M ar ti n Je rn

Aldrig i livet

Läs också: Spökjägare Spökjägare – Vänner att dö för

© Martin Jern, 2021 Utgiven av Lilla Piratförlaget ab, Stockholm Omslag: Mystical Garden Design Tryckt hos Livonia Print, Lettland, 2021 isbn: 978-91-7813-272-0 www.lillapiratforlaget.se

3

KAPITEL 1 Nancy plågas av en fruktansvärd mardröm där hon jagas av en brännskadad mördare med knivhandske. Hon upptäcker att alla hennes närmaste upplever samma dröm, och snart börjar vännerna bli dödade i sömnen … Det var måndag kväll. Jag skulle se min första skräckfilm, men bara att läsa filmens handling fick det att krypa i kroppen.   Visst, jag hade kollat på Annabelle, men det hade varit ihop med Joakim. Gömd bakom en kudde dessutom. Och Poltergeist hade jag sett tillsammans med Alva, Oliver och Tommy.   Den här filmen skulle jag se själv. För är man spökjägare måste man klara av att titta på skräckfilmer. Så är det bara.   Omslagsbilden föreställde en tjej med uppspärrade ögon och livrädd blick. Och ovanför henne: ett dödskalleliknande ansikte, sylvassa metallfingrar.   Jag slog igen datorn. No way! Aldrig i livet!   Att jaga spöken för att dom hotar ens familj och vänner är en sak. Men att uppleva skräck för skojs skull? Vem är så dum att man frivilligt vill ha mardrömmar? 5

Dessutom: Jag hade ju i princip redan upplevt det här, på riktigt. När Katarina tagit sig in i mina drömmar och skadat mig. Jag var redan rädd för att somna. Behövde jag verkligen fler anledningar att vara rädd? Det var förstås Elvir som tipsat om filmen. Min skräck­ älskande nioåriga lillebror.   ”Det är en klassiker bland skräckfantaster”, hade han berättat. Som om det skulle vara nåt positivt. ”Men jag slår vad om att du inte ens vågar trycka på Play.”   ”Klart jag vågar”, hade jag svarat, helt kaxigt. ”Jag är inte rädd för nånting.”   Det måste varit en av dom största lögner jag nånsin uttalat. Aldrig hade jag varit så rädd som dom här sommarveckorna i Vilaholm.   Elvir hade fnissat och sagt: ”Då så, sov gott sen …”   Så nu var jag liksom tvungen att se den.   Jag öppnade datorn igen. Upprepade högt: ”Inte rädd för nån­ting.” Som för att övertyga mig själv. Sen tryckte jag på Play.   Filmen började i en dunkel källare. Ett flåsande … Smutsiga händer … Plåtbitar som slipades … förvandlades till en handske med vassa knivar istället för fingrar … Sen titeln … 6

A NIGHTMARE ON ELM STREET i röd blodig skrift … Ett skrik! Jag slog ihop datorn. Kallsvettig och darrig med en puls på säkert hundra slag i minuten.   Trettio sekunder. Det var allt jag hade klarat av.   I nästa stund ringde mobilen, och jag flög upp som en rullgardin.   Skitskraj. Igen.   Inte rädd för nånting … Vem försökte jag lura? Jag blev ju för sjutton rädd för min egen ringsignal. Fast vem ringde såhär sent på kvällen? Okänt nummer dessutom.   ”Hallå?” sa jag.   ”Hej”, sa en röst tillbaka. ”Vem är det?”   Det lät som en pojke. Eller kille. Svårt att avgöra åldern.   ”Vem … är du själv?” frågade jag. För det här var helt klart skumt.   ”Det var ju du som ringde mig?” sa rösten.   ”Nä”, sa jag med en suck. ”Du ringde mig.”   ”Det här låter helknäppt”, sa rösten och skrattade till.   Skrattet lät snällt på nåt sätt, vilket fick mig att slappna av lite. Jag skrattade också.   ”Det måste blivit nåt fel.” 7

