DYLAN & LONE
MEG ROSOFF GUDARS LIKE
Dylan& Lone MARTIN JERN
Översatt av Ulla Roseen
Citat:
s. 5–6: Sista stycket är inspirerat av ”Someone Like You”av Adele och Dan Wilson
s. 23: ”drivers license” av Olivia Rodrigo och Dan Nigro
s. 53: ”Fade Into You” med Mazzy Star, skriven av David Roback och Hope Sandoval
s. 122: ”Murder On the Dancefloor” av Sophie Ellis-Bextor och Gregg Alexander
s. 130 ”Harder, Better, Faster, Stronger” av Daft Punk
s. 230: ”I don’t Want to Miss a Thing” med Aerosmith, skriven av Diane Warren
s. 235, 236: ”Empire State of Mind” med Jay-Z feat Alicia Keys, skriven av Shawn Carter, Alexander Shuckburgh, Janet Sewell-Ulepic, Angela Hunte, Alicia Keys, Sylvia Robinson och Bert Keyes
Gilla Böcker
© Martin Jern 2025
Omslag: Sara R. Acedo
Omslagsfoto: Tim Mossholder/Unsplash
Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2025 isbn: 978-91-7813-612-4
Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget, Kaptensgatan 6, 114 57 Stockholm www.lillapiratforlaget.se
PROLOG: LONE
Det var inte som om hon hade förväntat sig att hon någonsin skulle träffa honom igen. De levde ju i olika världar.
Men efter flytten till Stockholm tänkte hon allt oftare på att det skulle kunna hända, och började hoppas. Till och med när hon hälsade på pappa i Strandhamn över loven hoppades hon, även om det var osannolikt att han skulle dyka upp där efter så lång tid. Hon hoppades medan hon trängdes med turisterna på Drottninggatan, medan hon gick i butikerna på Götgatsbacken, medan hon drack öl på barerna kring Skanstull och sen vinglade vidare till Under bron. De bodde trots allt båda i Stockholm, och hon tänkte att någongång måste de springa på varandra, så stor är väl ändå inte stan?
Men hon visste också att han hade annat att tänka på. Hon hade läst någonstans att de hade hittat tillbaka till varandra, att han hade fått det där livet han längtade efter, att han var lycklig. Och det förtjänade han väl på något sätt.
Det fanns en tid när hon fantiserade om att leta upp honom, att knacka på hans dörr. I fantasin vaknade alla hans känslor för henne och han insåg att det inte var över, att det var
de två forever – Dylan & Lone. För det kändes aldrig över, i alla fall inte för henne, och hon visste att hon aldrig skulle glömma honom.
TRE ÅR TIDIGARE
Kapitel 1: DYLAN
Dylan Ajello, 21, har avvikit från ett behandlingshem. Enligt en anonym källa till Aftonbladet tillbringade den 21-åriga youtubern och realityprofilen bara tre dagar av de planerade nittio på den exklusiva kliniken där han vårdades för sitt alkoholmissbruk.
”Jag mår bra nu”, skriver han i ett sms till Aftonbladet.
I efterhand kunde han erkänna att det inte direkt varit en supersmart idé att smita från behandlingshemmet. För att något skulle kvala in som en riktig idé krävdes väl trots allt en aning eftertanke, och den delen hade han definitivt hoppat över. Efter tre dagar av abstinens och terapi hade han fått nog. Så han ringde en ”kompis” – vilket i praktiken betydde en kille han knappt kände, som råkade ha bil, och betalade honom för att bli hämtad. Och eftersom han hade skrivit in sig frivilligt (”frivilligt”) på kliniken var det ingen som hindrade honom. Han gick bara ut genom dörrarna.
Två timmar senare var han tillbaka i Stockholm. Han väntade i porten till lägenheten på Odengatan tills bilen försvunnit runt hörnet. Sen slank han tillbaka ut på gatan, snabbt
och smidig som en ninja, för att inte riskera att upptäckas av nyfikna grannar. Därefter tog han en uber till Sturecompagniet och festade hela natten. Nästa morgon vaknade han hemma hos Natalie Kindblom, och eftersom alla hade sett dem lämna restaurangen tillsammans blev han inte särskilt förvånad när han läste skvallret:
Dylan Ajello, 21, otrogen mot flickvännen Amanda Kovačević, 29 – för tredje gången.
Rykten om problem mellan Dylan och Amanda har cirkulerat i månader. Flera videor på sociala medier visar hur realityprofilen lämnar Stockholmsnattklubben tillsammans med skådespelerskan Natalie Kindblom, 22. ”De såg väldigt kära ut”, avslöjar en nattklubbsbesökare som vill vara anonym.
