Översatt av Carina Jansson
Mer av Leigh Bardugo:
I ljusets makt Stormens öga Ur askan Högt spel Laglöst rike Skuggan av en kung
Gilla Böcker Rule of Wolves. Text copyright © Leigh Bardugo, 2021 Cover art copyright © Leigh Bardugo, 2021 All rights reserved Translation copyright © 2023 by Lilla Piratförlaget Originaltitel: Rule of Wolves Översättning av Carina Jansson Omslagsillustration: Hedi Xandt Omslagsdesign: Nathalie C. Sousa Svensk omslagsbearbetning: Oskar Degard Karta: Sveta Dorosheva Grishaverse logo and Grishaverse monogram used on cover and spine with permission. ™ and © 2017 Leigh Bardugo. All rights reserved. Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2023 isbn: 978-91-7813-375-8 Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Till EDA, som hjälpte mig att finna min plats bland vargarna
Grisha N andra arméns soldater
de mindre vetenskapernas mästare K orporalki
(de levande och dödas orden) hjärtskärare helare
ete Realki (kallarnas orden) stormare infernister flodmakare
M aterialki
(fabrikatorernas orden) duraster alkemister
demonkungen
1
drottning makhi Makhi Kir-Taban, född av Himlen, var en drottning från en lång följd av drottningar. Och de var alla dårar, tänkte hon och kände pulsen slå fortare medan hon läste inbjudan i sin hand. Om de inte hade varit dårar, skulle jag inte befinna mig i den här situationen just nu. Ingen irritation anades i hennes ansikte. Inget blod rusade till för att färga hennes släta kinder. Hon var en drottning och uppförde sig som en sådan – rak rygg, högburet huvud, samlat ansiktsuttryck. Hennes fingrar darrade inte, trots att varenda muskel i hennes kropp längtade efter att smula sönder det elegant skrivna brevet. Kung Nikolai Lantsov, storhertig av Udova och enväldig härskare över den mäktiga nationen Ravka, och prinsessan Ehri Kir-Taban, dotter av Himlen och ljuvast i den Tabanska ätten, har den stora äran att inbjuda drottning Makhi Kir-Taban till en högtidlig vigsel i Os Altas kungliga kapell. Bröllopet skulle gå av stapeln om en månad. Det var tillräckligt mycket tid kvar för att Makhis tjänare skulle hinna packa lämpliga klänningar och smycken, samla hennes kungliga följe och förbereda Tavgharad, elitstyrkan som hade vaktat hennes släkt sedan den första Tabanska drottningen intagit tronen. Tillräckligt mycket tid för att resa till Os Alta antingen landvägen eller med det nya, lyxiga luftskeppet som hennes ingenjörer hade konstruerat. 13
Tillräckligt mycket tid för att en slug drottning skulle hinna starta ett krig. Men just nu behövde Makhi uppträda inför ministrarna som satt samlade framför henne i rådskammaren. Hennes mor hade gått bort för bara en månad sedan. Kronan kunde ha återgått till Makhis mormor, men Leyti Kir-Taban var nästan åttio och hade fått nog av mödorna med att styra en nation. Det enda hon ville var att beskära sina rosor och tillbringa tid på landsbygden med en rad rasande attraktiva älskare, så hon hade gett Makhi sin välsignelse och dragit sig tillbaka. Makhi hade krönts till drottning bara några dagar efter sin mors död. Hon var nytillträdd på tronen, men hon hade för avsikt att sitta på den länge. Hon skulle inleda en era av välgång och stormakt för sitt folk – och då behövde hon stöd från de kungliga ministrar som just nu satt och tittade upp på henne med förväntansfulla blickar. ”Jag har inte fått något personligt meddelande från Ehri”, sa hon och lutade sig tillbaka på tronen. Hon lade inbjudan i knäet och tillät sin panna att veckas. ”Det bekymrar mig.” ”Vi borde glädja oss”, sa minister Nagh. Han bar byråkratklassens mörkgröna rock med mässingsknappar och shuernas två korsade nycklar fästa vid slagen – det gjorde samtliga ministrar. De såg ut som en skog av stränga träd. ”Är det här inte det resultat vi hoppades på? Ett bröllop som garanterar en allians mellan våra nationer?” Det resultat du hoppades på. Du ser helst att vi gömmer oss bakom bergen för evigt. ”Jo”, svarade hon med ett leende. ”Det var därför vi tog risken att skicka vår älskade prinsessa till ett så ociviliserat land. Men hon borde ha skrivit ett personligt brev till oss, för egen hand, gett oss ett tecken på att allt är i sin ordning.” Minister Zihun harklade sig. ”Ers mest himmelska Höghet, det 14
