Två mycket olika tjejer möts och utvecklar en innerlig vänskap. Medan den ena får stöd att bli allt starkare som individ, bär den andra på en hemlighet.
MA R I E D UED A H L
Lulu står ännu en gång inför en ny klass. Hon är en ensamvarg, går helst för sig själv. I klassen finns Snö, en tjej som bestämmer sig för att hon och Lulu ska bli vänner.
VIT S OM S NÖ ISBN: 978-91-7825-407-1
– en möjlighet för alla
Nypon förlag
Nypon förlag – en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se Titel: Vit som Snö Författare: Marie Duedahl Originalets titel: Sne © 2017 Straarup & Co, Århus, Danmark Översättning: Catharina Andersson Omslag: Nils Olsson © 2019 Nypon förlag AB Första upplagan 2019 Lix: 11 Lättlästnivå: ISBN 978 91 7825 407 1 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Översättning: Catharina Andersson
Nypon förlag
NY KLASS Klass 9A ser på mig. Jag ser på klass 9A. Och jag tänker: Ny klass. Same shit. – Det här är Lulu, säger läraren. Hälsa henne välkommen. Sätt dig på en ledig plats, Lulu. Allas ögon på mig. Det står KOM INTE HIT i dem. Något blänker till i ett hörn. Det är en tjej som läser en bok. Okej, jag väljer henne. Där får jag vara ifred. 3
Jag går dit och sätter mig. De andra börjar fnissa, och då ser jag det också. Jag är svart. Väldigt svart. Tjejen med boken är vit. Väldigt vit. Vi är som ... salt och peppar. Vi syns verkligen. Skit. Min dröm är att få vara osynlig, att få vara ifred.
4
VITT SOM SNÖ Tjejen läser hela timmen. Hon märker mig inte ens. Det är precis min typ. Jag sneglar mot henne. Rosa tröja, lång kjol och coola skor. Och så det stora vita håret. Vitt som snö. Jag tittar på mig själv. Läderjacka, jeans och boots. Allt är svart, precis som min blick. Svart som sot.
5
Det ringer ut och tjejen tittar upp. Hon har gröna ögon som glittrar. – Hej, jag heter Snö, säger hon. – Seriöst? – Ja, min mamma är hippie. – Jag heter Lulu, säger jag. Min mamma är strippa. Snö skrattar. Grönt glitter i ögonen. Sluta skämta, säger jag till mig själv. Hon kan tro att du vill bli vän med henne. Vänner är ... inget för mig. Jag är en ensamvarg. Jag reser mig och går ut. Snö följer efter.
6
Jag ställer mig vid en vägg och lutar mig mot den. Snö står och ser på mig. Länge. Som om jag var en sällsynt fågel. Snart börjar det, jag vet det. Snart kommer alla frågor. Varför har du bytt skola? Var bor du? Vad gör din mamma och pappa? Men Snö säger bara: – Jag vill lära känna dig. Du verkar så ... speciell. – Vad då? Speciell som i konstig? Ett leende bryter fram i Snös ansikte. Det lyser som solen. Hon lägger armarna om mig. Står och ler in i min jacka. 7
– Speciell som i speciell, säger hon. One of a kind. Jag flinar till. – Japp, säger jag. Det finns bara en som jag. Och det kan du vara glad för. Fråga dem i min förra skola. Nej, tänker jag. Jag ska inte prata om mig själv! Och absolut inte om hur jag har haft det. Snö står kvar och bara ler. Med armarna runt mig och sin kind mot min jacka. – Snö? säger jag. – Ja? – Folk glor på oss. – Det förstår jag, så snygga som vi är! 8
Jag kan inte låta bli att skratta. Det känns ovant, för jag brukar inte göra det. Men ingen har kallat mig snygg förut. Jag ser nämligen ut som om Darth Vader hade fått barn med Döden. Dagarna i 9A går. Alla låter mig vara ifred. Alla utom Snö. Som nu: – Vill du hänga med hem och dricka te? Jag stirrar på henne. – Jag dricker inte te, säger jag. – Vad dricker du då? – Blod. Snö skrattar och hennes gröna ögon glittrar. 9
– Okej, då är det bestämt, säger hon. Du hänger med mig hem efter skolan. Hallå! Vad händer? Jag öppnar munnen för att säga emot, men stänger den igen. Det är inte lönt, för Snö är helt inne i sin bok igen.
10