MED SÅDANA VÄNNER
MEG ROSOFF GUDARS LIKE
Översatt av Ulla Roseen
Översatt av Ulla Roseen
G illa B öcker
© Meg Rosoff, 2022
Översättning: Ulla Roseen
Omslagsdesign: Sarah Baldwin
Omslagsfoto: Shutterstock/Getty
Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2023 isbn : 978-91-7813-379-6
Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Till Paul. Alltid och evigt.
1
Att anlända till New York för första gången var som att bära en skylt som sa LURA MIG.
Rånare rånade. Knarkare knarkade. Ficktjuvar tömde fickor. Blottare blottade sig, våldsmän våldtog och perversa ägnade sig åt sina perversioner. Psykotiska lösdriverskor skrek slipprigheter efter dårar av olika slag. Man kunde bli ihjälskjuten bara för att man råkat komma i vägen för en kula. Aids var ute efter en.
Högar med avfall stank i varje hörn. Taxibilar tutade, gatuförsäljare gastade, bromsar skrek. Kvinnor hånskrattade, flörtade, protesterade på ett knappt begripligt språk. Dra för helvitte härifrån! Jiddra för fan int’memej, herrn. Middagssolen studsade mot tio miljoner blankglänsande ytor.
När Beth släpade ut sin resväska från stationen på årets hetaste dag dröp hon av svett. Gatuskyltar kom med förslag som inte var till någon hjälp: Seventh Avenue, Eighth. Thirtyfirst Street. Thirtythird. Hon vågade inte fråga om vägen av rädsla för att betraktas som en dåre. Eller, ännu värre, som en turist.
Hon sträckte ut armen och en taxi svängde in. Efter att ha baxat sin väska till baksätet dråsade hon in bakom den och stängde dörren.
7
”Christopher Street”, flämtade hon och hoppades att han skulle veta var det var. Och så med ens var de på väg. Den sötaktiga lukten av förruttnelse blåste in genom det öppna fönstret och blandades med avgaser och smält asfalt.
Beth lutade sig tillbaka i sätet och suckade. Kom ihåg denna tid och plats, tänkte hon. Det är här det börjar.
Hennes liv kändes redan som ett mirakel.
8
”Vilket hörn?” I backspegeln väntade föraren på ett svar och himlade med ögonen.
Vilket hörn? Hon rynkade pannan. Vad hade det för betydelse?
Han stannade med gnisslande bromsar. ”Två och trettiofem”, sa han och ruskade på huvudet, (säkert) i tanke att han hade kunnat kräva den här tjejen på hur mycket som helst.
Hon rotade i sin handväska, hittade tre dollar, lämnade
över dem, kastade upp dörren och dråsade ut på den smältheta trottoaren tillsammans med resväskan.
”Behåll växeln”, viskade hon medan han rivstartade iväg.
Låset i husets port var trasigt. Där innanför lyste en ensam glödlampa över flagande målarfärg och en rad med buckliga brevlådor. Hettan var outhärdlig. Hon släpade fram resväskan till trappan och började klättra upp. Hon stannade på varje trappavsats för att torka svetten av händerna.
På femte våningen tryckte hon på ljusknappen och ryggade tillbaka.
En gestalt satt hopsjunken mot dörren och blängde på henne. ”Det var fanimej på tiden. Jag har väntat hela dan i det här helvetet.”
9
2
Beth bara gapade.
”Öppna dörren då för fan!” Den främmande tjejen slet åt sig Beths nycklar. ”Låt mig göra det”, sa hon och föste först in sin egen resväska. ”Jävlar vilket ruckel.”
”Jag är …”
”Jag vet vem du är. Du är Rachels kompis. Bernie. Betsy. Barbie.”
”Beth.”
En mörk korridor ledde till ett minimalt vardagsrum (inga fönster) med dörrar åt båda håll. Köket var bara stort nog för en person, badrummet var för litet för ett handfat. En tydlig flyktrörelse i ögonvrån så fort Beth tände lampan. Kackerlackor.
