ANDREE WARG
Sekelskiftesbrott Mats Ingelborn
Fritt inspirerad av Maurice Leblancs berättelser om Arsène Lupin Copyright © Mats Ingelborn 2019 Utgiven av Yabot AB, Stockholm 2019 Omslag av Mats Ingelborn efter original av Kristianto Raharja 2
Andrée Warg, Sekelskiftesbrott
Del 1 Värdepapper och spelkort Stockholm, mars 1899
P
å den stora öppna stenlagda platsen utanför hotell W6 stod fortfarande ett fertal droskvagnar och väntade trots att timmen nu passerat tre på morgonen. Nästan halva hotellet var under renovering efter en större brand för några år sedan men ljus strilade fortfarande genom fönstren på bottenvåningen. Än fanns det människor som roade sig, drack brännvin och njöt av servitrisernas fgurer. Hotellets entrédörr öppnades och ett antal gäster, både män och kvinnor, kom ut, deras skratt och högljudda samtal nådde ända bort till centralstationen på andra sidan platsen, mitt emot hotellet. De tog de få trappstegen ner till marken och några av dem gick mot de lediga droskorna, de övriga samspråkade en stund till innan de skildes och gick mot olika delar av staden. Det hade varit en av de första riktiga Mats Ingelborn
3
vårdagarna, efter en lång och bister vinter. Lite av dagens solvärme verkade hålla sig kvar eller så var det alkoholen som inmundigats under natten som gjorde att mannen lät paletån vara öppen och faddra i vinden när han styrde stegen mot Nya Kungsholmsbron. Trots att bron hade haft det namnet i över tvåhundra år var den senaste installationen av bron bara något trettiotal år gammal och kunde öppnas för sjötrafken. Vid den här tiden på dygnet låg bron öde och endast några få gaslyktor kastade ett fammande sken över den. Mannen tog ett djupt andetag av luft från Mälarsjön för att friska upp sig, och få ny energi i den tidiga morgontimmen. Ett ljud bakom honom fck honom att stanna till mitt i steget. Han var inte rädd av sig men han ökade både steglängd och hastighet. Då hörde han springande steg bakom sig och förde ner handen i paletåfckan för att gripa om sin revolver. Attacken var såväl oväntad som våldsam, han hann inte få upp revolvern och överöstes av hårda knytnävsslag. Mannen ropade högt på hjälp och försökte värja sig mot angriparens slag, men strax därefter fck han en näsduk intvingad i munnen och föll ner på brons träbeläggning. Vad kunde angriparen vara ute efter? Han hade blott några få kronor kvar efter kvällen och natten, det mesta hade spenderats på brännvin och kvinnor, eller rättare sagt dricks till servitriser. Kunde det vara någon svartsjuk 4
Andrée Warg, Sekelskiftesbrott
fästman till den söta servitrisen Ida som han daskat i baken fera gånger under natten? Tankarna snurrade fort och han kände två händer runt halsen – sakta tappade han luften, fck svårare att andas och kämpade för sitt liv. Så kom luften tillbaka, trycket över halsen hade avbrutits. Angriparen skrek två gånger av smärta, först av ett slag från en käpp följt av en hård spark i magen, innan han linkade iväg utan att se sig om och utan att bli förföljd av mannens räddare som böjde sig ner över honom. “Är ni skadad?” Rösten var stadig och visade inga tecken på strid eller upprördhet. “Nej inte allvarligt”, svarade mannen men hade svårt att resa sig. Hans räddare stödde honom och kallade på en droska. “Var ska ni?”, frågade han när han fått in mannen i vagnen. “Jag bor på Agnegatan”, svarade mannen och lutade sig tillbaka i vagnen. “Det är bara några kvarter bort. Men vill ni vara vänlig att följa mig?” Hans räddare gav instruktioner till droskföraren och klev in bredvid honom. Vagnen ryckte till och hästens hovar slog mot gatstenarna när de rörde sig in på Kungsholmen, in bland de nybyggda husen som på många ställen inte ens var halvfärdiga. När vagnen stannade med ett ryck hade mannen återhämtat sig lite. Mats Ingelborn
5