”Vad gör du?” frågade rösten.   Jag tittade på min hopslagna dator. ”Eh … tittar på film.”   ”Vadå för film?”   ”Skräckfilm”, sa jag.   ”Blir du rädd av skräckfilmer?” frågade rösten trevande.   Jag ryckte på axlarna, försökte låta cool: ”Nä, inte direkt. Dom är ju alltid så overkliga.”   Som att jag tittade på skräckfilm jämt. No big deal.   ”Så du gillar mer … verklig skräck?”   Jag stelnade till. Vilken konstig fråga. ”Är det du, Oliver?”   ”Nä”, sa rösten. ”Det är inte Oliver.”   ”Men kom igen, säg vem du är”, sa jag.   ”Du får säga vad du heter först.”   ”Varför det?”   ”Så att jag vet vem jag tittar på.”   Jag flämtade till, kände hur hjärtat slog snabbare.   ”Vad sa du?” frågade jag tyst, samtidigt som jag gick mot fönstret för att kolla om nån utanför kunde se in på mitt rum.   Men ingen syntes till. Sen Vlad försvunnit hade grannhuset stått öde.   ”Så att jag vet vem jag … pratar med”, sa rösten lugnt. 8

”Fast så sa du inte först! Du sa vem du tittar på. Är det du, Tommy?”   Rösten skrattade till, men nu lät det mest som ett flås.   ”Eller Joakim?” fortsatte jag.   ”Nä, ingen av dom”, sa rösten.   ”Nu lägger jag på.”   ”Lägger du på kommer jag fram!”   Plötsligt var rösten hetsig, nästan arg, och jag blev så förskräckt att jag snubblade baklänges och föll i golvet.   ”Vad menar du?” viskade jag. ”Kommer fram varifrån?”   Under några sekunder hördes bara flåsande andetag. ”Var­ifrån tror du?” sa rösten sen.   Jag kom på fötter och ställde mig med ryggen mot fönstret så att jag hade överblick över hela rummet. Garderoben? Sängen?   Men var det verkligen möjligt? Hur skulle nån ha kunnat ta sig in på mitt rum?   ”Jag ska ge dig en ledtråd”, sa rösten. ”Du har röda strumpor.”   Jag tittade ner på min fötter. Röda strumpor. Jag insåg att det bara fanns en plats som man kunde se det ifrån.   Och precis samtidigt tyckte jag att det fladdrade till i kanten av sängöverkastet. 9

Jag skrek!   Sen sprang jag ut från rummet och vidare ner för trapporna. Det kändes som att jag hade nån i hasorna så jag bara fortsatte utan att stanna. Jag ryckte upp ytterdörren och rusade ut i den disiga sommarkvällen.   Där krockade jag rakt in i nåt. Slog i huvudet och föll ihop på trappan. När jag tittade upp stod en mörk skugga lutad över mig.   Killen med rösten?   Jag skrek! Igen.

10

KAPITEL 2 ”Det är bara jag.”   En blond hårkalufs och ett leende med skrattgropar.  Joakim!   ”Vad gör du här?” sa jag flämtande.   ”Jag hörde dig skrika, så jag skyndade hit.”   Joakim sträckte ut handen för att hjälpa mig upp.   Ändå romantiskt, hann jag tänka. Sen såg jag hans mobil sticka fram ur fickan och då slog det mig. Tänk om det var Joakim som hade ringt. För att skrämmas. Precis som han gjort den där gången när vi hade tittat på Annabelle tillsammans på hans rum, och Alice hade hoppat ut från garderoben och jag nästan hade fått en hjärtattack.   Joakim kanske tyckte att det var kul. Men det gjorde inte jag.   ”Var det du som ringde?” frågade jag utan att ta emot den utsträckta handen.   Han gjorde en grimas. ”Ringde vem då?”   ”Får jag se din telefon!”  ”Va?” 11

Samtidigt fick jag dörren i ryggen. Nån var på väg ut.  ”Holly?”   Min faster Ingrids röst.   Jag flyttade mig åt sidan och ögonblicket efter klev Ingrid ut på trappan.   ”Herregud, Holly, vad är det som händer?”   ”Jag bara …”   Jag förväntade mig att hon skulle säga nåt om Joakim. Vad sjutton han gjorde här så sent. Men hon sa inget och när jag vände mig om igen så var han inte där längre.   Jag harklade mig. ”… behövde lite luft …”   ”Men varför skrek du?”   ”Jag trodde det var nån här ute … men jag såg fel.”   ”Här ute? Det finns ingen här”, sa Ingrid och skakade på huvudet. Som att det var en helt idiotisk tanke att nån skummis skulle smyga runt på natten i Vilaholm. ”Gå upp och lägg dig nu. Det är sent.”   ”Jag kommer strax in, jag måste bara kolla en grej.”   ”En minut.”   Så fort Ingrid stängt dörren kom jag på fötter. Var sjutton hade Joakim tagit vägen? Han hade försvunnit lika snabbt som han dykt upp. Som ett spöke.   När jag kom ner i trädgården fick jag syn på honom 12