kanske kan vara så att Ehri inte precis är lycklig, utan bara har accepterat det här. Hon har aldrig eftersträvat ett liv i offentligheten, än mindre ett liv långt borta från det enda hem hon någonsin har haft.” ”Vi är Tabaner. Vi eftersträvar det vårt land behöver.” Ministern sänkte aktningsfullt huvudet. ”Givetvis, Ers Majestät. Ska vi författa ert svar?” ”Det gör jag själv”, svarade drottningen. ”Som ett tecken på respekt. Det är bäst att det här nya partnerskapet får en så bra början som möjligt.” ”Utmärkt, Ers Majestät”, sa Nagh, som om Makhi hade utfört en ovanligt elegant hovnigning. Av någon anledning gjorde ministerns uppskattning Makhi ännu mer irriterad än hans invändningar. Hon reste sig, och ministrarna tog genast ett steg tillbaka. När hon steg ner från tronen slöt Tavgharad-vakterna omedelbart upp bakom henne, och de gick genom den långa korridoren som ledde till drottningens gemak. Klänningens sidensläp suckade mot marmorgolvet, lika ängslig som någon av hennes rådgivare. Makhi visste exakt hur många steg det var från rådskammaren till ostördheten i hennes egna rum. Hon hade vandrat den vägen många gånger med sin mormor, och sedan med sin mor. Nu räknade hon ner – femtiosex, femtiofem – medan hon försökte göra sig av med frustrationen och tänka klart. Hon uppfattade minister Yerweis närvaro bakom sig, trots att ljudet av hans toffelklädda fötter maskerades av det rytmiska stampet från Tavgharads stövlar. Det kändes som att vara förföljd av ett spöke. Om hon sa åt sina vakter att skära halsen av honom, skulle de göra det utan att tveka. Och när hon sedan ställdes inför rätta för mord, vilket även en drottning kunde göra i Shu Han, skulle de vittna mot henne. 15
När de kom fram till drottningens gemak passerade Makhi genom ett förgyllt valv och trädde in i ett litet mottagningsrum inrett i blekgrön marmor. Hon viftade iväg de väntande tjänarna och vände sig mot Tavgharad. ”Stör oss inte”, befallde hon. Yerwei följde med henne genom sällskapsrummet och musikrummet, tills de kom till den praktfulla salongen där Makhi en gång hade suttit med sin mor och lyssnat till historier om de första Tabanska drottningarna – krigare som med sitt följe av tama falkar hade kommit ner från Sikurzois högsta berg för att härska över shuerna. Taban yenok-yun, kallades de. Stormen som stannade. Det var dessa drottningar som hade byggt palatset, som fortfarande var ett underverk av ingenjörskonst och skönhet. Det tillhörde den Tabanska dynastin. Det tillhörde folket. Och under den här korta stunden – bara några försiktiga steg i den Tabanska ättens marsch – tillhörde det Makhi. Hon kände humöret lyfta när de trädde in i Guldvingesalen. Det var ett rum med gyllene ljus och flödande vatten, med en lång rad smala valvöppningar som vette ut mot de välklippta buskarna och de porlande fontänerna i den kungliga trädgården. Längre bort anades Ahmrat Jens plommonodlingar, där träden stod som soldater i prydliga rader. Det var vinter i Ravka men här i Shu Han, detta välsignade land, spred solen fortfarande sin värme. Makhi gick ut på terrassen. Det var en av få platser där hon kände sig trygg med att tala öppet, utan att bli sedd eller hörd av nyfikna tjänare eller snokande spioner. På ett grönt glasbord stod ett fat med mogna fikon och kannor med vin och vatten. I trädgården nedanför såg hon sin systerdotter Akeni leka med en av trädgårdsmästarens pojkar. Om Makhi inte fick döttrar med någon av sina älskare hade hon bestämt sig för att låta Akeni ärva kronan en dag. Hon var inte äldst av de Tabanska flickorna, men redan vid åtta års ålder var hon uppenbart den mest intelligenta. En överraskning, eftersom hennes mor var dum som en gås. 16