“Jag är skyldig er mitt liv, herrn, och det kommer jag aldrig att glömma.” Han öppnade den låga dörren till vagnen och satte en fot på trappsteget. “Jag vill verkligen inte väcka min fru i denna tidiga timme men jag är övertygad om att hon också vill tacka er personligen i morgon bitti. Kom och ät lunch med oss i morgon.” “Lunch?” Hans räddare såg frågande på honom. “Om min herre hellre föredrar frukost går det också bra, vid elva?” Han drog sig till minnes att kanske inte alla var så progressiva och internationella som han, lunch var något han hört i London och de festa i stadens affärsvärld använde nu detta uttryck för dagens andra mål mat. “Frukost, eller om ni vill lunch, blir utmärkt herr ...” svarade hans räddare. “Jag heter Ludvig Ingman, och ni min räddare?” “Mitt namn är Andrée Warg”, svarade mannen som fortfarande satt kvar i droskan. “Då ser jag fram emot att få presentera min fru och vårt gemensamma tack vid slaget elva”, sade Ingman och räckte över ett par mynt till droskföraren med orden “Kör honom dit han behagar.” Så stängdes dörren till vagnen och Ludvig Ingman försvann genom porten. Andrée Warg knackade med sin käpp i taket på droskan och gav sin destination med ett 6
Andrée Warg, Sekelskiftesbrott
belåtet leende.
T
rots att Warg bara fått några timmars sömn var hans humör strålande när han klädde sig några timmar senare. Med stor omsorg tog han fram en sliten bonjour, säckiga byxor, en lätt fransig silkeshatt, välanvänd krage och slitna manschetter. Han avslutade med en sliten kravatt som fästes med en falsk diamant och stilen han presenterade påbjöd en fattig man om än korrekt och hedervärd. Warg stängde dörren till sitt rum och gick nerför den smala trappan. På våning tre knackade kan med käppen på en av de stängda dörrarna och väntade ett ögonblick innan han fck sällskap av en liten kraftig man. Den kraftige mannen haltade något när de två gick ut mot Odengatan. “Hur mår du, min bäste Daniel? Gjorde jag dig mycket illa i natt?” “Nej då, Warg”, svarade mannen som fortfarande haltade lätt. “Inget är brutet men några blåmärken lär jag få leva med den kommande veckan.” “Det var defnitivt värt det.” Warg strålade av glädje. “Allt är fxat och klart.” “Hur menar ni, herrn?” “Jag är inbjuden på frukost.” “Frukost? Idag?” Warg log och nickade till svar. Han hade nått Mats Ingelborn
7
sitt mål, den uppgift han ålagt sig var inom räckhåll – bankir Ingmans miljoner. En fest för Warg, en bekräftelse på hans snille och skicklighet. “Klart att jag är inbjuden på frukost. Jag räddade bankiren från en säker död av en ondsint angripare och han och hans fru vill givetvis tacka mig.” En kort tystnad följde medan de fortsatte gå ner mot Odenplan. “Men ni tänker stå fast vid planen, herrn?” “Min käre Daniel”, sade Warg. “När jag planerade ditt lilla överfall, gjorde mig besväret att vara uppe till tre på morgonen för att rappa dig med käppen, så var det inte för att skada dig. Det var för att öppna för en möjlig vänskap med paret Ingman.” “Men vad säger herrn om det som Stockholms Dagblad skrivit om förmögenheten?” “Bry dig inte om det. Under de månader som jag ägnat den här affären, följt mannen och hans fru, undersökt och studerat dem, frågat ut deras tjänare, deras långivare och bulvaner, har jag inte funnit något att ifrågasätta. Jag vet vad jag pratar om. Huruvida deras förmögenhet kommer från baron Adelheim som de säger, eller från någon annan är egalt. Jag vet dock att den existerar och att den snart ska bli min.” “Vid min rövare! Etthundra miljoner! ” 8
Andrée Warg, Sekelskiftesbrott
”Nåja, låt oss säga tio, eller kanske fem – men det är nog! De har ett kassaskåp fullt av obligationer, och det ska mycket till om inte jag ska lägga min hand på dem.” En spårvagn stannade och Warg klev ombord. ”Vad vill ni att jag gör nu?” ”Inget, för närvarande”, ropade Warg genom fönstret. “Du kommer att höra från mig. Ingen brådska.”
