MALMGÅRDEN 1935 s. 6
BYGGMÄSTARE ERIC SIGFRID PERSSON ANSVARIG ARKITEKT EILER GRÆBE
I. INTRODUKTION Lyxfunkis och grannskapstankar – Synkretism och stil – Från del till helhet, boken om Malmgården
KAPITEL I. MALMGÅRDENS FORMERING 16
PLANLÖSNINGAR BIRGER LINDEROTH
I.I TILLKOMST OCH GESTALTNINGSPROCESS Stadens villkor: högsta arkitektoniska krav – Det moderna storgårdskvarteret – Formerande ansatser – Ivar Tengboms uppdrag – Granskningsomgångar – Slutlig formering – Fasadkomposition mellan klassicism och modernism
TRÄDGÅRDSARKITEKT WILLIAM NERSING CHARLES REIMER
I.II MALMGÅRDENS ARKITEKTER OCH PROJEKTÖRER Malmgårdens arkitekter och projektörer – Arkitekt Eiler Græbes gestaltning – Eric Sigfrid Perssons väg till storbygget – En triptyk av den moderna arkitekturen – En estetiskt formad funktionalism
INREDNINGSARKITEKT EJNAR NETTELBLADT KONSTNÄRER ARNE ASPELIN JONAS FRÖDING WILLY GORDON ARWID KARLSSON GUNNAR NORDBORG ANDERS OLSSON
ETT MODERNISTISKT STORGÅRDSKVARTER I TEGEL
OBJEKT AV ERIC GRATE FOLKE BENSOW OLOF HULT IVAR ERLING VALLDEBY ESSÄER OLGA SCHLYTER MARTIN SØBERG BENGT WAHLGREN FOTOGRAFI MADS FREDERIK CHRISTENSEN (MFAP) REDAKTÖR FRANS GILLBERG
ESSÄ: STADENS SKÄRNINGSPUNKTER
32
KAPITEL II. MALMGÅRDENS INTERIÖRER – EN FÄRGRIK MODERNISM
II.I FUNKTIONSDELNING OCH REPRESENTATIVITET Moderna inredningskoncept – Lyxfunkis i Malmgården – Malmgårdens bostadsutställning – Byggmästarvåningen
II.II MALMGÅRDENS FÄRGRIKA MODERNISM Vitt, råvitt och crèmevitt – Färg och vithet inom funktionalismen – Färg som uttrycksmedel – Färg hos den svenska modernismen – Malmgårdens färgsättning
II.III MALMGÅRDENS INTERIÖRER Trapphus i detalj och utrustning – Kulörer och konstnärlig utsmyckning – Vardagsrum i detalj och utrustning – Material och kulörer – Kök och serveringsgång – Badrum – Gårdens fasader, portar och portiker Passus: En klassicistisk golvsockel i Malmgården – Passus: Hissarna –
I.IV TRÄDGÅRDEN I STORGÅRDSKVARTERET Trädgårdens inventarier och material – Konst och konsthantverk – Tjänstemannakvarteret – Barnens värld i Malmgården – En stad i staden, med nattportier – Malmgården som boplats och bild
38
ESSÄ: DET ANTIKVARISKA UPPDRAGET OCH EN FÖRÄNDRAD BLICK
62
KAPITEL III. BYGGNADSVÅRD OCH FASADRBETEN 2017–2018
66
III.I BYGGNADENS DETALJER OCH UTTRYCKSMEDEL Byggnadsvård och modernism – Projektets modus operandi – Fasadrestaureringens resultat — Fasadens nya läsbarhet
III.II LOGGBOK, MATERIAL DETALJUTFORMNING Mur, fog och färgverkan – Murning och provytor – Fönstergeometri, glasyta och färg – Provfönster och granskningsomgångar – Guldbrunt i NCS kontra RAL– Hållbarhet och rådgivning – Smide och kulörens proveniens – Balkongfronter av handbockad koppar – Portar i stål och glas – Takskulpturen
ESSÄ: MALMGÅRDEN I TIDENS LYS KAPITEL IV. MALMGÅRDEN OCH MALMÖS FUNKTIONALISM
82 84
IV.I FUNKTIONALISMENS MÖJLIGHETER OCH BEGRÄNSNINGAR Malmgården som bostadsmaskin och atlantångare – Funktionalismens formspråk – Tidiga impulser från kontinenten – Funktionalism i Sverige vid 1930 – Lyxfunkis – Internationell kritik av funktionalismen – Den funktionella traditionen – Malmös funktionalism – Hybridfunktionalism – Malmgårdens bruksarkitektur
BILDESSÄ: PROMENADE ARCHITECTURALE 98
BYGGMÄSTARE ERIC SIGFRID PERSSON
MALMGÅRDEN1935 SYNKRETISM OCH STIL INOM DEN TIDIGA FUNKTIONALISMEN
MALMGÅRDEN 1935 s. 7
