Om du lämnar mig här
Om du lämnar mig här titlesida.indd 1 2022-03-02 17:07 Översättning av Ylva Stålmarck
Mer av David Levithan: Jag, En Världens viktigaste kyss
Dash och Lilys utmaningsbok (med Rachel Cohn) Liten parlör för älskande En annan Någon dag
Mer av Jennifer Niven: Som stjärnor i natten Vända världen rätt Andetag
Gilla Böcker © 2021 by David Levithan & Jennifer Niven
This translation is published by arrangement with Random House Children’s Books, a division of Penguin Random House LLC Originaltitel: Take Me with You When You Go Översättning: Ylva Stålmarck Omslag: Sara Edström
Tryckt hos Livonia Print, Lettland, 2022 ISBN 978-91-7813-338-3
Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Ett varmt tack till alla indiebokhandlare, särskilt alla på Little City Books (min lokala bokhandel som hjälpte mig genom en pandemi), Books of Wonder (för nästan två decenniers stött ning) och Avid Bookshop (min lokala bokhandel som jag inte ens bor i närheten av). – d.l.
Till Joe och Angelo, mina själsliga bröder. Jag älskar er mer än Harry Styles och abba och popcorn. Och ord – jag älskar er mer än ord. – j.n.
As far as you take me
That’s where I believe – The Smashing Pumpkins, ”Porcelina of the Vast Oceans”
Ämne: Du. Försvunnen.
Från: e89898989@ymail.com
Till: b98989898@ymail.com
Datum: Mån 25 mars 12:12 EST Hej Bea, Jag är inte arg på dig. Jag klandrar dig inte. Men jag tycker faktiskt att du är skyldig mig en förklaring.
Jag vet att du har stuckit. Vi vet alla att du har stuckit. Jag tror att vi visste det i samma stund som mamma gick in i ditt rum och såg hur du hade lämnat det. Vilket enastående långfinger till henne och Darren – en prydligt bäddad säng. Som om ingen någonsin hade sovit i den. Som om du aldrig hade varit här över huvud taget. Hur många gånger har de skrikit åt dig att bädda den där sängen? Hur många gånger har du vägrat? (En ledtråd: Samma siffra utgör svaret på båda frågorna.) Och nu lämnade du allting slätt och rent.
Ingen lapp. Inget meddelande.
Jag vet. Jag letade.
Det var inte jag som upptäckte hur ditt rum såg ut. Jag satt vid
köksbordet och försökte äta flingor på ett sätt som Darren inte skulle reta sig på. Plötsligt skrek mamma på dig. Hon ropade ditt namn om och om igen och först lät hon arg, sedan något annat – kanske tio procent rädd. (Men aldrig mer än tio procent.) Jag erkänner att jag inte reagerade särskilt mycket på det, eftersom ingen morgon skulle vara komplett utan att ni två bråkade. Dar ren tittade inte upp från sin rostade macka heller. Men sedan kom mamma instormande i köket och gick direkt på mig. Var är din syster? Tala genast om för mig var hon är.
Om jag var du skulle jag ha svarat typ: ”Hur fan ska jag veta det?” eller: ”Är det inte lite för tidigt för den här skiten, mamma?” Men det är ett välkänt faktum att jag inte är du, så jag slängde genast ur mig något i stil med: ”Jag vet inte jag vet inte jag vet inte – vad har hääääänt?” Jag lät skyldig även om jag verkligen ansträngde mig för att låta oskyldig. Sedan vände hon sig till Darren och sa: ”Hon är borta” och han sa: ”Hur fan kan hon vara borta?”
Vi gjorde en familjeutflykt upp till ditt rum. Det var då jag såg din säng och tänkte: Wow, hon har dragit.
Jag hade inte tänkt säga något mer, men de såg att jag tittade mig omkring och då vände sig Darren blixtsnabbt till mig och frågade vad som saknades. Jag pekade ut att din ryggsäck inte syntes till någonstans och att dina skolböcker nu låg staplade bredvid papperskorgen. (Snygg symbolik.) Och den största överraskningen: Din mobil låg kvarlämnad på byrån. Antagligen för att vi inte skulle kunna spåra dig med hjälp av den.
Mamma och Darren verkade tro att det behövdes insiderkunskaper för att upptäcka de här sakerna, så förhöret återupptogs. Fast jag blottade inga sprickor i rustningen. Eller förresten – jag
blottade kanske någon spricka. Men de såg genast att det inte fanns något där inne. Du hade lämnat mig tom också.