N
ågon halvtimme senare klev Andrée Warg uppför trappan till våningen på Agnegatan. Ludvig Ingman tog själv emot och introducerade honom till sin fru. Charlotte Ingman var lång, välformad och oerhört pratglad. Hon gav Warg ett varmt välkomnande: “Vilken ära att få träffa vår frälsare”, sade hon och hennes gröna ögon gnistrade ikapp med det röda håret som var uppsatt i snirkliga fätor. “Det ni gjorde för min man i natt går inte att kompensera med en enkel lunch, även om vi ska försöka.” Hon bjöd honom att sitta ner vid sin sida av middagsbordet som var dukat med vit linneduk, det fnaste franska porslin och glas av äkta kristall. Warg gjorde sitt bästa för att inte ta något för givet, att se imponerad och oerhört tacksam ut. Mats Ingelborn
9
Del 2 Amerika tur och retur Atlanten, december 1899
E
n atlantångare utgör en fängslande miljö. Här samlas passagerare från olika länder, olika samhällen och med olika intressen för att under en vecka leva tätt samman på något som mest kunde liknas vid en konstruerad ö. För bara två dagar sedan hade sjuttonhundra passagerare ombordstigit atlantångaren RMS Oceanic i Liverpools hamn. Hon var världens största fartyg och detta var bara hennes fjärde resa mot New York. Gråvit rök bolmade från de två skorstenarna och hon stävade genom Atlantens kalla vatten i goda nitton knop. Andrée Warg hade lämnat Stockholm en vecka tidigare, tagit tåget till Göteborg, gått ombord på Wilson-rederiets fartyg till Hull på Engelska östkusten. Där hade han tillsammans med många andra resenärer från Sverige, mest immigranter som var på väg att söka lyckan på andra sidan Atlanten, tagit tåget tvärs över landet till Liverpool. Efter en förhållandevis lyckad kupp i Mats Ingelborn
65
Stockholm ville Warg fra in det nya århundradet i New York. Där fanns också bättre möjligheter att avyttra några av de smycken han nyligen kommit över. Att han valde att resa i första klass var inte bara av bekvämlighet, om det uppkom möjligheter att tillskansa sig någon värdesak, skulle denna möjlighet vara större bland de fyrahundra första klass-passagerarna än bland de tusental som släpade in hela sitt bohag i utrymmena i tredje klass.
P
assagerarna som för bara ett dygn sedan var främlingar för varandra, var nu tvingade att leva ett liv i påtvingad intimitet, äta måltider ihop, utstå stormarnas påfrestningar och få de monotona timmarna av stiltje att passera. Ett sådant liv blir en slags komprimerad existens under den relativt korta färden, där känslor förstärks och det lilla blir till något stort som tar upp hela ens liv. Redan under den andra dagen började vissa av passagerarna gå varandra på nerverna, för sådana petitesser som att deras bakgrunder kolliderade, nu var de fortfarande respektfullt diskreta och talade hellre bakom ryggen på varandra än konfronterade. Warg tittade sig omkring middagsbordet. Där fanns tyskar, fransmän, engelsmän, italienare och en svensk, Andrée Warg själv. Tyskarna var herr och fru Kähler, han var 66
Andrée Warg, Sekelskiftesbrott
bankir på en större bank i Berlin. Frankrike representerades av den mycket fagra mademoiselle Camille som reste själv över Atlanten för att träffa sin onkel och tant som bodde i Amerika. Warg hade försökt manövrera så att mademoiselle Camille skulle hamna bredvid honom till middagen men han hade misslyckats och hon satt vid den italienska ingenjören Rossetti som tillsammans med sin chef, direktör Cassani, var på väg över atlanten för att presentera sitt motoriserade jordbruksredskap för amerikanska farmare. Från den engelska landsbygden kom lord och lady Billingstone som reste med sin dotter och guvernant. Dottern sprang antingen runt och lekte eller satt tyst i ett hörn och muttrade. Warg hade redan hört henne skrika ”utterly boring” innan hennes mor hade hyschat henne. Barnet var kanske sju år, Warg var inte van att bedöma barns ålder, inte heller att ha ett i sin närvaro – han gjorde sitt bästa för att behärskat stå ut eller hålla sig på avstånd.