”Moster Makhi!” hojtade Akeni nerifrån. ”Vi har hittat ett fågelbo!” Trädgårdsmästarens pojke sa ingenting och tittade inte rakt på drottningen, utan stod tyst vid sin lekkamrats sida och stirrade på sina slitna sandaler. ”Ni får inte röra äggen”, ropade Makhi tillbaka. ”Se men inte röra.” ”Jag lovar. Vill du ha blommor?” ”Plocka ett gult plommon till mig.” ”Men de är ju sura!” ”Plocka ett till mig, så ska jag berätta en saga.” Makhi följde barnen med blicken när de sprang mot den södra muren. Frukten växte högt, och de skulle behöva tålamod och sinnrikhet för att nå den. ”Hon är en bra flicka”, sa Yerwei från valvöppningen bakom henne. ”Kanske för beskedlig för att bli en bra drottning.” Makhi ignorerade honom. ”Prinsessan Ehri lever”, sa han. Hon ryckte åt sig en kanna och slängde den mot stenplattorna nedanför. Hon slet ner gardinerna från fönstren och strimlade dem med naglarna. Hon begravde ansiktet i sidenkuddarna och skrek. Hon gjorde inget av det. I stället lade hon inbjudningskortet på bordet och tog av sig den tunga kronan. Den var gjord av massiv platina och prydd med mängder av smaragder, och den fick alltid hennes nacke att värka. Hon lade den bredvid fikonen och fyllde ett glas med vin. Egentligen borde hennes tjänare sköta sådana sysslor, men hon ville inte ha dem här just nu. Yerwei hasade ut på terrassen och tog själv ett glas vin utan att be om lov. ”Det är inte meningen att din syster ska vara vid liv.” 17
Prinsessan Ehri Kir-Taban, mest älskad av folket, högst värderad – av orsaker Makhi aldrig hade lyckats begripa. Hon var inte vis eller vacker eller intressant. Det enda hon kunde var att flina som ett fån och spela khatuur. Ändå var hon dyrkad. Ehri borde vara död. Vad hade gått snett? Makhi hade smitt sina planer med omsorg. Vid det här laget borde både kung Nikolai och Ehri vara döda – och Fjerda borde ha fått skulden för lönnmorden. Under förevändning av att utkräva hämnd för sin älskade systers död skulle Makhi marschera in i ett land utan kung, utan roder, lägga beslag på dess grishor för khergud-programmet och använda Ravka som bas under ett krig mot fjerdingarna. Hon hade valt sin agent väl: Mayu Kir-Kaat var en av prinsessan Ehris egna Tavgharad-vakter. Hon var ung, en begåvad kämpe och fäktare, och framför allt var hon sårbar. Hennes tvillingbror hade försvunnit från sitt truppförband och familjen hade fått veta att den unge mannen blivit dödad i strid. Men Mayu hade gissat sig till sanningen. Han hade handplockats till att bli khergud och inordnats i programmet Järnhjärta, som skulle göra honom starkare och farligare och inte helt och hållet mänsklig. Mayu hade vädjat om att han skulle friges innan metamorfosen ägde rum och återföras till vanlig militärtjänst. Drottning Makhi visste att processen för att bli khergud – att få skelettet täckt av grishastål eller mekaniska vingar fästa vid ryggen – var smärtsam. Men det pratades om att processen också medförde någonting annat, att soldaterna i programmet förändrades på fruktansvärda sätt, att khergud förlorade en betydande del av sig själva under metamorfosen, som om smärtan brände bort något av det som gjorde dem mänskliga. Och Mayu Kir-Kaat ville naturligtvis inte att det skulle hända hennes bror. De var tvillingar, kebben. Ett starkare band fanns inte. Mayu skulle offra sitt eget liv och en kungs liv för att rädda honom. 18
