Läs också:
Spökjägare
Spökjägare – Vänner att dö för
Spökjägare – Aldrig i livet
© Martin Jern, 2022
Utgiven av Lilla Piratförlaget ab, Stockholm
Omslag: Mystical Garden Design
Tryckt hos Livonia Print, Lettland, 2022
isbn: 978-91-7813-355-0
www.lillapiratforlaget.se
”Hallå, du sover ju?”
Jag öppnade ögonen och såg mig förvirrat omkring.
”Gör jag väl inte”, muttrade jag. Men Elvir hade rätt. Jag hade slumrat till. Boken vi läst låg hopslagen i mitt knä.
Jag la boken på nattduksbordet, mumlade: ”Sen levde dom lyckliga i alla sina dagar.”
Elvir såg skeptiskt på mig. ”Hur vet du det? Du har ju inte läst klart?”
”Okej, okej.”
Jag tog boken igen och slog upp den på sista sidan. Där var en illustration av ett stort hus, och alldeles under den en kort text med såna där snirkliga gamla bokstäver:
Sen föll hon ner från taket och blev fast i drömvärlden i alla sina dagar.
”Vad sjutton är det här för bok?” mumlade jag och vände på boken.
Omslaget var svart, ingen titel, ingenting på baksidan heller.
”Ska du läsa, eller?” frågade Elvir.
Jag slog ihop boken och la tillbaka den på nattduksbordet.
”Det är dags för dig att sova.”
Jag reste mig ur sängen för att dra för gardinen.
En varm bris kom in genom fönstret. Det var en stilla sommarkväll. Himlen var stjärnklar.
I fönstret mitt emot fick jag syn på Joakim. Min råsnygga granne.
Kvällen innan hade vi dansat tryckare och han hade frågat om han fick pussa mig. Minnet fick det att hetta i kinderna.
Jag höjde handen och vinkade mot honom. Han såg helt likgiltigt på mig med armarna hängande längs sidorna.
Sen drog han för gardinen med ett ryck.
”Weird”, muttrade jag.
Faster Ingrid hade förstås varnat mig för Joakim. Att han var trubbel. Joakim hade sagt tvärtom, att det var nåt farligt med mig, att det var jag som var trubbel.
I den stunden hade det känts som att han verkligen kände mig, som att han kunde se rakt in i mig, som att vi faktiskt hade–
En duns ryckte mig ur tanken.
Jag snurrade runt. Det var bara boken som hade fallit i golvet. Men en konstig sak var att Elvir inte längre låg i sin säng.
”Elvir?”
Inget svar.
Han hade förstås gömt sig. Typiskt Elvir. När som helst skulle han hoppa fram och ge mig en hjärtattack.
”Det är inte roligt”, sa jag.
Att jag var spökjägare betydde inte att jag gillade att bli
skrämd. Tvärtom. Det var det värsta jag visste. Vilket också gjorde mig till den sämsta sortens spökjägare: en rädd spökjägare. Patetiskt.
”Kom fram”, fortsatte jag med viss irritation.
Det fanns bara två möjliga gömställen i rummet – under sängen eller i garderoben. I hopp om att förekomma Elvir hukade jag mig snabbt, drog undan sängkappan och ropade: ”BU!”
Men det var ingen under sängen.
Jag föreställde mig Elvirs belåtna fniss i garderoben. Hur sjutton han nu hade hunnit dit så snabbt.
Jag ryckte upp garderobsdörren.
Till min förvåning var det ingen garderob på insidan. Utan en skog. En död mörk skog full av gråa tallar och taggiga buskar.
Jag smällde igen dörren.
Jag visste precis vilken plats det var. Men när – och hur –hade Elvirs garderob förvandlats till en portal till Andra sidan?
”Holly …”, väste en röst inifrån garderoben.
”Elvir?” viskade jag.
Trots att jag var livrädd öppnade jag dörren igen. Fortfarande skog. Ingen Elvir.
”Hallå?” sa jag avvaktande.
Garderoben och skogen var separerade av en slemmig genomskinlig hinna. Jag förde försiktigt handen mot den. Den
var dallrig, typ som Jello-O, men jag såg tydligt rakt igenom den.
”Vem är–”
Då steg nån fram från bakom ett träd. Jag drog kvickt tillbaka handen och tog ett steg bakåt.
Sen såg jag vem det var.
Mitt hjärta började dunka.
”Pappa!” ropade jag.
Det hade gått två veckor sen han försvunnit från sjukhuset till Andra sidan. Hans ansikte var blekt och smutsigt, han såg ut att ha gått ner minst tio kilo. Han tog några trevande steg mot mig, stannade upp och såg sig nervöst omkring.
”Vad väntar du på?” ropade jag. ”Kom!”
Jag pressade mig genom hinnan tills huvudet stack ut på andra sidan. Luften var tunn och det luktade unket. Och så var det kallt, riktigt kallt.
Jag sträckte ut armen mot honom. ”Ta min hand.”
Min röst lät annorlunda därinne. Den var dov och grötig och liksom ekade i huvudet.
”Holly”, sa pappa och rörde sig närmare mig. Han kom så nära att våra fingrar möttes.
Jag kramade hans hand. Den var kall och slapp.
”Kom”, sa jag.