N
u satt Warg mellan lady Billingstone och direktör Cassini. Warg tackade tyst sina föräldrar för studierna i Uppsala som tillät honom konversera fytande på både tyska och franska, och inte alls oävet på engelska. ”Vad är era planer för Amerika, herr Warg?” frågade direktör Cassini på franska. ”Jag har inga bestämda planer. Min enda Mats Ingelborn
67
plan är att fra in det nya århundradet i New York. En ny spännande framtid i världens mest spännande stad.” Warg log och vände sig mot lady Billingstone. ”Och ni min lady? Varför gör ni denna resa över Atlanten?” Lady Billingstone fngrade på sitt halsband och tittade bort mot sin man, tvärs över bordet, innan hon svarade. ”Vi ska besöka min mans syster, hon har gift sig med en amerikansk affärsman i Boston.” ”Ska ni stanna i Boston hela julhelgen?” ”Ja ... Det är vår avsikt ...” Lady Billingstone lät inte helt säker när hon svarade och återigen sökte hon sin makes blick, dock utan att han såg henne eftersom han var djupt inne i ett samtal med fru Margot som inte pratade engelska och lordens franska inte var på konversationsnivå – det mesta av dialogen tycktes ske medelst ljud och gester. ”Boston?”, direktör Cassini lutade sig fram. ”Hörde jag Boston, lady Billingstone?” Warg var vänlig att översätta från italienarens franska till hjälplig engelska och vice versa, men konversationen dog snart ut i brist på genuint intresse. Då höjde ingenjör Rossetti rösten från andra sidan bordet. ”Ni har ett utsökt halsband, lady Billingstone, har det någon särskild historia?” Återigen fck Warg rycka in och översätta 68
Andrée Warg, Sekelskiftesbrott
några av orden som ladyn inte förstod. ”Ja, det är lite speciellt”, hon lät åter sina smala fngrar smeka halsbandets pärlor och stenar. Hon sökte sin mans blick och den här gången mötte han hennes. Warg tyckte sig se en knappt märkbar skakning på lordens huvud men detta verkade inte lady Billingstone ha uppmärksammat utan fortsatte. ”Det är en gåva från min mans mors släkt i Frankrike. Enligt familjehistorien är det beställt av en svensk”, hon log mot Warg. ”Ni vet säkert vem han är, Axel von Fersen.” Andrée Warg nickade, han visste mycket väl vem Axel von Fersen var. Han hade varit greve, riksmarskalk och ambassadör – militär och politiker i en och samma person under slutet av sjuttonhundratalet. ”Han lät tillverka halsbandet som en gåva till Marie-Antoinette, Frankrikes drottning, men det fck aldrig hängas om hennes hals då den fruktansvärda revolutionen kom emellan.” Hon drog dramatiskt efter andan. Warg påminde sig att von Fersen, enligt ryktet, haft ett förhållande med drottningen och även försökt hjälpa henne att fy Paris under revolutionen. Han lade lugnande sin hand på lady Billingstones arm. ”Sådan tur att halsbandet ändå fck pryda en nobel hals.” Hon log generat men tacksamt och lite stolt Mats Ingelborn
69
mot honom. ”Men att ni vågar bära det så här publikt”, fortsatte ingenjör Rossetti. ”Det måste vara värt mycket pengar.” ”Jag har det ...” ”Värdet är i första hand emotionellt”, avbröt lord Billingstone med en skarp blick på först sin fru och sedan på Rossetti. Sedan ändrades hans blick och blev betydligt mildare. ”Det viktiga är att ett vackert smycke får visas och bäras av en vacker kvinna.” Lady Billingstone slog ner blicken och Warg passade på att studera smycket runt hennes hals. Förmodligen ett franskt arbete, Paris, men