sjuk i hela huvudet
Översatt av Ulla Roseen mia öström
Gilla Böcker
© Mia Öström 2024
Omslag: Sara R. Acedo
Omslagsfoto: Kinga Howard/Unsplash
Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2024 isbn: 978-91-7813-538-7
Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Löpsedel:
JORDENS UNDERGÅNG STARTADE I HYRESRÄTT.
Jordens undergång = kemi
Alla pratar om klimatkatastrofen.
Snart kommer den. Om en livstid, om tio år, när som helst. Ändå gör de flesta ingenting. Vi bara fortsätter att dricka mjölk, äta falukorv, åka bil och generera koldioxid (CO2 ), metan (CH4 ), lustgas (N2O ), ozon (O3 ) och freon (CCl2F2 ). Hela skiten åker upp i atmosfären som värmer jorden till ett växthus. Det är enkel kemi, bara.
Min mamma däremot, hon tog ansvar. Hon skulle rädda mig, pappa, hela världen. Hon lovade.
Hon sa att hon var utvald. Sedan försvann hon.
Nu är hon galen och kan inte ens rädda sig själv.
Samtidigt som jorden brinner upp pågår en annan katastrof som bara är min.
Nyårslöfte
Fyrverkerierna slår ut som blommor på himlen.
Det är vackert, fast egentligen är det bara metallpartiklar som glimmar över mörkret:
Rött (strontium, S r, grundämne nr 38).
Grönt (barium, B a, grundämne nr 56).
Blått (selen, S e, grundämne nr 34).
Det nya året sprakar och smäller, knuffar bort det gamla. Jag, Lea och Aisha står på balkongen och fryser. Som vanligt är vi bara vi.
”Nyårslöfte?” säger Lea.
”Börja röka”, säger Aisha.
”Själv tänker jag sluta ligga med alla jag ser”, säger Lea som aldrig ens hånglat. ”Du då, Alva?” fortsätter hon och vänder sig mot mig. Hon ser glad ut, som om hon verkligen tror att hon ska få ligga med någon. Som om det här året ska bli bättre än det gamla.
”Inget”, säger jag och tänker på mamma. Sover hon nu? Eller har hon vaknat av smällarna?
Hundägare skriver varje år insändare om sina stackars skotträdda hundar. Men människor kan vara lika rädda.
De som varit med om krig. Och de som har ett krig i sig.
”Ska vi gå in?” säger Aisha.
”Jag ska nog gå hem”, säger jag.
”Redan?” säger Lea. ”Vi ska ju spela Dungeons and dragons.”
Jag älskar rollspel. Det är så enkelt att låtsas vara någon annan, någon som är tydlig. En färdig person som jag bara kan hoppa in i.
”Ont i huvudet”, säger jag.
”Vill du ha en alvedon?” säger Lea.
Jag skakar på huvudet. En alvedon hjälper inte. Jag kan inte komma på något som hjälper förutom att sövas ner eller hamna i koma. Då kanske jag skulle sluta tänka på mamma.
”Du kan sova hos mig och Lea”, säger Aisha. ”Vi fixar en madrass. Inga problem.”
Hon ser på Lea som nickar. De bryr sig så mycket om mig att gråten växer i halsen.
”Jag måste ge Hilding mat”, säger jag, går ut i hallen och tar på mig jackan. Kramar om Lea och Aisha. Ler innan jag stänger dörren bakom mig. ”Gott nytt år!”
Det nya året är fuktigt och mörkt.
Jag tar cykelvägen genom skogen. Gatlyktorna är små bollar av ljus. Mellan dem är det becksvart. Vad som helst skulle kunna finnas där, men här finns bara jag.
Hilding väntar på mig hemma. Det var jag som tjatade om en katt. Jag måste ta hand om honom, jag har lovat mamma. Hur mår hon nu? Jag vet inte ens hur det ser ut där hon är. Har hon eget rum? Fönster? Längtar hon hem?
Skogen är en smal sträng med asfalterad väg i mitten. Staden har tryckt sig mot träden, pressat ihop dem, men jag tänker att skogen väntar, bidar sin tid. En dag ska den spränga sig loss, ta över höghusen. Hela jävla världen.
Fyrverkerierna har mattats av, sprakar tystare här. Skogen skymmer himlen, här är det skyddat område, just här är det skogen som bestämmer.
Luften är kylig men jag är varm av gratängen som vi åt till middag, av brasan i kakelugnen, av soffan där jag satt mellan Aisha och Lea.
Jag vet inte vem jag är utan dem. Att de hittade mig är inget annat än ett mirakel. Jag som knappt syns, knappt har någon egen skugga.
Nu flimrar det av ljus därframme. Skogen glesnar, blir till träd, till buskar, till gräs. På marken står höghus lite varstans, som om ett barn slängt ut jättelika träklossar.
Dörren väser som en luftsluss. Inomhus är det torrt och varmt. Hissen drar mig upp till den högsta våningen.
Det suger alltid lite i magen, kroppen lättar lite från golvet och dimper sedan ner igen när hissen stannar mittemot vår
dörr med namnskylten jag gjorde på slöjden när jag var liten, när jag fortfarande trodde att allt jag gjorde var fantastiskt.
Här bor Alva, Karin och Hans.
Innanför dörren: 3 rum och kök på 79 kvadratmeter. Mammas och pappas rum, vardagsrummet och så mitt rum.
