Hand i hand
JOHAN EHN Hand i hand
Citat:
s. 107 Utdrag från spelföreningen SPARV:s hemsida
s. 218 Last Christhmas av George Michael (1984)
s. 223 Thinking Out Loud av Ed Sheeran (2014)
Hand i hand
© Johan Ehn 2025
Utgiven enligt avtal med Grand Agency
Utgiven av Lilla Piratförlaget ab, Kaptensgatan 6, 114 57 Stockholm
Omslag: Lina Neidestam
Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2025
isbn: 978-91-7813-609-4
www.lillapiratforlaget.se
FÖRORD
För er som inte redan vet det så heter jag Robin Kowalski, jag har precis fyllt tretton och mitt liv är just nu en aning komplicerat – eller, det var en grov underdrift – det skulle antagligen bäst beskrivas som en bottenlös kloakbrunn med geggigt kaos. Igen.
För det visade sig att det som först såg ut att bli en helt fantastisk höst – jag hade precis haft en magisk sommar på Visparö kollo, jag hade träffat den helt otroliga personen,
Ludvig Erling Lamb, och jag hade äntligen lämnat själva barndomen bakom mig och skulle precis börja högsta
diet – det skulle snart dra i väg åt ett helt annat håll. Nämligen rakt ner i mörkret.
Okej. Jag tar det från början.
Vi gick uppför skoltrappan mot huvudentrén. Alla elever rörde sig som en skock får mot dörrarna, och det blev snabbt lika trångt som i tunnelbanan på morgnarna, när folk är på väg till jobbet. Plötsligt kände jag hur Ludvigs fingrar letade efter mina. Vi flätade ihop dem under några sekunder innan jag drog undan handen.
”Är du okej?” viskade han.
Jag nickade, fast det inte var riktigt sant.
”Och vi är överens om att vi ska vara öppna med att vi är ihop, eller hur?” sa han tyst och sökte min hand igen.
Jag nickade ännu en gång, men i stället för att ta hans hand drog jag min genom håret.
Jag ville verkligen säga att vi var överens. I går kväll när vi pratade i telefon sa jag att vi självklart inte skulle skämmas för att vi råkade vara två killar som var ihop. Ludvig höll med till hundra procent. Det var fortfarande så jag kände,
men ändå … just nu var jag inte riktigt hundra procent säker på att jag var redo. Kanske var det tillräckligt stort bara att börja högstadiet? Kanske kunde vi vänta lite? Men samtidigt ville jag typ klättra upp på skolans tak och skrika ut över hela världen: JAG ÄR KÄR I LUDVIG LAMB!
”Men … det kanske inte behöver hända redan första dagen”, viskade jag.
Ludvig blinkade och log mot mig.
”Ha en bra första dag på högstadiet, Kowalski”, sa han och höll upp dörren och gjorde en svepande rörelse med armen.
”Tack, doktor Lamb”, sa jag och försökte le tillbaka så avslappnat som möjligt, drog ett djupt andetag och klev in i den stora byggnaden.
”Jag tror sjuornas korridor är en trappa upp, det var den i alla fall förra året”, sa Ludvig och nickade mot en kille som just ropat hans namn. ”Till vänster, och ditt skåp är antagligen där också.” Fårskocken började lösas upp nu när folk rörde sig ut mot korridorerna och bort mot trapphuset som verkade leda upp till loftgångarna i ljushallen där vi stod.
”Ska jag följa med dig upp?”
Jag såg att killen Ludvig hälsat på var på väg rakt mot oss och kände att jag inte orkade träffa någon av Ludvigs kompisar just nu. Inte än.
”Det är lugnt”, sa jag och gick snabbt bort mot trappan.
”Okej, lycka till så ses vi på lunchen”, ropade Ludvig efter mig. Jag vände mig om, gjorde tummen upp, och sedan sprang jag hela vägen upp till första våningen.
När jag kom upp var jag helt andfådd, och inte bara på grund av själva språngmarschen. Hur hade jag tänkt att det här skulle gå till, egentligen? Att vi två skulle spatsera rakt in på skolan och bara: Hej allihop, jag heter Robin. Jag är en mörkrädd, och som ni ser, en ganska spinkig sjuagluttare, som fortfarande sover med nattlampa och inte riktigt har kommit ur målbrottet. Och Ludvig här vid min sida känner ni ju redan, den coola fotbollskillen som alla vill hänga med. Killen med det perfekt lockiga håret och de bruna ögonen som man bara vill simma in i, killen man vill förvinna ut på en öde ö tillsammans med och leva där med honom i resten av sitt liv, och … ja, i alla fall – vi är ihop! Deal with it!
Jag gick ut genom glasdörrarna och tog till vänster och fortsatte in i en lång korridor med rader av beigegula skåprader längs med väggarna, underskåp och överskåp. Folk
irrade omkring, letande efter sitt namn på postitlappar som satt fastklistrade på skåpdörrarna. Vore det inte smartare om man bara hade fått numret på sitt skåp mejlat? Skåpen stod ju i nummerordning medan våra namn inte verkade vara i bokstavsordning. Nu började folk flytta på lappar för att få vara nära en kompis, eller byta så att de fick ett överskåp i stället för ett underskåp.
