9789178435326

SVERIGE GENOM KONSTNÄRENS ÖGA Nils-Olof Olsson

FÖRORD Säg Sverige och ni får en vision, eller flera visioner – av böljande klargula rapsfält i solsken, av mörka trollskogar i John Bauer-design, av kobbar och öar i skärgården, av blånande berg, fjällvidder och forsar, av trästäder, samekåtor och korsvirkeshus, av Visby ringmur, Falu koppargruva och Kaknästornet. Sverigebilden är mångskiftande, med glödande, levande inslag av allt från Skåne till Lappland, men visionerna har i regel en sak gemensam: de har en klar, närmast fotografisk skärpa och avspeglar vad våra ögon har lärt oss att uppfatta som verklighet, oavsett om vi därmed avser en ouppnåelig semesteridyll eller en naturalistiskt skildrad vardag. Vi tänker som fotografer. Vi bygger upp våra tankar och drömmar som om de vore fotografier. Vi är moderna.

Men moderniteten har en baksida, en måhända ofrivillig och omedveten men likväl obarmhärtig ringaktning av föregångarnas liv. Sällan vänder vi ryggen lika brutalt mot historien, dess invånare och deras liv, som när vi tänker i bilder. Modernitetens intåg på scenen har skapat underlag för ett radikalt nytt sätt för människan att gestalta och föreställa sig världen, med kameran och dess linser som de stora rikslikarna, de nya originalen och de föregivet äkta förebilderna. Så är det idag, och så har det varit för de allra närmast föregående generationerna. Men vi behöver inte söka oss längre tillbaka än till begynnelsen av föregående sekel för att denna metod för att ta till sig och beskriva omvärlden skall framstå som en teknisk utopi. Fram till 1900-talets början, då nationalromantikens målarkonst hade en sista högkonjunktur – med mästare som Otto Hesselbom, Gustaf Fjæstad och Bruno Liljefors – var det genom konstnärernas ögon som svenskarna, och alla andra, betraktade och mentalt utformade sitt land.

Före fotografiets ankomst var konstnärens – såväl den professionella hantverksutövarens som den glade amatörens – ansträngningar de enda visuella gestaltningarna av Sverige som existerade. Konstaterandet må vara banalt och bottna i en självklarhet, men likväl är det sällan vi på allvar funderar på konsekvenserna av detta faktum. Om vi vill veta hur Sverige såg ut på medeltiden, 1500-, 1600-, 1700- och 1800-talen måste vi vända oss till individer vars tematiska urval och subjektiva tolkningar inte sällan befann sig ljusår från även de mest vinklade nutida press- och propagandafotografers verksamhet. Att utan eftertanke hänge sig åt gångna tiders konstnärer på nåd och onåd är följaktligen farligt. Riskerna för feltolkningar är legio. Vi måste sätta oss in i bakgrunden till deras bilder, deras religion och ideologi, deras syn på skönhet och fulhet, deras drömmar, ideal och fruktan, spännvidden mellan deras egensinne och deras behov att tillfredsställa uppdragsgivare, annars missförstår vi resultaten. Mer än så: vi accepterar konstnärernas bilder av vårt land utan att veta vad det är vi egentligen ser. Vi famlar i historiens kulisser utan att inse vad som är sanning och vad som är chimär.

Och likväl kommer vi inte undan betraktandet. Alla de Sverigegestaltningar som har bidragit till att forma vår konsthistoria, från runstenarnas konturmässiga avbildningar av verkligheten till nutidens bländande lerinska akvareller, utgör sammantaget en alldeles för rik källa till upplevelser, förståelse och kunskap för att kunna ignoreras. Bilderna gäckar oss, utmanar oss och bjuder in oss till dialog. Här finns tusen år av svenska erfarenheter, flertalet påfallande lättillgängliga, vars gåtor väntar på att lösas. Men vi måste lära oss att finna nycklarna, och de kan endast erhållas genom ett lika mödosamt som tacksamt studium.

Jag kan tänka mig få bättre introduktioner till denna brokiga och fascinerande värld av bildkällor och Sverigevisualiseringar än den bok ni nu håller i handen. Här finns det mesta – odjuren på bonaderna från Överhogdal och Skog, Albertus Pictors dansande bönder i uppländska kyrkor, träsnitten i Olaus Magnus nordiska historia, stormaktstidens martialiska furstehyllningar och grandiosa palatsvisioner, frihetstidens skildringar av herrgårdar och natur, 1800-talets storslagna vildmarksromantik och naiva bonadsmålningar och vidare in mot nutiden via Anders Zorn, C ­ arl Larsson, Helmer Osslund, Carl Wilhelmson och prins Eugen. 1900-talet får breda ut sig över en stor del av verket, med surrealistiska, expressionistiska och naivistiska landskapsstudier, var och en vittnande om enskilda individers vilja att låta natur och kultur ta gestalt på målarduken.

Allt som allt är det en formidabel djupdykning i bildberättande, skapad av och för människor i både slott och kojor.

Om vi läser dessa bilder som de skall läsas – som genuina avtryck av mänskliga tankar, målsättningar och försök att besvärja tiden – får vi ett nytt svenskt förflutet till livs, en berättelse som endast skymtar mellan raderna i litteraturen. Här är vi fjärran från de gamla historieböckernas förutsägbara textkavalkader om Engelbrekts uppror, Stockholms blodbad, slaget vid Lützen, karolinernas fälttåg och mordet på Gustav III. Ej heller ekar boksidorna av den moderna socialhistoriens framgrävande och synliggörande av pigor och drängar, emigranter och immigranter, strejkande arbetare och bortauktionerade barn. Bilderna ger oss en helt annan historia, lika äkta eller lika falsk som den som förmedlas i skriftliga källor – men annorlunda.

Det är omöjligt att ställa frågan om vilket sätt att närma sig gångna århundraden som är bäst, mest heltäckande och avslöjande, helt enkelt eftersom bild och text förmedlar så olikartade aspekter av våra mänskliga erfarenheter. Sammantaget utgör alla dessa källor ett kalejdoskop av hisnande vyer och möjlighet till insikt, men de flesta av oss brukar icke desto mindre låta sig nöja med textkällorna. Bilderna gör kalejdoskopet oändligt mycket färgrikare, det historiska pusslet betydligt svårare att lägga, men tidsresan till förflutenhetens landskap oändligt mycket mer spännande än om vi nöjer oss med att utgå från skriftliga och arkeologiska kvarlevor.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, författare till facklitterära verk, skribent i dagspress, huvudredaktör för standardverket Sveriges historia.

MOLNVANDRING Med den mångfasetterade boken Sverige genom konstnärens öga slutför Nils-Olof Olsson sin bokserie, där Stockholm samt Skåne och Västkusten har skildrats på ett likartat sätt. I boken skapas en unik helhetsbild av Sverige genom att ett rikt bildmaterial från forntid till idag kombinerats med en sammanfattande historisk, idéhistorisk och konsthistorisk text som synliggör epokernas skilda idéer och samhällets utveckling. Jag har nu om och om igen bläddrat igenom boken och noga betraktat bilderna för att sedan bara minnas. En av alla möjliga konstvandringar som då blir synlig är att följa kavalkaden av moln och skyar i de enskilda verken från den svenska konsthistorien.