Lägenheten hyrdes ut möblerad. I vardagsrummet hängde en kinesisk skriftrulle på tvären ovanför en liten havrefärgad soffa, som i ett väntrum hos tandläkaren. En fällstol i trä och ett litet glasbord fullbordade möblemanget. På den enda hyllan stod en dammig vinflaska nerstänkt av stearin.
Rachels syster ställde in sin väska i det närmaste sovrummet och satte på kranen i köket i fåfäng väntan på att vattnet skulle bli kallt. ”Jag heter Dawn. Tom borde vara här nu. Det är han som har nycklarna.”
Beth hatade när folk pratade om obekanta som om man borde känna till dem. Vem var Tom? Hennes pojkvän? Hennes katt?
”Jaha”, sa Beth. ”Tack för att du låter mig bo här.”
10
”Skulle inte ha haft råd med det utan dig. Måste hitta ett jobb. Du har ett, eller hur?” Hon granskade Beth uppifrån och ner som för att säga Om du har fått ett jobb så kan jag få tio.
Beth nickade.
”Vi måste göra nåt åt det här stället. Jag kan inte bo i en jävla slum.”
”Har du nåt emot om jag …” Beth drog sig mot dörren.
”Varsågod.”
Beth släpade in sin resväska i det andra sovrummet. Liten dubbelsäng, smalt nattduksbord, byrå. Knappt rum för en person. Naken glödlampa i taket.
Hur kunde det vara så hett?
Mitt emot låg en tegelbyggnad som var exakt lik deras och hade brandtrappor som löpte upp och ner som blixtlås i en motorcykeljacka. Hon öppnade fönstret och stack ut huvudet ovanför gatan i en desperat längtan efter luft. Där nerifrån kom ett dämpat buller. Det var hetare ute än inne.
Efter att ha klätt av sig kastade hon sig ner på den nakna madrassen.
Usch, tänkte hon. Jag måste duscha.
När Beth klev ut iförd en handduk var dörren till Dawns rum stängd. Hon skyndade sig in i badrummet, ställde sig under den kalla duschen tills blodet svalnat och stod sedan drypande våt på det blöta kakelgolvet. Ingen badrumsmatta, inget duschdraperi. Vatten droppade från taket och rann ner
11
längs väggarna – hela lägenheten hade blivit en regnskog. När hon väl var tillbaka i sitt sovrum svettades hon igen.
Beth bäddade sängen och packade in sina kläder i byrån. Några udda persedlar längst inne i lådan – gröna nylontrosor, sliten t-shirt, ensam grå strumpa – slängde hon utan betänklighet i soporna.
Och så var det med det. Detta var hemma.
Hon lade sig naken på sängen och bredde ut den fuktiga handduken på överkroppen. Om man inte rörde sig var det inte så farligt.
När ljuset började falna hörde Beth en mansröst från rummet intill. Måste vara Tom, tänkte hon. Då var han alltså ingen katt. Hon saknade energi nog för att gå upp och se efter. Det var för hett för att klä på sig. För hett för att prata. Absolut för hett för att prata med Dawn.
Utifrån steg oväsendet i en sjungande, svärande och skrikande kaskad. New York City efter mörkrets inbrott lät våldsamt.
Hon släckte lampan och försökte sova.
12
3
Nästa morgon vaknade Beth tidigt, klädde på sig och gick ut. Barerna på Christopher Street var stängda, klientelet hade sökt sig till sina egna eller någon annans sängar. Tio minuters vandring förde henne till The Acropolis, ett grekiskt café i blått, vitt och krom. Inom ett par sekunder hade hon fått en plats vid bardisken och en meny lagd framför sig med en smäll.
”Kaffe?” Kyparen höll upp en kanna.
Hon nickade tacksamt. Han fyllde en tung vit mugg och sköt fram ett metallkrus med mjölk till henne.
Beth beställde en Frukostspecial – två ägg på valfritt sätt, pannkakor, potatiskroketter, bacon, korv och rostat bröd. Hon hade inte ätit sedan frukosten dagen innan. Hennes tallrik kom med alldeles för mycket mat, men hon åt upp alltihop och tackade ja till extra rostbröd och kaffe eftersom det var gratis. Kyparna bemötte henne med välgörande likgiltighet.