MALMGÅRDEN 1935 s. 8
INLEDNING: ETT MODERNISTISKT STORGÅRDSKVARTER I TEGEL
”Modernt är det hus om kan rymma allt som är levande i vår tid och ändå förblir en organiskt framvuxen skapelse.” JOSEF FRANK, 1931 ”Vi vill bara fullfölja den strävan, som redan länge behärskat utvecklingen: förenkling och ärlighet: att låta varje sak vara sig själv och tala för sig själv och inte dölja bakom ett camouflage av ornament och dylikt […] Funktionalismen är ingen stil – det håller jag styvt på ”
FRANS GILLBERG
UNO ÅHRÉN, 1926 ”Arkitektur skall vara alldaglig, anonym och tidlös.” KAY FISKER, 1964
Malmgården uppfördes av byggmästare Eric Sigfrid Persson (ESP) under 1934–35. Projektet var det första av byggmästarens välkända triptyk av modernistiska byggnadsverk i Malmö, ett storbygge som sedan följdes av Ribershus (1937–1938) och Friluftsstaden (1942– 48). Med Malmgården förenades funktionalistiska strömningar med klassicistisk stadsbyggnad till en kvartersstor enhetlig byggnad — ett modernistiskt storgårdskvarter med en stor gemensam trädgård och en rad sociala funktioner. Projektet kan betraktas som ett ensembleverk som tog form i samverkan mellan en grupp arkitekter och konstnärer under ledning av ESP och den gestaltningsansvarige arkitekten Eiler Græbe. I likhet med byggmästarens följande projekt var byggnaden ett ambitiöst och tämligen exklusivt projekt betecknat av kostbara material och hög detaljomsorg. Malmgården kan samtidigt ses som ett emblematiskt, om än inte är särskilt väl dokumenterat exempel på arkitekturen i Malmö under mitten av trettiotalet. INTRODUKTION Under många decennier upprätthölls byggnadens ursprungliga vision men efter närmare åttio år av hyreshusförvaltning hade husets arkitektoniska kvalitet på många sätt förändrats och byggnadens uttryck blivit både bedagat och osammanhängande. Genom oreflekterade färg- och materialutbyten, tillsammans med sitt läge i det ekonomiskt svagare, östra Malmö, kom Malmgården att föra en i många avseenden bleknande tillvaro. Det eftersatta underhållet ledde till att byggnaden mer än något framstod som ett vardagligt och tämligen typiskt, malmöitiskt trettiotalshus, om än med en rik historia. Förutsättningarna innebar inte desto mindre särskilt intressanta utvecklingsmöjligheter för den restaureringsprocess som dokumenteras med denna bok. Byggnadens arkitektur står också i brytpunkten mellan olika perioder och stilarter och blir därför än mer intressant att undersöka, inte minst genom att valen av uttrycksmedel framstår som en illustration av upphovspersonernas ställningstaganden och bevekelsegrunder. De tolkningar och iakktagelser som gjorts under det fleråriga arbetet med byggnaden medförde ett slags återupptäckandet av dess arkitektoniska idévärld och bildar bakgrund till följande monografi – Malmgårdens arkitekturhistoria. En antikvariskt ledd fasadrestaurering utfördes 2017–2018 med målsättningen att återskapa arkitekturens ursprungliga uttryck. Projektet återställde Malmgårdens enhetliga, närmast monokroma färgställning, förnyade murverkets unika fogning och återskapade fasadens enhetlighet genom nytillverkade kärnvirkesfönster med en noggrant rekonstruerad geometri. På motsvarande sätt återskapades bland annat de handbockade, kopparklädda balkongerna, de glasade portarna och konstnär Arne Aspelins takskulptur – en rad tillsynes diskreta åtgärder vars sammantagna helhetsverkan förändrade byggnadens uttryck med oväntat stor kraft. Genom förenk-