Magnus Erikssons landslag är en fascinerande bildkälla eftersom den så tydligt skildrar lagar, seder och förordningar. Men så kommer dessa moln in helt bortom all lagstiftning och pinliga straff för missdådare. Härliga regntunga skyar i dekorativa mönster. De liksom tyngs som spenar fyllda av mjölk och träden nedanför frodas.

Och vi ska inte glömma vad dessa moln stod för; de var gränsen mellan det jordiska och det himmelska. I andra Moseboks 19 kapitel överlämnar Gud de tio budorden på Sinai berg till Moses. ”Se, jag skall komma till dig i en tjock molnsky, för att folket skall höra när jag talar med dig, och så tro på dig evärdligen.”

Molnens gudomliga sida var en självklarhet för både konstnärer och allmänhet tills för ett par hundra år sedan, således också i den här bokens kavalkad av bilder, där molnen ju sannerligen är effektivt staffage. Det är en spännande färd genom historien att låta dessa statister i bilderna överta huvudrollerna. Även om de faktiskt ibland var det fenomen som fokuserades. Som i den berömda ”Vädersolstavlan” av Urban Målare från 1635. Men titta i stället på epitafiet över prosten Bengt Tynesson, där Gud dyker upp som ett moln och påminner oss om både himlen i skyn och den befallande Herren i andra Moseboken.

Och dessa tankar när molnbankarna blir mer än meteorologi betyder lika mycket en gräns mellan liv och död, jord och himmel. Den känslan dröjde som ett kollektivt minne också efter reformationen. Titta till exempel på Anthonis Goetheeris tunga moln över Kullaberg, 1615.

Molnen kan oavsiktligt berätta mycket om himmel och helvete. Se Claude Möinichens Slaget vid Landskrona; här ligger molnen hotfullt svart uppblandade med krutrök som påminnelse om död och att molnen var gränsen mellan det jordiska och himmelska. Samma kan ju sägas om Lemkes Slaget vid Lund där skyarna är av nästan samma materia som det snöiga, blodiga landskapet med döda djur och människor.

För att inte tala om den naiva Ryska och Swänska anfallas i Krig uppå en bro av Lars Larsson i byn, där molnen går i takt och snurrar ihop sig dramatiskt liksom i sammanstötningen mellan trupperna.

Hjulångare utanför Marstrand akvarell 1840 av Johan Christian Berger – stormskyar och upprört hav i en enda massa, enda frälsningen är båten.

Nu är naturen en kraft – kanske också gudomligt vred. Liksom i Natthimlar 1873 av Edvard Berg, eller Marcus Larsons Svenskt vattenfall.

Men efter industrialismens genombrott blir molnen och landskapen på sitt sätt sakligare, något att studera i egen rätt. Och den här profaneringen av den himmelska gränstrakten fulländas av Anders Zorn, Bruno Liljefors, Per Ekström som nu flyttar ner molnen i vattnets krusningar och speglingar. Jord och himmel blir ett, eller kanske riktigare, gränsen mellan himmel och jord smälter ihop; det gudomliga och mänskliga flyttar ner till samma nivå, där vi själva kan bestämma. Titta länge på vattnets rörelser och konstnärligt motiverade färgval hos Zorn eller Liljefors – här är det inte Gud som regerar, det är artisten – konstnärens öga skriver dagordningen.

Från att ha varit växt för träden som i Magnus Erikssons landslag har nederbördsmoln blivit ett fenomen för konstnärliga observationer.

Titta på Ellen Trotzigs hårda regnskur som nästan hörs. Och sådana motiv lämpar sig förstås för ganska anekdotiska observationer. Och nu var folk ute i naturen av ren lust inte bara för att de måste. En känsla för molnet som skämtsam poäng visar Per Erson Svedin i Fäbodvallen Storåsen, målad i Amerika 1906. Inte vet jag vad för minne eller fantasi som drev honom vid staffliet over there. Fäbodjäntan tar sig ett bad och allt verkar frid och fröjd men i bakgrunden tornar ovädret upp sig, en regnskur nalkas och en blixt skär över himlen. Målningen skildrar egentligen mindre av sitt ögonblick än vad som kom att hända sedan hon förskräckt störtar upp ur vattnet.

Också Olle Bonniérs regnskurar är häftiga utlösningar av väder. Lika laddade som Strindbergs dramatiskt uppspatlade molnskyar som nästan tynger havet.

Molnen har ju hittills fått nöja sig med att vara Gud och natur – men handel och industri då. Jo, det kom med modernismen. Ett gulligt exempel, som visar hur snabbt tekniska framsteg blir retro, är förstås Maj Brings puffande lokomotiv som tävlar mot molnen med rökformationer.

Inte nog med det, se på alla strålkastare och lampor som lyser i kapp med himlen. Det är som om den moderna människan står på tröskeln till ett efterlängtat nytt skede och tävlar med Gud och Natur.

Och i surrealismen förvandlas molnen till gestalter, drömmar, fantasier. I Salvador Dalís hemliga liv skriver denne ursurrealist just om detta fenomen, att inget är vad det synes vara. I det välvda tak som höjde sig över barndomens nötta skolsal brukade han studera fuktfläckarna. ”Det märkligaste i samband med detta fenomen […] var, att sedan jag en gång sett en av dessa bilder, kunde jag därefter alltid så snart min vilja påbjöd det återse dem, och då inte bara i sin ursprungliga form utan nästan alltid ytterligare korrigerad och utökad på ett sådant sätt att förbättringen var ögonblicklig och automatisk.” (Ur Salvador Dalís hemliga liv, Cavefors, Lund 1961) Ja, bland de surrealistiska bidragens imaginära drömlandskap går det ju välja fritt, till exempel Waldemar Lorentzons molnmänniska.

Denna molnvandring vill inspirera till en egen upptäcktsfärd i denna rika bildkavalkad hämtad från skilda tidsepoker och med hjälp av texterna förstå vad som gett konstnärerna så många och olika infallsvinklar i sitt skapande.

Thomas Millroth, tidigare chef för Ystads konstmuseum, konsthistoriker, kritiker, kurator och författare till ett stort antal konstböcker.

FÖRHISTORISK TID – HÄLLRISTNINGAR & BILDSTENAR

Hällristning från Nämforsen Ångermanland, Yngre stenåldern.

För cirka 20 000–25 000 år sedan förändras klimatet kraftigt i Nordeuropa.

Kontinenten har i mer än hundratusen år behärskats av Weichselinlandsisen. Den upp till tre och en halv kilometer tjocka ismassan börjar smälta. Den jagande, fiskande och samlande människan följer isens reträtt in över det tundraliknande land­skapet.

På Bjärehalvöns sydvästsluttningar i Skåne börjar den första barmarken att synas för omkring 14 000 år sedan. Klimatet förbättras successivt och isen smälter långsamt undan, och för 9 000 år sedan har den dragit sig bort från Bottenvikens stränder.

