– en möjlighet för alla
FLICKAN I DEN ROSA SKOGEN
Varför ville han inte leva? Ella börjar skriva för att ta reda på det.
Helena Dahlgren
Det är något fel på Ella. Sedan hennes pappa dog kan hon inte prata. Han var sjuk och orkade inte leva. Går sådant i arv, precis som ögon i guld och blått eller världens sämsta sångröst?
FLICKAN Helena I DEN Dahlgren ROSA SKOGEN
Nypon förlag
Nypon förlag – en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se Titel: Flickan i den rosa skogen Författare: Helena Dahlgren Omslag: Sanna Sporrong © 2019 Helena Dahlgren och Nypon förlag AB Första upplagan 2019 Lix: 14 Lättlästnivå: Från 13 år. ISBN 978-91-7825-116-2 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Helena Dahlgren
FLICKAN I DEN ROSA SKOGEN
Nypon fรถrlag
1 Min pappa dör på en tisdag. En helt vanlig, grå tisdag. Den är så vanlig att man kan fota av den och sätta in den i en bok med andra vanliga dagar. Se, här är den, tisdagen. Mer tisdag blir det inte. Solen går i moln när vi har svenska. Det känns som om den aldrig ska komma tillbaka. Vi får torsk med äggsås till lunch. Den smakar som himlen ser ut, grå och trist. Jag kommer aldrig mer äta torsk med äggsås. 3
Min syster sitter vid ett annat bord med sina kompisar. Jag ser hur hon också petar i maten. Låter den fara runt på tallriken, än hit, än dit. Det ser lite ut som om hon spelar pingis med fisken. När jag söker hennes blick räcker hon ut tungan åt mig. Typiskt Ester. Efter lunchen har vi matte. Ester är jättebra på det. Jag, Ella, hatar matte. Jag tycker bättre om ord, böcker och dikter. Ibland skriver jag själv i randiga blocket. Ofta under matten, när jag ska räkna. Jag stjäl tid och skäms inte. Varför skulle jag skämmas? 4
Randiga blocket är gömt under det rutiga. Det är tyst i klassen. Jag tycker om att skriva då. Bara jag, hemliga blocket och allt det tysta. Så är det den här dagen. Den sista vanliga dagen. Dagen då allt det vanliga tar slut. Det är mindre än en vecka kvar till sommarlovet. Ändå är det kallt i luften, det känns som mars. Jag undrar om Ester och jag kan ha på oss kläderna som mamma köpt till avslutningen. Kanske om vi har kofta och tajts? Vår mentor har satt upp en stor skylt i vårt klassrum. GLAD SOMMAR 5
Bredvid skylten, vid tavlan, står vår lärare. Hans mun rör sig, men jag hör inte vad han säger. Jag skriver om skogen i randiga blocket. Skogen är mitt bästa. Luften där är lätt att andas och det doftar så gott. Man är fri. Det finns så många olika skogar. Jag samlar på skogar. Och på dikter. En skog som jag gillar är de rosa skogarna. De är med i en dikt jag läste för ett tag sedan. Emily heter författaren. Hon dog för mer än hundra år sedan. Jag tror att Emily var väldigt ensam. Hennes dikter känns ensamma, fast också vackra. 6
Jag gillar hur det känns när jag läser dem. Det är som att stå djupt inne i en skog och lyssna på suset från träden. Jag tror att det finns en fågel också i dikten. När jag läser hör jag den sjunga. Fågeln är konstig och fin på samma gång. Precis som Emily. Dikterna stod på en hylla inne på bibblan. Boken var tunn och smal. Gång på gång är skogarna rosa stod det på boken. Det var som om den här boken talade till mig. Direkt till mig, med Ella-ord. Så jag smög ner den tunna lilla boken i fickan. 7
Log mot Anna som jobbar på skolbibblan och gick ut. Snart, tänkte jag, snart ska jag lämna tillbaka den. Vilken dag som helst. Ingen kommer att märka något. Den ligger kvar i min jackficka. Man kan säga att den bor där nu.