Men det var bullshit. Ingenting hade hänt mellan dem. I alla fall inget sånt. Natalie hade bjudit på en cocktail av tabletter och mediciner. Först upp, sen ner, sen upp igen, för som Natalie hade sagt: ”Vem fan vill vara nere?” Dylan kände sig dock varken uppe eller nere. Han kände ingenting.
När ryktena om behandlingshemmet, ”rymningen”, och natten med Natalie väl tog fart, var det bara att inse fakta: Han var fucked och det var dags att glida under radarn.
Han skrev ”jag mår bra nu” till reportern på Aftonbladet
som sökt honom, tog en uber tillbaka till Odenplan, hämtade sin bil och satte planlöst kurs söderut på E4:an i 150 kilometer i timmen.
Utanför fönstret for landskapet förbi: Den svenska naturen i sin absurda skönhet. Sjöar med spegelklart vatten, kalhyggen varvade med tallskog, slumpaktigt utplacerade hamburgerrestauranger och köpcentrum.
Där och då fick Dylan en vision. Han skulle köra till Berlin, där ingen visste vem han var. Där skulle han skaffa nya vänner. Riktiga vänner! Såna som inte säljer ut en till ett sunkigt skvallerkonto för tusen spänn. Såna som inte bjuder på knark en minut efter att man lämnat ett behandlingshem.
Såna som inte …
En tjutande varningston fick honom att rycka till och öppna ögonen. Helvete. Bilen hade glidit ut i vägrenen. Han kastade sig på ratten och svängde tillbaka. En biltuta dånade. Nära ögat.
Händerna skakade, hjärtat hamrade i bröstet. Det här var för farligt. Han saktade ner, tog nästa avfart in i en rondell. Han snurrade ett varv, sen ett till. Borde han vända tillbaka till Stockholm, tillbaka till Amanda och försöka fixa allt? Eller skulle han fortsätta söderut, mot Berlin?
Ännu ett varv i rondellen medan han febrilt letade efter ett bättre alternativ.
I backspegeln dök en polisbil upp, närmade sig från
E4:ans avfart. Stoppade polisen honom, upptäckte att han var bäng och sökte igenom bilen skulle han garanterat bli inlåst.
Större skandal, fler rubriker.
Äkta kaos.
Han tog närmaste avfart ur rondellen, mot Nyköping enligt skylten. Polisbilen följde efter och la sig tätt bakom.
”Chilla, Gunilla”, sa han högt till sig själv och drog några djupa andetag.
Han anpassade hastigheten till skyltarna, höll sig i samma fil, körde genom hela Nyköping utan att vika av. Smala gator kantade av gamla stenfasader. En kyrka med ett spetsigt torn, en sporthall, ett stenhus med slottsliknande drag.
När han kom ut på andra sidan var polisbilen borta. Faran var över – för den här gången. Men han var fortfarande skakig, varm och kall samtidigt, liksom febrig. Händerna klibbade mot ratten. Han började leta efter en plats att vända, men vägen fortsatte och fortsatte. Inga korsningar, inga avfarter. Bara den spikraka asfalten framför honom.
Vägen slingrade sig mellan öppna fält och små gårdar med vitmålade hus. Rågåkrar bredde ut sig ända till horisonten, och långt där borta kunde han ana havet som en gråblå rand.
När han fick syn på en bensinmack svängde han av. Han steg ur bilen och möttes av den tryckande sommarhettan.
Intill macken låg en kiosk med en liten uteservering – en
oas mitt i öknen. Hans mage kurrade högt. Hur länge sen var det egentligen han åt? Igår? I förrgår?
På uteserveringen satt en familj i matchande sportiga kläder. Och för att nå kiosken var han tvungen att passera dem. Paniken började krypa under huden. Tänk om de kände igen honom? Tänk om de ville snacka och ta foton?
Det var förstås inte så att alla visste vem han var. Han var inte household som Zlatan eller Bianca Ingrosso. Han blev inte tillfrågad om att leda Melodifestivalen eller Musikhjälpen, han fyllde inte Globen och var inte ”Greta” med hela svenska folket. Men med över en miljon följare på både Youtube och Tiktok var han störst på sociala medier. Många, kanske till och med de flesta, kände till honom – vare sig de ville eller inte. Varje gång han klev in på en bar eller restaurang flög mobilerna upp, och varje bild eller video av honom blev föremål för intensiv spekulation. Samtidigt var han smärtsamt medveten om att de flesta inte stod ut med honom, att fler hatade än älskade honom. Och just nu, i det här sköra ögonblicket, kände han att det var helt avgörande att inte bli igenkänd.