”Hej, Robin!”
Jag vände mig om och ryckte till när jag såg vem det var. Jag visste att några från gamla klassen skulle börja här, men skulle inte han gå på Västbergaskolan, med Levi?
”Hej! Vad gör du här?”
”Okej?” sa Hugo och flinade. ”Kul att träffa dig också.”
”Sorry, jag menade bara att, eller … jag hörde att du skulle börja på Västberga.”
Vi hade egentligen inte pratat med varandra på riktigt sedan det där som hände under jullovet i sexan. Det kändes lite sorgligt att allt blivit så spänt mellan oss efter det, när vi haft så himla kul innan.
”Jag vet, men jag antar att min plats gick till någon som bodde närmare.”
Det stack till i höger armhåla, som alltid när jag blev
nervös. Jag nickade och slängde en blick mot sektionen av skåp bakom mig. Jag såg inte mitt namn.
”Så, vi lär väl ses, antar jag”, fortsatte Hugo. ”Jag går i 7A så våra skåp verkar vara här i början av korridoren. Det där är mitt. Nummer 113.” Han pekade men jag såg inte riktigt var.
Skönt i alla fall att vi inte skulle gå i samma klass, tänkte jag.
”Det låter ju kul. Jag är i 7C, så mitt är väl lite längre fram då, antar jag.”
Det låter ju kul? Varför sa jag så?
Hugo nickade långsamt. Ingen av oss sa något på vad som kändes som en evighet. Han tog upp sin telefon och tittade på den.
”Fem över. Då börjar väl det här äventyret snart då.”
”Mm”, sa jag och låtsades leta efter något i väskan.
”Men alltså! Har ni hittat era skåp?”
Jag vände mig om och där stod Katja, också från gamla klassen. Jag antar att hon skulle kallas mer alternativ än en som såg ut och klädde sig som alla andra. Hon hade en kort, gul, storblommig klänning och neonrosa leggings på sig. På någon annan skulle det nog kunna sett ut som barnkläder,
men på Katja såg det coolt ut. Hon hade ny hårfärg. Knallrött. Och hon hade klippt väldigt kort lugg. Katja och jag hade väl aldrig hängt precis, men jag hade alltid tyckt att hon verkade schyst. Jag hade sett på klasslistan att hon också skulle gå i 7C.
Hon snurrade runt ett varv.
”Jag har typ gått fram och tillbaka här tjugo gånger, men jag kan inte hitta mitt skåp. Jag börjar misstänka att jag är utraderad från mänskligheten.”
Hon viftade med armarna, pratade jättefort och skrattade högt. Det var som om Katja kommit farande rakt mot mig och Hugo och spräckt sönder den obekväma bubblan som vi hade fångats i.
”Jag har inte hittat mitt heller, så vi kanske kan leta ihop?” sa jag och såg min chans att komma bort från Hugo.
”Jaaa! Skåpjakt!” utbrast Katja och tog min hand och drog i väg med mig.
”Lycka till, vi ses”, hörde jag Hugo ropa när Katja och jag försvann längs med skåpraderna.
Det visade sig att Katjas och mitt skåp var i samma sektion, mitt var ett överskåp och hennes ett underskåp. Hon tog bort lappen som satt på överskåpet bredvid mitt, och satte dit sitt namn i stället.
”Så! Nu är vi överskåpare båda två”, sa hon och skrattade till.
Första lektionen var engelska. Efter att ha låst upp dörren och släppt in oss i klassrummet gick läraren fram till skrivbordet, ställde sig med ryggen mot oss, öppnade en väska och började ta fram papper som han lade i en prydlig hög framför sig. Han hade inte sagt något ännu. Han såg ut att vara i fyrtioårsåldern, typ som mamma. Han var lång, hade mörkt rakt hår som såg lite svettigt ut. Han kanske nyss hade duschat, eller så hade han använt lite väl generöst med hårprodukter. Han såg väldigt ”läraraktig” ut, med in
stoppad rutig skjorta i ljusbruna manchesterbyxor, blå kavaj med lappar på armbågarna, och sandaler. Det var ganska
högljutt i rummet med alla som hälsade på varandra efter sommaren, spanade in de nya eller försökte hitta någon att sitta med. Det var dubbelbänkar på långsidorna, och en rad med trippelbänkar i mitten. Katja hade redan bestämt att hon och jag skulle dela en av de bakre dubbla. Några killar som jag inte kände igen och Lea och Sofie från min gamla klass, satt uppe på bänkarna och babblade och skrattade. Jag spanade mot läraren. Han stod fortfarande bortvänd men verkade klar med väskan och pappershögen. Efter en stund vände han sig om, tog långsamt av sig kavajen, vek ihop den prydligt och lade den intill pappershögen på skrivbordet, och tog sedan ett steg fram. Några tystnade men flera fortsatte att prata. Läraren bara stod där och tittade rakt fram.
”Vad håller han på med?” viskade Katja. Jag ryckte på axlarna.