Drottning Makhi ställde ifrån sig vinet och fyllde i stället ett glas med vatten. Nu behövde hon kunna tänka klart. Hennes barnflicka hade sagt att hon egentligen var en tvilling, att hennes bror hade varit död vid födseln. ”Du stal hans styrka”, hade hon viskat, och redan då hade Makhi vetat att hon skulle bli drottning. Vad hade hänt om hennes bror hade levt? Vem skulle Makhi då ha blivit? Det hade ingen betydelse nu. Ravkas kung var fortfarande i allra högsta grad vid liv. Det var även Makhis syster. Det här var illa. Men drottning Makhi kunde inte vara säker på hur illa. Kände Nikolai Lantsov till komplotten? Hade Mayu tappat modet och berättat sanningen för prinsessan Ehri? Nej. Det var otänkbart. Makhi vägrade tro det. Bandet mellan kebben var för starkt för det. ”Den här inbjudan känns som en fälla”, sa hon. ”Det är de flesta äktenskap.” ”Bespara mig dina skämt, Yerwei. Om kung Nikolai vet om …” ”Vad skulle han kunna bevisa?” ”Ehri kan ha mycket att säga. Beroende på vad hon vet.” ”Din syster är mildsint och godtrogen. Hon skulle aldrig tro att du kan vara så svekfull, och hon skulle definitivt aldrig sätta sig upp mot dig.” Makhi gjorde en gest mot inbjudningskortet. ”Men vad är då det här?” ”Hon kanske blev kär. Jag har hört att kungen är ganska charmerande.” ”Var inte löjlig.” Prinsessan Ehri hade tagit Mayus plats i Tavgharad. Mayu hade uppträtt som prinsessan Ehri. Mayus uppdrag var att komma nära kung Nikolai, mörda honom och sedan ta sitt eget liv. Såvitt prinsessan Ehri visste var det allt. Men under den efterföljande invasionen 19
skulle liv oundvikligen gå förlorade, och Tavgharad hade fått order om att se till att Ehri blev ett av offren. De hade placerats i Ehris hushåll, men de lydde enbart drottningens order. Makhis ministrar skulle aldrig få kännedom om planen hon hade satt i verket. Så vad hade gått snett? ”Du måste närvara vid bröllopet”, konstaterade Yerwei. ”Det är vad alla dina ministrar förväntar sig. Det här innebär förverkligandet av deras fredsplaner, så de utgår från att du är överlycklig.” ”Verkade jag inte lycklig nog, tycker du?” ”Du var den perfekta drottning du alltid är. Ingen annan än jag såg tecknen.” ”Män som ser för mycket har en benägenhet att förlora sina ögon.” ”Och drottningar som lyssnar för lite har en benägenhet att förlora sin tron.” Makhi spände blicken i honom. ”Vad ska det betyda?” Yerwei kände till sanningen – inte bara om hennes planer på att mörda Ravkas kung och sin egen syster. Han hade varit hennes mors och mormors personliga läkare. Han hade suttit som vittne vid dödsbädden när Makhis mor drottning Keyen Kir-Taban, född av himlen, hade valt Ehri som sin tronarvinge i stället för Makhi. Tabanska drottningar hade rätten att utse sina efterträdare, men de valde i princip alltid sin äldsta dotter. Så hade det varit i hundratals år. Makhi skulle bli drottning. Hon var född till det, uppfostrad till det. Hon var lika stark som vakterna i Tavgharad, en skicklig ryttare, en lysande strateg, slug som en spindel. Ändå hade hennes mor valt Ehri. Mjuka, rara, älskvärda Ehri, som folket dyrkade. ”Lova mig”, hade hennes mor sagt. ”Lova att du rättar dig efter min önskan. Svär vid de sex soldaterna.” ”Jag lovar”, hade Makhi viskat. Yerwei hade hört allting. Han var den av hennes mors rådgivare 20