Landets nordliga delar öppnas för influenser och invandring österifrån. Det arktiska växt- och djurlivet med bland annat björk och ren ersätts söderifrån när temperaturen stiger och vildsvin, hjort, rådjur, uroxe, björn, varg och lo strövar omkring i skogar av tall och lövträd. Den nomadiserade människan rör sig i små familjegrupper på 15–20 personer inom sina revir. Omkring 7 000 f Kr bryts landförbindelsen med kontinenten, då vattnet i en väldig flodvåg bryter genom vid Öresund och sätter stopp för vidare invandring av landgående djur söderifrån.

Under den yngre stenåldern (cirka 4 000–1 800 f Kr) introduceras jordbruk och boskapsskötsel i en långsam process som komplement till samlande, jakt och fiske. Boskapsskötseln dominerar över åkerbruket. Skogen svedjas vid kuster, älv-

och ådalar och temporära boplatser upprättas. Åker- och betesmark anläggs på de små lyckorna som snart urlakas i brist på gödsel. Nya skogspartier röjs för bete till tamboskap och som odlingsmark för korn och vete och nya boplatser byggs.

När jorden återhämtar sig på de tidigare odlingarna återvänder brukarna för nya skördar. Enkla lerkärl börjar tillverkas och användas. Hästen introduceras först som ett lyxdjur, sedan klövjas den och så småningom spänns den för hjulförsedda vagnar.

En omvandling av vårt landskap från vildmark till av människan skapad kulturbygd har börjat; en förändring av gigantisk storlek som kommer att få oöverskådliga konsekvenser – och som fortfarande pågår. Vid början av 1900-talet inrättas våra första nationalparker för att rädda delar av landets återstående orörda natur.

Stora stengravar, megalitgravar, – dösar, gånggrifter och hällkistor med upp till 30 ton tunga stenblock – anläggs i landets södra landskap. De avtecknar sig som jordkullar, stenrösen eller mäktiga stenskulpturer i landskapet; byggnadsverk som kräver långvarigt arbete, organisation och målmedvetenhet för att uppföras.

I Norrland fortsätter jakt-, fångst- och samlarsamhället. Först kring Kristi födelse etableras omfattande agrar kultur i Mellannorrland medan det i Övre 11

Hällristning Litsleby, Bohuslän, Bronsåldern.

Väl synliga på höjdernas krön reser sig bronsålderns väldiga storhögar (10–35 m i diameter) och gravrösen som orienteringspunkter såväl till lands som till sjöss. Dessa fornlämningar innehåller bronsskatter med utsökta dräktsmycken, vapen och ceremoniföremål med böljande band och magiska spiralornament – prestigeföremål för hövdingamakten.

Bronsålderns hällristningar är imponerande i storlek och uttryckskraft.

De huggs in på släta, svagt sluttande granithällar intill dåtida kustlinjer eller vattendrag. Motiv från den omgivande vardagen – skepp, människor, vapen, fiskar, villebråd och svårbegripliga spiraler och otaliga skålgropar – omskapas till symboliska föreställningsvärldar troligen för att bekräfta makt eller religiös tro.

Dessa tecken på urberget finns längs färdvägar och dalstråk, med en koncentration kring Enköpingsbygden i sydvästra Uppland, trakten innanför Norrköping i Östergötland, Simrishamnsbygden i Skåne och speciellt rikligt i området vid Tanum och Kville i norra Bohuslän. Hällristningarna och bronshantverket utgör några av de mest uttrycksfulla exponenterna i en sammanhängande europeisk kultur, som sträcker sig ända ner till Medelhavet.

Klimatet försämras drastiskt under tidig järnålder. Temperaturen sjunker,

Norr­land sker fullt ut först under medeltid. I Övre Norrland riktas kontakterna österut mot Finland, Karelen och Ryssland och i Nedre Norrland västerut mot Norge.

Under yngre stenåldern och tidig bronsålder skapas hällmålningar i skyddade lägen på lodräta bergväggar eller större stenblock, med en obegripligt hållbar röd­ ocker färg – fragment av färgen finns fortfarande kvar – och hällristningar ristas eller knackas in i berghällar längs Mellannorrlands älvar och åar. I hantverkskunniga och konstnärligt utformade bilder träder en hel värld fram: magisk, rituell, med den omgivande verkligheten som motiv – våra första bevarade bildsviter. Jägare och fiskare följer villebråden i sina säsongsmässiga vandringar längs älv­dalarna och avbildar älgar, fiskar, fåglar och ormar, liksom människor, bemannade eller obemannade båtar, fotsulor och solkors.

Under bronsålderns milda klimat (1 800–500 f Kr) expanderar boskaps­skötsel och åkerbruk. Landskapet blir öppnare. Oxen drar årdern (föregångare till plogen) över lättbrukade sand- och grusjordar. Idéer och kulturmönster sprids långväga, handeln ökar och varor, bland annat den nya metallen brons, fraktas över land och hav. Samhället är hierarkiskt och socialt skiktat med en härskarklass som organiserar komplicerade arbeten som uppförandet av gravar och hällristningar.

12

SVENSK STORMAKTSTID – BAROCK

Kutatavlan i Fårö kyrka, Gotland, 1618, olja på träpanel, okänd. > Karta över Norden, omkring 1720, kolorerat kopparstick, Johann Baptist Homann.

SVERIGE … År 1611 anfaller danskarna överraskande Sverige i den fortsatta kampen om makten över Östersjön och dess handelsvägar. Samma år dör Karl IX, och hans sjuttonårige son Gustav Adolf utses av rådet till fullmyndig konung. Han inleder därmed sin krigiska bana och skapandet av stormakten Sverige. Landet utökar sitt territorium under ständiga krig med Danmark, Ryssland, Polen och den habsburgske kejsaren. Vintern 1658 tågar den impulsive och dynamiske Karl X Gustav över de tillfrusna Lilla och Stora Bält och besegrar danskarna. Efter frederna i Westfalen 1648 (trettioåriga kriget) och Roskilde 1658 (Karl X Gustavs första danska krig) har Sverige nått sitt största omfång med bland annat de erövrade dansk–norska landskapen: Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän. Östersjön har i hög utsträckning blivit ett svenskt innanhav. Karl XI lyckas genom avgörande personliga insatser försvara landets gränser mot Danmark–Norge under det Skånska kriget (1675–79).

Efter tjugo års fred anfalls Sverige år 1700 utan förvarning av en allians mellan länderna Danmark–Norge, Sachsen–Polen och Ryssland. Den blott sjuttonårige kungen Karl XII inleder snabbt en motattack och går segrande fram med en armé där anfall är den givna och enda tänkbara strategin. Krigslyckan vänder under marschen in i Ryssland och den ödesdigra förlusten i Poltava mot den ryska armen 1709 blir en vändpunkt för Sverige i det Stora nordiska kriget (1700–1721). Det av Ryssland militärt tillbakapressade Sverige får nådastöten som stormakt i norra Europa när Karl XII år 1718 träffas av en dödande projektil vid belägringen av den norska fästningen Fredrikssten.