ling och likställning fick Malmgården åter något av den hela verkan och de lugna stora drag som 1934– 35 uttalats som målsättning. De nu läsbara arkitektoniska motiven tydliggjorde byggnaden som medvetet gestaltad och väl förankrad i sin samtid. Med den avklarnade bilden anas också gestaltningsprinciper hos byggmästarens och arkitektens och därmed också något av tankegångarna inom den tidiga funktionalismen i Malmö. Restaureringsprojektet tillkännagav steg för steg husets både personliga och konsekventa uttryck – erfarenheter som boken förmedlar genom att belysa byggnadens tillkomst och kontext på en mängd nivåer. Texterna i boken rör sig associativt från närstudier av teglets framställning och fasadens murningsteknik till färgsättning och interiörer, för att utmynna i en helhetsbild av byggnadens arkitektur och konceptuella innehåll. De ingående undersökningarna av byggnaden och funktionalismens idéhistoria genererade en mängd arkivmaterial med vars hjälp vi i denna bok försöker förmedla byggnadens egenart i relation till den i Sverige då unga och framväxande modernismen. Arkivstudierna visade upp ett byggprojekt som skriver in sig i ett större arkitekturhistoriskt sammanhang genom beröringspunkter med några av samtidens inflytelserika arkitekter och strömningar. Samtidigt framträder byggnadens betydelsefulla roll på en högst lokal scen – som avslutande fondbyggnad i fullföljandet av Rörsjöstadens utbyggnad och stadsbyggnadsidé. LYXFUNKIS OCH GRANNSKAPSTANKAR Vid uppförandet beskrevs Malmgården i dagspressen som Skandinaviens största bostadsprojekt och uppfördes med 13 trapphus och närmare 300 lägenheter. Projektet var en veritabel tour de force genom sin ambitionsnivå och skala – inalles ritat och uppfört på bara 18 månader med hjälp av tre arkitektkontor och över 650 byggnadsarbetare. Fastigheten omfattar ett helt kvarter om 13 fastigheter, 110 meter brett, 60 meter djupt och blev dessutom en våning högre än vad byggnadsstadgan då medgav. Med sina sex våningar och en ytterligare sjunde, indragen vindsvåning var huset påtagligt högt relativt den omgivande staden. Torndelen kröntes av en uppskjutande, förgylld takskulptur som blev synlig längs hela innerstadens kanalrum. Sedd från vid stadens mittpunkt vid Södertull, så fullföljer gesten Rösjöstadens återspegling av ett kontinentalt stadsplaneideal. Malmgårdens landmärke dramatiserar stadens utsträckning genom att markera den bortre gräns som är betingad av Kungsgatans boulevard. Ur stadens perspektiv betingade tomten en viktig roll som stadsbyggnadselement och fondbyggnad mot Rörsjöparken och via stadens nya huvudaxel längs Kungsgatan och Drottninggatan. Byggrätten uppges ursprungligen ha reserverats för offentliga ändamål och projektet föranledde upprättandet av ovanligt höga gestaltningskrav och särskilda granskningsinstanser – krav som fullföljdes av Malmgår-
MALMGÅRDEN 1935 s. 9
Ur Svenska hem i ord och bild, 1937. Beigetonade väggar och resedagröna fåtöljer i typisk art deco. Matta med grafiskt mönster och svartbetsat bord i björk med skiva i råglas.
Den inre hallen, en så kallad Diele, möjliggör en insynsskyddad och privat del i våningen. Glasmosaikfönstret vetter mot tamburen.