De skulle nog ha fortsatt tjata på mig – det fanns inget annat de kunde göra, åtminstone kom de inte på något annat – men just då överraskades vi av en bil som tutade utanför huset. Och jag erkänner – även om jag inte direkt blev förvånad över att upptäcka att du hade stuckit så blev jag jäkligt förvånad över att se Joe utanför vårt hus, på väg att hämta dig. För det betydde att du hade lämnat honom också.
Jag behöver nog inte beskriva attacken som följde. Hur Darren släpade ut stackars Joe ur bilen och in i köket. Sa åt honom att sätta sig, ställde hundratals frågor till honom. Hur Joe bara satt där medan det sakta började gå upp för honom att hans flickvän hade försvunnit. Du är hans liv, Bea. Det vet du. Och Darren av alla människor berättade för honom att hans liv hade försvunnit ut genom dörren. Tack och hej.
Även om Darren skrek åt Joe att han måste titta på honom, bara honom, så tittade Joe hela tiden bort mot mig som om han bönföll mig att säga att det här inte hände på riktigt, att jag hade ett hemligt meddelande från dig, koordinaterna till en mötesplats där du skulle vänta.
Jag kunde bara skaka på huvudet.
Till slut lät sig mamma och Darren övertygas om att Joe inte visste något. Och vet du vad? De blev ännu mer förbannade av att Joe hade lämnats ovetande. Som om de vore rasande över hur orättvis du varit mot honom, som om de alltid hade älskat Joe över allt annat i världen. Och i rättvisans namn tror jag faktiskt att de gillar honom bättre än de gillar dig eller mig. Fast det är ingen större bedrift.
Mamma sa till och med till Joe: ”Där ser du vilken lögnare hon kan vara”, som om de var på samma sida, som om hon gav honom något slags moderligt råd. Jag fattade ingenting. Men å andra sidan, i samma stund som mamma blev ihop med Darren gav jag upp försöken att förstå mig på henne. Att komma underfund med Darren däremot är alldeles för lätt och knappast till någon hjälp. När han inte får som han vill så skriker han. Som du vet.
Jag påpekade artigt att det var dags att åka till skolan, så jag behövde springa upp och hämta mina saker. Det kändes taskigt att lämna Joe ensam med mamma och Darren men det var svårt att undvika.
I samma ögonblick som jag kom in i mitt rum visste jag precis var jag skulle titta. Du trodde kanske att det skulle dröja längre, men det gjorde det inte. Du vet precis vad jag hittade. Och vad jag inte hittade.
Och du, jag är inte sur på dig för att du tog pengarna. Jag är inte ett dugg förvånad över att du tog pengarna. Jag ska faktiskt bekänna för dig att jag har mer än ett gömställe. Du kände till gömstället jag har berättat om och jag har aldrig lagt dit något som det inte varit okej för dig att stjäla. (Jag tänker inte säga låna, fast jag är säker på att det är så du vill att jag ska se det. Jag väntar mig inte att få något av det tillbaka.)
När jag lyfte ut brickan med basebollkort var den stora frågan inte om du hade snott från din lillebror. Det var om du hade gett mig något i gengäld.
Och det hade du. Den här mejladressen.
Jag måste erkänna att jag inte ens visste att det finns något som heter ymail. Jag ska se till att ingen annan får tag på den
här adressen och jag har (som du ser) skaffat en egen mejladress, bara för dig. Jag fattar vilka regler det är som gäller. Om du hade stuckit utan att ge mig någon möjlighet att kontakta dig skulle jag aldrig ha förlåtit dig. Aldrig någonsin. Men det här är okej, tror jag. Så länge du berättar för mig vad som hänt. Mamma och Darren var så upptagna av att fråga ut Joe att de inte märkte att jag smög tillbaka ut i köket. Ett plus i kanten till Joe för att han ställde frågor tillbaka – hade de ringt polisen? Hade de försökt få tag i Sloane? Saknades någon av bilarna?
Den sista frågan fick Darren att störta ut ur rummet med ett uttryck som gjorde klart att han skulle hålla Joe personligt ansvarig om någon av bilarna var borta. Medan han kollade sa mamma att nej, ingen skulle ringa polisen. Beatrix var inte bortförd. Hon befann sig inte i fara. Och om hon befann sig i fara så var det hennes eget jävla fel.