Det spred sig en smått förvirrad stämning i rummet och nu hade så gott som alla tystnat. Även de som suttit uppe på bänkarna hade glidit ner på sina stolar och riktade uppmärksamheten framåt.
Då såg jag hur läraren började svaja långsamt fram och
tillbaka. Och så plötsligt – föll han. Helt spikrak i kroppen störtade han mot marken som ett avhugget träd i skogen.
Men precis när han skulle slå i golvet tog han i stället emot sig med händerna, landade mjukt och gjorde kanske tio snabba armhävningar. Det var knäpptyst i rummet. Alla satt blickstilla med munnarna öppna som fågelholkar, i totalt chocktillstånd.
Läraren reste sig upp. Han borstade av handflatorna mot varandra och log.
”Hello, everyone! My name is Garth Andrews, and I’ll be your English teacher this year. Då kan ni ta fram era böcker. And as you can see, my name is on the cover. How about that!”
Han bröt lite när han pratade svenska. När han sa era böcker lät det mer som om han sa ejra bockar. Jag tittade ner på läroboken som låg framför mig på bänken: So this is English? by Garth Andrews. Coolt att ha skrivit en egen bok.
Garths något speciella sätt att börja på visade sig mycket effektivt, för alla satt knäpptysta och lyssnade uppmärksamt när han gick igenom vad som skulle hända under första lektionen.
”I want you to write a short story about something that
happened to you over the summer”, sa han och började dela ut skrivhäften och pennor. ”Och jag vill att ni skriver på riktig papper, med riktigt penna.”
Jag lyckades stå emot impulsen att räcka upp handen och rätta honom.
”It can be about anything. Big or small. Funny or sad. Based on a true event or completely made up.”
Alla satte i gång. Efter en stund hördes raspet från blyertsuddar mot papper sprida sig i rummet. Förutom från min penna.
Jag kom bara att tänka på en enda sak som hade hänt i somras. Fast det kändes lite väl riskabelt att skriva om det. Tänk om man skulle bli tvungen att läsa upp det man skrivit? Bara det att Garth skulle få veta om mig och Ludvig kändes som en risk jag inte var villig att ta. Men vad skulle jag skriva om i stället?
Jag drev i väg och började tänka på Hugo. Vad innebar egentligen det här med att vi skulle gå på samma skola?
Tänk om han fick för sig att berätta för någon om det jag hade sagt på jullovet – att jag tyckt om honom mer än bara som kompis. Åh! Jag hade verkligen trott att jag skulle slippa behöva deala med Hugo mer. Varför måste allt vara så jäkla komplicerat? Sedan började jag tänka på i morse, om
Ludvigs leende och nickning verkligen hade betytt att han var med på att vi skulle vänta med att berätta för folk att vi var ihop? Eller hade han inte fattat att jag menade allvar? Att jag absolut inte ville att vi skulle säga något ännu. Tänk om han fick för sig att berätta om oss för någon som han tänkte att han kunde lita på, men att den personen sedan gick och sa det till någon annan, som sedan gick och sa det till en tredje, trots att den personen hade blivit tillsagd att den absolut inte fick säga något för att det var en hemlighet? Folk är superdåliga på att hålla hemligheter. Jag själv inräknad. Åh, nej! Ännu fler scenarier började fara omkring i mitt huvud – det ena värre än det andra. I ett av dem smet några elever in på lärarrummet och fick tag på micken till högtalarsystemet för hela skolan:
HEJ PÅ ER ALLIHOP. HÄR KOMMER ETT LITET MEDDELANDE TILL DOM TVÅ TURTURDUVORNA ROBIN
KOWALSKI OCH LUDVIG LAMB – GRATTIS, OCH
LYCKA TILL MED BÖGANDET!
Nej! Släpp det! Kanske jag kunde skriva om den där magiska natten när Ludvig och jag hörde storlommen? Möjligen utan
detaljen om hur det hade pirrat i hela mig när han lade sitt huvud mot min axel och hur vi sedan suttit så och hållit om varandra hela natten.
”Kommer du inte heller på något?”
Katja väckte mig ur dagdrömmerierna från en av de bästa nätterna i hela mitt liv.
”Va? Nej …”, sa jag och bröt udden av blyertspennan mot den linjerade sidan i häftet. ”Helt tomt.”
”Sjukt svårt, ju. Och dessutom på engelska. Hello?!”
Hon himlade med ögonen.
Jag måste få veta att Ludvig verkligen var med på att vi inte skulle säga någonting om oss. Jag tog försiktigt fram telefonen ur fickan och höll den under bänken, tryckte på spökikonen.
”Ah, I seem to have forgotten something”, sa Garth och tittade på mig. ”Inga telefoner!” Han tog ut ett rött mobilställ i plast från ett skåp och gick sedan rakt mot mig och sträckte fram handen. ”Hand it over.”
”But …”, försökte jag och fumlade med fingrarna för att hinna få i väg meddelandet till Ludvig.
”Now”, sa Garth och knäppte med fingrarna.
Det var bara att lämna över den.
”Skicka runt den här, tack”, sa vår nya engelskalärare och gav plastbacken till Katja. ”You all know the drill. You’ll get them back at the end of the day.”