”Det går inte”, viskade pappa. Han tryckte försiktigt min hand. ”Lyssna på mig. Hon är på väg.”
”Vem?” frågade jag, trots att jag trodde att jag visste vem han menade. Men det var som att tankarna frusit till is.
”Hon kommer döda alla du håller kär”, fortsatte han med darrande röst. Han tog ett steg tillbaka, hans hand gled ur min.
”Vad ska jag göra?” ropade jag och sträckte mig efter honom.
”Det är bråttom”, sa pappa.
Sen vände han om och sprang.
Jag satte mig upp. Hjärtat skenade, jag flämtade som en galopperande häst.
Pappa, kom tillbaka!
Men han var inte där längre.
Jag satt i min säng. På mitt rum. Gardinen fladdrade framför det öppna fönstret, och några solstrålar slank in längs sidorna.
Jag drog en djup suck av lättnad och sjönk tillbaka ner i sängen.
En dröm. Bara en dröm.
Den läskiga boken fanns inte på riktigt. Elvir var inte försvunnen. Joakim hade inte dissat mig. Det där med pappa och vad han sagt om Katarina … det var bara hjärnspöken. Bara en dröm.
Men jag höll nåt i handen. En ring. Var sjutton kom den ifrån?
”Är du vaken?” sa en röst bredvid mig.
Jag hoppade till.
Det satt nån i stolen alldeles bredvid sängen.
”Allt är okej”, sa hon. ”Det var bara en mardröm.”
Herre! Mamma var ju tillbaka.
Plötsligt mindes jag allting.
Föregående kväll hade vi gått till Vilaholms gamla biograf för att hitta Väktaren. Alva, Oliver, Tommy och jag – spökjägarna. Vi hade hoppats rädda dom försvunna barnen och pappa från
Andra sidan, men istället hade vi hamnat öga mot öga med Katarina Friedländer, spökenas ledare. Hon hade attackerat oss men vi hade överlevt. Med nöd och näppe. Sen när jag kommit hem hade Joakim smugit in genom mitt fönster. Vi hade dansat tillsammans, han hade lutat sig fram för en kyss …
Det var då det hade knackat på dörren.
Ingrid hade sagt att jag hade besök.
Din mamma är här.
I nästa ögonblick hade hon varit där. Mamma. På mitt rum.
Det hade tagit mig en stund att begripa att det faktiskt var hon. Att hon verkligen var där.
Hennes hår var gråare och tunnare än jag mindes. Hon var glansig i ansiktet, blicken rädd.
”Hej Holly”, sa hon. ”Min älskling.”
”Hej”, sa jag.
Olika tankar och känslor flimrade kaotiskt inom mig. Som att jag inte kunde bestämma mig för vad jag skulle tänka eller känna. Skulle jag skratta? Eller gråta? Krama henne eller skrika åt henne?
Jag hade fantiserat om det ögonblicket så länge, men när hon stod där precis framför mig kändes hon av nån anledning längre ifrån mig än nånsin.
Tusen mil bort.
Hon sjönk ner på huk framför mig och reste sig sen hastigt igen. Som att jag varit mycket längre än hon väntat sig.
”Jag vet inte var jag ska börja”, sa hon. ”Vi har så mycket att prata om. Så mycket att ta igen.”
Joakims hoodie låg fortfarande slängd över skrivbordsstolen och jag sträckte mig efter den i hopp om att den skulle stärka mig.
Fast så påminde den mig om att Joakim låg gömd under sängen, och istället för att koncentrera mig på vad mamma sa tänkte jag på hur pinsamt det var att Joakim hörde oss. Frågan var förstås vilket som var mest pinsamt, att Joakim lyssnade eller ifall mamma hade upptäckt honom? Tanken fick kinderna att hetta.
Sen hade mamma varit tyst, vilket jag anade betydde att det blivit min tur att säga nåt.
Frågan var bara vad? Speciellt med tanke på att jag knappt hört ett ord hon sagt.
Jag sa: ”Det gör inget”, fast att jag visste att det inte var sant.
Mamma tittade på mig en lång stund och sen började hon gråta.
Jag ville trösta henne. Jag ville gråta själv. Men jag gjorde inget av det.
”Jag är här nu”, sa mamma. ”Jag kommer inte försvinna igen.”
Och jag sa: ”Det gör inget”, en gång till.
Sen sa jag att jag var trött och behövde sova och mamma lämnade rummet. Joakim kröp fram från sitt gömställe. Han
såg rådvill ut, famlade efter orden.
”Hur … ska jag … eller … vill du att …”
Jag var i total chock, men hade på nåt sätt lyckats samla mig och säga: ”Det är ingen fara med mig.”
Han hade viskat ”god natt” och klättrat ut genom fönstret.
Sen hade jag lagt mig på sängen och genast fallit i sömn. Och drömt om Elvir, garderoben och pappa.
Nu satt hon där på stolen vid sängen och såg ömsint på mig.
”Vill du ha frukost?”
Jag följde med mamma ner i köket där Elvir och Ingrid redan satt vid köksbordet. Elvir sken upp när han såg mig.
”Mamma är hemma!” utbrast han glatt, trots att jag uppenbarligen redan visste det med tanke på att mamma och jag stigit in i rummet tillsammans.
