vi är bara inte vänner längre
Gilla Böcker
© Alexandra Dahlberg, 2024
Omslag: Eva Lindeberg
Omslagsfoto: Shutterstock
Tryck: Livonia Print, Lettland 2024
ISBN 978-91-781-3539-4
Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
1.
Gympalektionerna handlar om att hålla sig undan. Jag ska inte stå i vägen, inte ställa några frågor och absolut inte försöka springa snabbast eller göra mål. Bara hitta min plats på det gröna vinylgolvet och sedan göra mitt bästa för att smälta in i det.
Jennie och jag glider in i gympasalen precis i tid för att höra klassen jubla på ett sätt som bara kan innebära en sak:
Pirjo har gått med på att låta oss spela innebandy. Folk beter sig alltid som att det är någon slags vinst, men själv önskar jag att jag var modig nog att skylla på mensvärk för att få slippa.
Det spelar ingen roll att jag är van vid att höra Rille gorma att han vägrar vara i samma lag som ett skabb-barn, det blir inte mer njutbart för det.
Gympa-Pirjo är, som vanligt, främst intresserad av vad sportskallarna har för sig. Hon fattar nog inte hur tydligt det blir när hon delar ut de minst trasiga klubborna till just dem.
Jag tror hon drömmer om att vara idrottsläraren som hittade en oslipad diamant, den som en gång i tiden uppmuntrade
Zlatan att satsa och blir omnämnd i biografier som den som sådde fröet till en blomstrande karriär.
Just därför är hon rätt ointresserad av mig, och tack vare det har jag lyckats hålla mig hyfsat oupptäckt på min kant hela matchen. Och just därför reagerar jag först inte när
Pirjos hesa röst ropar mitt namn från andra sidan salen.
”Amanda! A-MAN-DA, vakna!”
Min hjärna registrerar orden precis i tid för att se Sigrid komma farande rakt mot mig med bollen dribblandes framför sig. Golvet gnisslar under hennes neonfärgade sneakers och min puls ökar när jag inser att jag inte bara kan stå här och stirra. Jag försöker få grepp om klubban och tar några korta steg framåt utan någon som helst plan för vad jag ska göra sedan. Men Sigrid kliver enkelt runt mig och skjuter mot mål. PANG!
Rakt in i ribban. Jag slappnar av lite. Jag har inte sabbat något.
”Helvete!” tjuter Sigrid. Sedan går allt fort. Hon vänder helt om, lyfter klubban för att ta sats och låter det överböjda bladet smälla rakt in i mitt smalben. Jag drar efter andan i ett försök att hålla tillbaka de ljud som vill slippa ur mig, men lyckas bara till hälften.
Pirjo verkar inte ha sett något, men det är lika bra. Jag vill ändå inte dra igång en hel grej. Sigrid joggar vidare bort till Moa, som tröstande klappar henne på axeln.
”Hon nuddade mig nästan.” Sigrid gnyr så högt att det är uppenbart att hon vill att alla ska höra. ”Jag kunde fan ha blivit smittad!”
”Gumman”, spinner Moa förstående. Jag utbyter en blick med Jennie som just avslutat en egen match på gympasalens andra halva. Vi låtsas båda att vi inte hört något, men vet såklart att resten av klassen har full koll på att vi absolut har hört. Det är så spelet funkar. Inte innebandy – skolans spel.
Trettiofem minuter senare kliver jag över de upp- och nervända bänkar som lagts ut för att separera planerna. Veckans värsta lektion är över. Jennie och jag slänger våra klubbor i högen på golvet och bryr oss inte om Pirjos gnatande om att alla måste hjälpa till att plocka undan. Det gör inte nittio procent av de andra heller, så där är vi åtminstone en del av gänget.
