Jag är född i fängelset, brukade jag skryta om för mina vänner.
– Är du en tjuv? frågade Sara.
– Nej. Min mamma är en aktivist, sa jag. Hon födde mig i fängelset.
– Vad betyder aktivist? frågade Vahab.
– Att hon kämpar för allas rättigheter, sa jag stolt.
Då var vi bästa vänner, jag, Sara och Vahab. Nu är det bara jag och Vahab.
Pappa ringer mamma.
– Älskling, du måste komma hem. Det är farligt, säger han.
Jag hör inte vad hon säger men jag känner min mamma. Hon kommer inte att komma hem. Hon kämpar för alla. Men jag saknar henne.
Jag kryper under mormors sjal.
Det knackar på dörren.
– Öppna inte, säger mormor.
– Men det kanske är Sara, säger jag.
Jag hoppas det, det var så länge sedan hon hälsade på. Men tyvärr är det bara grannen med en skål rykande varmt ris. Hon är här för att spionera. – Är mamma hemma?
– Hon sover, ljuger jag.
– Ska vi läsa klart boken? undrar pappa.
– Jag vill inte, säger jag.
– Kan vi inte öva på vår dans? frågar Vahab.
– Vi får ju ändå inte ha uppvisning, säger jag. Dans är förbjudet i skolorna.
– Vad sur du är idag, säger pappa.
– Jag vill gå i min riktiga skola! skriker jag.
Jag dansade så bra.
Men plötsligt stängdes musiken av. Rektorn och fröken tog ner mig från scenen. Jag fattade ingenting.
De sa att jag inte längre fick gå i skolan.
– Varför får jag inte gå kvar? undrade jag.
– Jag förklarar i bilen, sa mamma.
Pappa skrek på rektorn när vi gick därifrån.
– De är ju bara barn!