Hon hade inte någon längtan efter att stöta ihop med Dawn och Tom efter frukosten heller utan gav sig ut på upptäcktsfärd. Efter det luftkonditionerade caféet drabbade världen där ute henne som ett klubbslag. Klockan var inte ens tio
13
och redan var temperaturen på väg upp över trettio grader.
Hon gick och gick. Och tittade och tittade. Och gick. Och tittade. Slank in på ett pizzaställe.
”Snälla”, sa hon. ”Skulle jag kunna få lite vatten …”
Pizzamannen fyllde en enorm vaxad pappersmugg med vatten och is. Han vinkade avvärjande när hon sträckte sig efter sin plånbok. ”Jag tänker inte ta betalt för lite is.”
Hennes värmesvullna händer doppades i muggen.
I flera timmar satt Beth på Washington Square och såg människor komma och gå. Runt omkring henne strömmade New York-bor i solglasögon, stilettklackar, sandaler och rullskridskor, fram och tillbaka och tillbaka igen, opåverkade av väder och allting annat.
Till slut reste hon sig och återtog sin vandring längs gatorna. Hon stannade utanför en butik som utlovade luftkonditionering och exotiska presenter och visade upp haschpipor, långa flätade silverhalsband, t-tröjor med tryckta marijuanablad och böcker med indisk poesi i skyltfönstret. Där inne stank det av patchouli. Hon tog god tid på sig när hon sökte igenom glasmontrarna, som vore hon på jakt efter något speciellt, men expediten struntade i henne. Insvept i den svala luften blev Beth blankögd av ren njutning. Kunde hon få stanna här hela dagen?
Hennes fuktiga kläder började kännas iskalla.
”Behöver du hjälp?” Expedittjejen tittade äntligen upp. Hon var ung och hippieaktig.
14
Beth pekade på en stor svartvit affisch med Debbie Harry som sneglade in i kameran. ”Hur mycket kostar den där?”
”Det är den sista och den är trasig. Du kan få den för en dollar.” Utan att invänta ett jakande svar drog tjejen ner den från väggen och rullade ihop den.
”Vill du ha häftstiften?”
Beth nickade och bytte det hela mot en fuktig dollarsedel som hon haft i fickan. Indiska getbjällror pinglade i dörren när hon gick ut.
I några få sekunder kändes hettan där ute som en välsignelse.
Kartonger med fläktar bildade en pyramid utanför en järnaffär. Skaffa en medan de är heta stod det på en handskriven skylt. Hon köpte en, plus en billig skrivbordslampa.
Tillbaka i sitt eget kvarter hörde hon att festen från kvällen innan fortfarande pågick för fullt. Ingenting kändes skrämmande här nere, bara förvirrande och hektiskt. Män i snäva minimala sidenshorts eller jeans och linnen sökte sig till barer där folk redan samlats för att dricka, prata, hålla varandras händer och kyssas. Par, läderklädda från topp till tå, släntrade förbi utan att bry sig om hettan. Hemma hade hon aldrig lagt märke till homosexuella män – det var väl här de bodde allihop.
Beth sköt upp ytterdörren med axeln och tryckte på ljusknappen. Glödlampan exploderade i en blixt och hon traskade upp till 5E i mörker.
Ingen var hemma, vilket kändes skönt. Efter att ha lagt
15
ifrån sig sina skatter på sängen ställde hon fram sin nya lampa. Den var bättre än monstret i taket men ingenting kunde göra något åt den deprimerande atmosfären i lägenheten. Det enda som hjälpte upp bilden var en smal bokhylla som ställts mot vardagsrumsväggen och innehöll bestsellers från gångna år, några klassiker och ett halvt dussin äldre böcker med färggranna omslag. Någon av de tidigare hyresgästerna hade varit en bokläsare. Hon satte i kontakten till fläkten, ställde in den på högsta hastighet och klev sedan upp på sängen för att få fast affischen. Häftstiften gled lätt in i den klena väggen.
Beth ställde sig på några stegs avstånd. Debbie Harry såg stark ut. Jag ska omge mig med starka kvinnor, tänkte hon. Och bli lik dom.