Jag önskar att jag var mer som Jennie när det gäller sport. Hennes mamma är fotbollstränare och hela familjen har alltid idrottat. Till skillnad från mig kan Jennie alltså ta emot en passning på ett rimligt sätt. När klassen får dela upp lag på egen hand blir hon kanske inte vald först, men absolut inte sist heller. Det händer till och med att folk ropar ”Jennie, passa!” helt utan ironi.
Själv har jag aldrig haft något bollsinne. Mina föräldrar har alltid varit lättade över mitt och syrrans bristande sportintresse. När de fick barn fasade de tydligen för att behöva stå och frysa vid en kall hockeyrink eller regnig fotbollsplan, men det närmaste de någonsin behövt komma är när vi spelar FIFA tillsammans.
”Moa, joinar ni på fredag?”
Liam står lutad mot väggen utanför tjejernas omklädningsrum. Han drar upp linningen på sin t-shirt för att torka svetten ur pannan med den och magen lämnas bar. Jag kan inte låta bli att tänka att det är en utstuderad plan för att få visa upp de muskler man numera kan ana under hans hud.
Jag skyndar tyst förbi och hoppas att hans inbjudan kommer uppehålla folk ett tag. Som vanligt ser jag och Jennie till att vara först in i duscharna och är klara lagom till att de andra har plockat fram sina småflaskor med schampo.
När jag fått på mig mina kläder börjar jag slappna av. Det är som att min hjärna tolkar doften från deon jag just tagit på som ett tecken på att jag överlevt. Jag kastar en blick på Jennie som har genomgått en total transformering, från träningskläder till yvig svart tyll och schackrutiga strumpbyxor, medan jag själv bara bytt från en t-shirt till en annan. Med en fickspegel och vana händer bygger hon snabbt upp ett kattöga av svart eyeliner. Jag kommer aldrig sluta imponeras av hennes förvandlingar.
När vi börjar plocka med ytterkläderna så röjer de andra fortfarande runt i trosor och bh. Det smörjs ansiktskrämer och böjs ögonfransar, diskuteras helgplaner och sprayas parfym trots skolans allergiregler. Sigrid försöker få Moa att bestämma vilken ögonskugga hon ska ha men får bara en axelryckning fullpackad av ointresse till svar.
Jag har just satt mig på huk för att knyta skorna när det
dunsar till på bänken bredvid mig. Jag sneglar upp längs Moas släta ben. Hon är halvt påklädd i t-shirt och trosor och det mörka lockiga håret hänger fuktigt över ena axeln. Hon viftar med högerhanden framför sitt ansikte som för att visa hur otroligt utmattad hon är.
”Alltså, jag är heeelt slut! Pirjan tog fan kål på oss idag, kommer inte kunna gå på en vecka. Åh, Amanda.” Hon ler mot mig där jag sitter nere på golvet. ”Jag är så sjukt stel, kan inte du hjälpa mig med strumporna?”
Hela jag är plötsligt på spänn. Moa håller fram ett par ihoprullade strumpor mot mig. De är vita, med små röda hjärtan. Alla mina vita strumpor är grådassiga eller gulnade, men inte de här.
”Snälla? Jag har verkligen ont.” Moas hand kommer ännu lite närmare. Strumporna är så nära mitt ansikte att jag kan känna doften av tvättmedel. Jag väntade för länge, och nu har jag inget annat val än att ta emot dem. Runt mig surrar pratet vidare, men lite tystare än innan. Eller inbillar jag mig bara? Plötsligt är jag så medveten om min egen kropp. Hör alla andra hur min puls dunkar?
Jag tar ett hårt tag om strumporna. Lika bra att få det överstökat. Jag rullar ut dem och börjar dra den ena över Moas utsträckta fot.
Jag hinner inte ens få på den innan det händer.
”Men guuud! Kolla Amanda, hon sätter på Moa strumporna!”
Sigrid hinner knappt avsluta meningen innan hela omklädningsrummet bryter ut i ett kollektivt gapskratt. Moa skrattar högst av alla. Farah kiknar så mycket att hon välter ner en hårfön som far i golvet med en smäll.