(Rabèn, 1937). Framträdande är också valen av karmstolar i kombination med böjträmöbler och enkla, serietillverkade matsalsmöbler. LYXFUNKIS I MALMGÅRDEN I tidskriften Svenska Hem i Ord och Bilder (1937:7) beskriver journalisten Gunvor Björkman ”den unge direktören” Eric Bensons våning i Malmgården under rubriken En skånsk ungkarlslya. Skribenten beskriver bostadshusets stora bredd ”från ungkarlsdubbletten till de stora direktörs- och grosshandlarevåningarna” och karakteriserar fastigheten som ”en stad i staden utan motsvarighet i landet”. Det noteras att komplexet är utrustat med egen bar i hörnet och försett med lämpliga butiker utvalda med tanke på invånarnas komfort, ”smakfullt arrangerat utan braskande skyltar”. Skribenten pekar på den inre och yttre lyxen som väsensskild från det gängse byggandet och beskriver de olika spatiöst tilltagna våningarna som något unikt jämfört med huvudstadens komprimerade våningar. För att få en bild av boendet och inredningsprinciperna är artikeln av särskilt intresse eftersom den lyfter fram både färgsättning och möblering. Den dokumenterade hörnvåningen har ett runt mosaikfönster i hallen och är därmed en av fyrarumslägenheterna på nuvarande Drottninggatan 6A (skribenten beskriver dock lägenheten som en tvårummare och kanske förväntas man bortse från jungfrukammare och sovrum när man talar om en något borgerlig våningstyp i en något borgerlig tidskrift). Interiören uppges ha utformats av arkitekt Breum medan möbler armaturer och textilier kom från arkitektfirman Miljö, en firma som bland annat utformat den exklusiva inredningen till tennisstadion i Malmö. Många av de boende i Malmgården var högre tjänstemän och det var inte ovanligt att anlita inredningsarkitekter och möbelfirmor för unika beställningar, inte minst eftersom seriemöbelindustrin vid tiden då var helt ny. Tapeterna i hallen anges som ett guldskimrande parkettmönster och för vardagsrummet noteras de hela väggarna som en viktig kvalitet. Baren uppmärksammas för sin originella belysning som tillsammans med radiomöbeln framstår som centrala funktioner som bidrar till att organisera (herr-)rummet. Barfåtöljerna med handtag ”i ett stycke böjt trä” har danskt linnetyg i två beige toner medan soffgruppens ”nästan fyrkantiga” fåtöljer är klädda med ett resedafärgat (ärggrönt) kraftigt, vävt tyg ”vilket står väl emot de beigefärgade slammade väggarna”. Skribenten noterar det runda bordet i cellulosaslipad svartlackerad björk vars skiva i råglas är ett material som enligt skribenten ”mer och mer slår igenom hos möbelarkitekterna”. Som elementskydd har smala lister av råglas arrangerats av inredningsarkitekten medan det kraftfulla skrivbordet i italiensk valnöt benämns som en verklig funkispjäs.
Radiomöbel och bar med fåtöljer i danskt, beige linnetyg. Golvsockel och dörrfoder i svart, dörrblad troligen i guldbronsering.
Skribenten avslutar med att beskriva att de numera allt mindre vanliga inventarierna från Wiener Werkstätten ännu fascinerar hemma hos rubrikens ungkarl — gardiner i benvitt och guld på ”försilvrade tyska gardinskenor”. MALMGÅRDENS BOSTADSUTSTÄLLNING Inredningsutställningar var en central del i den funktionalistiska rörelsens distribution av nya idéer. Under de första åren av trettiotalet hölls en rad utställningar som på olika sätt följde upp Stockholmsutställningen (1930). Här märks Bostad och Färg (1933), utställningen Standard (1934), Norrmälarstrands kollektivhus och Malmgården under 1935 följt av utställningen Fritiden i Ystad (1936), Vi bo i Ribershus 1938 och Vi bo i Friluftsstaden 1944. Malmgården utgjorde i sammanhanget en startpunkt för byggmästare Eric Sigfrid Perssons fortsatta arbete med utställningsformatet och skapades tillsammans med inredningsarkitekten Mogens Lorenzen (som också medverkat vid biograf Royal i Göteborg) och Firma Edith Ekegren våren 1935. Utställningen hölls två trappor upp på Drottninggatan 6b och 6c. Den fotografiska dokumentationen visar modernt möblerade visningslägenheter med en vardaglig modernism tillsammans med exklusiva inslag som breda soffmöbler med rygg i ädelträ. Flera möbler kan förväntas vara av serietyp som köptes in på katalogbasis från möbeltillverkare och sedan färdigställdes lokalt med tyger efter köparens önskemål. Andra våningar har inretts mer traditionellt med tunga möbelgarnityr (och antika vapen på väggarna) kanske för att strategiskt möta förväntningar och önskemål hos en mer konservativ och köpstark grupp. När pressen lovordar bostadsutställningen under våren 1935 heter det: ”Utställningen upptog två stycken tvårumslägenheter samt en trerumsoch en fyrarumslägenhet. För inredningen i de båda sistnämnda svarade A.-B. Interiörkonst, arkitekten M. M. Lorentzen, Östergatan nr 19, och för de två övriga firman Hemkultur, fru Edith Ekegren, Kalendegatan nr 18. Vid besöket, skriver en tidning, kunde man ej undgå att lägga märke till alla de raffinerade finesser och detaljer byggherren och hans arkitekter skapat. Allt var genomtänkt in i minsta detalj och en strängt modern stil var hållen. Det var tydligt att man följt principen luft och ljus. Lägenheterna hade hela väggar och jättelika fönster. Redan i trappuppgångarna hälsades man välkommen av den smakfulla belysningen och konstnärliga inslag som man icke vore van att möta” (Isberg, 1938).