Under stormaktstiden är makten delad mellan kung, riksråd och ständer tills Karl XI inför envälde. En maktkamp pågår där kungen ofta lierar sig med präster, borgare

och bönder mot adeln. Adeln, den tongivande samhällsklassen med ensamrätt till högre ämbeten, utökar sina egendomar, bland annat genom att staten använder jorddonationer som betalningsmedel för utförda tjänster och krigsinsatser. Vid mitten av seklet besitter 600 adelssläkter två tredjedelar av rikets hemman. Förhållandena för adelns frälsebönder börjar alltmer likna kontinentens feodala livegenskap. Karl XI återställer kronans jordinnehav och böndernas ställning genom en i omgångar genomförd reduktion av adelns egendomar. Den sociala skiktningen fortsätter men i minskad utsträckning beroende på Karl XI:s reformer. Samhällets elitskikt är tunt och adel, ofrälse ståndspersoner, präster och borgerskap utgör tillsammans endast omkring fem procent av befolkningen. Borgerskapet är på frammarsch.

Bönderna, med sitt invanda liv och oförändrade brukningsmetoder, med byalag och sockenstämma som sammanhållande organisation, bekostar hovet, adelns slottsbyggen och lyxkonsumtion, prästernas hushåll och borgerskapets expansion och höjda levnadsstandard.

Trots undersåtarnas givna plats i samhället är ståndscirkulationen förhållandevis stor, bland annat beroende på att kungen utnyttjar sin utnämningsrätt från ofrälse till frälse för att fylla stormaktens behov av ämbetsmän.

Stormakten som projekt och idé påverkar landet och innevånarna i hög grad, såväl mentalt som materiellt, och innebär kraftfulla förändringar av nästan varje del av samhället. Landet delas in i län som styrs av kungens ställföreträdare, landshövdingen. Rikets förvaltning utvecklas till Europas mest effektiva statsapparat, en nödvändighet för att administrera och finansiera det vidsträckta och glesbefolkade riket med en oproportionerligt stor krigsmakt – en effektiv krigsmaskin med sträng

38

39

Marstrand på ”Porto franco-tiden” (frihamn 1775–1794), olja på trä, okänd.

upp till Gustav III:s eftersträvade nationella patos. På beställning av kungen utför han förromantiska porträtt där parklandskap ingår som en teaterscen och stämningsskapande element. Hilleström är också en av de första att metodiskt i bild återge gruvornas och brukens verksamhet och arbetsmiljöer. Kulturhistoriskt ovärderliga bilder som sakligt framställer processer, verktyg och miljö men som förtiger slitet, svetten och det hårda arbetet. Kanske en nödvändighet i en ny spirande, efterfrågestyrd konstmarknad för att få beställningar av överheten.

• ELIAS MARTIN är det svenska landskapets upptäckare och skapare av en genuin svensk landskapsstil. Han utför både snabba, realistiska skisser, laddade romantiska scener och friskt bearbetade oljor och grafik. Han är Stockholms, Mälardalens och de svenska bruks- och herrgårdsmiljöernas store skildrare. Skogarna, hagarna, myrmarkerna, den karga naturen, allt fångar han med sitt skarpa öga: den besjälade naturen med ett poetiskt vemod, vädrets skiftningar, ljuset, luften och atmosfären – det tillfälliga som en del av det typiska. Han utnyttjar mästerligt luftperspektivet och färgernas distans- och rumsskapande verkan. Martin för ihop ideallandskapets förgrund, mellanplan och bakgrund till ett sammanhängande organiskt bildrum. Han förenar fantasi

och verklighetsiakttagande och behärskar både den topografiska och den ateljékomponerade bilden. I skiftande tekniker – teckning, grafik, akvarell, gouache, lavering och olja – avbildar han Sveriges landsbygd och städer i träffsäkert nyskapande, detaljrika skildringar med en ljusskimrande helhetskänsla och förmår utan sentimentalitet kombinera detta med tidens naturromantiska stämningar. Tillsammans med sin bror JOHAN FREDRIK MARTIN framställer han ett stort antal stads- och landskapsetsningar med Johan Fredrik som gravör.

Kring Elias Martin bildas en krets av konstnärer som består av brodern Johan Fredrik och elever från en yngre generation. Med Elias Martins realistiska och lyriska natursyn avbildar de landskap och städer i akvareller och grafiska blad, oftast i mindre format. Kontrasterna är hårdare och de finstämda nyanserna ersätts av ett effektfullt motivval.

• Arkitekten JUSTUS WEINBERG återger Göteborgs centrum i vidvinkels­ perspektiv och Västkustens karga skärgårdsnatur under den stora sillfiskesperioden i södra Bohuslän med åskådlig klarhet i Elias Martins efterföljd.

• Amiralen, amatörarkitekten och amatörkonstnären CARL AUGUST ­EHRENSVÄRD är landets kanske mest uttalade och hängivne nyklassicist. Han

104

Ryska och Swänska anfallas i Krig uppü en bro, akvarell, Lars Larsson i byn.

Utsnitt ur hantverkssvit, 1804, bonad, Johannes Nilsson.

105

Landskap i månsken, 1843, olja, Pehr Wickenberg.

Gripsholm i månsken, 1838, olja, Joseph Magnus Stäck.

136

HjulĂĽngare utanfĂśr Marstrand, ca 1840, akvarell, Johan Christian Berger.

137

INDUSTRIALISM – REALISM

Frukosten, 1887, olja, Hanna Hirsch.

SVERIGE …

Friheten ökar, individen och det privata tar allt mer plats på överhöghetens bekostnad. Optimism, framtidstro och utveckling genomsyrar samhällsklimatet och romantikens tillbakablickar mot den heroiska historien med dess glorifierade levnadssätt och moral är ett passerat stadium. Samhället diversifieras och ut­ vecklingstakten stegras, samtidigt blir gapet mellan samhällsklasserna större.

Tvåkammarriksdagen ersätter ståndsriksdagen 1866. Reformen innebär inte någon väsentlig demokratisering, då endast fem procent av landets manliga be­ folkning är röstberättigade beroende på ekonomiska krav, och av dem röstar blott en tredjedel i städerna och en sjättedel på landsbygden. Städernas och landsbygdens proletariat är utan representation. Regeringsmakten förskjuts från kungen, regenten, till en allt mäktigare riksdag och ett mer självständigt riksråd.

Riksdagen genomför omfattande lagstiftning i ett alltmer föränderligt samhälle.

Dess mest brännande fråga är den rådande frihandeln, som ifrågasätts på grund av billig spannmålsimport. Detta får som resultat att skyddstullar införs. Det traditionella herre- och bondeperspektivet ersätts successivt av ett vänster- och högerperspektiv.

En växande population, industrialisering och lantbrukets effektivisering genom

mekanisering, växelbruk och dränering av jordarna leder till en tidigare knappast skådad smärtsam befolkningsförflyttnig och förändring av samhällets sociala sammansättning.

Medan de jordägande böndernas välstånd och politiska inflytande ökar kan jordbruket inte försörja den expanderande folkmängden. De obesuttna drabbas av fattigdom och misär. Bönderna fortsätter att utnyttja dem säsongsvis för de mest utsatta arbeten till låga löner. Det lagstiftade tjänstetvånget innebär att arbetslösa kan tvångsrekryteras eller tidvis fängslas. Samhällets rådande norm lastar över skulden på individerna i de lägre klasserna med förklaringen att orsaken till fattigdom beror på deras leverne och låga moral. Ökat understöd anses demoraliserande.