I mitten en korridor, en trädstam där rummen sticker ut som stora grenar.
Det är omöjligt att gå vilse i vår lägenhet. Ändå känns det som om jag inte riktigt hittar. Som om något hamnat snett, inte längre passar ihop. Det är som om allt i vår lägenhet egentligen hör till någon annans hem, som om vi om nätterna gjort plundringsräder i grannhusen; ett köksbord här, en soffa där, som om vi samlat i mörkret och burit hem.
Rummen byttes ut när mamma försvann. Det kom nya dörrar och fönster. Lägenheten blev ett väntrum. Bara utsikten är samma: talltopparna som vickar fram och tillbaka.
I hallen sitter en glad välkomstkommitté med päls. Jag hänger upp min fuktiga jacka, tar Hilding i famnen, lyssnar på musiken som sipprar genom väggarna, i alla andra lägenheter är det fest. Här är det tyst och mörkt. Mamma är borta. Pappa firar det nya året hos någon kompis. Jag släpper ner Hilding och går in i deras sovrum.
Mammas sida av sängen har fortfarande en grop i mitten, som nedplattat gräs. Avtrycket är så litet.
Jag lägger mig i gropen, kurar ihop mig. Drar in doften av mamma. Och det känns som att ramla och slå sig. Det gör så ont att jag inte kan låta bli att gråta.
Jag gråter tills jag blir kissnödig. Då sätter jag mig upp och får syn på en röd bok som ligger på bordet bredvid sängen.
KBT mot oro står det på omslaget.
Jag tar upp boken, tänder mammas sänglampa och läser på baksidan.
KBT betyder kognitiv beteendeterapi. Det handlar om att göra det man är rädd för. På så sätt blir man mindre orolig.
Läste mamma boken om kvällarna, på nätterna när hon inte kunde sova?
Den där beteendeterapin hjälpte visst inte ett enda dugg.
KBT?
Komplett bullshit.
Jag går och kissar. Sedan trevar jag mig genom mörkret ut i köket, sätter mig i kökssoffan och ser ut genom fönstret.
Fyrverkeriblommorna har tunnats ut till rök, men några papperslyktor glider som små ljuslågor över himlen.
Det nya året är här nu. Det kan inte bli sämre än det förra.
Famous last words.
Något måste hända. Vem ska få det att hända?
Inte pappa. Inte mamma.
Jag då? En person utan skugga, utan nyårslöfte?
Papperslyktorna stiger högre och högre tills de bara är
lysande prickar. De skulle kunna vara stjärnor som förvand-
lats från tunt papper till materia med oerhörd densitet.
Mamma förvandlades också, från mamma till något annat.
Katastrofen
En katastrof kan tydligen börja med sopsortering.
Mamma fixade olika kärl för kompost, brännbart, glas, plast och metall och klämde in dem under diskbänken. Sedan sorterade vi allt. Ursköljda mjölkförpackningar för sig. Urdiskade glasburkar för sig. Vi tog till och med isär värmeljusen och sorterade dem för sig (brännbart och metall).
Det kändes fint. Vi drog vårt strå till stacken för att undvika klimatkollaps. I några veckor gick allt bra. Pappa och mamma jobbade på. Det blev september och oktober, jag hängde med Lea och Aisha. Allt var som vanligt.
Sedan räckte inte sopsorteringen. Mamma slutade handla kött. Vi åt linser, bönor och kål. Pappa smygköpte falukorv som mamma hittade och slängde. Så försvann den vanliga mjölken och yoghurten. Pappa gillade inte havremjölken. Han förklarade att han faktiskt inte var en häst. Han smygköpte komjölk som mamma hittade och hällde ut i vasken.
I samma veva slutade mamma sova på nätterna. På morgnarna vid frukosten var hennes ansikte ett enda stort nej.
Hon kom för sent till jobbet och glömde handla mat. Till
slut blev hon sjukskriven, satt i sin favoritfåtölj och stirrade in i tv:n, som om hon såg något vi andra inte såg.
”Schhh!” sa hon ofta. ”Nu missade jag det viktiga.” Eller: ”Tyst! Det är till mig!” Som om någon pratade med henne.
En dag när jag kom hem hade mamma sålt bilen på Blocket för några tusenlappar. Pappas förvånade ansikte där i hallen. Mamma i morgonrocken. Gruset på hallgolvet. Dammdrivorna i hörnen. Katastrofen var här. Men det var inte jordklotet som kollapsade, utan vi.
Årets första dag
Jag vaknar av att någon trampar på min mage.
Hilding är en väckarklocka med klor. Han bryr sig inte om att det är nyårsdag, helg eller sommarlov, han vill ha frukost klockan sju.
Trubbnosen mot min näsa. Pälskroppen en brummande motor.
Jag sätter mig upp och inser att jag fortfarande har jeansen och tröjan på mig. 7 timmar har gått på det nya året som är början på ett nytt liv där allt kan hända.
Det låter som något bra.
Allt kan hända. Det är det som är problemet.
Jag messar mamma.
Gott nytt år!
Jag har messat tusen gånger sedan hon försvann. Mina mess bildar en lång grön stapel till höger. Inga svar.
Pappa säger att mamma nog inte har sin mobil. Att hon bara ska vila och ta det lugnt.
Jag bryr mig inte. Jag vill påminna henne om att jag finns.