Möbleringsråden fångar tidens tendenser där de stora stilmöbelgrupperna överges för en funktionell och flexibel möblering formad med en ny lätthet. Hans Rabén beskriver i boken Det Moderna Hemmet från 1937 hur trettiotalets nya principer förändrat de praktiska möb-
MALMGÅRDEN 1935 s. 42
BYGGMÄSTARVÅNINGEN 1937. Takvåningen omfattade åtta rum och 260 kvm i två etage. 1-2. Herrummet, Sittgrupper med barskåp och en rad specialritade möbler och inventarier. Här syns en prototyp av ESP patenterade perspektivfönster. 3. Matsal. Bord med kannelerade, kolonnliknande ben. Inbyggda försilvrade ljusramper. 4. En av de två vinterträdgårdarna är placerad bakom det runda fönstret mot takterrassen I bild: Sven Erik Persson
MALMGÅRDEN 1935 s. 43
2010-Y20R FODERSNICKERIER 1935
0907-Y30R FÖNSTERSNICKERIER 1935
1515-Y20R VÄGG OCH TAK 1935
8502-R SNICKERIER DÖRRBLAD 1935
FÖREKOMMANDE GULDBRONSERING DÖRRBLAD
BOSTADKULÖRER. Dörrar och listverk var ursprungligen svarta (svartbruna). Väggkulören är bara ett exempel av många men indikerar tidens uppfattning om “ljusa” färger.
MALMGÅRDEN 1935 s. 50
Tre typer av öppna spisar är dokumenterade. Konstglaset återkommer i en handfull hörnvåningar. Metallbrickan i golvet är kontakt för signalgivare till kökspersonalen. De brandsäkra kassaskåpen var vanligen placerade i sovrummen.
KAKEL 0505-N
1515-G80Y PUTSVÄGG KÖK 1935
3020-G50Y KÖKSSNICKERIER OCH GOLVSOCKEL, DÖRRBLAD UTSIDA 1935
2010-Y20R FODER SNICKERIER INSIDA DÖRR SERVERINGSGÅNG 1935
LINOLEUMGOLV JASPÉMÖNSTRAT SERVERINGSGÅNG
KÖK. Snickerikulören av typ sotad jugengrön kulör användes på luckor och golvsockel samt på utsida dörr mot matsalen som signalfunktion. Putsväggen avfärgades ton i ton. Element lackerades i aluminiumfärg.
KÖK OCH SERVERINGSGÅNG.
framstår som baskulör för snickerierna i övrigt. Fönstersmygar och fönsterbågar var ljust crèmevita. De mörka snickerierna målas efter något decennium i en mättad vitgul kulör för att med varje följande ommålning blir ljusare. Undantag förekommer i vissa våningar där snickerier och glasdörrar har fått en ljust gröngrå nyans, troligen under 1950-tal.
ligt exklusiva bostäder där annat kakel än den vanliga, vitglaserade typen användes och ett kaklat badkar innebar ytterligare en statusmarkering (Ridderstrand & Wenander, 2018). Kantkaklet är försett med avrundat hörn och kant (typ kvartstav) som gör att plattorna ansluter mot väggen på ett omsorgsfullt och bearbetat sätt. Golvets rutiga modell var typisk för perioden och utgörs av så kal�lade Mettlacherplattor, en typ av torrpressade, sintrade plattor som tillverkades av Höganäs och IFÖ. Dessa sattes i tvåfärgat rutmönster i en tegelröd (alternativt svartbrun) och en ljust ockrafärgad sten som fortfarande är i produktion. Klinkern är satt med en fris i den mörkare kulören och en hålkälsförsedd sockel längs väggen som bildar en förmedlad övergång mellan golv och vägg. Badrummets veritabla tron var klosetten ”Ido 3310 typ E”. Den exklusiva varianten med rödbrun mahognysits var monterad som standard i Malmgården – en modell som automatiskt spolade när locket lades på plats. Handfaten var av exklusivt engelskt porslin från George Howson med förnicklade armaturer. Badkarsarmaturen var utrustad med porslinsvred och termometer för att säkerställa badvattnets lämplighet. Badrummen utrustades med den då helt nya typen av spegelskåp (Dahlenskåpet) som fortfarande är i produktion. I Malmgården är det kvadratiskt till formen och utrymmeseffektivt inmurat i väggen. Insidan på skåpen var emaljerade i duvblått.