”Jag vet”, sa jag.
Jag hörde att jag lät lite sarkastisk och la för säkerhets skull till: ”Jättekul.”
Samtidigt frågade jag mig själv varför jag var tvungen att anstränga mig för att känna mig glad.
Det kändes som att det var nåt fel på mig.
Efter frukosten berättade mamma varför hon hade lämnat oss. Det fanns nämligen en förklaring.
Elvir och jag satt i soffan, mamma i fåtöljen mitt emot. Faster Ingrid stod vid dörrposten och såg nöjd ut.
Hon hade tagit hand om oss sen vi kommit till Vilaholm, men vi hade väl inte precis kommit jättebra överens. Hon var helt humorbefriad, sa jämt awkward saker och hade idiotiska regler, som att Elvir och jag skulle lägga oss klockan sju.
Jag gissade att hon kände sig lättad nu när mamma hade
kommit hem och hon inte längre behövde ta ansvar för oss.
Fast det kunde ju förstås också vara så att hon faktiskt var glad för vår skull.
Mamma lutade sig fram, tog våra händer och talade långsamt med darrande röst.
Det fanns förstås inte bara en förklaring, utan massor. Det var en krånglig historia.
Stress, depression, mediciner.
Missbruk.
Skäligen misstänkt.
Anstalt. Villkorligt frigiven.
Anonyma Narkomaner. Tolv steg.
En massa knepiga ord, men jag förstod det på ett ungefär. Hon hade mått dåligt, och börjat ta droger, begått brott och suttit i fängelse. Sen hon blivit fri hade hon slutat med droger och hade inga planer på att börja igen.
Hon sa en hel del andra saker också, men jag zonade ut. Jag kunde inte hjälpa det. Istället för att lyssna tänkte jag en massa saker. Men kände knappt nånting.
När mamma var färdig kramade Elvir henne.
Elvir var överlycklig. Men han kunde ju å andra sidan knappt minnas henne, eller hennes försvinnande. Han var väl bara glad att han ens hade en mamma.
Jag satt kvar i soffan och tittade på dom. Jag tänkte nåt som kändes väldigt förbjudet. Att det hade varit bättre om hon
varit fast på Andra sidan som jag trott förut. Det hade känts mer greppbart.
Och då hade jag kunnat rädda henne.
Resten av dagen gick jag runt som i en dimma. Jag spelade glad, i väntan på att glädjen skulle komma. Eller ilskan.
Ingendera kom.
Jag svarade inte när Alva ringde. Jag orkade inte. I whatsappgruppen skrev jag en bortförklaring till varför jag inte kunde ses.
Jag har ont i benet, måste vila nån dag.
Det var förstås dumt att ljuga. Men jag visste inte hur jag skulle berätta om mamma. Jag visste ju inte ens vad jag själv tyckte om att hon var tillbaka.
Mamma lät mig vara ända till på kvällen. Då kom hon in på mitt rum och förklarade en gång till.
”Jag förstår att du är arg och ledsen. Jag lämnade er. Det borde jag inte ha gjort. Men just då kände jag att jag inte hade nåt val. Och sen skämdes jag så mycket. Alla skuldkänslor … Jag var svag. Jag tyckte synd om mig själv och tog till droger för att slippa känna. Men jag svär att jag har älskat dig och Elvir hela tiden. Och att jag aldrig kommer överge er igen. Jag förstår om du inte tror mig nu. Men jag hoppas att du kommer göra det en dag. Och att du då kan förlåta mig.”
Jag ville verkligen tro henne. Jag ville förlåta henne. Men när
jag försökte var det som att orden fastnade i halsen.
”Jag behöver ta lite luft”, sa jag istället.
”Är det inte sent?” frågade hon.
”Nej”, sa jag.
Jag ville ju bara smita iväg. För att samla tankarna. Eller kanske för att skingra dom, slippa dom.
Jag sköt upp dörren och gick ut på verandan. Klockan var strax efter nio och solen höll på att försvinna ner mellan träden.
Luften var varm, molnen glödde röda på himlen.
Det senaste dygnet hade varit så omvälvande att jag nästan föträngt vem jag var: en spökjägare.
Elvir och jag hade anlänt till Vilaholm bara ett par veckor
tidigare. Mystiska saker hade inträffat från första stund: Svarta
Madam hade kidnappat Elvir. Mannen i kåpan hade tagit
Flora. Vi hade räddat dom. Men många barn var fortfarande försvunna, min pappa också. Dom var kidnappade till Andra sidan. Alva, Oliver, Tommy och jag hade tagit på oss uppgiften att rädda dom.
I den gamla biografen hade jag lyckats locka ut Katarina
Friedländer från Andra sidan, genom bioduken, till vår värld. När jag huggit henne med en av Tommys kaststjärnor hade hon skrikit av smärta, och en rödaktig gegga hade runnit ur henne.
Jag drog slutsatsen att det betydde att det gick att skada
Katarina om hon var i vår värld.
Alltså gick hon att besegra! Men vi skulle behöva samla all vår styrka för att lyckas.
Tankarna slogs undan när jag hörde fotsteg i gräset. Det lät som att nån sprang genom trädgården.
Men ingen syntes till.
Weird.
”Hallå?” sa jag och tittade mig omkring. ”Är det nån där?”