Och mitt i allt sitter jag med en vit hjärtstrumpa i handen och mitt eget hjärta hetsigt dunkande i bröstet. Tungan letar febrilt efter ord som skulle kunna ta mig ur situationen, men hittar ingenting. Jennie står med ryggen mot resten av rummet. Hon packar ner en handduk i sin svarta sammetsryggsäck med ryckiga rörelser.
När jag upptäcker att handen som inte håller strumpan fortfarande vilar mot Moas fot rycker jag åt mig den. Jag tvekar bara en sekund innan jag tar det enda beslutet som känns rimligt: jag ställer mig upp och springer. Med oknutna skor och ryggsäcken slängd över axeln. Ut ur omklädningsrummet, ut ur byggnaden, över den snöblaskiga skolgården. Efter en stund inser jag att jag fortfarande håller en strumpa i handen och slänger den i en buske. Folk tittar efter mig när jag rusar förbi. Jag hör en kille skrattande fråga var det brinner, men allt annat överröstas av susandet i mitt huvud.
2.
När jag sliter upp de flagnande entrédörrarna till skolbyggnaden är jag andfådd och svettig och måste dra ner på takten. Jag hinner inte tänka på vart jag är på väg, men mina fötter vet, och snart smäller jag igen dörren till handikapptoan bakom mig. Den går i lås med ett välbekant klickande och jag sjunker ner i mitt vanliga hörn.
Skoltoaletter är något av det fulaste som finns. Kaklet i just den här har nog varit vitt och rosa från början, men nu är allting gulnat och fyllt med trettio års klotter. I love you, but you love your skateboard. I date you, but you date your skateboard. You break my heart, and I break your skateboard! diktar en av de mer slitna tuschtexterna.
Till och med själva toalettstolen har fått en gul ton. Men städarna måste varit här rätt nyligen, för golvet ser rent ut och papperskorgen är tom.
Jag hamnar ofta här när jag har en dålig dag. Om Jennie är sjuk är det här jag tillbringar rasterna. Handikapptoan ligger rätt långt från skåpen, så det är sällan någon kommer hit och jag får oftast vara ifred från dörryckare. Många aktiviteter gör sig dessutom bättre här än i de mycket mer utsatta korridorerna: läsa, evighetsscrolla videos eller lösa ett korsord från
någon av pappas korsordstidningar som jag snott med mig. Hade jag försökt göra samma saker ensam där ute hade jag varit tvungen att stå ut med viskningar och fnissanden från folk som gått förbi, men inte här. Toan är min fristad. En ofräsch och ganska kall fristad, men jag tänker inte börja ställa krav.
Jennie är visserligen i skolan idag, men just nu vill jag inte träffa någon, inte ens henne. Jag klandrar henne inte för att hon inte sa ifrån i omklädningsrummet. Hon vet att jag inte vill att hon lägger sig i. Vi är båda medvetna om att det oftast bara gör saker värre. Jennie säger dessutom att vi ska ta det som en komplimang att folk som Moa och Sigrid ogillar oss. Jag önskar att jag också kände så. Men jag fattar inte hur jag ska kunna uppskatta när någon ser på mig med samma min som när man upptäcker ett använt plåster som flyter runt i poolen.
”Nej tack, Moa”, mumlar jag tyst för mig själv. ”Nej, jag ska tyvärr gå nu. Nej, vad fan skulle jag hjälpa dig med dina jävla strumpor för?”
Jag hatar att det är så lätt att hitta orden nu när jag inte har någon chans att säga dem. Det är som att jag tappat min förmåga att formulera meningar eller bara vara en fungerande människa sedan jag började högstadiet.
Jag öppnar väskan och gräver fram mina lurar. Over-ear, noise-cancelling. Min räddning när känslorna svämmar över och jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hemma brukar jag oftast sjunga ur mig allt kaos som bubblar i kroppen, men att lyssna på andra funkar också.