KÖK OCH SERVERINGSGÅNG Kökens placering är i huvudsak mot norr eller mot gården och har alltid direkt dagsljus, vilket inte var en självklarhet vid tiden. Köken är byggda som tillagningskök runt nio kvadratmeter av typen funktionalistiskt optimala ”Frankfurterkök”. Typologin följde av den nya funktionsdelningen av bostaden och en radikal förändring mot att som tidigare både vistas, äta och sova i köket (det senare främst avseende arbetarbostaden). Köket medgav en mindre sittplats även om måltiderna nu avsågs för matsalen eller vardagsrummet. Köken utrustades med all modern teknik. Den höga standarden representerades av gasdrivna kylskåp, emaljerade gasspisar, kryddskåp i glas och helsvetsade, rostfria bänkar och det elektriska signalsystemet till matsal eller sovrum. En rationell detalj som byggmästaren ska ha försvarat trots teknikens intåg är de traditionella kall-skafferierna mot norr (Hårde, 1986). Det uppges att kontraktsskrivaren efter rådgivning av inredningsarkitekt Nettelbladt kunde välja att låta utföra diskbänken i marmor eller rostfritt, men samtliga beställare ska (till dennes besvikelse) ha valt det moderna stålet. Beslagen i köken var av flera typer, alla valda för sin rationella funktion. Utdragslådor gavs skålhandtag medan dörrar har skåpvred och luckor försågs med den enkla klotformade knoppen på rektangulär rosett, antingen låsbar eller fast (vid tiden benämnd ”Snäppo”). Luckorna är profilerade med en indragen kvartsstav. I köken fick dörr och golvsocklar samma färg som kökssnickerierna i form av en smutsad, jugendgrön kulör. Putsväggen i köket slammades ton i ton med de gröna snickerierna i form av en ljusgrön pastell (se figur). Kaklet är vitt med mörk, genomgående fog. Fönsterkarm och båge, liksom lister kring dörr och fönstersmyg målas ljust beigegrå. Serveringsgångens socklar, lister och luckor målas i en beige-grå ton. BADRUM Badrummets putsväggar och tak avfärgades i en ren cremékulör medan dörrens insida fick en färgtonlik, kraftigare ockra (not. avfärgning var murarskråets benämning på bemålning av puts). Foder målades beigegrått. Kaklet som användes är möjligen unikt för Malmgården i form av en intensivt kulört sort från Uppsala Ekeby. Typen har sin proveniens i art deco där den kraterlikande, blågröna glaseringen är mer vanlig. Vid tiden var det endast i verk-
GÅRDENS FASADER, PORTAR OCH PORTIKER Gårdens fasad är idag putsad men var ursprungligen slammad, det vill säga med tunt pålagd puts som avtecknade det underliggande teglet. Dess varmgula kulör bidrar till att reflektera ljuset och gör gården ljusare än om den varit utförd i tegel. Detta kan vara en förklaring till utformingen tillsammans med att den bakomliggande tegelfasaden kunde utföras på enklaste premisser. I den ursprungliga färgsättningen mot gården var fönsterbågarna ton i ton med fasaden medan karmarna gavs en ärggrön kulör med liknande mättnad. Färgställningen, som påminner om en typiskt skånsk färgsättning med kulörta karmar och ljusa bågar, kan förväntas framhäva de rektangulära, framdragna karmarna och fasadens grafiska kvalitet medan själva fönsteröppningen upplevs större. Karmarna fick senare en flaskgrön kulör men vid 1980 och 1990-talets ommålningar kom hela partierna att målas vita. Portikerna murades till ett staplat eller randat utseende med vart annat löp i hårdbränt Helsingborgstegel med mörkt infärgad fog. Entrépartierna mot gatan är till övervägande del glasade med en stomme av en oxiderad stål-kopparlegering med en svart, svagt gröntonad kulör. Partierna skyddades i underkant med sparkplåtar och hade glasningslister i rostfritt stål – ett material som vid tiden ansågs mycket exklusivt. Dörrarna har långsträckta vertikala handtag
MALMGÅRDEN 1935 s. 51
MALMGÅRDEN 1935 s. 86
MALMGÅRDEN 1935 s. 87
MALMGÅRDEN 1935 s. 88
KAPTIEL IV. MALMGÅRDEN OCH MALMÖS FUNKTIONALISM