Han vände tillbaka till bilen och svepte snabbt två ritalin med den avslagna colan i mugghållaren. För säkerhets skull tog han en tramadol också. Sen maxade han AC:n, drog bak sätet och lutade sig tillbaka.
Vad gör jag nu?
En tanke slog honom: Han skulle kunna spela in en video och uppdatera sina följare. Han var på flykt, han var bäng och hade mer eller mindre kört vilse. Fram med luren, på med smilet. Det här var bra innehåll!
Skärmen var full av notiser. Det var den visserligen alltid, men sällan på den här nivån. 112 nya meddelanden och 56 missade samtal. Sen imorse.
Den som sökt honom mest intensivt var Bella, hans manager sen fem år. Det var hon som hade fixat in honom på Paradise Hotel, matchat ihop honom med Amanda Kovačević och gjort om honom från en halvstor youtuber till en av Sveriges största influencers.
VAR TF ÄR DU?! skrev hon.
Han släckte skärmen och stoppade tillbaka telefonen i fickan. Inte läge att lägga upp en video nu. Stick to the plan: Glid under radarn.
Magen kurrade och hans blick sökte sig tillbaka till kiosken.
Fuck it.
Han tryckte ner kepsen över ansiktet, satte på sig solglasögon och steg ur bilen. Med blicken fastnaglad i marken närmade han sig kiosken.
Bara några meter kvar, tänkte han. Sen är jag förbi dem.
”Ursäkta?” sa kvinnan i träningsoverall.
Dylan stannade upp. Familjen stirrade på honom.
Fan. Upptäckt.
Han drog upp armen för ansiktet, skrek: ”INGET ATT
SE HÄR!” och rusade tillbaka till bilen. Ny plan. Upp med Google maps. Närmsta samhälle hette Strandhamn, låg fem minuter bort och var bara en liten prick på kartan. Perfekt.
Kapitel 2: LONE
Sommaren hade blivit precis som Lone förutspått: No fun. Tre veckor tidigare hade hennes pappa mött henne på busstationen i Strandhamn.
”Vad ser du fram emot att göra i sommar?” hade han frågat.
Och för en gångs skull hade Lone faktiskt haft en plan: Hon skulle göra musik. Skriva låtar. Äntligen påbörja sin resa mot att bli den artist hon alltid drömt om att vara. Och som en del av att genomföra den här planen hade hon frågat sin pappa om hon fick uppträda på tjugofemårsjubileet av hans restaurang. Nu hade den dagen kommit men hon hade fortfarande inte skrivit en rad, inte en ton. Viljan fanns där, men något annat saknades.
Hon skyllde på värmen, på hur sommarljuset gjorde att natt och dag flöt samman, skyllde på alla distraktioner i huset: poolen, solstolen, trädgården. Smoothies och snacks. Men innerst inne visste hon vad det handlade om. Hennes värsta farhåga: Att hon inte var bra nog. Att hon saknade ”det.” Och den där rösten inom henne, den som viskade att ”om du inte försöker kan du inte heller misslyckas”, började låta alltmer rimlig.
Och så flöt dagar och veckor in i varandra, där hon i princip bara förflyttade sig mellan sovrummet, köket, verandan och poolen. Hon lyssnade på musik och läste böcker: Rachel Cusk, Ottessa Moshfegh och Tone Schunnesson. Jane Eyre, The Great Gatsby, Gravity’s Rainbow, Anna Karenina, Svindlande höjder.
En perfekt mix av olycklig kärlek, smärta, sorg och död.
Hon hängde en del med Matilda också, sin ”sommarkompis” sen way back. Vid några tillfällen hade de gjort ”somriga saker” som att bada och äta glass i hamnen, men allt som oftast låg de i soffan och kollade på tv. De turades om att välja film och serie, vilket ledde till tvära kast mellan The Summer I Turned Pretty (Matildas val) och Call Me by Your Name (Lones val).
Lone hade inbillat sig att det fanns en trygghet i långa vänskaper – att man vet var man har varandra. Men den här sommaren var det som om något inte stämde. Allt bara flöt på ytan, inget kändes äkta. Lone tyckte att Matilda verkade så nöjd och tillfreds med allt. Hon lyssnade på Charlie XCX, skrollade Tiktok, och om hon läste något så var det memes eller meddelanden på Snap. Deras samtal kretsade kring ytliga och meningslösa ämnen – killar, hudvård och skvaller om kändisar som Lone inte brydde sig om, eftersom Matilda var vanlig och helt ointressant. Som folk i allmänhet. Randoms.