”Vi måste åka till skolan”, sa jag igen. Men vi skulle inte få klartecken att åka förrän Darren kom tillbaka och sa att bilarna stod i säkerhet i garaget. Jag påpekade inte att båda nyckelknipporna låg på köksbänken, så han hade kunnat bespara sig den promenaden.
Joe och jag blev ivägsläppta. Vi sa ingenting när vi gick ut. Vi var fortfarande rädda att mamma och Darren kunde höra oss. Det var först när vi satt tryggt på plats i bilen och jag spände på mig säkerhetsbältet som Joe frågade: ”Är hon verkligen borta?”
Och jag var tvungen att säga att ja, det verkade faktiskt så. Då blev jag förbannad på dig. För Joe darrade. Han ville inte att jag skulle se honom gråta. Han ville inte vara en sådan som grät, inte i sin egen bil. Men där satt vi, jag i sätet som alltid brukade vara ditt. Det kändes som om du hade skickat mig för att
göra slut med honom åt dig utan att bry dig om att du dumpade mig på köpet. För Joe var den du borde ha tagit med dig men inte tog med dig. Det är uppenbart att du inte ens frågade honom. Jag förstår inte riktigt vad han har gjort för att förtjäna det.
Jag berättade inte för honom om mejladressen. Inte ens när han frågade om jag visste något sätt att kontakta dig på. Blod är nog tjockare än vatten. Men det kan också lämna mycket värre fläckar.
Vi klamrade oss fast vid hoppet om att Sloane skulle veta nå got, att du hade lämnat något slags meddelande till henne. Du kanske var hemma hos henne och väntade på att vi skulle söka upp dig där. Joe och jag försökte ringa och messa henne, men vi fick inget svar. Jag kunde nästan förstå varför hon inte svarade när jag ringde – mamma och Darren skulle inte ha varit främmande för att beslagta min mobil och försöka spåra upp dig. Men Joes samtal? Jag förstod inte alls varför hon inte svarade på dem.
Jag försökte trösta Joe, sa att du hade stuckit hemifrån förut, att du hade kallat det att ”ta en paus” men att du aldrig hade åkt särskilt långt. Som den där gången när du tog in på hotell i Columbus och plankade in på en forensisk konferens tills en av handledarna klagade över att du störde hans team.
Jag trodde att det skulle var till tröst för Joe, men han hade aldrig hört någon av de historierna och det fick honom bara att känna sig ännu dummare. Jag hade av misstag råkat avslöja att han faktiskt inte kände dig särskilt bra. Och det var konstigt, för jag hade trott att han skulle känna dig bättre än jag gör, med tanke på hur mycket tid du har tillbringat med honom de senaste två åren.
Det kan hända att jag inte var särskilt övertygande när jag sa att
du alltid brukar komma tillbaka. För de där andra gångerna kändes det inte som den här gången. Jag vet inte hur jag ska förklara det. När jag såg din säng visste jag att du planerade att stanna borta för gott. Att du plundrat mitt gömställe bekräftade saken. Du skulle inte ha gjort det om du inte verkligen, verkligen behövde, eller hur?
När Joe och jag kom till skolan var jag övertygad om att vi visste något som ingen annan visste – inte än i alla fall. Alla gick omkring och trodde att du fortfarande var en av oss, fortfarande en del av skolan. Ja ja, kan jag höra dig säga, de märkte knappt när jag var där ändå. Men vissa gjorde det. Joe sa att han skulle leta efter Sloane och jag sa att jag också skulle göra det, fast jag som går två år under er skulle ha svårare att hitta någon i avgångs klassen. En detektiv skulle säkert ha frågat: ”Jaha, och hur skulle det vara om ni letade efter Bea när ni kom fram till skolan?” Men varken Joe eller jag trodde på allvar att du skulle vara här. Av alla ställen i världen är det här det sista du skulle fly till. Terrence väntade på mig vid mitt skåp som vanligt. Och jag kys ste honom som vanligt. Han frågade hur det var med mig … som vanligt. Och jag tänkte: Det är så här det börjar. När jag berättar det för någon annan, det är då den nya verkligheten tar form. Jag ville ljuga för honom. Men samtidigt, om det är något jag har lärt mig av vår familj så är det att lögner kommer ikapp en och att folk har lättare att förlåta en vid direkt konfrontation än om de upptäcker senare att man har ljugit hela tiden. Med tanke på vad du just hade gjort mot Joe ville jag undvika att göra något liknande mot Terrence. Så jag berättade för honom i korta drag. Jag fick det att låta mindre definitivt än vad jag tror att det är. Men jag låtsades inte som om inget hade hänt.