Landsbygdens arbetslösa vandrar mot städerna där förhållandena är usla med genomsnittlig arbetstid på över elva timmar. Bostäderna är trånga och mer än en familj kan bo i ett rum. Ohälsa, ett utbrett supande och undermåliga hygieniska förhållanden innebär lägre medellivslängd än för landsbygden. Förbättring sker först mot seklets slut då ledningssystem för vatten och avlopp installeras och standarden höjs för sjukvård och fattigvård. Ett intensivt bostadsbyggande höjer

140

Vรฅgskvalp, (Dalarรถ, Sรถdermanland), 1887, akvarell, Anders Zorn.

141

Malmö hamn, 1880-tal, akvarell, okänd.

Briggen Gerda, 1869, gouache, okänd.

160

Fäbodvallen Storåsen, Knätten (Härjedalen), målad i Amerika 1906, olja, Per Ersson Svedin.

• Bilden av Sverige visas alltmer upp i illustrerade tidningar och tidskrifter.

klädedräkter liksom folkliv under helg och vardag i personligt tolkade, realistiska akvareller.

• CARL JOHAN BILLMARK avbildar Stockholm i en hisnande panoramabild med hjälp av skisser och troligen även fotografier från en fast förankrad ballong.

En färglitografi som ger en realistisk överblick av huvudstaden.

• Allmogekonstnärer och amatörmålare återger med inlevelse och detaljnoggrannhet städer, samhällen och landsbygd, inte sällan som tillrättalagda idyller i naiva och okonventionella, personliga bilder. Målningarna är ofta framställda med stor hantverksskicklighet och konstnärlig mognad, som i bygdemålaren PER ERSSON SVEDINS egensinniga, stiliserade bild Fäbodvallen Storåsen – som kan föra tankarna till den samtida, franska, naivistiska konstnären Henri Rousseau.

Spektakulära händelser återges i mängder av tonträsnitt, översatta från teckningar av tekniskt förfarna xylografer, som i tidningsillustrationen Tecknat reportage från tågolycka vid Lagerlunda efter förlaga av CARL LARSSON. • Som en motreaktion till industrialismens framfart startar en rörelse för att samla, vårda och bevara det gamla bondesamhällets föremål och dokumentera invanda seder och bruk. Hembygdsföreningar bildas, visor och folksägner tecknas ned, folkkonst, bruksföremål och även byggnader samlas in och sparas på museer. En av de främsta representanterna i denna process är den akademiutbildade konstnären NILS MÅNSSON MANDELGREN. Han åker land och rike runt och återger landskapstyper, byggnadstraditioner, redskap,

161

Månuppgång Hartippen Tjörn, 1893, olja, Karl Nordström.

Oktoberafton (Halland), 1894, olja, Nils Kreuger.

betydande del av det svenska elektricitetsbehovet. Småland blir centrum för en växande möbelindustri. På Västkusten utvidgas varven, nya rederier skapas och i Bohuslän blomstrar stenhuggeriverksamheten. Elektricitet lyser upp gator och offentliga byggnader. Man tar sig fram med velociped eller åker elektrisk spårvagn och de första automobilerna dyker upp. Efter biografbesöket tar man hissen upp till femte våningen i det centraluppvärmda hyreshuset med rinnande vatten och vattenklosett och förmedlar den senaste skandalen per telefon – och 1910 flyger Hjalmar Nyrop det första svenskbyggda flygplanet på Ljungbyhed i Skåne. Övertygelsen är stark att kunskap och bildning är av grundläggande betydelse för samhällets och individens utveckling. Evolutionsläran är accepterad som livsprincip. Naturvetenskapen med tro på exakthet och förnuft tar mer och mer plats. I Uppsala, Lund och Stockholm nästan tredubblas antalet professorer i naturvetenskap och medicin från 1870 till 1914. Sonja Kovalevsky utnämns 1894 till landets första kvinnliga professor – ämnet är högre matematisk analys.

Svenska vetenskapliga forskningsresor fortsätter med bland andra Sven Hedin som utforskar den centralasiatiska kartans vita fläckar.

Allt tydligare framträder motsättningen mellan en traditionsbevarande, nationalromantisk kulturidé och en oppositionell sekulär radikalism med förbindelser till arbetarrörelsens kultur- och bildningsideal. Inom de humanistiska vetenskaperna och filosofin utmanas den tidigare generationens dominante Boströms ännu förhärskande hierarkiska tänkande av nya kulturradikala idéer – och av utvecklingen inom idealismens egna domäner. Den empiriskt påverkade idealisten Vitalis Norström betonar viljans överordnade betydelse för individens moral och det allmännas utveckling. Han för en glödande kamp mot den sekulariserade materialismen, den mekanistiska världsåskådningen och naturvetenskapens objektiva kunskap. Norström hävdar att ett samhälle byggt på dessa principer frambringar ett kontaktlöst kulturklimat med nervtrötthet och sviktande livskänsla, där människan endast blir en mätbar enhet i evolutionens värld. Radikalerna ser däremot ett rikare och mer fullvärdigt samhälle träda fram med förändrad moral, som innebär utökad lycka och möjligheter för varje individ. Detta sker genom anpassning till evolutionens lagar och socialismens och naturvetenskapens idéer. Det är en kamp som industrialismens och urbaniseringens framväxt gör allt tydligare, en kamp mellan bevarare och förnyare, mellan det beståendes beprövade värden och utvecklingens möjligheter.

Det gamla bondesamhällets sätt att leva och bruka jorden hotas av modernitetens framfart. I nationalromantisk anda startar världens första friluftsmuseum, Skansen, som åskådliggör äldre tiders sätt att bo, leva och arbeta. Folkdräkter och bruksföremål samlas in från landets allmogekulturer, och seder och vanor dokumenteras och visas upp i det nya Nordiska Museet i Stockholm.

Romantikens upptäckt av vår egen vildmark, patriotismen som idé och järn­ vägen som färdmedel blir starten för svenskt modernt friluftsliv och turism.

En rörelse som under nya enkla former sammanlänkar innevånare från olika samhällsklasser i gemensamma upplevelser av landet och dess natur. Det svenska landskapet och hembygden, tillgängligt genom den unika allemansrätten, utforskas genom fotvandringar och cykelturer. Friluftsliv uppmuntras på grund av dess hälsobringande effekt som stärker kropp och ande och som även anses bidra till en ökande nationalkänsla. Den medicinska nyttan uppmärksammas bland annat som botemedel för den utbredda sjukdomen neurasteni, nervtrötthet. De första enkla sportstugorna byggs i början av seklet. Grunden läggs för ett fritidsboende i kontakt med naturen som utvecklas till det omhuldade svenska fritidshuset.

Upptäckten av den svenska naturens kvaliteter medvetandegör att den måste skyddas. År 1909 invigs de första nationalparkerna och samma år får landet sin första naturskyddslag och Svenska Naturskyddsföreningen bildas.

Idrottsaktivitet ses som fostrande och karaktärsdanande. Intresset ökar och växer till en folkrörelse. Stockholmolympiaden 1912, med ett medaljregn över de svenska deltagarna, blir till en höjdpunkt för svensk idrottsrörelse.