Samtidigt gnagde en oro i Lone, en misstanke om att hon
inte heller var särskilt intressant. Att böckerna hon läste och musiken hon lyssnade på i själva verket inte sa ett dugg om hur äkta hon var. Och kanske var hennes självvalda utanförskap inget annat än ett sätt att slippa jämföra sig med andra. Hon ville så gärna tro att hennes smak gjorde henne speciell, men tänk om det bara var en fasad? Ett sätt att hålla fast vid känslan av att hon var annorlunda, när hon i själva verket inte var mer än …
En random.
Men hon försökte i alla fall – kämpade för att vara speciell, och det var väl därför en del kallade henne pretto. Det brydde hon sig i och för sig inte om. Hellre pretentiös än nöjd, hellre speciell än en random, hellre svår än enkel.
Hon ville vara någon, hur fånigt och naivt det än lät.
Än så länge gick det inget vidare. Ingen tycktes förstå henne. Inte en enda levande människa.
”Kommer han ikväll?” frågade Matilda.
De låg i varsin solstol vid poolen. Svetten dröp om Lone, medan Matilda knappt var blank i pannan. Hur var det ens möjligt?
”Vem?” frågade Lone, trots att hon visste precis vem Matilda menade.
Gustav. Gustav med pikén.
Det fanns ett gäng som höll ihop i Strandhamn på sommaren
– om dagarna badade de, cyklade, åt glass. Lone gissade att det på kvällarna övergick i fest, hångel och kanske sex. Och Gustav var vad man skulle kunna kalla det här gängets ledare. Han var söt, charmig och fullt medveten om det. Lone hade alltid bara rört sig i utkanten av gänget. I bästa fall kände hon sig annorlunda. I värsta fall helt off.
”Gustav!” stönade Matilda.
”Var kommer Gustav?” frågade Lone, fast hon redan visste svaret på det också. Det var bara så väldigt kul att retas med Matilda.
Matilda satte sig upp i stolen och sköt upp solglasögonen i pannan.
”På din pappas event, på Pärlan!” Hon knäppte irriterat med fingrarna. ”Kan du vakna?!”
”Jahaaa”, sa Lone, som om hon fortfarande inte hängde med. Pärlan var restaurangen i hamnen. Fisk och skaldjur i en rad olika variationer, sallader, à la carte, baguetter. Juicer, milkshakes, vin, öl och drinkar. Alltid fullpackat under sommaren. The place to be. Tidigare år hade Lone gjort sitt yttersta för att slippa medverka på sin pappas tillställningar, hon hatade att klä upp sig och att behöva bete sig. Men den här gången kom hon inte undan. Hon hade lovat att uppträda. Och det hade uppenbarligen hänt i ett ögonblick av tillfällig hybris eftersom hon nu när det närmade sig inte kunde fatta hur hon ens kommit på idén.
Men nu var det för sent att dra sig ur. Hennes pappa skulle aldrig förstå argumentet: ”Det var tre veckor sen! Jag var en idiot då! Nu vet jag bättre!”
”Ja, det är klart han kommer vara där”, sa Lone till slut. Matilda satte tillbaka solglasögon på nästippen och log brett.
”Han är singel nu, du vet.”
”Ja, jag vet”, sa Lone. ”Eftersom du har sagt det hundra gånger.”
”Någon borde göra något åt det.”
”Det kommer inte vara jag i alla fall”, muttade Lone. ”Alla här är idioter.”
Matilda sjönk tillbaka ner i stolen, uppenbart nöjd. Lone betraktade henne – de klara blå ögonen, det solblekta håret, den bruna, fräkniga huden. Den här sommaren hade Matilda närmat sig Gustav och hans gäng, hängt på samma platser för att hitta en väg in. Det var som om hon hade bestämt sig för att bli en main character i Strandhamn. Lone, å andra sidan, kände sig inte som en biroll, knappt ens i sitt eget liv. Hade hon varit lite klumpig eller witty hade hon kanske platsat som en comic relief-sidekick, men nej. Hon var snarare en helt obetydlig statist. Därför spelade diskussionen om Gustav ingen roll för henne.
Matilda suckade dramatiskt och log snett.
”Du är så liksom … mörk.”
”Sluta”, sa Lone.
Matilda skrattade till.
”Typ emo.”
Hon hade rätt. Lone var emo, hon var en sad girl. Svår, dum, en nobody.
Det hade funnits en tid när hon också varit nöjd. När hon spanade på killar, tänkte på väskor och smink och allt sånt där som random folk i allmänhet tycker är rimligt och intressant.
Men ett och ett halvt år tidigare hade allt förändrats. Lone hade träffat Katja och världen hade vänts upp och ner. Och sen dog Katja, och sen dess hade världen snurrat helt utan kontroll. Lone levde nu i en värld där ingenting made sense. Hon levde i världen utan Katja.