8
2 Ester tittar på mig när jag skriver. Hon vet vad jag håller på med, vet att jag inte räknar. Men vi talar aldrig om det. Vi har en deal. Hon säger inget om att jag skriver under matten. Jag säger inget om att hon röker bakom gympasalen. Så är det att ha en syster som är tre minuter äldre. Man skyddar den andra. Man vet inte alltid varför man gör det, men man gör det. Det har alltid varit så. 9
Ingen fattar hur Ester och jag kan vara tvillingar, men det är vi. Fast bara tvåäggs. Vi är som vanliga syskon, fast vi låg i mammas mage samtidigt. Vi är inte alls lika. Hon har blont hår, mitt hår är brunt. Ester är lång och smal, jag är kort och lite rund. Hon gillar matte, jag gillar svenska. När vi fyller år får mamma fixa två rätter. Vi kan aldrig komma överens om en. Jag vill ha pasta, Ester vill ha sushi. När vi var små ville jag alltid ha släckt när vi skulle sova. Ester ville såklart ha tänt. Det var nog inte så lätt för mamma och pappa. 10
Nu ger hon mig Ester-blicken. Varning, säger den. Nu räcker det, Ella. Jag vet ingen som kan se så sträng ut som Ester. Jag slutar skriva direkt. Det blev ändå inte så bra i dag. När jag kommer hem ska jag sudda ut och skriva om. Kanske finns det något som jag kan behålla. Då knackar det på dörren till klassrummet. Vår lärare går för att öppna. Alla tittar upp från sina bänkar. Solen kommer fram ur molnen och lyser rakt in. Vi får kisa för att se. Två poliser går in i salen. 11
En kvinna och en man. De ser allvarliga ut. Kanske var de bara ledsna, tänker jag efteråt. Poliserna går fram till läraren och viskar något. Jag ser hur vår lärare pekar åt mitt och Esters håll. Det är så tyst att håret reser sig på mina armar. Vissa menar att tvillingar har en sorts magisk förmåga. Att de vet och känner saker innan de händer. Men Ester och jag anar inget. Hur kan vi göra det? Det är en helt vanlig tisdag i juni. Vissa dagar har en speciell känsla. Man vet när man vaknar på morgonen att något ska hända. 12
Den här dagen har ingen känsla alls. Förrän nu, när jag ser hur vår lärare tittar på oss. Han ser ledsen ut. Varför? Magen kurrar. Lunchen var ju så äcklig och jag glömde ta smörgås. Ester har en rosa tröja på sig. Min tröja är svart med ett hål i ena ärmen. Jag sitter och pillar på det när jag hör vår lärare säga våra namn. – Ester och Ella, kan ni följa med oss en liten stund? Ester och Ella Lundh, så heter vi. Jag hinner tänka att det är tur att han inte säger vårt efternamn. 13
Lundh och stund rimmar ju: Ester och Ella Lundh, kan ni följa med oss en liten stund? Så fånigt det hade låtit. Som något på barnteve. Så töntigt att man måste skratta. Har jag sagt att min hjärna inte är som andras? Jag tänker alltid på så konstiga saker, allra mest när jag borde tänka på viktiga saker. Typ nu. Alla glor. Ester tar min hand. Jag låter henne göra det. Hennes hand darrar där den ligger i min. Vi får följa med till rektorn. Jag har aldrig varit där inne förut. 14
Har knappt träffat henne sedan hon kom ny förra terminen. Rektorn ler mot oss, men det ser ut som om hon gråtit. En tavla med cirklar och fyrkanter i olika färger hänger bakom henne. Jag stirrar på en gul cirkel när de säger det. Ester håller hårt i min hand. Jag kramar den. De säger att mamma har åkt med pappa till sjukhuset. Mamma hittade honom när hon kom hem. Båda jobbar hemma, så de ses hela tiden. Men i dag hade mamma ett möte i stan klockan nio. Hon kom hem till lunch. 15
Då såg hon pappa. Han låg i sängen. Det såg ut som om han sov, men han rörde sig inte. Mamma ringde 112. Allt det här hände medan vi satt och åt fisk i matsalen. Det går inte att förstå. De fortsätter prata, mest rektorn. Hon luktar starkt av parfym och hon har något mellan tänderna. Spenat, kan det vara spenat? Hennes mun med den gröna tanden rör sig, men jag är inte säker på att jag fattar. Poliserna står bredvid. Först säger de inget. Sedan säger de det värsta av allt. Ester skriker till. 16
Det skallrar i rutorna när rektorn reser sig. Jag tycker det är konstigt att fönstren inte spricker. Att de är hela. Hur kan de vara hela när allt annat går sönder?
17