Jag suckade åt min replik. Typiskt nåt en dum bimbo säger i en sån där dålig skräckfilm som Tommy och Oliver jämt tittade på. Precis innan hon blir mördad av nån psykopat i hockeymask.
Skärpning, Holly! Jag var ingen dum bimbo och det här var ingen skräckfilm.
Jag gick över verandan, fortsatte ner i gräset. Stråna kittlade under fötterna.
Det prasslade till i buskarna vid staketet. Nåt rörde sig. Det var för mörkt för att kunna uppfatta nåt annat än en skepnad.
”Joakim?” frågade jag.
Jag hade velat låta självsäker, men namnet kom bara ut som en darrande viskning.
Skepnaden skuttade över staketet och försvann in i mörkret i Joakims trädgård.
Hjärtat började slå dubbla slag.
Jag hade mött spöken förr. Brottats med dom, grillat dom, pulveriserat dom, elektrifierat dom. Ändå tycktes jag aldrig kunna vänja mig vid mystiska skepnader i mörkret.
Den som valt ut mig att bli spökjägare hade uppenbarligen
begått ett stort misstag. Vem som helst hade varit rimligare. Elvir till exempel. Han älskade ju att läsa om spöken. Eller Joakim, som ritade skitläskiga monster och gillade skräckfilmer.
Till och med Ingrid hade varit ett bättre val.
När jag föreställde mig Ingrid som spökjägare kunde jag inte låta bli att fnissa till. Hennes superkraft kunde vara att tjata ihjäl spöken. Spöktjatare. Eller att tråka dom till döds.
Spöktråkare.
”Kom igen nu, Holly!” sa jag till mig själv.
Jag sträckte på mig och lyfte hakan, i hopp om att åtminstone se bad-ass ut på utsidan. Ifall nåt spöke råkade titta på mig.
Medan jag gick efter skepnaden mot Joakims trädgård började jag humma på låten från Ghostbusters, en av alla filmer
Oliver och Tommy hade tvingat mig att titta på.
”I utbildande syfte”, påstod dom. Men egentligen tror jag bara att dom gillade att skrämma mig. Jag hade haft en kudde framför ansiktet från första till sista scenen. Men den där låten hade fastnat.
If there’s something strange
In your neighborhood
Who you gonna call?
”Someone else, please”, viskade jag medan jag närmade mig staketet. Därifrån kunde jag se Joakims hus. Det var släckt i alla rum förutom ett på andra våningen. Joakims.
Jag föreställde mig att han satt därinne, tittade på film eller ritade. Jag undrade om han också var rädd ibland, innerst inne. Eller om han jämt var sådär självklar och cool som han verkade utåt.
Han skulle knappast blir rädd om nån gick genom hans trädgård.
Jag placerade ena foten uppe på staketet, smidig som en ninja. Men när jag skulle svinga mig över fastnade byxbenet i nåt, jag tappade balansen och föll med huvudet före över staketet och ner i gräset.
Ninja. Yeah right.
Inga brutna ben i alla fall.
Jag rullade runt på rygg, slängde ett ögonkast in i Joakims trädgård.
Ingen skepnad syntes till.
Kanske hade spökena fått kännedom om oss spökjägare?
Kanske var dom skiträdda för oss? Kanske hade blotta åsynen
av mig drivit skepnaden på flykt?
Jag kravlade mig upp på fötter och fortsatte in i trädgården.
Jag gick förbi två solstolar. Ett glas med sugrör stod i gräset mellan dom.
Joakims glas?
Tanken avbröts av ett högt plask.
Jag ryckte till och vände mig mot poolen. Det skvätte vatten
åt alla håll, som att nån precis gjort bomben.
Jag stod orörlig och väntade på att nån skulle komma upp till ytan. Joakim, hans mamma eller pappa. Nån, vem som helst.
Men vattnet var alldeles stilla.
Det gick en minut eller två.
Hade nån hoppat i poolen borde den ha återvänt till ytan vid det här laget. Eller hade jag missuppfattat vad som hänt?
Kunde någon, eller något, hoppat ur poolen istället för i den?
Var det ens möjligt?
Det fanns bara ett sätt att ta reda på det.
Jag gick på darrande ben fram till poolen och lutade mig över kanten. Vattnet såg klarblått ut, men det kanske bara var en reflektion från det blå kaklet?
Nåt rörde sig i vattnet och jag ryggade hastigt tillbaka. Sen insåg jag att jag bara lurats av en skugga från trädet som lutade sig över poolen. En vindpust hade fått en gren att flytta på sig.
Jag skrattade lättat.
”Sluta jaga upp dig, Holly”, sa jag för mig själv.
Plötsligt flimrade lamporna i vattnet till, och poolen blev alldeles mörk. Jag tog ett snabbt steg bakåt. Lika kvickt tändes lamporna igen.
”Vad i …” Hjärtat slog snabbt.
Jag såg fortfarande inget konstigt i vattnet. Förutom att skuggan från trädet på nåt märkligt sätt hade försvunnit. Eller kunde jag bara inte se den från den här vinkeln? Jag lutade mig fram för att kunna se bättre …
”Holly?”
Jag ryckte till så häftigt att jag tappade balansen och föll framlänges ner i vattnet. Jag hann inte ens skrika.
