9789178133147

Utgiven av Lilla Piratförlaget AB Text © 2021 Kate DiCamillo Illustrations © 2021 Sophie Blackall Published by arrangement with Walker Books Limited, London SE11 5HJ. All rights reserved. No part of this book may be reproduced, transmitted, broadcast or stored in an information retrieval system in any form or by any means, graphic, electronic or mechanical, including photocopying, taping and recording, without prior written permission from the publisher.

Originalets titel: The Beatryce Prophecy Översättning: Johan Nilsson Omslagsform: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Tryckt av Livonia Print, Lettland 2021 ISBN 978-91-7813-314-7 www.lillapiratforlaget.se

Till Betty Gouff DiCamillo 1923–2009 KD Till Kate DiCamillo SB

Det står skrivet i Sorgekrönikan att det en dag ska komma ett barn som ska avsätta kungen.

Enligt profetian ska barnet vara en flicka.

Av det skälet har man länge bortsett från profetian.

BOKEN DEN FÖRSTA

Kapitel ett

A

nswelica hette en get vars tänder var en spegel av hennes själ – stora, vassa och obevekliga.

En av getens favoritlekar var att invagga munkarna i Sorgekrönikans orden i trygghet genom att spela snäll och ointresserad.

På flera veckor bet hon ingen alls.

När någon närmade sig blickade hon bara ut i fjärran som om hon stod och tänkte på något djupsinnigt. Och sedan, när munkbröderna hade sänkt garden och trodde att Answelica kanske, möjligtvis, hade förändrats, smög hon sig på dem bakifrån och stångade dem så hårt hon kunde i baken.

Hon var väldigt stark och hade ett väldigt hårt huvud.

Därför kunde hon skicka iväg munkarna på en rejäl flygtur.

När de landade bet hon dem.

10

Hon var en get som hyste en underlig och oförklarlig motvilja mot vissa personer. Hon brukade smyga sig på en särskild munk, vänta på honom i någon byggnads purpurskugga och sedan hoppa fram med ett förfärligt skrän, likt en tjutande demon.

Munken – förskräckt, förstörd – skrek lika högt han.

Munken och geten fortsatte sin skrikduett tills geten tyckte att det räckte och gick därifrån, nöjd och belåten. Efter sig lämnade hon en darrande, snyftande munk.

Bröderna i Sorgekrönikans orden skulle gärna ha velat slakta Answelica, men de var rädda för hennes spöke.

Munkarna var nämligen eniga om att getens spöke skulle vara ännu ondare och envisare, ännu slugare, än den levande geten.

Hur skulle hennes hämnd från andra sidan se ut?

Spökgetens krafter gick inte ens att föreställa sig.

Och därför fick hon leva.

Vilket är lika så gott.

Vilket faktiskt är underbart.

11

För utan geten skulle Beatrice säkert ha dött.

Och hur skulle det då ha gått med allting?

12

Kapitel två

A

llt detta hände under ett krig.

Sorgligt nog var det inget särskilt med det. Vid den här tiden pågick alltid olika krig.

Den som hittade henne var broder Edik.

Världen var täckt av ett lager rimfrost den morgonen, och Edik var försenad med maten till Answelica eftersom han hade blivit stående och beundrat solens gryningsstrålar som lyste på gräs och grenar.

Hela världen tycktes upplyst inifrån. ”Nog måste det bevisa något”, sa broder Edik högt. ”Nog måste skönhet som denna betyda något.”

Han stod kvar och betraktade världen tills händerna började värka i kylan och han kvicknade till.

Han darrade när han steg in i stallet, säker på att Answelica – missnöjd med hans sena 13

ankomst – redan smed onda planer. Men till hans förvåning låg geten och sov med benen under sig och ryggen vänd mot honom.

Vad var nu detta för ny list?

Broder Edik harklade sig. Han ställde ifrån sig hinken. Geten rörde sig fortfarande inte.

Han gick närmare. Han flämtade till.

Hjärnan spelade honom ett spratt.

Eller kanske var det ögat som ställde till det för honom – hans vänsteröga, som inte ville hålla sig stilla utan ständigt snurrade runt, på jakt efter något som det ännu inte hade funnit. ”Det bor en demon i det ögat”, hade broder Ediks far sagt, ”och den demonen har satt sig på ditt förstånd också.”

I stallets dunkla morgonljus såg nu broder Ediks irrande öga, hans märkliga hjärna, en get med två huvuden. ”Bevare mig väl”, viskade broder Edik.

Answelica med ett huvud var redan mer än vad munkarna klarade av. Hur skulle de kunna leva med geten om den hade två huvuden och två uppsättningar tänder?

Hon skulle kullkasta universums ordning.

Hon skulle driva kungen från slottet. En 14

Answelica med två huvuden vore en varelse med makt nog att härska över hela världen.

Munken tog försiktigt ett steg framåt. Han kisade och såg att det andra huvudet tillhörde ett barn som låg hopkurat bredvid geten.

Broder Edik drog en suck av lättnad.

Men sedan sköljde en ny våg av fasa igenom honom när han såg att barnet låg och höll om getens ena öra.

15

Kapitel tre

E e

tt barn. Bredvid geten.

Ett hopkurat barn som höll om demonen Answelica!