Och jag berättade inte om gömstället eller de försvunna
pengarna eller den här mejladressen. Jag lovar att jag inte ska berätta för någon om något av det. Terrence blev bekymrad – frågade hur det var med mig, frågade om det fanns något han kunde göra. Jag svarade att jag var öppen för förslag och att jag kände en massa olika känslor på en gång, att jag var ledsen och förvirrad och konstigt lättad och helt ur balans. Terrence låtsades förstå, bara för att han är så snäll. Han har lite problem med att hans familj inte vill kännas vid att han är gay, men jag har egentligen aldrig låtit honom se hur groteskt genomrutten vår familj är.
Vi kysstes hej då som vanligt. Jag gick till mina förmiddagslektioner. Till din ära lyssnade jag inte på lärarna. (Jag vet att det där var orättvist. Jag vet att du brydde dig om vissa saker.)
Nu är det lunchrast och jag sitter vid en av datorerna i biblio teket och håller noga koll på att mrs Goldsmith inte kikar över axeln på mig och får se vad jag skriver. Sloane har fortfarande inte synts till fast Joe har pratat med andra som har sett henne i skolan idag, så vi vet att hon inte har försvunnit någonstans med dig. Jag tror att Joe är besviken över det, men jag kan förstå det där med att det finns saker som man måste göra ensam.
Stackars Joe. Stackars Sloane. Stackars mig.
Du fattar hur svårt det kommer att bli, va? Du fattar i vilken sits du har lämnat mig? Och fastän jag på sätt och vis är glad att du gjorde det lätt för mig att neka (”Jag lovar, Darren, jag hade faktiskt ingen aning!”) så skulle det ha varit trevligt om jag hade fått lite tid att förbereda mig.
Och ett hej då. Jag önskar att du hade sagt hej då. Men för ögonblicket nöjer jag mig med att du berättar var du
är. Om du litade på mig så pass mycket att du gav mig den här mejladressen så måste du lita på mig så pass mycket att du talar om var du är och att du mår bra. Om inte det första så åtmin stone det andra. Det är lätt för dig – du kan se framför dig var jag är. Du kan föreställa dig precis vad jag gör. Du vet vilken dator jag sitter vid – samma som du har sett mig sitta vid hela året, när biblioteket är på väg att stänga och det är dags att leta upp något annat ställe att vara på för att slippa gå hem. Du vet hur det kommer att låta när jag kommer hem och mamma och Dar ren skriker åt mig lite till. Du vet – du måste veta – hur besviken och ledsen Joe kommer att se ut en lång tid framöver. Jag vet att du är uppmärksam. Du vet saker som jag inte vet. Och du vet också många saker som jag vet. Fokusera på dem en liten stund. Jag hoppas att det inte är något jag har gjort. Jag vill inte vara skälet till att du valde idag – skälet till att du inte kunde vänta i två månader, tills du tagit examen. Jag tror inte att det har med mig att göra men jag måste ändå ställa frågan.
Lunchrasten är nästan slut. Jag ska trycka på Skicka. Jag kommer att vara väldigt noga med att dölja alla spår efter mig och se till att ingen annan hittar de här mejlen. Så du kan svara mig. Jag menar det, Bea. Svara mig. Det kommer att vara väldigt svårt att klara sig igenom ditt försvinnande utan dig.
Jag vet att du aldrig har behövt mig, Bea. Men för helvete – jag behöver verkligen dig.
Svara. Ezra
Ämne: Jag.
Från: Bea <b98989898@ymail.com>
Till: Ezra <e89898989@ymail.com>
Datum: Tis 26 mars 02.32 CST Hej Ez, Jag lever än, om det är det du menar med att må bra. Och nej, jag kan inte berätta vart jag har åkt eller varför. Vad jag kan berätta är att ja, jag är borta för gott.
Hej då, Hidden Valley Circle. Hej då, Indiana. Det är förvånansvärt enkelt. När jag visste att jag skulle sticka googlade jag på ”hur man rymmer hemifrån” och då fick jag all info jag behövde.