Sen låg jag i poolen.
När jag kom upp till ytan såg jag att Joakim stod på verandan. Han stirrade förvånat på mig. Så otroligt pinsamt.
”Vad gör du?”
”Jag skulle bara ta ett dopp”, ljög jag. Jag ville inte att Joakim skulle förstå att jag smugit runt i hans trädgård och letat efter spöken.
Om det nu ens varit ett spöke? Den mystiska skepnaden tycktes ju ha försvunnit spårlöst.
”Med kläderna på?” frågade Joakim med ett skratt.
”Äsch”, sa jag och simmade till kanten. ”Det är väl inte så noga.”
Han tog en handduk från en stol och när jag kravlat mig upp ur poolen och satt mig på kanten svepte han handduken om mina axlar. Sen sjönk han ner alldeles bredvid mig och vi satt båda med fötterna doppade i vattnet.
Det blå ljuset från poolen lyste upp hans ansikte. En liten bris fick hans rufsiga lugg att falla över ögonen och han svepte undan den med en lätt handrörelse.
Han såg på mig utan att säga nåt, avslappnat på nåt sätt.
Det var som att vi inte behövde prata med varandra, eller röra varandra. Vi kunde bara sitta sida vid sida, i tystnad.
”Hur känns det med din mamma?” frågade han efter en stund.
”Bra”, sa jag snabbt.
Det var förstås en lögn, men vad skulle jag säga? Att det inte kändes nåt alls? Som om jag vore helt iskall?
”Du är stark, Holly.” Han nickade bestämt mot mig. ”Det känns som att du kan klara vad som helst.”
”Tack”, sa jag tyst.
”Du …”, sa Joakim och slängde en nervös blick mot huset.
”Jag ska ha …” Han sänkte rösten: ”… fest på lördag.”
”Vadå för fest?”
”För alla som börjar sjuan nästa vecka.” Han harklade sig.
”Och några som börjar sexan, såklart. Som du.”
”Får du ha fest för dina föräldrar?” frågade jag.
Han kliade sig nervöst i nacken.
”Pappa och mamma reser bort i helgen så dom vet inte. Och det man inte vet har man inte ont av, visst?”
”Jag antar det”, sa jag. Även om det inte precis var sant. Man kan ju absolut få ont av saker man inte vet. Skitont.
”Det kommer bli en episk fest”, sa Joakim. ”Alla kommer tycka jag är …”
Han rodnade, som om han kommit på sig själv med att säga nåt pinsamt.
”Du kommer väl?”
Jag hade aldrig varit på fest tidigare. Det berodde väl mest på
att jag aldrig blivit bjuden till nån. Men bara tanken på att gå på fest gjorde mig nervös. En massa människor jag inte kände. Vad gör man? Vad pratar man om?
Joakim måste ha märkt att jag tvekade, för han la en hand på min axel och sa: ”Vi kan gå tillsammans.”
Tillsammans.
Menade han att vi var det?
Vi hade kyssts. I alla fall nästan. Och nu skulle vi gå på fest tillsammans. Är man ihop då?
Jag öppnade munnen för att fråga, men hejdade mig i sista stund.
För knäppt, Holly. Tyst med dig.
Men hur skulle jag annars kunna veta?
Det var som att jag var splittrad i två personer.
Ett weirdo och en normal.
”Jag drömde om dig i natt”, klämde weirdot ur sig.
Tyyyyyyyst! röt den normala.
”Gjorde du?” sa Joakim och såg otippat nog lite generad ut igen.
”Du stod i ditt fönster och tittade på mig. Sen drog du bara för gardinen.”
”Oj. Utan att vinka? Förlåt!” Joakim skrattade till. ”För mitt dröm-jag alltså.”
Jag skrattade också.
”Ingrid säger att du är trubbel.”
Han höjde på ögonbrynen i spelad förvåning. ”Moi? Trubbel?”
Han skvätte vatten på mig med foten. Bara lite.
”Sluta”, sa jag, fastän jag inte ville att han skulle sluta. Och så skvätte jag tillbaka, lite mer än han hade gjort.
”Det är inte jag som gör det”, fortsatte han med ett nytt skratt. ”Det är mitt dröm-jag …”
Sen plaskade han med hela foten så det stänkte vatten åt alla håll. Jag skvätte tillbaka ännu mer.
”Fred”, sa Joakim och höll upp händerna i luften.
Då tog jag tag i honom med båda händer och knuffade ner honom i vattnet. Jag förstod inte vad som farit i mig. Det var helt klart weirdot inom mig som gjort det.
Joakim kom snabbt upp till ytan och ruskade på håret, skrattade. Jag skrattade också.
”För mig är det rätt solklart”, sa han och hävde sig upp på poolkanten.
”Vadå?”
Han satte sig bredvid mig igen.
”Vem av oss två som är trubbel.”
Hans ljusa lockar glänste i poollampornas sken. Bara tanken på att röra det där håret fick mig att darra i hela kroppen.
Han tittade på mig utan att säga nåt. Det såg ut som att han var på väg att luta sig fram mot mig. Det gick som i slow motion.
Det pirrade till i tårna. Sen liksom forsade en stickande känsla genom hela kroppen, rakt upp i huvudet.