En modern politiskt färgad press tar allt mer plats i samhällsdebatten. Den läsande publiken mångdubblas under ett par decennier vid sekelskiftet. Billighets­ upplagor av böcker når ut till en stor läsekrets. Utgivningen av uppslagsverket Nordisk familjebok i 38 band 1904–1926 (”Uggleupplagan”) är en av tidens mest betydelsefulla insatser för svenska folkets bildning.

På kontinenten och i England överges inom litteraturen realismens och natura­ lismens vetenskapligt iakttagande undersökning och beskrivning av människa och samhälle. Symbolismen gör sitt inträde med poeter som fransmännen Verlaine och Rimbaud. Upplevelsen av tillvaron uppfattas intuitivt och skildras i musikaliskt suggestiva ordklanger och rytmer, obundna av traditionella former och regler. Ett personligt litterärt universum utan krav på förståelse eller logiskt förnuft skapas med influenser av Nietzsches övermänniska och Schopenhauers leda.

164

Oktoberafton, 1894, olja, Nils Kreuger.

Tångkörare vid Halländska kusten, 1898, olja, Nils Kreuger.

165

MODERNISMENS GENOMBROTT

Abiskojokks kanjon (Lappland), 1918, olja, Leander Engström.

Den svenska modernismen har sin grund i konsten före första världskriget. Konst­ närerna söker sig till Paris, modernismens centrum, för att lära och hämta inspiration av den pågående, utmanande konstrevolutionen. Inte sedan 1880-talet har strömmen av ditresande svenska konstnärer varit större. Det är här fauvismen och kubismen uppstår och utvecklas under seklets första decennium. Tretton svenska konstnärer, Matisseeleverna, undervisas av Matisse i slutet av decenniet, och i början av 1910-­talet deltar många i André Lhotes och Le Fauconniers undervisning av en modifierad kubism. Den för mellankrigstidens svenska måleri kanske mest inflytelserike konstnären, Karl Isakson, besöker staden åtskilliga gånger och hans möte med Cézannes konst och kubismen blir avgörande för utvecklingen av hans renodlade uttryck.

Svenska konstnärer söker sig även till Tyskland med den kosmopolitiska metropolen Berlin som huvudort. Där kan de ta del av den internationella ny­ skapande moderna konsten: italiensk futurism, kubism, orfism, dadaism, tysk och rysk expressionism och framväxten av nonfigurativa bilder. Konst som bland annat presenteras i den expressionistiska tidskriften Der Sturm och konstgalleriet med samma namn. – Svenskan Nell Walden har en central roll inom denna konströrelse och är den första kvinnliga svenska konstnär som offentligt visar upp ett nonfigurativt måleri. – Den receptive Gösta Adrian-Nilsson, GAN, som besöker Berlin, tar till sig från utbudet och utvecklas till Sveriges mest betydelsefulle kubist och futurist och blir den förste svensk som ställer ut nonfigurativa bilder.

Köpenhamn, som är den nordiska modernismens huvudstad, radikalare än Stockholm, med betydande samlingar av modern konst, blir ett andningshål och en öppning mot kontinenten för svenska konstnärer, i synnerhet efter första världskrigets utbrott.

Den nya konsten presenteras först på privata gallerier som Hallins Konsthandel, Gummesons Konsthandel och Svensk-Franska konstgalleriet i Stockholm och Galleri Ny konst i Göteborg. Konstetablissemanget, med Nationalmuseum och de många nyöppnade museerna och konsthallarna runt om i landet är till en början i stort

ointresserade, såväl vad gäller utställningar, som inköp av svensk modernistisk konst.

Kritiken är upprörd och skoningslös men fungerar stundtals som en publikmagnet för en likaledes upprörd konstintresserad allmänhet. Modernisternas konst upplevs som att kaos och barbari ersätter civilisation, kultur och svensk nationalistisk tradition.

Konstnären och författaren Albert Engström, som tillhör det nationalromantiska gardet, skriver i en anmälan från en av utställningarna: Jag ser dem framför mig, de långhåriga, osnutna ynglen, hur de träffade i centra av sin pseudoblaserade, kvasiperversa dibarnasjälar sitta och stirra in i opalen på sina absinter och tycka att de förlorat fotfästet… med en pervers längtan efter vanskapligheter – rena idiotin.

Nationalmuseums chef Axel Gauffin beskriver Matisse-elevernas bilder som: rått plankstrykeri och egocentriska modenycker medan konstkritikern Adolf Tallberg karaktäriserar dem som pestspridande monstruositeter. I tidskriften Konst startar konstnären Carl Larsson en häftig debatt där han angående de nya verkens motiv ställer sig undrande: huruvida det är konstnärens mormor eller en solnedgång det skall föreställa. August Brunius är en av de få kritiker som försvarar modernisterna.

1913 publiceras två för svensk konst betydelsefulla konstböcker. I programskriften Färg och Form, en övergripande orientering av den nationella och europeiska konsten, förklarar och försvarar August Brunius de nya rörelsernas och Matisseelevernas verk. I det polemiska manifestet Ordkonst och Bildkonst av Pär Lagerkvist skriver han: Jenom allt modärnt går den bestämda önskan att söka nå fram till en ren konst. Allt litterärt är bannlyst ur den modärna konsten.

Dagstidningarna följer konstens utveckling genom att i allt högre grad ha egna konstkritiker och att ge stort utrymme åt recensioner och konstartiklar. Många konsttidskrifter startar men blir oftast kortlivade. Paletten som börjar utkomma vid periodens slut lever dock fortfarande kvar vid denna boks utgivande. På 1910-talet är flamman den enda modernistiska konsttidskriften. Den ges ut av den kubistiskt influerade konstnären Georg Pauli från 1917 till 1921. Under mottot Konsttidskrift bör vara konstnärlig gest presenteras nationell och internationell, radikal modern konst med bilder och artiklar.

204

Skördemaskiner i Stadsgården (Stockholm), 1915, olja, Sigrid Hjertén.

1900-talet konstnärsgruppen De Unga, som också kallas 1909 års män, där ett stort antal Matisse-elever ingår. Deras första utställning i Stockholm 1909 följs av utställningar 1910 och 1911. Utställningarna är tämligen svaga återsken av den turbulenta konstnärliga omdaningen på kontinenten, men väcker ett ramaskri bland huvudstadens kritiker och galleribesökare.

Utvecklingen av den modernistiska svenska konsten förstärks när den utåtriktade och energiske visionären Isaac Grünewald tar över ledningen av den avantgardistiska konstens utveckling. Den radikala konstnärsgruppen De åtta bildas 1911 och har sin enda utställning 1912 som bryter mot den förhärskande nationalromantiska konsten och dess stämningsmättade naturalistiska återgivning av verkligheten. Målet för den nya konsten är att konstnären, ”geniet”, genom skapelseakten skall uppnå starkast möjliga uttryck – inte återge verkligheten.

Den ständigt kritiserade, föråldrade undervisningen på Konstakademien omorganiseras först på 1930-talet, då den får en ny mera tidsenlig struktur med tidsbegränsade professorsförordnanden på tio år.

