trollkarlens torn Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm © text Patrik Bergström 2022 © illustrationer Filippo Vanzo 2022 Tryck Livonia Print, Lettland, 2022 ISBN www.lillapiratforlaget.sewww.patrikbergström.se978-91-7813-361-1 Fler böcker av Patrik Bergström och Filippo Vanzo Legenden om Örnfolket Maximus ring 2015 Vulkanen vaknar 2016 Den siste draken 2017
örnfolkets hemlighet patrik illustreradbergströmavfilippovanzo
Vulkanen Neros utbrott har tvingat både Örnfolket och människorna att överge sina hem på önSödraArgonia.delen av ön har redan sjunkit ner i havet, och nu är slutet nära också för den norra delen. Ingenting kan stoppa vulkanen, och människornas drottning Regina har bett Remus och Ardele att komma till ön innan det är för sent.
Hon hoppas att Remus magiska ring ska hjälpa henne att rädda de gamla böckerna i Ensamma tornet, där trollkarlen Maximus en gång bodde. Men det är fler som vill komma över trollkarlens bibliotek …
( 9 ) Kapitel Vulkanen1
Remus och Ardele såg rökpelaren och kände svavel stanken långt innan vulkanen dök upp över horisont en. Remus stålsatte sig för vad han skulle få se, men han var ändå lättad över att vara framme. Det hade varit en lång flygning över havet för hans trogna örn Aquila, och han kände hur trött hon var. Trots att han var beredd kunde han knappt tro sina ögon när de närmade sig det som varit Argonia. Hela ön söder om vulkanen var borta, uppslukad av havet!Remus höll Aquila på ett rejält avstånd från vulkankratern. Till och med på den här höjden kände han hur hettan från den glödande lavan brände mot benen.
och höll upp handen med den släta guldringen som tillhört trollkarlen Maximus. Han kunde knappt tro att den hade ägt magiska krafter. ”Men nu är magin slut, tack och lov!”
Remus och höll hårt om honom. ”Det ser inte klokt ut!” sa hon och Remus kände hur hon darrade i hela kroppen. ”Tur att alla hann fly härifrån”, sa han och kramade hennes hand. ”Det var väl inte tur”, fnös Ardele, och nu lät hon som vanligt igen. ”Det var ju för att du lyckades för dröja”Jo,vulkanutbrottet.”detförstås”,saRemus
Norra delen av ön såg fortfarande ut precis som han mindes den, med sjöar, skogar och öppna fält, men han förstod att det inte skulle dröja länge innan även den var Ardeleborta.sattbakom
”Är du säker på det?” sa Ardele. ”Den kanske har en gnista kvar?”
( 10 ) Örnfolkets hemlighet
Remus ryckte på axlarna. ”Drottning Regina tror det”, sa han. ”Men för mig känns den som vilken ring som helst.”
Han såg sorgset ner mot det som fanns kvar av Argonia. ”Vi kommer verkligen i sista stund. Det dröjer inte länge innan hela ön är borta.” Han böjde sig fram och strök över örnens glänsande fjädrar. ”Aquila, orkar du flyga en bit till?”
trollkarlens torn ( 11 )
( 12 ) Örnfolkets hemlighet
”Om vi nu hittar några böcker om magi i tornet, vad ska Regina göra med dem?” Ardele låg på rygg
Den stora örnen svarade med ett klagande skri, men vände sen näbben mot nordost och ökade fart en. Remus bröst svällde av stolthet. Tänk att Aquila faktiskt var hans egen örn! Snart flög de över gröna skogar och Remus börja de känna sig lite gladare. Om han bara lät bli att titta mot vulkanen kunde han nästan intala sig själv att allt var som förr.
Solen stod lågt på himlen och det hade börjat mörk na när en glänta dök upp i skogstäcket. Aquila cirklade ner och landade intill en stor ek. Hon fällde ihop ving arna och la sig bland de knotiga rötterna. Remus och Ardele hämtade några torra kvistar, och snart spred en liten lägereld ett varmt sken omkring sig. När de ätit bredde de ut sina filtar på marken.
trollkarlens torn och såg upp mot stjärnhimlen genom lövverket.
Han var tyst en stund och petade med en pinne i glöden. ”Apropå galna, visste du att Clydas fortfarande är kvar i Ensamma tornet?”