1. Rym bara hemifrån om du är helt och hållet säker. (X)
2. Planera i förväg. (X)
3. Att ta med en vän kan hjälpa eller stjälpa. (Jag satsade som synes på att det skulle stjälpa.)
4. Res med lätt bagage. (X)
5. Bo någonstans där du klarar av att bo. (De varnar en särskilt för
att bo ute i skogen, för ”naturen är grym”. Uppenbarligen har den som skrev det här aldrig bott med mamma och Darren.)
6. Ge dig av vid en tidpunkt då du inte kommer att bli upptäckt. (X)
7. Ta inte med dig någon mobil eller annat som kan användas för att spåra dig. (X)
8. Skapa en falsk identitet. (X)
9. Lämna inga bevis efter dig. (X)
10. Innan du rymmer, bete dig som vanligt. (X) 11. Bryt kontakten med alla och se inte tillbaka. (X. Typ.)
Med det sagt så är grejen med Beatrix Ahern att det här är precis vad alla väntar sig, att hon ska rymma. Visst, de kommer att vara upprörda ett tag, men ge dem ett par månader så kommer de att sitta där och säga: ”Vad trodde du då? Det var redan kört för henne.” Du ska få se. Jag önskar nästan att jag kunde vara där och se det själv.
Förlåt för pengarna. Och förlåt att jag stack utan att säga hej då. Jag ville aldrig vara taskig mot dig. Av alla människor i mitt liv är du den sista jag skulle vara taskig mot. Det var därför jag bröt mot reglerna och skaffade den här mejladressen. Om det inte var för dig skulle jag aldrig se tillbaka.
Vad jag också kan berätta för dig är:
Jag stack inte av de skäl du tror.
Jag är inte förvånad att Sloane undviker att svara på Joes samtal.
Du kan tycka synd om Joe, men ta inte i för mycket. Tro mig när jag säger det.
Om det någonsin blir för jobbigt att bo hos mamma och Darren så flytta hem till Terrence. Lova.
Sluta ha dåligt samvete. Ju förr du släpper det desto bättre. Och tänk inte på mig som Beatrix längre. ”Beatrix” är det gamla livet. Nytt liv, nytt namn. Jag har i alla fall bestämt mig för att låna ett nytt namn ett tag. Jag berättar förresten inte det för dig för att du ska försöka spåra upp mig. Du är min lillebror och jag älskar dig, men jag kommer alltid att ligga steget före dig.
Kram, Jag PS. Använd en privat webbläsare varje gång. Spara ALDRIG lösenordet. Inte ens på din egen mobil.
Ämne: Du. Försvunnen.
Från: Ezra <e89898989@ymail.com>
Till: Bea <b98989898@ymail.com>
Datum: Ons 27 mars 07.45 EST
Hej BEATRIX,
Jag tänker fortsätta att kalla dig Bea, vad du än väljer att kalla dig själv. Även om du vill att alla ska se dig som någon annan så kommer du alltid att vara Bea för mig.
Och nej, jag tänker inte sluta fråga var du är.
Jag vet att det här inte är ditt problem längre, men igår kväll var inte kul. Mamma och Darren hade kommit till stadiet då de insåg att det faktum att deras dotter rymt hemifrån får dem att framstå som dåliga föräldrar. När jag kom hem var det första de frågade inte om jag hade sett dig, utan om jag hade berättat det för någon. De litar inte på mig heller.
Jag tänkte kolla om det fanns något mer att hitta i ditt rum men jag kom dit lite för sent, för medan jag var i skolan hade mamma plundrat det. Jag lovar, det såg ut som om ungefär hundra jakthundar hade släppts lösa för att slita sönder allt med
tänderna. Inte för att ditt rum någonsin har varit välstädat, men det var alltid stökigt på ett väldigt förutsägbart sätt. Du brukade ju säga att du kunde hitta allt du ville där – och ja, det kunde typ jag med. Men inte längre. Kläderna var kringslängda överallt, både de du brukar ha och dem du aldrig använder längre. (Vilka tog du med dig? Jag har inte listat ut det än.) Gosedjuren var ned dragna från bokhyllan och det såg ut som om vart och ett hade blivit utsatt för förhör. Små meddelanden från Joe låg framme – inte många och inget som var skrivet nyligen. Eftersom han alltid brukar messa dig var det något nytt att se hans handstil. Jag antar att han skickade dem till dig i klassrummet eller på rasterna när du inte svarade i telefon.