det kunde också vara från Österrike eller Bavaria. Det var pärlor blandat med diamanter och ädelstenar. Extravagant och lyxigt nog att passa en fransk drottning, men samtidigt diskret och elegant för en engelsk lady. Enbart stenarna och pärlorna måste vara värda en förmögenhet, Warg slog motvilligt bort sina tankar. ”Även ni, mademoiselle Camille, har ett vackert smycke runt er hals”, sade Warg och mötte hennes blick, hon slog inte ner den som det anstår en ung kvinna, utan höll kvar hans i någon sekund längre än som var passande. Warg kände en varm känsla sprida sig genom kroppen, det här utvecklade sig sannerligen till en intressant resa. 70
Andrée Warg, Sekelskiftesbrott
Del 3 Lagens korta arm Wiks slott, mars 1900
E
tt häftigt bankande på porten väckte betjänten Adolf. Han blängde på klockan i hallen medan han drog på sig en rock, tjugo över ett. Vem var ute vid denna okristliga tid? Herr Crona väntades inte hit förrän i morgon och i detta väder? Det hade sagts att en snöstorm väntades och en av herrns helggäster hade anlänt tidigare än väntat för att undvika stormen. En läkare från staden. Han drog från regeln och gläntade på dörren. Därute stod en man och huttrade, han hade en pälsmössa nerdragen över huvudet och en tjock halsduk virad om halsen och upp över större delen av ansiktet. Adolf kunde bara se hans ögon. “Jag behöver träffa doktor Sundelius”, sade mannen och drog rocken tätare om kroppen. “Doktor Sundelius är gäst här. Han ska inte störas.” Adolf var inte beredd att låta någon komma in och störa en av herrns gäster. “Men det är viktigt ...” Mannen tog ett steg närmare och Adolf lät honom komma halvvägs
in men utan att stänga dörren bakom honom. “Han tar inte emot vid den här tiden”, sa han bestämt. “Det är jag övertygad om.” “Men min dotter ... Hon klarar inte ...” Mannen började hulka. “Vänta här”, sade betjänten och såg på besökaren. “Jag ska lyssna med doktorn.” Han gick uppför trappan och undrade vad detta var för man, kanske var han från någon av gårdarna i närheten, han hade bara varit i tjänst på slottet i några månader och hade ännu inte lärt känna den lokala befolkningen. Men så oförskämt att kräva doktorns tjänster vid den här tiden. Han tänkte inte låta något okänt patrask störa slottets gäster. Han vände sig om i trappan. Besökaren stod kvar vid den öppna dörren med huvudet sänkt. Bra. Hur många minuter skulle det ta att låtsas väcka doktorn och få ett negativt besked? Adolf stannade när han var utom synhåll för besökaren. Efter några minuter, kanske fem, kom han ner igen. Ursäktade sig med att doktorn inte hade möjlighet att träffa några patienter och visade besökaren på dörren. Besökaren muttrade och slog igen porten hårt efter sig. Adolf mumlade något om oförskämda bondlurkar och gick tillbaka till sitt rum. Betjänten märkte dock inte att låsklykan inte föll på plats. Där hade besökaren placerat ett 138
Andrée Warg, Sekelskiftesbrott