Remus la fler kvistar på elden och lutade sig mot Aquilas sida. ”Hon vill nog bara att de inte hamnar i fel händer, och det är bra. Alla människor som kom mer i kontakt med magin blir som galna.”
Ardele klappade på spjutet som låg bredvid henne. ”Men den här gången är jag med”, sa hon. ”Om han försöker något ska han få med mig att göra!” Remus skrattade. ”Det är tur att jag har dig”, sa han.
( 14 )
”Clydas?” sa Ardele. ”Var det inte han som sköt en pil genom Aquilas vinge?” ”Jo, just han”, sa Remus och kände hur han blev arg bara han tänkte på det. ”Han är grym och korkad, och så försöker han låtsas vara en lärd man fast han inte kan ”Varförnågonting.”harinteRegina kört iväg honom då?” sa Ardele. ”Hon är ju drottning, hon kan väl bestämma sånt?””Hon försökte, men han vägrade ge sig iväg. Och med hela ön på väg ner under havsytan hann hon väl inte tvinga honom.”
Örnfolkets hemlighet
( 15 ) Kapitel Jordbävningen2
Remus vaknade i gryningen av ett lågt muller som långsamt växte i styrka, samtidigt som marken under honom började skaka. Ardele kom på fötter med spjutet i handen innan hon var riktigt vaken. ”Det är en jordbävning!” skrek Remus. För varje sekund som gick blev ljudet starkare, och snart böljade marken som vågor i en storm. Det knak ade och dånade runt gläntan när stora träd knäcktes och föll omkull. Aquila flaxade oroligt med vingarna och ville försöka lyfta, men Remus fick tag i hennes tyglar. ”Ardele, hjälp mig!” skrek han. ”Vårt träd är starkt, vi är bättre skyddade här!” Han strök över Aquilas fjädrar för att lugna henne. ”Ingen fara, flick an, det går snart över!”
Örnfolkets hemlighet Men Remus hade fel. Jordbävningen bara fortsatte att öka i styrka. När en bred spricka slog upp i mark en bredvid deras ek insåg Remus att de måste fly. Han och Ardele klättrade upp på Aquilas rygg och spände fast sig i sadeln. ”Vi kan inte vänta längre!” skrek han och drog i tyglarna. ”Aquila, upp!” Med nöd och näppe fick örnen tillräckligt med
trollkarlens torn ( 17 ) luft under vingarna och kastade sig uppåt. Det var i sista sekunden. Under dem växte sprickan till en av grund som slukade hela gläntan och eken de sovit under.Remus blev helt förstummad när de kom upp en bit i luften och kunde se ut över omgivningarna. De stora skogarna de flugit över igår var borta och hela ön sjönk bit för bit under vågorna! Aquila flög snabbt norrut, men mullret från jordbävningen följde dem länge. Remus darrade i hela kropp en. ”Vi måste varna Regina, hon måste lämna ön nu!”
Ardele var alldeles vit i ansiktet och nickade bara till svar. Hon var tuffare än de flesta, men mot natur ens krafter hjälpte varken hennes mod eller hennes Remusspjut. slappnade inte av förrän han några timmar
trollkarlens torn senare såg att Ensamma tornet stod kvar på sin klippa med det stilla havet nedanför. Förödelsen från vulkan en hade ännu inte nått hit, och allt var lugnt och frid fullt. Remus lät Aquila flyga ett varv runt tornet, men trädgårdarna var övergivna. ”Det verkar tomt”, sa han. ”Har alla gett sig iväg?” ”Där borta finns människor”, sa Ardele och pekade mot fiskebyn längre in i viken.
( 20 )
I byns lilla hamn låg två fartyg vid kajen. Det ena var drottning Reginas flaggskepp, Havsmannen. Remus blev glad när han skymtade kapten Aromnos på däck, han tyckte om den bullrige sjömannen. Det andra skeppet var mycket mindre, och där var stort och mäktigt med sina rader av kanoner var det här smäckert och elegant. Sidorna var blankpolerade och täckta av förgyllda symboler.