som tjänat henne längst, och han var så gammal att Makhi inte hade en aning om hur många år han vandrat på jorden. Han verkade ha slutat åldras. Hon hade tittat på honom, på hans vattniga ögon och rynkiga ansikte, och undrat om han hade berättat för hennes mor om det arbete de utfört tillsammans, de hemliga experimenten, khergud-programmet. Allt det där skulle upphöra med Ehri på tronen. ”Men Ehri vill inte bli drottning …”, hade Makhi försökt hävda. ”Bara för att hon alltid har trott att du skulle bli det.” Makhi hade tagit moderns hand i sin. ”Men det borde bli jag. Jag har studerat. Jag har tränat.” ”Ändå har du inte lyckats lära dig om godhet. Ingen har någonsin lärt dig om barmhärtighet. Du har ett krigslystet hjärta och jag vet inte varför.” ”Det är falkens hjärta”, hade Makhi sagt med stolthet. ”Shu Hans hjärta.” ”Det är falkens vilja. Och det är en annan sak. Lova mig att du gör som jag säger. Du är en Taban. Vi eftersträvar det vårt land behöver, och vårt land behöver Ehri.” Makhi hade inte gråtit eller protesterat, hon hade bara lovat. Sedan hade modern dragit sitt sista andetag. Makhi hade bett en bön till de sex soldaterna och tänt ljus för de fallna Tabanska drottningarna. Hon hade rättat till håret och slätat ut skruden. Snart skulle hon behöva bära blått, sorgens färg. Och hon hade så mycket att sörja – förlusten av sin mor, förlusten av tronen. ”Berättar du det för Ehri, eller ska jag göra det?” hade hon frågat Yerwei. ”Berättar vad?” ”Min mor …” ”Jag hörde ingenting. Jag är glad att hon somnade in fridfullt.” Det var så deras pakt hade slutits, över hennes mors kallnande 21
lik. Och det var så en ny drottning hade utsetts. Nu lutade sig Makhi mot balkongräcket och andades in dofterna från trädgården – jasmin och söta apelsiner. Hon lyssnade till skratten från sin systerdotter och trädgårdsmästarens pojke. När hon stulit sin systers krona hade hon inte insett hur lite det skulle lösa, att hon för evigt skulle behöva tävla mot den fromma, aningslösa Ehri. Det fanns bara en sak som kunde avsluta det lidandet. ”Jag ska bevittna min systers vigsel. Men först måste jag skicka ett meddelande.” Yerwei ställde sig närmare henne. ”Vad tänker du göra? Du vet att dina ministrar kommer att läsa meddelandet, även om det är förseglat.” ”Jag är inte dum.” ”Man kan vara dumdristig utan att vara dum. Om …” Yerwei avbröt sig tvärt. ”Vad är det?” frågade Makhi och följde hans blick. En skugga rörde sig över plommonodlingen på andra sidan palatsmuren. Makhi tittade upp och väntade sig att få se ett luftskepp, men ingenting syntes på himlen. Skuggan växte och växte, bredde ut sig som en fläck och kom närmare i hög fart. Träden den snuddade vid välte, grenarna svartnade och försvann, och allt som lämnades kvar var askgrå jord och en slinga av rök. ”Vad är det här?” flämtade Yerwei. ”Akeni!” skrek drottningen. ”Akeni, kom ner från trädet! Kom ner med en gång!” ”Jag plockar plommon!” ropade flickan och skrattade. ”Med en gång, sa jag!” Akeni såg inte den svarta tidvattenvågen av död som ljudlöst närmade sig på andra sidan muren. ”Vakter!” skrek drottningen. ”Hjälp henne!” Men det var för sent. Skuggan gled över palatsmuren, färgade de 22
gyllene stenarna svarta och sänkte sig över plommonträdet. Det var som om en svart slöja föll över Akeni och trädgårdsmästarens pojke och tystade deras skratt. ”Nej!” skrek Makhi. ”Min drottning”, sa Yerwei uppjagat. ”Du måste härifrån.” Men döden hade hejdat sig precis vid kanten till fontänen, lika tydligt som en tidvattenlinje i sand. Allt den hade rört vid låg grått och förtärt, medan allt runt omkring var frodigt och grönt och fullt av liv. ”Akeni”, viskade drottningen med en snyftning. Endast vinden svarade, blåste in från plommonodlingen och skingrade de sista, svaga strimmorna av skugga. Allt som fanns kvar var den ljuva doften av blommor som lyckligt ovetande vände sig mot solen.
23