Just det, på tal om telefoner – din mobil var borta.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var svårt att vara förban nad å dina vägnar eftersom du hade lämnat allt i rummet att klara sig på egen hand. Om ditt rum inte hängde ihop med resten av huset kanske du skulle ha bränt ner det innan du stack. Eller så kanske du inte längre bryr dig om vem som ser vad. Vilket är det?
Det lustiga är att även om jag inte var arg å dina vägnar så var jag ändå arg. Delvis, kan jag erkänna, för att jag tänkte att om de kunde göra så här med ditt rum så fanns det inget som sa att de inte kunde göra det med mitt också.
Jag försäkrade mig om att Darren var i vardagsrummet och sedan letade jag upp mamma i köket. Hon hade teven på jättehögt men tittade inte på den. Hon gav mig knappt en blick när jag kom in.
”Vad har ni gjort med Beas rum?” frågade jag.
En kort stund kändes det som ombytta roller, som om hon var barnet och jag var föräldern som just hade kommit på henne med
att göra något hon inte fick. Jag såg på hennes blick att hon visste att hon hade gjort fel. Men så fort jag såg det så försvann det.
Nu tittade hon granskande på mig. ”Inte den tonen mot mig. Jag försökte bara hitta henne.”
”Trodde du att hon gömde sig i en byrålåda? I tvättkorgen?”
”Nu får det vara nog.”
Men jag kunde inte låta bli att pressa henne. ”Letade du efter knark? Hittade du något bra?”
Dåligt drag. Riktigt dåligt drag.
”Darren!” ropade hon.
”Mamma, kom igen …”
Darren dök upp i dörröppningen. Han var inte glad över att ha blivit avbruten.
”Vad är det?” sa han.
”Ezra berättade just att Bea knarkar.”
”Det var inte alls det jag sa!”
”Varför skulle du fråga om jag hittade något knark, om du inte trodde att hon knarkade?”
JAG STÅR INTE UT MED ER! ville jag skrika. Precis som nittionio procent av tiden jag är hemma. Hur kunde du lämna mig fången med de här människorna? Varför måste jag lyssna på dem? Jag vet att mamma hade det svårt när pappa lämnade oss. Jag vet att det inte var lätt för henne att ensam ta hand om oss de där åren. Jag är medveten om att det var hon och bara hon som såg till att vi inte var hemlösa. Jag är tacksam för det. Men om hon nu var smart nog för att fixa allt det, vid vilken tidpunkt gav hon upp? Var det i samma stund som hon träffade Darren? Eller var det något som skedde gradvis? Jag minns knappt en enda gång som hon har stått på vår sida. Jag vet att hon måste ha
gjort det någon gång. Men så kom Darren och gränserna ritades upp och vi var inte på samma sida längre. Jag känner knappt igen henne nu, hon är så långt borta.
Darren babblade på om att han alltid hade fattat att du knarkade, att det förklarade varför du var så instabil och oansvarig.
”Är ni inte rädda att hon kan ha råkat illa ut?” kunde jag inte låta bli att fråga.
”Hon har inte råkat illa ut”, sa mamma uttryckslöst.
Och Darren – jag lovar, Darren var förstås tvungen att tillägga: ”Ingen kommer att skada din syster. Det enda hon är kapabel till är att skada sig själv.”
För att komma från Darren var det en helt otrolig sak att säga. Det var ingen idé att argumentera emot, så jag gjorde inte det. Jag gick därifrån.
När jag kommit in i mitt rum ringde jag Joe.
”Vad är det?” svarade han, ivrigt och hoppfullt. ”Vad har hänt?”
Och jag tänkte: Just det, han måste ha trott att jag ringde för att jag hade nyheter. Goda nyheter. Men jag ringde bara för att jag inte visste vem jag annars skulle ringa till. Och för att jag ville höra om han fortfarande kunde skjutsa mig i morgon bitti.
Jag behöver inte din tillåtelse för att tycka synd om Joe. Du måste fatta hur det är – det är omöjligt att inte tycka synd om honom när man hör hur besviken han låter. Vad gäller att inte ta i för mycket – vad är för mycket i den här situationen, Bea? Du måste hjälpa mig att förstå det, för det är knappast Joe som har tagit i för mycket här, som jag ser det.
”Varför ringer hon inte?” frågade han mig.
Och jag svarade: ”För att hon inte vill att vi ska hitta henne.”
