atlas, elena och jordens undergång
ANNA WOLTZ
ATLAS , ELENA
Översättning: Joakim Sundström 0
OCH JORDENS UNDERGANG
Läs också:
Alaska (2020)
Gips – eller när jag fixade hela världen på en dag (2021)
Hajtänder (2022)
Tunneln (2023)
The publisher gratefully acknowledges the support of the Dutch Foundation for Literature.
atlas, elena och jordens undergång
Copyright © by Anna Woltz 2023
Originalets titel: De spin en de slentel
Översättning: Joakim Sundström
First published in 2023 by Em. Querido’s Uitgeverij, Amsterdam
Svensk utgåva: Lilla Piratförlaget AB, Kaptensgatan 6, 114 57 Stockholm, 2025
© Cover design by formlabor, Carlsen Verlag GmbH, Hamburg Omslagsfoto: Shutterstock
Bild s. 201: © Sergey Denisov/Dreamstime Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2025 isbn 978-91-7813-611-7
www.lillapiratforlaget.se
ELENA
Innan jag slänger mobilen är det en sak jag måste göra.
Jag fäller ner bordet, placerar mobilen upprätt mot ryggstödet framför mig och plockar fram saxen ur ryggsäcken. Det sitter minst tjugo andra passagerare i kupén, men var och en av dem är innesluten i sin egen bubbelplastbubbla: hörlurar på, blicken fastlimmad på skärmen.
Jag drar loss hårsnodden i nacken och det mörkbruna hårsvallet faller långt nedanför axlarna. Jag ser mig själv på skärmen, men jag slår inte på telefonen. En gång till tittar jag: det där var alltså jag. Så såg jag ut.
Jag tar de första hårslingorna. Drar djupt efter andan. Och så börjar jag klippa.
ATLAS
Det är den första söndagen på sommarlovet och apokalypsen har inte börjat än.
Eller så har den kanske gjort det, för jag har aldrig sett så mycket dimma på sommaren. Jag rider genom en värld som är halvt utsuddad, Kings hovar klapprar spöklikt mot asfalten.
Och då får jag syn på henne längre bort.
Hon står på den tomma perrongen, bredvid en enorm ryggsäck. Det är ingen annan där, så jag är säker på att det är hon.
Elena.
I huvudet stannar jag.
Men i verkligheten rider jag vidare.
ELENA
Det här är världens ände.
Jag står på den smala perrongen och utan mobil kan jag inte göra annat än att se mig omkring. Låga solstrålar skär genom dimman, jag kan fortfarande höra tåget susa i rälsen, den fuktiga luften känns ny och kall i mitt korta hår.
Jag försöker låta bli att tänka på exakt hur kort det är.
Jag känner lite försiktigt med handen, men det slutar jag genast med. OMG. Det spretar åt alla håll och kanter.
Och då hör jag plötsligt en häst någonstans långt borta.
Tyst och helt orörlig står jag kvar och väntar. Allt känns superverkligt och superfake på en och samma gång. Jag menar: sådant här ser man väl bara på en skärm i vanliga fall?
Ljudet av hästhovar kommer allt närmare och jag ångrar redan att jag slängde mobilen i papperskorgen på tåget.
Om jag hade haft kvar den så skulle jag ha gjort två saker: letat upp numret till närmaste polisstation och tagit ungefär hundra bilder.
Åh, men kolla.
Hästen har samma färg som dimman. Det ser ut som om manen fladdrar i väg flera kilometer över ängarna. Hovarna klapprar ihåligt mot den asfalterade cykelbanan och på hästens rygg sitter en kille som inte tittar på mig.
Spikrak i ryggen sitter han där. Han har på sig en svart mössa, kamouflagebyxor och urblekt t-shirt. Jag ser hans bara armar och genast känner jag anspänningen i hans muskler.
Andlöst väntar jag på att han ska titta ändå, för det gör de alltid. Men inte han. Han rider vidare genom dimman och jag känner en ilning längs ryggraden.
Vad ska hända nu?
Världen är gjord för människor med anslutning. Jag trodde jag kunde dumpa mobilen, för min moster skulle komma och hämta mig.
Men hon är inte här.
Det är klart jag inte vill fråga någon som kommer ri-
dande raka vägen förbi mig på en vit häst, men här kan jag ju inte stå hela dagen. Ska jag vänta på att Google Maps laddas ner i hjärnan från himlen så lär jag få vänta länge.
”Hallå!” ropar jag högt. ”Du där på hästen! Skulle jag kunna få låna din telefon?”
Han har redan kommit en bra bit. Dimman har nästan slukat honom, ändå ser jag honom rycka till. Hästen stannar. I fem sekunder svänger den tigande med svansen, sedan fortsätter den att gå. Inte mot mig, utan åt rakt motsatt håll.
”Alltså, allvarligt?” Min röst ekar över ängarna, en grå fågel med rufsiga vingar flaxar upp. Jag vill ropa ännu mer, men killen har försvunnit.
Så typiskt, när man för en gångs skull behöver en prins så galopperar han raka vägen åt andra hållet.