Broder Ediks hjärta bultade av rädsla. Han min­ des getens fruktansvärda tänder. Han kän­de de tänderna bättre än han skulle önska.

En dag förra sommaren hade broder Edik blivit jagad av Answelica över en blomsteräng under vad som kändes som en evighet.

Vad geten gjorde på ängen, flera kilo­­­­meter från klostret och i närheten av kungens slott, var ett mysterium som broder Edik inte hade lyckats lösa.

Broder Edik borde inte heller ha varit där.

Det var bara det att en vandrare hade be­r­­­ättat för honom om blommorna på ängen, om hur många det fanns och hur praktfulla de var, och då hade broder Edik tänkt att han måste få se all denna skönhet med egna ögon.

17

På ängen hade geten smugit sig på honom bakifrån, tyst och lömskt. Han hade känt hennes hemska andedräkt mot rumpan. Sedan stångade hon honom lätt, nästan lekfullt.

Broder Edik började springa.

Han sprang och geten följde efter. De sprang tillsammans över blomsterängen. Och när bro­­der Edik till slut oundvikligen snubblade och ramlade omkull gick Answelica fram till honom, satte ena klöven på hans bröst, såg honom djupt i ögonen och öppnade och stängde munnen.

Hon dreglade på honom.

Hon gav honom gott om tid, ännu en evighet, att begrunda hennes tänder i varje detalj, och att också begrunda de hemskheter som han visste att de tänderna var kapabla till.

Precis när broder Edik kände att han inte klarade mer, tryckte geten till mycket, mycket hårt med klöven. Sedan släppte hon honom och gick därifrån.

Märket från den dagen fanns fortfarande kvar – en grå, ofullständig kontur av en getklöv på hans bröst. Avtrycket skulle sitta kvar 18

i resten av hans liv, en röd pil som pe­kade mot hjärtat.

Som om någon skulle behöva hjälp att hitta broder Ediks hjärta! ”Såja”, sa han nu. Han tog ett steg närmare geten. ”Nu tar vi det varligt.”

Geten ignorerade honom. Den lilla gestalten som låg hopkrupen bredvid geten rörde sig inte. Broder Edik såg att barnets fötter var nakna och blodiga.

Han darrade. Borde han gå och hämta hjälp? ”Din fegis”, hörde han sin far säga. ”Din ögonrullande fegis.”

Och det var sant. Han var en fegis.

Men han kunde ändå inte gå härifrån och lämna detta barn ensamt med Answelica. Han måste konfrontera geten. ”Din geträdda fåne”, hörde han sin far säga.

Broder Edik suckade.

Han önskade att faderns röst skulle lämna honom i fred. Han önskade att han kunde få tyst på den en gång för alla.

Broder Edik lyfte kåpan och tog sats för att klättra över grinden och in på getens domän.

19

Answelica kom på fötter. Hon lät höra ett gällt skri.

Barnet satte sig upp och broder Edik såg ett långt hårsvall, ett par förvånade ögon, ett hjärtformat ansikte.

Ett flickebarn.

Hon grät.

Det var inte en ilsken gråt eller en sorgsen gråt. Det var en gråt som kom från någon som var gränslöst trött, en gråt från någon som ansträngde sig väldigt mycket för att inte gråta.

Tårarna rann nedför flickans kinder, men hon såg honom i ögonen, båda två – hans stadiga öga och hans vilda och irrande öga – utan att vända bort blicken.

Broder Edik tittade tillbaka på henne. Han kände hur hjärtat krängde till i bröstet.

Han kände hur det öppnades. ”Åh”, sa broder Edik.

Answelica skriade gällt igen. ”Schhh”, sa broder Edik till både geten och flickan. ”Schhh. Det blir bra. Allt blir bra.”

Men i samma stund som broder Edik yttrade 20

de orden, yttrades andra, mer olycksbådande ord inte långt därifrån.

I den dragiga tronsalen i kungens slott bugade sig en soldat för kungen och sa: ”Ers Majestät, kvinnan är i tryggt förvar i fängelsehålan, som Ers Majestät befallde. Men jag måste underrätta Ers Majestät om att barnet har försvunnit. Jag har genomsökt hela slottet Abelard med omnejd. Jag kan inte hitta henne.” ”Vad menar du med att du inte kan hitta henne?” sa kungen. ”Att hon inte finns där, Ers Majestät. Vi har inte hittat hennes kropp. Flickan är borta.”

21

Kapitel fyra

A

nswelica intog en skyddande, stridslysten ställning bredvid flickan.

Broder Edik hade lyft ena benet över grinden och stod med andra benet kvar på marken. ”Snälla”, sa han till geten.

Answelica tittade på honom, och sedan vred hon på huvudet och tittade på barnet, och sedan tittade hon på honom igen. I det mörka stallet var det svårt att bedöma alla känslonyanser, särskilt i ett par ögon vars ägare sällan visade några nyanser alls, men broder Edik tyckte sig ändå förstå den blick som geten gav honom. Det var en blick som uttryckte ömhet för flickan samtidigt som den varnade honom.

Geten sänkte huvudet, en hotfull gest. ”Det är kallt”, sa broder Edik uppe på grinden. ”Det är jättekallt. För kallt för ett litet 22