Läs även: Husets hjärta Gravens gåta
© Text: Mårten Melin, 2022
© Bild: Mattias Olsson, 2022
Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2022 isbn: 978-91-7813-340-6
Utgiven av Lilla Piratförlaget ab www.lillapiratforlaget.se
mårten melin mattias olsson
så fort jag stängde ytterdörren bakom mig förstod jag att pappa hade druckit, det luktade öl lång
väg. Om min lillebror Milo märkte något visste
jag inte. Han sparkade av sig stövlarna, slängde sin overall på golvet och rusade in. Jag tog hans stövlar
och ställde dem i skostället, hängde upp overallen.
Att kläderna låg kastade på golvet var en sådan där grej som pappa kunde bli jättearg för, särskilt när han var full.
Med handen sopade jag upp det mesta av snön
som jag och Milo dragit in. Jag öppnade ytterdörren igen, slängde ut det. Solen höll på att gå
ner, den klara luften därute var betydligt mer lockande än den inne i huset. Jag blev stående i dörröppningen och önskade mig någon annanstans. Jag visste inte vart, bara bort härifrån.
”Stäng dörren, Noah!” ropade pappa från vardagsrummet. ”Det drar.”
Jag gjorde som han sa.
milo satt i soffan, med pappas arm runt sig. Det stod en öppnad ölburk på soffbordet. Jag gissade
att den var så gott som tom, och att det inte var den första som pappa hade druckit idag. Teven stod på.
Det var någon fotbollsmatch med engelska lag.
”Välkommen hem”, sa pappa utan att slita blicken från teven.
Det lät inte direkt som om han menade det.
Milo lösgjorde sig från pappas grepp och försökte
sig på en kullerbytta i soffan.
”Sitt still”, sa pappa.
Jag suckade, gick ut i köket och öppnade kylskåpet. Där fanns inte mycket att laga mat av. Men öl fanns det. Flera burkar.
I frysen hittade jag några gamla glasspinnar och en halv påse broccoli. Kanske kunde jag göra soppa. Men det fanns inga buljongtärningar i skåpet, den lilla kartongen gapade tom.
Jag gick ut i vardagsrummet igen. Milo försökte
stå på huvudet.
”Lägg av nu, Milo.”
Pappa började låta irriterad. Jag ville lyfta bort
Milo därifrån, men han skulle bara protestera. Han fattade liksom inte när det var dags att sluta, han var bara inne i sitt. Jag tänkte att han borde gå på gymnastik, han var vig och så. Men vem skulle
se till att han kom till träningarna?
”Vad ska vi äta?” frågade jag.
Pappa såg på mig i en sekund.
”Vi kan köpa pizza”, sa han och vände blicken mot matchen igen.
Pappa föreslog alltid pizza när han hade druckit.
Jag var ganska trött på pizza. Milo också.
”Neeeej, inte pizza!” hojtade han.
”Alltså, jag kan laga något”, sa jag. ”Men det finns knappt någon mat hemma. Vi kanske kan …”
”Det var väl ett jävla gnäll!” röt pappa. ”Här vill man bjuda på pizza, men det passar visst inte herrskapet!”
Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och höjde ljudet. Publikvrålet lät som flygmotorer. Milo försökte sig på ännu en kullerbytta.
”Men lägg av har jag sagt!”
Pappa for ut med armen. Och träffade Milo rakt på kinden, med baksidan av sin hand.
Smack! sa det.
Milo blev helt stilla. Bara hans hand sökte sig upp mot ansiktet, liksom kände efter där pappa hade träffat.
när han sänkte handen såg jag att kinden var röd. Han tittade på pappa och det var något i hans blick som var som en kniv i hjärtat på mig: han såg
inte alls förvånad ut. Och varför skulle han? Det var ju inte första gången som det här hände.
Milo hoppade ner från soffan och sprang mot trappan, snuddade vid mig på vägen dit.
”Milo”, sa pappa halvhjärtat, började resa sig men fick inte riktigt styr på fötterna.
Han ramlade ner i soffan igen, satte sig upp och
sträckte sig genast efter ölburken. Hällde i sig det lilla som var kvar. Milo smällde igen sin dörr däruppe.
Pappa vände sig mot mig.
”Men sluta stirra!”
Jag slog ner blicken och gick ut i hallen, la handen på trappräcket och tittade upp mot övervåningen.
Milo satt väl på sin säng vid det här laget, så där som han brukade göra, med armarna i kors och
blicken ner i täcket. Jag borde gå upp till honom, trösta honom. Och jag borde säga till pappa. Nej, inte säga. Skrika.
Sluta dricka! Sluta slåss! Mamma kommer inte tillbaka.
Då ringde mobilen i bakfickan. Jag plockade upp den.
