Fler böcker av Patrik Bergström och Filippo Vanzo
Legenden om Örnfolket
Maximus ring 2015
Vulkanen vaknar 2016
Den siste draken 2017
trollkarlens torn
Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm
© text Patrik Bergström 2022
© illustrationer Filippo Vanzo 2022
Tryck Livonia Print, Lettland, 2022
ISBN 978-91-7813-361-1
www.patrikbergström.se
www.lillapiratforlaget.se
illustrerad av filippo vanzo
Vulkanen Neros utbrott har tvingat både Örnfolket och människorna att överge sina hem på
ön Argonia.
Södra delen av ön har redan sjunkit ner i havet, och nu är slutet nära också för den norra delen. Ingenting kan stoppa vulkanen, och människornas drottning Regina har bett Remus och Ardele att komma till ön innan det är för sent.
Hon hoppas att Remus magiska ring ska hjälpa
henne att rädda de gamla böckerna i Ensamma
tornet, där trollkarlen Maximus en gång bodde.
Men det är fler som vill komma över troll
karlens bibliotek …
Remus och Ardele såg rökpelaren och kände svavelstanken långt innan vulkanen dök upp över horisonten. Remus stålsatte sig för vad han skulle få se, men han var ändå lättad över att vara framme. Det hade varit en lång flygning över havet för hans trogna örn
Aquila, och han kände hur trött hon var.
Trots att han var beredd kunde han knappt tro sina
ögon när de närmade sig det som varit Argonia. Hela ön söder om vulkanen var borta, uppslukad av havet!
Remus höll Aquila på ett rejält avstånd från vulkankratern. Till och med på den här höjden kände han hur hettan från den glödande lavan brände mot benen.
Norra delen av ön såg fortfarande ut precis som han
mindes den, med sjöar, skogar och öppna fält, men han förstod att det inte skulle dröja länge innan även den var borta.
Ardele satt bakom Remus och höll hårt om honom.
”Det ser inte klokt ut!” sa hon och Remus kände hur hon darrade i hela kroppen.
”Tur att alla hann fly härifrån”, sa han och kramade hennes hand.
”Det var väl inte tur”, fnös Ardele, och nu lät hon som vanligt igen. ”Det var ju för att du lyckades fördröja vulkanutbrottet.”
”Jo, det förstås”, sa Remus och höll upp handen med den släta guldringen som tillhört trollkarlen
Maximus. Han kunde knappt tro att den hade ägt magiska krafter. ”Men nu är magin slut, tack och lov!”
”Är du säker på det?” sa Ardele. ”Den kanske har en gnista kvar?”
Remus ryckte på axlarna. ”Drottning Regina tror
det”, sa han. ”Men för mig känns den som vilken ring som helst.”
Han såg sorgset ner mot det som fanns kvar av Argonia. ”Vi kommer verkligen i sista stund. Det dröjer inte länge innan hela ön är borta.” Han böjde sig fram och strök över örnens glänsande fjädrar. ”Aquila, orkar du flyga en bit till?”
( 11 )
Den stora örnen svarade med ett klagande skri, men vände sen näbben mot nordost och ökade farten. Remus bröst svällde av stolthet. Tänk att Aquila faktiskt var hans egen örn!
Snart flög de över gröna skogar och Remus började känna sig lite gladare. Om han bara lät bli att titta mot vulkanen kunde han nästan intala sig själv att allt var som förr.
Solen stod lågt på himlen och det hade börjat mörkna när en glänta dök upp i skogstäcket. Aquila cirklade ner och landade intill en stor ek. Hon fällde ihop vingarna och la sig bland de knotiga rötterna. Remus och Ardele hämtade några torra kvistar, och snart spred en liten lägereld ett varmt sken omkring sig. När de ätit bredde de ut sina filtar på marken.
”Om vi nu hittar några böcker om magi i tornet, vad ska Regina göra med dem?” Ardele låg på rygg
och såg upp mot stjärnhimlen genom lövverket.
Remus la fler kvistar på elden och lutade sig mot Aquilas sida. ”Hon vill nog bara att de inte hamnar i fel händer, och det är bra. Alla människor som kommer i kontakt med magin blir som galna.”
Han var tyst en stund och petade med en pinne i glöden. ”Apropå galna, visste du att Clydas fortfarande är kvar i Ensamma tornet?”
”Clydas?” sa Ardele. ”Var det inte han som sköt en pil genom Aquilas vinge?”
”Jo, just han”, sa Remus och kände hur han blev
arg bara han tänkte på det. ”Han är grym och korkad, och så försöker han låtsas vara en lärd man fast han inte kan någonting.”
”Varför har inte Regina kört iväg honom då?” sa Ardele. ”Hon är ju drottning, hon kan väl bestämma sånt?”
”Hon försökte, men han vägrade ge sig iväg. Och
med hela ön på väg ner under havsytan hann hon väl inte tvinga honom.”
Ardele klappade på spjutet som låg bredvid henne.
”Men den här gången är jag med”, sa hon. ”Om han försöker något ska han få med mig att göra!”
Remus skrattade. ”Det är tur att jag har dig”, sa han.
Remus vaknade i gryningen av ett lågt muller som långsamt växte i styrka, samtidigt som marken under honom började skaka. Ardele kom på fötter med spjutet i handen innan hon var riktigt vaken. ”Det är en jordbävning!” skrek Remus. För varje sekund som gick blev ljudet starkare, och snart böljade marken som vågor i en storm. Det knakade och dånade runt gläntan när stora träd knäcktes och föll omkull. Aquila flaxade oroligt med vingarna och ville försöka lyfta, men Remus fick tag i hennes tyglar. ”Ardele, hjälp mig!” skrek han. ”Vårt träd är starkt, vi är bättre skyddade här!” Han strök över Aquilas fjädrar för att lugna henne. ”Ingen fara, flickan, det går snart över!”
Men Remus hade fel. Jordbävningen bara fortsatte
att öka i styrka. När en bred spricka slog upp i marken bredvid deras ek insåg Remus att de måste fly. Han och Ardele klättrade upp på Aquilas rygg och spände fast sig i sadeln. ”Vi kan inte vänta längre!” skrek han och drog i tyglarna. ”Aquila, upp!”
Med nöd och näppe fick örnen tillräckligt med
luft under vingarna och kastade sig uppåt. Det var i sista sekunden. Under dem växte sprickan till en avgrund som slukade hela gläntan och eken de sovit under.
Remus blev helt förstummad när de kom upp en bit i luften och kunde se ut över omgivningarna. De stora skogarna de flugit över igår var borta och hela ön sjönk bit för bit under vågorna!
Aquila flög snabbt norrut, men mullret från jordbävningen följde dem länge. Remus darrade i hela kroppen. ”Vi måste varna Regina, hon måste lämna ön nu!”
Ardele var alldeles vit i ansiktet och nickade bara till svar. Hon var tuffare än de flesta, men mot naturens krafter hjälpte varken hennes mod eller hennes spjut.
Remus slappnade inte av förrän han några timmar
senare såg att Ensamma tornet stod kvar på sin klippa med det stilla havet nedanför. Förödelsen från vulkanen hade ännu inte nått hit, och allt var lugnt och fridfullt. Remus lät Aquila flyga ett varv runt tornet, men trädgårdarna var övergivna. ”Det verkar tomt”, sa han. ”Har alla gett sig iväg?”
”Där borta finns människor”, sa Ardele och pekade mot fiskebyn längre in i viken.