Är det så här det är att vara ihop? Är det så här det känns att vara kär?
Varför kände jag mig då så rädd?
Jag slöt ögonen.
”Joakim!”
Ropet kom inifrån huset.
När jag öppnade ögonen hade Joakim börjat resa sig.
”Just det, jag glömde pappa. Vi tittade på en film och jag skulle hämta mer chips när jag såg att du …”
Han log en aning.
”Skulle ta ett dopp”, fyllde jag i. Också med ett leende.
”Precis.”
”Jag lovar att fråga först nästa gång”, sa jag.
”Det är bra”, sa han med ett skratt. ”Vi ses imorrn.”
Han började gå mot huset.
”När?” frågade jag entusiastiskt. ”Var?”
Han stannade i dörröppningen och vände sig mot mig.
I samma ögonblick insåg jag att det inte varit så han hade menat. Han hade menat mer typ ”ha det bra, vi ses sen”. Jag ville sjunka genom jorden.
”Alltså, vi behöver ju inte bestämma exakt tid”, lyckades jag pressa fram. ”Eller plats. Eftersom vi är grannar. Vi kan bara gå ut genom dörren och se om den andre också är–”
Jag avbröt mig själv. Jag svamlade bara.
”Okej”, sa Joakim med ett konfunderat leende. ”Det låter bra. Sov gott.”
Sen försvann han in i huset.
Jag satt kvar på poolkanten och såg ner i vattnet. Ansiktet var fortfarande hett av skam.
Men om jag bortsåg ifrån det sista missförståndet, visst hade vi flirtat? Det betydde väl i så fall att vi var ihop? Han hade ju mer eller mindre försökt kyssa mig dessutom. Tyvärr hade jag ju blundat just då så helt säker kunde jag inte vara. Nästa gång skulle jag helt klart hålla ögonen öppna. Kanske skulle jag till och med vara den som lutade sig fram då.
Nästa gång.
På festen, tänkte jag och log. Då ska det ske. Då ska jag kyssa honom!
Ljuset från poolen flimrade till. I en tiondels sekund blev vattnet alldeles mörkt. Sen tändes lamporna igen.
Dom borde verkligen byta ut dom där lamporna, tänkte jag, men längre än så kom jag inte. För den där skuggan jag sett i poolen tidigare … Den var där igen och det såg ut som att den rörde sig mot ytan.
Jag drog kvickt upp fötterna ur vattnet.
Lamporna slocknade.
I nästa stund var skuggan på väg mot mig med våldsam fart.
Jag kastade mig baklänges. Vattenytan sprack, nåt stort flög rakt upp ur poolen och landade alldeles framför mig.
Det var en benig gubbe med blekt, nästan blåaktigt ansikte och långt, tunt, svart hår.
Chocken fick mig att helt tappa andan, jag fick inte ens fram en flämtning. Jag kunde inte röra mig.
”Jag har ett meddelande till dig”, väste gubben. En vit sörja rann ur hans mun medan han talade.
”Från vem?” pressade jag fram. Fast att jag redan visste svaret. Katarina.
Han slog armarna runt mig och tryckte mig till sig, som i en kram fast så hård att jag inte fick luft. Våra näsor slog nästan i varann. Hans hud var gropig och rutten, ögonen lyste gula, och han luktade härsket, som gammal fisk.
Han började backa tillbaka mot poolen. Jag försökte ta mig ur hans grepp, men det var lönlöst. När vi kom fram till kanten tappade jag fotfästet och vi föll tillsammans ner i poolen.
Vi sjönk snabbt genom vattnet. Jag sparkade med benen, försökte komma loss med armarna, men han höll mig i ett järngrepp. Mina fötter slog i botten. Jag tittade upp mot ytan. Så nära, men samtidigt så långt borta. Paniken växte i bröstet.
Jag var tvungen att ta mig loss, snart skulle jag inte orka hålla andan längre.
Jag lutade mig fram och satte tänderna i hans näsa. Den var mosig och smakade rutten gammal frukt. Han ryckte instinktivt
huvudet bakåt och då lyckades jag få loss min ena arm. Med den grep jag tag i hans hår och drog och slet tills stora tussar lossnade. Han började sprattla, och i tumultet fick jag loss även den andra armen.
Nästan fri. Men jag var i desperat behov av att få luft!
Utan att tänka satte jag händerna mot hans kinder och stack tummarna rakt in i hans ögonhålor. Hans armar for upp för att skydda sig. Jag var fri. Jag tog spjärn med fötterna mot botten och sköt mig uppåt, genom vattnet, tills jag bröt ytan.
Jag drog efter andan, flåsade och hostade. Hjärtat dunkade vilt i bröstet. Jag sparkade häftigt med benen ifall han var bakom mig. Medan jag kravlade upp på poolkanten flimrade ljuset till igen, och när jag tagit mig upp ur vattnet hade lamporna tänts.
Poolen lyste som tidigare. Ingen syntes till. Bara det blå vattnet som skvalpade lätt.
Jag pustade ut, lättad över att jag lyckats besegra spöket själv.
Men jag visste att faran inte var över. Katarinas meddelande hade nått fram. Hon tänkte komma åt mig, på ett eller annat sätt.
Jag hade blivit som en sån där flugfångare, fast för spöken. Dom drogs till mig och jag var inte säker nånstans.