Göteborg behåller sin ställning som inflytelserikt konstcentrum i landet genom en handfull betydande konstsamlare och mecenater. Viktigt är också den moderna utbildningen av konstnärer på konsthögskolan Valand och uppförandet av Konstmuseet och Konsthallen vid Götaplatsen i början av 1920-talet – institutioner som driver en insiktsfull utställnings- och inköpspolitik och blir symboler för staden. År 1906 reser Birger Simonsson till Paris som den förste i en lång rad av svenska modernister. Han rapporterar överväldigad av den nya konstens erövringar om van Gogh, Cézanne och fauvisterna. Simonsson bildar i början av

205

Ur 1870 års bilder (Lappland), färgkrita och blyerts, Nils Nilsson Skum.

Renhjord fjällandskap (Lappland), 1950, blandteknik, Nils Nilsson Skum.

tillförs, därefter kanske en lasyr och slutligen bearbetas bilden med skrapningar.

Av hans produktion återstår endast 27 verk som räddas av en tillfällighet och ställs först ut efter hans död.

• PRIMUS MORTIMER PETTERSSON vistas, efter en vild ungdom till sjöss, på Östersunds sjukhus i nära 50 år där han vårdas för schizofreni. Av en händelse ger en läkare efter tio år på sjukhuset honom några kritor, vilket blir början på en frenetisk produktion av målningar och teckningar i tusental: tydliga berättelser med byggnader, växtlighet, stora himlar och vatten, men tomma på människor. I målningarna blandas motiv från hembygden med exotiska miljöer i självklara, okonventionella kompositioner med klara, djärva färger. Henrik Mathiesen beskriver hans konst: Hans lyriska och dramatiska ljusskildring är utan like och i många fall genial. Avsaknaden av människor och hans passion för hus ger ett egenartat intryck. Som konstnär var han autodidakt, vars grad

av medvetenhet inte får underskattas. Han målade med olja och akvarell, konstruerade träbyggen, sydde och använde färgkritor.

• Samen NILS NILSSON SKUM blir konstnär på heltid efter svåra år för renskötseln i början på 1930-talet. Med skarp iakttagelseförmåga återger han samernas liv i en överväldigande fjällvärld – dekorativa, beskrivande bil­ ­­ der i en starkt personlig stil. Efter att hans teckningar och akvareller visats på världsutställningen i Paris 1937 blir hans konstnärskap erkänt, och repro­ duktioner av hans verk kommer att pryda väggarna i många svenska hem.

• OLOF NILSSON avbildar med illustrativ tydlighet den långa raden av häst­ dragna slädar fyllda med varor som färdas genom Hälsinglands gnistrande vinterlandskap. En konstnärligt behärskad bild med återhållen färgskala, förenklingar och utmanande komposition där den ”naiva” konstens omedelbarhet och uttryckskraft kommer till uttryck.

226

J채mtarna kommer (Kn책da marknad n채ra Edsbyn, H채lsingland), olja, Olof Nilsson.

227

Landskapsmotiv med björkar, 1945, akvarell, Oskar Bergman.

kortare eller längre vistelser. De tar intryck av den italienska ungrenässansens klar­ het i linjeföring, färgbehandling och komposition. I Paris följer de Nysaklighetens framväxt med besök på museer, konstgallerier och i konstnärernas ateljéer.

Arvid Fougstedt och Otte Sköld är de första svenska konstnärerna som tar till sig nysaklighetens uttryck. I Sverige introduceras stilen genom Fougstedts utställning 1919 på Nya konstgalleriet i Stockholm. Han visar 1918 i programmålningen Ingres i Davids ateljé det nya realistiska måleriets beroende av det klassiska måleriet, såväl i målningens utförande, som i motivvalet.

Den svenska nysakligheten är en borgerlig, intim, närmast idyllisk realism utan den djärvhet, oro och uttalade samhällskritik som finns hos den tyska motsvarigheten.

Med ett osentimentalt iakttagande berättar den om samtiden och dess människor utan utmanande övertoner – men kan också använda sig av såväl naivistiska som ironiska stilmedel.

Motiven i den svenska nysaklighetens konst är stilleben, porträtt ofta i helfigur, frid­ fulla interiörer och precist redovisade stadsbilder och landskap. Bilderna är vardagliga och verklighetsnära. En tredimensionell rumslighet kommer åter till användning och föremål och figurer återges med perspektivisk trovärdighet.

Målningar från restauranger, hem, ateljéer eller från resor – ofta med ett myller av detaljer och människor – återspeglar rådande tidsanda. Det kommer till uttryck bland annat i klädmode och inredningsstil. Bilderna är noggrant återgivna, liksom

230

Gård i Sireköping (Skåne), 1923, olja, Emil Johanson-Thor.

lingen och dess ombytlighet: De senaste årtiondens utveckling har varit som en rutschbana, där farten ständigt ökats, till både konstnärerna och kritikerna frestas att bara följa med. … Expressionismen är död, leve klassicismen. Man blir nästan en smula generad över att man någon gång tagit dessa expressionister på allvar, när man ser hur smärtfritt omvändelsen ägt rum. Idag är ingen beredd att prisa negerskulpturen, idag hyllar man Ingres. Och vidare tvivlande om nysaklighetens utövares trohet mot sina egna ideal: Såväl hos Fougstedt som Sköld finner man ofta en närsynt naturalism med miniatyraktigt utknåpade detaljer, men mitt i detta troskyldiga och tålmodiga verklighetsstudium, som långt mer än 1800-talsrealismen förtjänar namnet fotografiskt, stör en missteckning av proportioner och perspektiv som ett karikerande inslag. Det

frusna och stillastående som om tiden stannat upp. De kan som mest uttalat ge en stäm­ning av surrealistisk overklighet.

Kompositionen är lugn och harmonisk där vertikalitet och horisontalitet dominerar i stället för modernismens dynamiska diagonaler. Bilderna bygger på en stiliserad och dekorativ ytmässighet med omsorgsfullt utförda detaljer. Belysningen har en jämn fördelning utan betoning på enskildheter. Den klara linjeteckningen och volymsåtergivningen, den uttalade stoffligheten och den jämnt utpenslade föremålsfärgen har en starkt illustrativ verkan som ger föremål och gestalter en påtaglig fysisk närvaro.

Konstkritikern Gotthard Johansson skriver 1924 i Aftonbladet om konst­ut­veck­

231

PURISM

Utsikt frĂĽn Liljeholmsbron, 1932, olja, Torsten Jovinge. > FrĂĽn Centralpalatset vid Tegelbacken, 1932, olja, Torsten Jovinge.

234

235

Bonde vid havet, olja, Nils Nilsson.

Skärgårdskväll, olja, Karin Parrow. > Morgonbad, 1934–1935, olja, Ragnar Sandberg.

256

HALMSTADGRUPPEN OCH SURREALISMEN

Förankring i verkligheten, 1935, olja, Axel Olson.

Läkaren André Breton utformar 1924 Manifeste du surréalisme – det första surrealistiska manifestet – påverkad av Sigmund Freuds psykoanalys och sina erfarenheter under första världskriget av hallucinerande och okontrollerat talande, sårade soldater. Detta blir utgångspunkt och inspiration för den surrealistiska rörelsen.

Det undermedvetna blir grunden för den konstnärliga handlingen, utan censur från samhällsvärderingar, god smak, mode, esteticism, skönhet eller förhärskande moral.