Hon klädde av sig allt utom t-shirten och slumrade till av det höga bruset från fläkten, för att tidigt på kvällen vakna omtöcknad i svettfuktiga lakan, hungrig men ovillig att tackla de ändlösa trapporna. I ögonvrån skymtade hon en flyktrörelse.
Båda fönstren vette mot gatan så det fanns inget hopp om korsdrag. Beth blötte sin t-shirt i kallt vatten och tog på sig den i sängen. När hon vaknade vid midnatt var den snustorr, så hon blötte den en gång till och somnade igen, fuktklibbig, varm och kall på samma gång.
Djupt inifrån en värmetöcknig dröm hörde hon Dawn och Tom komma in.
Lördagskväll på Christopher Street lät som ett folkuppror.
16
4
Inför antagningsintervjun sex månader tidigare hade Beth berättat historien om hur hennes bästa vän blivit nekad en plats i sin lokala high school trots att hon bodde praktiskt taget granne med den. Oskyldiga frågor blev allvarliga när Beth uppdagade utestängningar som inte stämde med den lokala zonindelningen. Varför togs några elever in och andra inte, trots att de bodde lika nära?
Hon gick på stadsfullmäktigemöten och ställde frågor till skolstyrelsen om kvoter och elevplatser. Ingen kom på tanken att ljuga för en sjuttonåring. Det hon kom fram till avslöjade antagningsrutiner som grundade sig på religion och rastillhörighet, och när skoltidningen valde att inte publicera hennes story gick Beth vidare till lokaltidningarna. Riksmedia fångade upp saken och inom några dagar skapade den rubriker i New York, Washington DC och Chicago.
”HIGH SCHOOL-ELEV GRÄVER FRAM LOKALT
ANTAGNINGSFUSK ” och ”CHOCKERANDE MÖRKLÄGGNING AV SKOLKVOTERING ”. Rubrikerna gjorde henne tillfälligt berömd och bäddade för praktikantplatsen, trots stenhård konkurrens.
Beskedet kom först per brev, sedan per telefon.
17
”Hallå, Beth?”
”Ja?”
”Det här är Jeanne Pearce i New York. Jag ville bara gratulera dig personligen. Vi blev väldigt imponerade av din ansökan.”
”Tack.” Hon fylldes av en våg av triumf.
”Sommarterminen sträcker sig från den tjugonde juni till Labor Day. Blir det svårt för dig att hitta nånstans att bo i New York?”
”Nejdå, det är okej. En väns syster har en andrahandslägenhet.”
”Utmärkt. Då säger vi måndagen den tjugonde klockan nio. Ditt första test blir att hitta hit till oss.” Hon småskrattade. ”Om du inte har några frågor så ses vi då.”
På söndagen gick Beth tillbaka till The Acropolis, där kyparen bekräftade hennes bord för en och slängde fram menyn. Men sedan vände han sig om och sa: ”Specialfrukost lätt? Kaffe och extra rostbröd?”
Det var som att få en nyckel till staden.
Efteråt prövade hon gångvägen till jobbet. Fyrtio kvarter, fyrtio minuter, rakt uppför Seventh Avenue i den tryckande hettan, förbi blomsterstånden och igenom konfektions-
distriktet, förbi grupper med män som hängde utanför spanska bodegor och kubanska kinarestauranger och rökte, läste tidningar, grälade. Det enda omedelbara hotet var
18
värmeslag. Trots allt hon hade hört om New York verkade ingenting av detta särskilt hotfullt.
Vid Times Square gick hon sakta förbi den bronsfärgade svängdörren, vände sedan om och gick samma väg tillbaka längs Seventh Avenue, ännu inte trygg nog att pröva en annan väg.
Halvvägs till The Village passerade hon en butik som hade neonfärgade t-tröjor i skyltfönstret och där innanför en enorm industrifläkt, stor som en flygplansmotor. Beth gick in och ställde sig i den kraftfulla blåsten, som en fiskmås i uppvind. Det var inte väder för att prova kläder. Expediten, långsam och sävlig, närmade sig med famnen full av klädhängare.