Så här är det: Man kan säga saker om och om igen till sig själv, men i samma stund som man säger dem högt till någon annan förvandlas de, som om man ger sin oro fast form så att den verkligen kan komma åt en. Och när någon annan säger samma sak som man säger till sig själv i huvudet – så har det samma effekt. Det borde kännas bättre att dela det, men det gör det också svårare att förneka.
”För att hon inte vill att vi ska hitta henne”, upprepade han. Det var då jag borde ha berättat att jag faktiskt hört av dig. Det kändes själviskt att inte göra det. Men samtidigt tänkte jag att om jag berättade det för honom så skulle du få veta det. Och då skulle jag visat att du inte kunde lita på mig.
Jag känner dig. Jag vet att jag inte kommer att få en andra chans. Inte den här gången.
Så i stället för att ens antyda för honom att du är i livet frågade jag om han kunde köra mig till skolan i alla fall i morgon bitti. Han sa ja. Men det lär knappast komma som någon överrask ning för dig.
När vi lagt på ringde jag Sloane igen. Hon svarade inte.
Jag höll mig borta under middagen. Mamma och Darren åt utan mig. När jag gick ner lite senare för att ta något i kylen skällde mamma på mig. Sedan kom Darren in, tog den kalla pizzan från min tallrik, kastade den i soppåsen, ställde sig framför kylskåpet och stod där tills jag gick upp igen.
Jag åt lite av ditt fruktgodis. Sedan kändes det konstigt, för jag vet att om du inte kommer tillbaka är det ingen annan som kommer att köpa hem det. Om jag ber mamma kommer hon att
säga nej. Det är ditt, och om du inte är här finns det ingen plats för det i det här huset.
Jag vet att det är dumt. Jag vet att jag kan köpa det själv. Jag bara berättar för dig vad som rör sig i huvudet på mig just nu.
Darren tittade in i mitt rum efter att jag lagt mig. Jag hatar när han gör det. Han stannar alltid i dörröppningen, som om det jag har är smittsamt.
”Visst är det tyst?” sa han.
”Japp”, sa jag. Jag vet bättre än att låtsas sova. Han märker det alltid.
”Inte konstigt att det är tyst, när din syster inte spelar sin musik på full volym.”
Jag lät bli att påpeka att det inte var tyst, för han pratade. Jag sa bara: ”Japp.” Försökte tråka ut honom så att han skulle gå. Det brukar funka.
”Du är inte som hon”, sa han. ”Du är inte alls som hon.”
Jag tror att det var menat som en komplimang.
Men hans sätt att säga det?
Det lät nästan som en förolämpning.
Det lät nästan som om han utmanade mig att sticka.
Du fattade läget från första början, visst gjorde du?
När Darren kom in i vårt liv var jag beredd att göra honom till min pappa. Jag tog mina färgkritor och ritade in honom i våra familjeporträtt. Tittade på vartenda teveprogram han ville titta på. Bad honom leka kull med mig. Avgudade honom, för det var vad mamma gjorde och jag trodde att det var meningen att jag också skulle göra det.
Men du såg igenom det. Du gjorde motstånd. Satte ner foten. Fick utbrott på Fars dag. Vägrade godkänna hans rätt att sitta med vid köksbordet. Jag är säker på att det var på grund av dig som vi inte fick vara med när de gifte sig. Du såg att han inte brydde sig om oss. Bara om henne. Du kanske till och med visste att han skulle få henne att inte bry sig om oss, hon heller.
Du tog striden, men förlorade. Jag bara överlämnade mig själv med ett smil och ett hemgjort kort.
Inte för att jag inte funderar på att sticka. Men jag vet också att jag inte skulle komma längre än hem till Terrence, om jag ska vara realistisk. Efter det har jag ingenting. Ingen. Visst, jag har dig, någonstans där ute. Men just nu har jag ingenstans att fly. Ditt val, inte mitt.
Det var sent, men jag ringde honom ändå.
”Vad tänker du på?” sa han. Han frågade inte varför jag ringde. Han klagade inte över att jag hade väckt honom, att det var sent.
”Det är så tyst här”, sa jag. Och sedan kom jag på mig själv med att säga något som jag nog aldrig någonsin sagt förut. ”Jag är alldeles ensam.”
”Nej, det är du inte”, svarade Terrence.
Där kom det. Det var det jag behövde, att få känna att det var någon som fanns kvar.
Jag vet att du tycker att jag är ung. Jag vet att du tycker att både Terrence och jag är unga. Det spelar ingen roll. Jag är tillräckligt gammal för att behöva någon.