Jag skyndade tillbaka till mitt rum för att skriva till dom andra om spöket. Då såg jag att jag hade trettiosju olästa meddelanden sen jag sist kollat i whatsappgruppen. Jag scrollade snabbt igenom dom.
Tommy hade tagit selfies på sina skrubbsår från fighten i biografen. Oliver hade fotat sig tillsammans med Lars, den konstiga killen vi fått med oss från Andra sidan.
Alva hade skrivit: Stackars dig Holly, hoppas det känns bättre snart.
Just det. Min lögn om benet. Den hade jag hunnit glömma.
Efter det hade Alva föreslagit olika strategier om vad vi skulle göra härnäst. Foton på vapen följde, ritningar av spökfällor, teckningar av olika potentiella hot, kända och okända monster. Oliver och Tommy hade kommenterat och fyllt i.
Jag satte fingrarna mot skärmen. Tvekade först, sen skrev jag: Mår fint nu
Jag ångrade mig direkt. Det lät inte trovärdigt att benet läkt så fort.
Jag såg att dom andra också var i chatten, och höll på att skriva, så jag fick bråttom att tillägga: Men jag har lite ont fortfarande
Aha, ånej, skrev Alva.
Fast inte så farligt, skrev jag då.
Hur ska du ha det egentligen? frågade Tommy.
Lägg av tommy, skrev Oliver.
Lägg av själv, skrev Tommy.
Lägg av båda! skrev Alva.
Tjafs, på grund av min onödiga lögn. Jag drog ett djupt andetag och skrev: Jag är inte skadad, förlåt jag ljög.
Sen la jag till vad som faktiskt hänt också: Mamma har kommit hem.
En kort stund var det ingen som skrev nåt. Sen kom cirka hundra frågor.
Varför? Hur? När? Vad? Huh? What?!?????
Jag försökte formulera ett svar, men snart gav jag upp.
Strunt samma jag berättar när vi ses. Vi måste tillbaka till biografen och avsluta det här.
Har du inte hört? skrev Oliver.
Hon har inte hört, skrev Tommy.
Hört vad? frågade jag.
Om bion, skrev Oliver.
Den är borta, fyllde Tommy i.
Borta? Det kunde inte vara möjligt?
Fingrarna darrade medan jag skrev: Hur kan en bio vara borta?
Du får nog se det med egna ögon, skrev Oliver.
Jag kände mig plötsligt yr.
Biografen var ju enda vägen att komma åt Katarina. Om den inte fanns kvar skulle vi behöva hitta ett helt nytt sätt.
Jag sjönk uppgivet ner på sängkanten.
Jag ryckte till av att jag hade satt mig på nåt hårt. När jag flyttade mig såg jag att det var ringen jag haft i handen efter drömmen om pappa.
Den hade jag alldeles glömt.
Jag tog den i handen. Den var silvrig med ett par glittriga stenar, och en liten gravering på insidan där det stod: Älskar dig för evigt /A
Då kände jag igen den. Det var pappas vigselring. Han hade behållit den på även efter att mamma lämnat oss.
Men hur hade den hamnat i min sä–
Drömmen!
När hans hand glidit ur min måste jag ha dragit av ringen och fått den med mig.
Fast … hur sjutton hade det gått till? Dröm och verklighet kan liksom inte mötas.
Eller?
När jag tänkte efter var det inte första gången saker som jag tidigare trott var omöjliga hade inträffat. Inte sen jag kommit till Vilaholm.
En gång hade jag hört konstiga ljud under sängen mitt i natten. Sen hade dörrklockan plingat, jag hade gått för att
öppna och till min förskräckelse hade Katarina stått utanför dörren. Hon hade gripit hårt om min arm, och jag hade trott att mitt liv var över. Som tur var hade det bara varit en dröm.
Men när jag vaknade hade jag haft märken på armen. Som att det hänt på riktigt.
I en annan dröm hade jag hamnat i Katarinas husvagn.
Hon hade spått min framtid och sagt en massa hemska saker.
När jag vaknat hade det legat ett tarotkort på bordet bredvid sängen. Samma tarotkort som jag hade drömt om. Som att kortet, och drömmen, på nåt sätt följt med in i verkligheten.
Jag visste ännu inte vad allt det här betydde, men jag var fast besluten om att gå till botten med det.
Jag stoppade ringen i bakfickan.
Mobilen plingade till igen. Alva hade skrivit ett nytt meddelande i gruppen.
Vi träffas hos Oliver imorrn klockan 11. Sov gott!
Jag svarade med en tumme upp.
Jag vaknade nästa morgon med en obehaglig känsla av att jag drömt en massa mardrömmar. Men jag kunde inte komma ihåg nån av dom. Det var som att den sovande delen av mig hade varit med om nåt jätteotäckt, men som den vakna delen inte hade nån aning om. Läskig känsla. Dessutom kände jag mig inte ett dugg utvilad.
Mamma stekte pannkakor i köket. Det fräste från stekpannan, rummet doftade brynt smör och jordgubbssylt.
”Du gillar väl fortfarande pannkakor?” sa mamma när jag steg in i rummet.
”Jag tycker pannkakor är det godaste som finns”, sa Elvir.