”Prova den här”, sa hon och höll fram en löst sittande overall i bomull. Den var tobaksbrun, ärmlös och hade en djup V-ringning. ”Behåll t-shirten på.”
Beth höll ut armarna från sidorna och klev i overallen. Expediten valde ut ett brett läderskärp, spände fast det runt hennes midja och såg uttryckslöst på henne.
Overallen såg fantastisk ut, men personen i spegeln var fel. Fel hår, fel skor, fel hållning. Uttrycket i hennes ansikte var fel. Hennes föräldrar, hemstad, skola, vänner, framtidsdrömmar. Allt var fel.
”Ser du?” sa expediten.
Hon såg.
Beth köpte overallen och skärpet, plus en svart- och vitrandig kjol som hennes mamma skulle avsky, samt en åtsittande
19
neonrosa t-shirt. Upprymdhet konkurrerade med förtvivlan. Hur skulle hennes tillvaro någonsin kunna leva upp till hennes nya kläder? Tre små moderiktiga smulor var snarare en förbannelse än en välsignelse och skulle stå i förödande kontrast mot hennes redan existerande garderob. Fast hon skulle ju i alla fall ha någonting att ta på sig första dan på jobbet.
Hon lämnade butiken. Fötterna gjorde ont. Gympaskorna luktade illa. Hon hade gjort av med det mesta av sina pengar.
Försäljare ropade efter henne: ”Väskor från Louis Vuitton! Cartierklockor! Ray-Bans av toppkvalitet! Skaffa dig skor från
Gucci, jeans från Versace, solhatt från Lacoste! Mekaniska leksaker, böcker, skärp, smycken!” Överallt såg hon enorma bergsprängare som vrålade dansmusik från folks axlar.
Ingen hade någonsin varit mer tacksam för New Yorks speciella gåva till nykomlingar: anonymitet.
Hon böjde sig fram för att titta närmare på Rolexklockorna, tjugo dollar styck, två för trettio. Jättelika, skrikiga, skrytiga ting. I hennes ögon såg de äkta ut. Hur skulle man kunna se skillnaden?
Luften i New York var tjock av slagfärdiga repliker. Kvinnor grälade om priset med gatuförsäljare, tiggare muttrade om man slängde åt dem en 25-centare, rullskridskoåkare for retsamt baklänges genom trottoarernas folkmassor. En urinstinkande
kille höll upp en skylt där det stod Samlar in 10 miljoner dollar till vinforskning. Beths huvud kokade av oväsendet.
Allt eftersom dagen gick blev hennes hud grå av damm. Det
20
verkade inte finnas tillräckligt med luft i luften. Det kanske är klokt att äta middag nu, tänkte hon, trots att klockan bara var halv fem. Hon ville absolut inte riskera att behöva öppna dörren till kylskåpet i lägenheten. Det kunde finnas vad som helst där inne. En kackerlackskoloni. Ett avhugget huvud. Hon köpte en glasstrut och slickade i sig dropparna lika fort som de rann, och plötsligt kände hon hur trött hon var. Tillbaka på Christopher Street sköt hon upp dörren till trapphuset och började den långa mödosamma klättringen till femte våningen.
Dawn var hemma och satt och åt Goldfish-kex med ostsmak direkt ur påsen och drack öl. ”Vad har du där? Har du varit ute och shoppat?”
”Några saker till jobbet imorgon. Herregud så varmt det är härinne. Jag köpte en fläkt igår – ni borde skaffa en också. Det är en järnaffär i nästa kvarter som säljer dom.”
”Det ska visst vara så här hela sommaren. Jävla hemskt är vad det är. Aldrig i livet att jag går upp och ner för dom där jävla trapporna igen. Tom får göra det.”
Beth undrade om Dawn planerade att tillbringa hela sommaren inne i lägenheten. Hon undrade om hon någonsin skulle få träffa Tom. Kanske var han bara en röst.
Hon drog sig in på sitt rum, satte fläkten på högsta hastigheten och stängde dörren om sig. Blåsten svepte runt i rummets hörn i ryckiga cirklar, likt en instängd duva.
21