Vissa dagar börjar ganska bra. Jag har en morgonrutin där jag ställer mig vid spegeln och säger en sak som jag tycker om med mig själv. Att mina ögon har en brun nyans jag verkligen gillar, eller att jag fick Jennie och mamma att skratta så de grät kvällen innan. Ibland känns det bara töntigt, men vissa dagar funkar det och jag lämnar huset med känslan av att Idag kommer saker vara annorlunda! Det här blir den första dagen i resten av mitt liv!
Men sedan går jag på bussen, ser Moa kasta en blick av avsmak mot mig, och all inbillad självkänsla jag byggt upp kollapsar som ett korthus. Tillbaka på noll.
Det där med att säga något bra om mig själv skulle jag aldrig avslöja för Jennie. Hon tycker allt som kan gå under #självhjälp eller #personligutveckling är cringe, och påhitt för att sälja yogamattor och kristaller.
Jag tar upp min mobil ur fickan. Scrollar igenom Spotifys lista med nya släpp, men bestämmer mig för något lite mer old-school och sätter igång en av Rammsteins gamla. Arg tysk metal brukar kunna bulta ut frustrationen ur min kropp. ”Franska må vara kärlekens språk, men tyska är ilskans språk”, som deras gitarrist sa i en intervju. Jag lutar bakhuvudet mot det kalla kaklet och blundar. Andas in basen och syntharna, låter mina känslor smälta ihop med sångarens.
Hur skulle jag ta mig igenom något utan musik? Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle lyckas hantera någonting alls utan mina playlists. Jag har en för varje tillfälle: metal
för ilska och frustration, k-pop att dansa på mitt rum till och lo-fi shoegaze när jag bara vill försvinna bort. Just den här listan heter It’s okay, be angry. Jag föreställer mig hur det är jag som står där på scenen. Hur jag öser ur mig alla känslor och publiken skrålar med. Vi inte bara sjunger om ilskan, vi är den!
I ett rent infall smäller jag min knutna näve rakt in i den nedklottrade väggen och mina ögon tåras när handen möter det kalla gula kaklet. Fan. Det känns inte alls bättre. Jag snörvlar till och torkar ögonen med en bit toapapper.
Jag vet att Jennie kommer att vara förbannad på Moa, men jag är mest arg på mig själv. Hur kunde jag gå på den lätta?
Jag sjunker ihop där jag sitter, masserar min ömma hand. Är det här allt jag är? En people-pleaser som säger ”ja tack!” och ”jajamensan!” oavsett vad någon ber om? Inte direkt någon rockstjärneattityd. Pappa skulle i och för sig säga att det är en fin egenskap att vilja hjälpa människor, men Moa är mer av en rabiessmittad hund än något annat. Man ger henne ett finger och hon sliter av hela halspulsådern.
Din mamma jobbar inte här, runka av dig själv eller ring Emma H lyder vad som ser ut som en nyskriven rad på väggen precis mittemot mig. Jag sluter ögonen igen.
Ibland funderar jag på att prata med mamma och pappa och be om att få byta skola, men det blir aldrig mer än en tanke.
Mamma skulle bli så orolig och stressad, och jag kan ändå inte med att lämna Jennie ensam kvar. Och vad händer om
det blir samma sak på den nya skolan, med skillnaden att hon inte finns där? Nej, lämna är inte ett alternativ. Jag är fast här.
Jag smäller handen i väggen igen. Den här gången öppnas en liten reva på långfingrets knoge. Det är knappt så att det syns, men det känns ändå bra.
Medan jag studerar min hand får jag syn på klockan. Fan!
Det är bara en kvart kvar av lunchen. Jag vill inte vara mer bland folk idag, men jag vill ännu mindre att mamma och pappa ska få meddelanden om att jag missat en lektion, och jag pallar inte att ha fysik på tom mage.