stycke metall som hindrade att dörren gick i lås. Besökaren väntade tiotalet minuter nedanför rampen innan han gick tillbaka upp till porten, sköt tyst upp den och tassade ljudlöst uppför trappan. Där tände han sin lilla batteridrivna elektriska lykta och tog av sig pälsmössa, rock och halsduk. På fötterna trädde han mjuka flttoffor. “Det här är ju löjeväckande enkelt”, berömde han sig själv tyst. “Konstigt att inte fer ägnar sig åt inbrott, det är en lättsam och förtjusande gärning. Kanske lite ensamt, men lönsamt.” Han hade noga gått igenom ritningarna för lägenheten på andra övervåningen. Framför sig hade han dörren till grevinnan Bielkes fyra rum. “Endast en liten enkel regel skiljer mig nu från inträdet”, tänkte han och tog upp en rad nödvändiga instrument för att forcera låsmekanismen. “Men antag”, funderade han. “Antag att dörren inte är reglad ... Antag att den är öppen ...” Han kände försiktigt på handtaget och dörren öppnades. “Du har tur, min käre Warg”, sade han till sig själv, log belåtet och släckte sin lykta. “Denna gärning är sannerligen lekande lätt. Nu ska du bara få tag på den svarta pärlan och du måste vara tystare än tystnaden och osynligare än mörkret självt.” Mats Ingelborn
139
Med försiktiga steg smög han fram genom salen och bort till den dörr som ledde in till grevinnans sängkammare. Warg hade studerat slottets planritning och böcker om slottet i fera dagar på Kungliga biblioteket. Dessutom hade han betalat en före detta piga till grevinnan etthundra kronor för att hon berättat att den svarta pärlan förvarades i ett dolt fack i grevinnans låda för skrivdon och brevpapper. Han kände till allt han behövde om detta slott och dess beskaffenhet. Han rörde sig med sådan smidighet och skicklighet, att inte ens om grevinnan varit vaken hade hon hört honom. Sakta öppnade han dörren till sängkammaren och böjde sig ner för att krypa fram till skrivbordet. Men han stannade till, hjärtat slog som en pistong innanför västen. Vad var detta? Han hade genomfört våghalsigare kupper än denna. Varför slog hans hjärta så hårt just nu? Var det närheten till grevinnan, rädslan att väcka henne? En obehaglig känsla fyllde honom. Han lyssnade, men allt var lugnt och stilla. Inga ljud någonstans – faktiskt tystare än det borde vara. Han kröp framåt i mörkret, kände kanten på den tjocka orientaliska mattan och visste att skrivbordet var rakt fram till höger. Han trevade med handen framför sig medan han sakta kröp närmare. Så kände han något oväntat. Ett föremål, en ljusstake låg vält på 140
Andrée Warg, Sekelskiftesbrott
golvet och bredvid den ett litet reseur. Kunde de ha fallit ner från sängbordet? Hade grevinnan slagit ut med armen i sömnen och fått dem att falla? Hans hjärta slog allt hårdare. Men han fortsatte framåt. Så kände han något annat, något blött och lite klibbigt. Han var nästan på väg att skrika rakt ut. Han höll kvar handen längre än han borde men han förmådde inte att röra den. Med en kraftansträngning fyttade han bort handen och ställde sig upp på knä bredvid sängen. Han kände framför sig igen, kände hår och ett ansikte vars hud var lika kall som is. Han tände sin lykta igen. Framför honom låg en kvinna täckt av blod, som runnit ner på mattan. Hennes nacke och hals visade djupa gapande sår. Han lutade sig över henne, sökte hennes puls och andning, men hon var död. Han andades tungt. Warg stirrade på de öppna livlösa ögonen, den gapande munnen och blodet – allt blod som runnit ut över sängkläderne och ner på golvet. Blod som började skifta färg från rött till svart. Han såg spåren av en våldsam strid, sängen var i oordning och på golvet låg ljusstaken och fckuret, vars visare pekade på tjugo minuter efter elva. Längre bort låg en omkullvält stol och Mats Ingelborn
141
Utgiven av
Stories reflecting today Yabot AB www.yabot.se
Mats Ingelborn
191