”Visst är det riktigt att låta luft och ljus komma in till oss. Men en vägg bör ändå förbliva en vägg, en gräns inte bara mot väder och vind och dem som vilja beröva oss våra värdsliga ägodelar, utan även mot de människoblickar som ta ifrån oss vår ensamhet. Det är för mycket glas alltså... Det är de ungas rätta väg att överdriva, och det är därför man bör glädjas åt denna visning av egna hem så som man glädjes åt en basunstöt om morgonen” E.A. KARLFELDT Ang. Stockholmsutställningen, Byggmästaren, 1930
FRANS GILLBERG
”En modern arkitekt, istället för att fördjupa sig i gångna tider, borde stå bredbent där det sociala luftdraget går starkast fram, han borde inandas den luften i fulla drag – bli den kärna, omkring hvilken det sociala tillståndet, de sociala rörelserna kristallisera ut. Det vore bästa sättet att efterlikna äldre tiders arkitekter. Om inte till namnet, så säker till gagnet” IVAR TENGBOM Stipendiatbrev, 1905
Med följande avsnitt görs en ansats att kontextualisera Malmgården i relation till samtida idéströmningar. Funktionalismens uttrycksformer tecknas översiktligt liksom den kritik som lyftes fram i sin samtid, den senare förmedlad genom den österrikiske arkitekten och humanisten Josef Frank. Malmös funktionalism i början av trettiotalet spåras för att ge det sammanhang vari också Eric Sigfrid Perssons estetiskt präglade modernism utvecklas och förklaras. MALMGÅRDEN SOM BOSTADSMASKIN OCH ATLANTÅNGARE Idén om arkitektur styrd av funktionskrav uttrycktes under början av 1920-talet som en maskin att bo i och formulerades av arkitekterna le Corbusier och J. P. Jeanneret. Uttrycket ska förstås som att ”behovet och funktionen finns före objektet” och där maskinen svarar mot den ideala lösningen på ett givet problem i termer av funktionsdelning och optimering. Analogt formulerade de en rad problemlösningar utifrån samma metod, ”en stol är en maskin att sitta med” och så vidare (Rådberg, 1997). Det metaforiska begreppet kom ibland att tolkas bokstavligt och blev en av de starkaste ledbilderna under perioden. En annan metafor från samma tid som formulerades av le Corbusier är den om atlantångaren. Fartyget var för honom en ideal lösning på boendet som en yteffektiv, frihetlig och luxuös boendeform som gav individen möjlighet att samexistera med andra på en begränsad yta, med tillgång till stadens alla funktioner på en plats. Atlantångaren var också en bild för den perfekt planerade och på ritbordet utformade staden – en konkret bild av både det moderna bostadshusets serialitet och standardisering liksom av stadens ideala funktionsseparering och organisation. (ibid.) Under 1920-talet var the Oceanliner den absoluta manifestationen av högteknologiskt framsteg i form av en flytande stad som kunde slå hastighetsrekord över haven. Formspråket hos dessa flytande städer hade på utsidan de funktionellt avskalade ytorna, konsekvent generade utifrån dess konstruktionsprinciper. De runda fönstren har sin form given av skrovets stabilitet medan kommandobryggan, med bärande inre stålkonstruktion, möjliggjorde fasadens långa fönsterband över hörn. Det estetiska programmet för modernismen kan därmed sägas bli sanktionerat av fartygets slående funktionalitet. Denna metafor fick hos många arkitekter en konkret form och de modernistiska byggnaderna lånade en rad maritima drag i form av relingar, halvcirkelformer och liknande. Med detta tycks den fria vyn, ljuset och det optimistiska framåtsträvandet integreras i byggnadernas arkitektoniska uttryck. I flera avseende har Malmgården likheter med atlantångaren. En sådan aspekt är att atlantångarens funktionsdefinierade yttre har luxuösa, ombonade salonger vanligen utförda i art deco för att möta behoven hos de välsituerade kryssningspassagerarna. Malmgårdens blandform har element av funktionalism genom en rad uttryck i fa-