ATLAS
Under vintern ville doktorn att jag skulle anteckna vilka dagar jag kände Smärtan. Det slutade jag med ganska snabbt, för listan blev så rörig.
Jag kände Smärtan:
– dagen då jag hittade nyckeln
– dagen då jag satt sjutton timmar i sträck bakom datorn
– dagen då jag sprang så långt att jag kräktes
– dagen då jag inte kontrollerade förrådet
– dagen då gasmasken levererades
– dagen då pappa sa att smärta bara sitter i huvudet
– dagen då …
Jag drar i tyglarna och allt står still.
Smärtan är tillbaka, och den här gången vet jag precis varför.
Jag måste rida tillbaka till Elena.
Långsamt vänder jag King.
Jag försöker tänka ut vad jag ska säga. Hur ska jag förklara det här utan att hon tror att jag är galen?
Jag håller in hästen strax bredvid perrongen, och sedan tittar jag rakt på henne för första gången.
Faktum: det borde jag inte ha gjort. I skolan tittar jag aldrig på tjejer och tjejer tittar aldrig på mig. Det brukar vara bäst så, för alla berörda parter.
”Vet du var Skogsvägen är?” frågar Elena. En helt nor-
mal mening, men i hennes mun låter det mer som: Inte för att jag bryr mig ett dugg, men om du verkligen måste berätta
var Skogsvägen är så får du väl göra det då …
Jag nickar.
”Gör du?” utbrister hon förvånat. ”Vet du det utan att titta på mobilen?”
Jag nickar igen. Hennes ögon är bruna som hasselnötter, hon har en envis uppnäsa och kort spretigt hår.
”Och kan du möjligtvis tänka dig att berätta var Skogsvägen är?” Hon lyfter upp ryggsäcken. ”Min moster skulle komma och hämta mig, men hon är inte här. Och min telefon är borta, så jag har inte hennes nummer längre. Det enda jag kommer ihåg är den där Skogsvägen, för det lät så cute. Jag menar: här lämnar man stan för ovanlighetens skull och ett, tu, tre hamnar man på Skogsvägen. Fattar du?”
Jag stirrar på henne.
Långsamt går det upp för mig varför hon pratar med mig så där.
Hon har ingen aning om vem jag är.
ELENA
Okej. Det verkar som om jag inte behöver polisen än. Den här nervösa killen ser extremt ofarlig ut och han vet var Skogsvägen är.
”Efter bron tar du till vänster”, säger han. ”När du har passerat kurvan tar du den första vägen till höger och efter ungefär …”
Han pratar fort och uttalar orden slarvigt. Det är faktiskt rätt otroligt att det nuförtiden finns människor som fortfarande är så totalt värdelösa på att presentera sig. Egentligen borde jag ge honom några tips …
I samma ögonblick som jag tänker det vill jag slå handen för munnen. En kylig vind blåser bort de sista lösa hårtestarna ur nacken. Min dumma hjärna tycks glömma det senaste inlägget hela tiden.
News flash: folk blev tvungna att åka till sjukhus.
Jag har inte kvar kontot längre.
Inte ens telefonen har jag kvar.
Jag vill inte vara här, men det var en nödsituation. Ingen annan i hela världen ville ge mig hjälp en hel månad. Så nu står jag här. På perrongen vid världens ände, med en kille som verkar ha rymt från förra århundradet.
”… och då kan du gena där”, mumlar han vidare, ”för då sparar du åtta minuter. Efter de tre popplarna går du alltså …”
”Hallå!” ropar jag.
Han tystnar tvärt.
”Jag är fortfarande kvar vid bron”, säger jag. ”Till vänster efter bron, sedan vet jag inte längre. Och om det var någonting om popplar så vet jag inte hur jag ska bära mig åt.”
”Har du någonting emot popplar?” frågar han förvånat.
”Popplar är träd?” frågar jag för säkerhets skull.
Han nickar allvarligt och jag rycker på axlarna. ”Jo, träd är ju bra, men eh …” Jag låter ryggsäcken sjunka ner på marken. ”Det här går inte. Jag kommer aldrig att hitta den där Skogsvägen. Och någon gång måste ju min moster minnas att jag skulle komma på besök.”
Han säger ingenting, men jag ser verkligen på honom att han tänker. Allvarligt, är det aldrig någon som har förklarat något för honom? Är man äldre än tolv år så måste man alltid se ut som om ansiktet är fullt av fillers – det vet väl alla?
Men i den här killens ansikte syns det att han känner saker. Till och med på avstånd kan jag se hur han grubblar och tvekar. Det är verkligen bisarrt.
”Jag följer med dig en bit”, säger han plötsligt.
”Är det sant?” säger jag. ”Tills vi har kommit förbi de där invecklade träden?”
”Ja, alltså …” Hans kinder blir röda. ”Det är ju Skogsvägen, det är fullt med eh … invecklade träd. Stora granar och ekar och lärkträd och björkar och …”
”Okej, jag kommer!” säger jag snabbt.