Jag håller blicken nedsänkt hela vägen till matsalen, som ett barn som tror att man inte syns om man gömmer sig bakom sina händer. Jag försöker stänga ute vad de andra pratar om. Varken orkar eller vill lyssna. Men när jag närmar mig ingången ser jag ett par höga kängor med blå platå som ändå får mig att titta upp.
Jennie sitter på en bänk utanför matsalen. Floret på hennes miniatyrhatt sticker upp bakom ett av de manga-album som hon alltid försöker övertala mig att läsa. ”Det är ju ditt kulturarv!” försökte hon en gång tills jag påminde henne om att min pappa är född i Sydkorea och inte Japan, och dessutom inte varit utanför Europa sedan han adopterades.
”Matsalen stänger snart”, kommenterar jag. ”Du hade inte behövt vänta.”
”Det behövde jag visst”, svarar hon utan att lyfta blicken
från albumet, och en gnutta värme lägger sig som ett skyddande täcke över all oro i kroppen. Jennie läser klart några sista rutor innan hon lägger ner albumet i väskan och följer med mig in.
Vi tar varsin bricka, häller upp linssoppa i tallrikarna och plockar på oss varsin brödbit. Jag fyller mitt glas vid mjölkmaskinen innan vi tar sikte på vårt vanliga bord i ett av hörnen. Vi sicksackar oss fram för att undvika det som i folkmun kallas för Moa-bordet men som Jennie förkortat till Mordet.
Jag kollar i Mordets riktning då och då, vill vara beredd att fly om det skulle behövas, men ingen verkar bry sig om min ankomst. Moa och hennes kille Tami sitter så tätt tillsammans att man kan tro att de varit ifrån varandra i veckor och inte bara under förmiddagslektionerna. Moa har svept in sig i hans stora hoodie. Någon gång skulle jag vilja se en av killarna ta på sig sin flickväns kläder och stoltsera runt med dem på samma sätt. Bära en orimligt billig klänning från
Shein som att den vore ett välförtjänt förstapris.
Tami drar upp hoodiens huva över Moas huvud och tar på sig en chockad min. ”Oh shit, min tjej är en sith-lord!”
Hon lyfter direkt långfingret men ger honom sedan en puss på kinden. Jag vänder bort blicken, kontrollerar att mina och Jennies vanliga platser längre in är lediga.
När vi bara är några bord bort skjuts en stol ut framför oss. På den sitter Rille, som alltid med det mörka håret i en manbun på bakhuvudet. Jag vänder mig om för att ta en annan väg.
”Hallå, vänta!” ropar han, men jag låtsas inte förstå att det är mig han ropar efter. ”Strumpan, jag vill bara snacka lite!” Strumpan? Det har visst gått fort den här gången. Jag struntar i att försöka ta mig till rätt bord, slår mig bara ner vid första bästa och börjar hälla i mig maten så snabbt jag kan. När Rille börjat slutar han aldrig, så det bästa försvaret är alltid att bara vara någon annanstans.
Jag väntar på att Jennie ska göra mig sällskap, men när stolen mittemot mig förblir tom lyfter jag blicken från tallriken och sneglar över min egen axel. Jennie har stannat framför Rille, som drar lätt i hennes tyllkjol.
”Vilket hantverk alltså. Sydd av tjugo blinda gothare i Japan va? Strumpans släktingar kanske? Tog dem säkert månader bara för att du skulle kunna stå här och se ut som … ja, fuck if I know.”
Jennie ser ut som att hon vill svara något dräpande när han fortsätter:
”Men fashion aside. Varför vill din strumpkompis inte snacka? Jag tänkte erbjuda henne jobb! Hon kan bli min personliga påsättare!”
”Eww”, utbrister Olle från sjuan som sitter bredvid honom, men Rille viftar bort hans kommentar.
”Oroa dig inte, bara strump-påsättare såklart”, säger han till honom innan han återgår till Jennie. ”Inte supersugen på att få skabb och så, no offence.”
”Fuck you.”
