvudet mot golvet. Den enda han verkade ha förtroende för var mamma. Hon gav honom mat, tog honom på långa promenader och nu i vuxen ålder så tror jag att han blev lika viktig i hennes liv som hon blev för honom. Med tiden ökade hans förtroende även för oss barn och vi lärde honom att leka. Det var inget som föll sig naturligt för honom men barn kan ha stort tålamod om så krävs. Under sitt långa liv var han med på familjesemester i Finland, vilket innebar mycket bilåkande och en väldigt lång tur med båt mellan Sverige och Finland. Det var tillåtet att rasta hundarna på däck men vår lilla kille betraktade däcket som inomhus och höll sig tills vi var framme. Jag har nog aldrig sett en hund stå och kissa så länge! Han följde med min mamma till jobbet och blev som en i personalen med egna rutiner och full koll på vad som hände och när viktiga saker var på väg att hända. Lunchen var ett sådant tillfälle. Min mammas arbetsplats hade en kvinna som tog emot lunchen och såg till att den var redo när fabriksklockan ringde och alla skulle äta. Min mamma jobbade som sekreterare och befann sig således i kontorsdelen men visste när det var dags att äta för då reste sig hunden och travade iväg till matsalen. Han tiggde aldrig vid borden men han visste att kvinnan i köket alltid 9
sorterade ut de bästa matresterna åt honom så han låg i dörröppningen och väntade tills kaffet var serverat innan han lugn och värdigt hämtade det, som han ansåg, rätteligen tillhörde honom. Vid ett tillfälle, en vinter, skulle både jag och hunden följa med till kontoret och när vi var nästan framme råkade vi ut för en bilolycka. En frontalkrock. Jag var fem år och hade suttit i baksätet. Hunden hade suttit i skuffen längst bak och mamma körde. När bilen stannade efter kollisionen satt mamma på sin plats medan både jag och hund satt på passagerarsätet bredvid henne. Hur vi hamnade där har jag ingen aning om men varken jag eller hund hade några fysiska skador över överhuvudtaget. Mamma däremot hade slagit sig rejält och när ambulansen kom var det någon som sa att de skulle köra min mamma till akutsjukhuset, mig till barnsjukhus och hunden till polisen i väntan på att någon anhörig kunde hämta honom. Min mamma förvandlades till ett lejon. Hon förklarade klart och tydligt att vi inte skulle delas upp på något vis utan att de snällt fick klämma in hela vår trio i ambulansen, släppa av hunden på hennes jobb där han kände sig hemma och var trygg och ta med mig till samma sjukhus som de skulle ta henne till och om de inte kunde ordna det så kunde de åka! Det var nog första gången en hund fick åka ambulans! Man skulle kunna tro att denna lilla hund skulle ha problem med bilåkandet framöver men det var aldrig några bekymmer. För honom betydde bilen att vi skulle komma fram till något bra. Jag vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt med honom om inte min mamma varit så bestämd då vi råkade ut för vår olycka. En annan sak denna hund lärde sig att älska var att åka båt i skärgården på sommaren. Mina föräldrar köpte en 10