”Det har du aldrig tyckt förut”, sa jag.
Jag hörde hur ilsken jag lät. Jag vet inte varför jag sa det ens. Jag slog mig ner mitt emot Elvir. Han ritade på sina teckningar. Han hade hållit på med det ett par veckor. Av nån anledning var han väldigt hemlighetsfull. Det var helt ärligt lite märkligt.
Jag ville inte att han skulle märka att jag var nyfiken, så jag var noga med att verka obrydd medan jag sträckte på mig och tog en titt på teckningarna.
Den översta föreställde ett stort trevåningshus på en kulle.
Framför huset stod några figurer. Två barn. Dom höll varandra i händerna. Munnarna i likgiltiga streck.
Jag lutade mig framåt för att se bättre.
”Sluta”, sa Elvir och la armarna över teckningen.
”Sluta vadå?” Jag försökte låta helt oskyldig.
Han vände trotsigt på pappret. ”Dom är hemliga.”
”Varför?”
Han samlade ihop högen med teckningar och reste sig.
”Låt Elvir vara”, sa mamma.
Mind your own business, tänkte jag. Mamma visste ju inte vad vi varit med om. Hon visste inte att det fanns spöken i Vilaholm. Att jag var spökjägare. Att Elvir varit bortrövad till Andra sidan. Att pappa var fast där.
Hon visste ingenting!
Jag sträckte mig efter Elvir, försökte fånga hans hand men han hann smita iväg. När armbågen gled över bordet fastnade min tröja i nåt klibbigt slem som blivit kvar.
Klister eller–
Precis då ringde det på dörren.
Alva! tänkte jag med ett leende.
Eller Joakim?
Tanken fick hjärtat att hoppa till. Jag visste inte om det var i förhoppning eller skräck.
Jag skyndade ut i hallen och öppnade dörren.
Utanför stod polisen med det stora röda håret. Hon drog ner solglasögonen på nästippen och väste: ”Nu har jag dig”, och grep tag i min arm.
Vilaholmspolisen och jag hade varit ovänner från dag ett. När
jag hade bett henne om hjälp med att besegra Svarta Madam hade hon bara skrattat åt mig. Därefter hade det bara blivit värre. Dom senaste veckorna hade hon skrikit åt mig, jagat mig, hotat mig och till sist arresterat mig och lastat in mig i en polisbil för att köra mig till socialtjänsten. Som tur var hade
Alva gömt sig i bakluckan och vi hade lyckats fly. I polisbilen.
Jag hade förståelse för att hon var förbannad.
Men bara pyttelite.
”SLÄPP HENNE!” röt nån bakom mig.
Det var mamma. Men jag kände inte igen hennes röst. Hon lät typ som ett lejon.
Polisen tog ett steg bakåt men utan att släppa min arm.
Men så sträckte hon på sig igen, frågade: ”Och vem ska du föreställa?”
”Jag är Hollys mamma!” sa mamma bestämt.
”Mamma?” upprepade polisen och tittade förvånat på mig.
”När fick du en mamma?”
”Jag är tillbaka”, fortsatte mamma sammanbitet.
Polisen harklade sig och tog ett steg framåt. ”Vet du vad din dotter har gjort sig skyldig till? Medan du varit borta.”
”Nä?” sa mamma.
Jag svalde. Ånej, nu kommer det.
”Falsk tillvitelse. Inbrott. På ett bibliotek. Flykt. Bilstöld. Av en polisbil. Grov olovlig körning.”
Mamma stirrade på polisen en kort stund utan att få ur sig ett ord. Hon vände sig frågande mot mig. Jag ryckte urskuldande på axlarna.
Mamma började gapskratta.
”Ursäkta”, sa hon mellan skratten, ”men Holly är tolv år.”
”Ålder har inget med saken att göra”, sa polisen.
”Jo, det har det.” Mamma tog ett steg mot henne. ”Oavsett vad du tror att min dotter har gjort så är hon inte straffmyndig.”
”Det är därför jag har kopplat in socialen”, sa polisen. ”Din dotter utgör en fara för samhället.”
”Försvinn härifrån, annars …” Mamma la sina händer över mina öron och fortsatte så lågt att jag bara kunde ana vad hon sa. Men det var nåt i stil med: ”… kommer jag … din … och stoppa upp den så långt i din … att du kommer … resten av livet!”
När hon var färdig tog hon bort händerna från mina öron. Polisen var helt röd i fejset. ”Så pratar man inte till en polis.”
”Du borde inte få vara polis”, sa mamma.
Äntligen nåt som mamma och jag var fullständigt överens om.
Polisen grymtade till, vände på klacken och gick till polisbilen som stod parkerad på gatan.
Mamma blängde efter bilen när den försvann runt hörnet.
Hennes händer darrade av ilska.
”Jag kan förklara”, sa jag.
”Det behöver du inte”, sa mamma. ”Och ingen kan ta dig ifrån mig. Du är min dotter.”
En del av mig ville krama henne. Bara glömma allt som hänt. Och få känna att jag hade ett hem igen.
Men det var som att nåt djupt inom mig höll mig tillbaka, en varningsklocka som blinkade rött och tjöt.
Jag kunde inte röra henne. Jag kunde knappt ens titta på henne.
Jag hör inte hemma hos henne.