Örnfolkets hemlighet
Ombord på Havsmannen sprang sjömännen fram och tillbaka med tunga säckar och tunnor. ”De vet redan att de måste ge sig iväg”, sa Remus. ”Men var är TrotsRegina?”sinbrådska hurrade och visslade sjömännen när den stora örnen närmade sig. De kände igen
Havsmannen
Längst fram i fören satt en galjonsfigur i form av en drake med utsträckta vingar. Ardele var imponerad. ”Det ser ut som om det tillhör en kejsare”, sa hon. ”Vem tar hit ett sånt skepp nu?”
trollkarlens torn ( 21 ) Aquila, och både Remus och Ardele var mycket
på relingen banade sig kapten Aromnos fram mellan sina män. ”Remus och Ardele”, sa han och log brett. ”Jag tyckte jag väl att jag kände igen Aquila!” Han sträckte fram handen och lät dem klättra över till hans arm. ”Hämta något att äta till våra gäster!” ropade han till en skeppspojke, som ge nast kilade iväg. En stund senare satt Remus och Ardele på relingen och åt frukt från ett stort fat som Aromnos höll fram. Remus, som levt på vatten och smörgåsar i flera dag ar, tyckte att det smakade himmelskt. ”Nå, vad för er till den här döende platsen?” sa Aromnos och slog sig ner på en pall bredvid dem. ”Regina bad oss komma. Men du vet inte hur rätt
populära bland människorna sen de fördröjde det förraNärvulkanutbrottet.Aquilalandade
Örnfolkets hemlighet du har, kapten”, sa Remus. ”Ni måste segla härifrån redan idag. Hela ön sjunker i havet!” Aromnos nickade. ”Jo, jag har nog förstått att det inte är långt kvar. Vi lastar den sista provianten just nu, sen väntar vi bara på drottningen.”
trollkarlens torn ( 23 ) ”Är inte Regina här?” sa Remus och blev genast orolig.Kapten Aromnos pekade mot det andra fartyget. ”Det där kom hit före oss. Byborna säger att en kvinna som kallar sig Beatrix kommit för att hämta böckerna i Ensamma tornet.” ”Det får hon väl inte göra”, sa Ardele. ”Tornet tillhör ju AromnosRegina!”spottade över relingen. ”Drottningen håller med dig. Hon tog med sig några soldater och red dit i Remusmorse.”slängde ifrån sig äppelbiten han höll i hand en och sprang mot Aquila. ”Det tar för lång tid, hon kommer inte hinna tillbaka!” Han klättrade upp i sa deln och grep efter tyglarna. ”Kapten, segla ut mot tornet! Vi måste hämta henne!”
( 24 ) Kapitel 3 Beatrix
Aquilas starka vingar förde dem snabbt ut över viken. Ardele skrek till och pekade in mot ön. Där det för någon timme sen växt gröna skogar glittrade nu det blå havet. ”Allt sjunker”, skrek hon. ”Det är inte långt kvar innan hela ön är borta!” ”Där är Regina!” skrek Remus. Han fylldes av lättnad när han äntligen fick se henne igen. De hade va rit vänner sen första gången de träffades, och det var hon som lärt honom att alla människor inte är onda. Regina satt till häst på gräsmattan framför tornets stora ekport. Bakom henne stod fem soldater i en skyddande halvcirkel. Alla hade dragna svärd och såg mycket bistra ut. På trappan till tornet stod en man och en kvinna,
Hon flämtade till. Remus förstod vad hon menade. Beatrix var klädd i en purpurfärgad långklänning och om halsen bar hon ett magnifikt guldhalsband med rubiner. Det såg ut som om flera av dem fattades, men de återstående brann med ett eldrött sken. ”Hon är en magiker!” sa Ardele. ”Men vad gör hon med”ViClydas?”fårtareda på det senare, först måste Regina härifrån! Aquila, dyk!” Remus drog i tyglarna och la Aquila i en störtdykning. Regina ryckte till när den stora fågeln kom emot henne, men sen log hon och höll ut armen så att Aquila kunde landa. Remus gled ur sadeln och sprang upp längs Reginas arm.
trollkarlens torn ( 25 ) och de såg inte heller glada ut. En av dem kände Remus mycket väl igen. ”Det är Clydas”, ropade han. ”Kvinnan måste vara Beatrix”, sa Ardele. ”Oj …”