Ett flöde som återfinns i våra drömmar och som i vaket tillstånd tar gestalt i barns och sinnessjukas skapande. Surrealism är en revolutionär och samhällsomstörtande livshållning, som utan hämningar utforskar ursprunget, djupet och sanningen om oss själva. Poeten tecknar ner det undermedvetnas osorterade flöde i automatisk diktning och konstnärerna i automatiska bilder – skräckartade bilder där slumpen medvetet och ohämmat utnyttjas i målningar och collage. Den nya frottagetekniken (gnidning av blyerts på ett papper med olika naturföremål under) använder man flitigt. Gunnar Eklöf skriver 1933 i sitt förord till antologin om fransk surrealism: Samhället bör rätta sig efter drifterna, konsten bör rätta sig efter den ohämmade ingivelsen och inte tvärtom.

I surrealismens andra manifest 1930 överger Breton idén om det oreflekterade automatiska skapandet som han finner färdigutforskat. Han utvecklar en process i den rationella surrealismen som kombinerar ett sorterande intellekt och medvetande med fritt framvällande impulser. En syntes av dröm och verklighet inspirerar till överraskande och chockerande bilder med tydligt återgivna fragment ur livet på

en scen av oändlighet och övergivenhet. Salvador Dalí och Yves Tanguy målar drömscener som förskräcker i en blandning av omöjlighet och déjà vu. En vandring in och ut ur olika tidsrum där obegripligheten gestaltas och logiken sätts ur spel.

Halmstadgruppen bildas 1929, utan något uttalat program, som en fri sammanslutning av konstnärer. Under åtskilliga år har medlemmarna varit framträdande utövare av den puristiska och plankubistiska konststilen. Gruppen består av bröderna Erik och Axel Olson, deras kusin Waldemar Lorentzon, Sven Jonson, Esaias Thorén och Stellan Mörner. Under 1930-talet söker de sig till en romantisk form med klassicistiska drag av den rationella surrealismen utan samhällsomstörtande eller antiestetiska provokationer. De är påverkade av Bretons idéer och de Chiricos, Dalis och Tanguys måleri. I brev till Stellan Mörner skriver Erik Olson: Jag tror knappast att någon av oss anser den doktrinära surrealismen allena saliggörande. Det behövs en sund konst… Det undermedvetna består dock inte enbart av animaliska instinkter. Och i ett annat brev: Att förena realism och surrealism är väl Halmstadgruppens lösen och mål. Att vi återupptagit verkligheten är ju inget återtåg, snarare har vi härigenom ryckt framåt. Att kapa av kontakterna med naturen är helt enkelt omöjligt.

I längtansfulla drömbilder uppträder realistiska, tredimensionella, igenkännbara fragment, ofta övernaturligt precisa tagna från den vardagliga omgivningen – ibland förvridna till oigenkännlighet. De bygger fritt upp sammansatta bilder till möjliga verkligheter med föremål och figurer som flyter omkring utan hänsyn till

258

Vid stranden (Ă–stra Stranden, Halmstad), 1922, olja, Waldemar Lorentzon.

259

Sibbarps camping (Malmö), 1981, olja, Per Jadéus.

I Rosengård (Malmö), 1982, olja, Ronny Hård.

316

Sommarbordet I, 1972, olja, Gerhard Nordström. tunnelbana den norrländska glesbygden, dess skogar, djurliv och röda stugor med tydlig linjeteckning, hela färgfält och klar kolorit. En miljö hotad av utsugning och förstörelse genom bland annat storbolagens framfart.

bryter mot tidens vedertagna normer. Staden Stockholm är en vanlig bakgrund för deras våldsamma och ofta blasfemiska angrepp.

Många konstnärer utanför tidskriften Puss tar tydlig ställning i samhällsdebatten när de i sin konstnärliga gärning väljer motiv och betraktelsesätt. De utformar sina verk som avslöjande påpekande och ställer frågor om tillståndet i riket.

I Skåne använder konstnärer fotorealism för att medvetet lyfta fram konsekvenserna av det svenska folkhemmets framväxt.

• GERHARD NORDSTRÖM återger det skånska lantbrukslandskapet i objektivt registrerande oljor. Han låter betraktaren även möta människans grymheter i det sydskånska Österlenlandskapets grönskande idyll. Bilder som är svåra att värja sig mot med inslag från Vietnamkrigets fasor, målade i en realistisk teknik.

• PER JADÉUS och RONNY HÅRD skär med ett träffsäkert iakttagande utsnitt från vardagsmiljöer som fångar välfärdssamhällets ofta bortglömda realiteter.

• KALLE BERGGREN framställer Stockholm och stämningen mellan uppsluppen fest och engagerat allvar med en serieliknande teknik i tecknade berättelser med klara färger där hans burleska humor och vildsinta ironi kan påminna om anslaget i Puss.

• PETER TILLBERG och LG LUNDBERG använder sig av en detaljnoggrann nyrealism för att ifrågasätta välfärdssamhällets konsekvenser. I Tillbergs målning Mitt i Sverige med en enformig villagata, grå ångestladdade moln och ett djupt symboliskt hål i vägens asfaltbeläggning är det något som håller på att gå sönder i en känsla av tristess och hopplöshet. I Brevet från Sverige visar Lundberg upp konsumerande aningslösa människor som mumsar i sig av välfärdssamhällets ständiga överflöde mot ett solbelyst Stockholms stadshus i en till synes för evigt pågående folkhemslycka.

• KARL-OLOV BJÖRK och ANDERS ÅBERG avbildar i Stockholms

Den löst sammanhållna västkustgruppen av medvetna samhällskritiska konstnärer, 6 aspekter, visar i olika sammanhang upp sin engagerade konst.

Individualister som går sina egna vägar och som sätter måleriet och bildens konstnärliga kvaliteter i högsätet i såväl politiskt medvetna som realistiska bilder.

317

Målning ur ”Enskild väg”, 1995, olja, Ulrik Samuelson.

337

xxx

Västkustlandskap, 1989, olja, Ernst Billgren.

• På samma sätt får tekniker från andra epoker som foto, installationer, video och digitala medier stor betydelse inom postmodernismen.

Redan vid slutet av 1960-talet och början av 1970-talet framträder en rad konstnärer, med tiden som huvudtema, vilket förebådar postmodernismen genom att låna och pröva stilmedel och uttryck från konsthistoriens olika epoker. Deras bilder skapar en stämning av osäkerhet med svårtolkade, till synes opersonliga påståenden – eller är det frågor utan svar. De använder sig ofta av nyrealismens formspråk och återupprättar i sin konst betydelsen av det ifrågasatta måleriet.

Bilden av Sverige förvandlas ofta till stämningsmässiga och sentimentala symboler, i stället för att vara berättelser från en upplevd verklighet. Lösryckta bitar ur ett sammanhang får nya betydelser när de prövas i tidigare okända omgivningar.

338

KONSTNÄRERNAS BILDER AV SVERIGE FRÅN BRONSÅLDERNS HÄLLRISTNINGAR TILL DAGENS ÖPPNA KONSTLANDSKAP. LANDETS ÖVERGRIPANDE HISTORIA FINNS SOM BAKGRUND TILL BOKENS SAMMANFATTANDE KONSTHISTORIA.