sad och plan medan insidan fritt kombinerar funktionalistisk hållning med andra parallella, moderna uttryck ur art deco och Swedish grace – förmodligen i avsikt för att skapa en viss boendekvalitet och karaktär. De funktionalistiska stilelementen visar sig genom den sakliga, icke ornamenterade fasaden och det platta taket, men också genom den ej markerade sockelvåningen och den asymmetriskt placerade takvåningen vars fönsterband har antar dragen av ett fartyg. Uttrycket understryks med en maritim kopparbeklädnad av takvåningen och dess vindsfönster i form av port holes – skeppsventiler. Materialiteten antar i sig ett estetiskt värde i det funktionalistiska uttrycket och de karaktäristiska fönsterpartierna som går över hörn ökar ljusinsläppen och ger intrycket av en fritt komponerad lätthet. Däremot har fasaden påtagligt vertikala band både i form av balkonger och fönsteröppningar som på klassicistiskt manér visar på en bärande, staplad struktur i fasaden. Byggnadens moderna egenskaper som fartyg betecknas också av nya tekniker. Centralvärme var vid tiden en ny teknik i sig och systemet matades av de två koleldade pannorna (som skyfflades för hand i källarutrymmet) och av en separat sopförbränningspanna vilken eldades med det torra avfallet från sopnedkasten i ett internt kretslopp. Sopnedkasten var en teknisk nyhet vid tiden, visat och patenterat av HSB kring 1930, och medgav en unikt stor bekvämlighet för de boende och är så än idag (nu anslutna till en sopsugsanläggning). Byggnaden låter sig genom sin tekniska självständighet, dess funktionsdelade interiör (med drag av art deco), solterasser och sportplats ses som något av en veritabel atlantångare – en effektiv och luxuös maskin att bo i där en hög grad av service och gemensamma funktioner gjorde livet välorganiserat och behagligt. De övre våningsplanen erbjuder dessutom en fri horisont. De maritima associationerna framträder en efter annan och ”man kan nästan ana en kommandobrygga, som om huset var en stor ångare, stävande västerut” (Magnusson Staaf, Tykesson, 1996). FUNKTIONALISMENS FORMSPRÅK Bilden av funktionalismen är i hög grad präglad av stiluttrycken under mitten av 1920-talet – vilket något ironiskt bekräftas av att man redan 1929 kunde beställa kataloghus i renodlad stilfunkis från Borohus i Småland med asymmetrisk fönstersättning och reveterad fasad (Börjesgård, 2004). I den allmänna bilden framstår ibland den ”renläriga” modernismen som rådande under perioden medan den i själva verket främst präglade en handfull år kring 1930, något som framhålls av nutida konsthistoriker (Björk, 2018). Istället kom funktionalismen ganska tidigt att anpassas till en rad olika praktiska, konkreta och regionala behov. När Malmgården ritas tycks alltså inte funktionalismen längre kunna sägas vara helt ung och istället har stilen och metoderna utvecklats i en mångfald intressanta riktningar som vi ska återkomma till nedan.
MALMGÅRDEN 1935 s. 89
RHODODENDRONGÅNGEN, DÖBELNSGATAN: Takvåningen innehåller konstnärsateljéer, torkvindar och förråd (med vitmenade fönster). Det vertikala fönsterbandet förbinder visuellt de fyra hörnliggande trapphusen. FÖREGÅENDE SIDA: Entrépartiernas glasning kopplar visuellt gatan med den slutna trädgården i en regisserad blick som sträcker sig rakt igenom kvarteret. Klinkern från Helsingborgs tegelfabrik togs fram unikt för Malmgården. Teglet togs troligtvis fram på samma sätt, men genom Kaniks tegelbruk. Genomgående används en konsekvent palett med en staplad, linjär verkan där fönstrets skugglister och murningens indragna liggfog samverkar.
MALMGÅRDEN 1935 s. 109
DETALJER OCH FÄRGSÄTTNING: Dörrar med råglas fanns i alla lägenhetstyper mellan tambur och vardagsrummets hall. Snickerierna var ursprungligen svartbruna i en 20-tals betonad, kontinental modernism. I Malmgården hade flera lägenheter guldbronserade dörrblad till salong och badrum. Snickerier målades i en crèmevit färg under 1940-tal för att i vissa fall bli svalt gröngrå under följande sekel. De äggskalsvita snickerierna hör till modet under den senare halvan av seklet. Trycket av förnicklad mässing och bakelit har en rosett med kant i högrelief. Råglasets prägling av typen stippolyte skiljer sig från det traditionella katedralglaset som här satts in som ersättningsglas. Bruket av flera, ofta starkt kulörta fondväggar som stödjer rumsbildningen var inte ovanlig under den tidiga funktionalismen.