sittandes på en gren uppe i äppelträdet. Han vinkade mot mig.   ”Varför stod du precis utanför dörren när jag kom ut?” frågade jag när jag kom fram till trädet.   ”Det sa jag ju. Jag hörde ditt skrik.”   ”Men hur kunde du hinna dit så snabbt?”   Joakim drog på munnen. ”För att jag är snabb som en ninja.”   Det fick mig att le, jag också. Kanske talade han sanning trots allt.   ”Så du var alltså … orolig för mig?” frågade jag.   ”Det är väl klart.”   Men för mig var det inte så självklart. Jag förstod ju inte varför han ens var intresserad av mig. Han hade ju varit ihop med Alice som var skitsnygg.   Han sträckte ner handen, och den här gången tog jag den. Han hjälpte mig upp på grenen så att vi satt alldeles intill varandra.   ”Vill du fortfarande titta på mobilen?” frågade han och höll fram sin telefon. ”Jag förstår inte varför, men du såg ut att mena allvar.”   Jag tvekade.   En del av mig ville kasta sig över den, och få det bevisat 13

att det var han som hade ringt. Avslöja att han var en total idiot, i maskopi med Alice – min värsta fiende i Vilaholm, näst efter Katarina Friedländer.   Men … tänk om det inte var han som ringt. Och jag missade chansen att få en stund med råsnygga Joakim.   ”Nä, det behövs inte”, sa jag och pressade fram ett leende.   ”Okej.” Han stoppade tillbaka mobilen i fickan. ”Vill du prata om det?”   Prata om vad? tänkte jag.   Om att spöken hade invaderat Vilaholm under ledning av den monsterliknande vålnaden Katarina, och att dom kidnappade barn och förde dom till Andra sidan?   Om att min pappa, också spökjägare, hade försvunnit spårlöst från ett rum som varit låst från utsidan? Och att han med största sannolikhet hade blivit bortrövad och i så fall var dömd att vandra runt i den eviga skogen tills han ruttnade ihop?   Om att mamma kanske också var fast på Andra sidan? Och att det i så fall var Katarina som låg bakom hennes försvinnande många år tidigare?   Joakim hade visserligen sagt att han trodde på liv efter döden och andar och sånt, men det som pågick i Vilaholm var nåt helt annat. Han skulle tro att jag var galen om jag berättade. Det hade jag gjort om det varit omvända roller. 14

”Holly! Nu får du komma in”, ropade Ingrid från ytter­ dörren.   ”Jag måste gå”, sa jag och hoppade ner från grenen.   Joakim rörde sig inte. Bara nickade och sa ”okej”.   ”Men du …” Jag ville säga nåt mer, för att liksom förlänga ögonblicket, men kunde inte komma på vad. Typiskt mig. Varje gång jag verkligen kände behov av att uttrycka mig … det var då hjärnan bara klappade ihop. Varje gång.   ”Vi ses på fredag”, sa Joakim.   ”Fredag?” upprepade jag, fast jag såklart visste precis vad han pratade om.   Joakim hade bjudit mig på sjuornas disco, frågat om vi skulle gå tillsammans. Och jag hade sagt ja, fast att jag inte fattade varför han bjudit just mig och fast att jag var livrädd.   ”Discot”, sa Joakim med ett skratt.   ”Just det”, sa jag.   Världssämst på att uttrycka mig.   ”Jag ser fram emot att dansa med dig”, sa han.   Dansa. Herre. Jag hade aldrig dansat. I alla fall inte med nån. Och absolut ingen tryckare, om det nu var det han menade.   Ändå nickade jag och sa: ”Ja, jag med.” La för säkerhets skull till: ”Med dig alltså.” 15

Jag kände att jag blev alldeles varm i ansiktet. Som tur var syntes det nog inte i mörkret. När jag kom upp för trappan stod Elvir i dörröppningen till sitt rum.   ”Vad tyckte du om filmen?” frågade han.   ”Helt okej”, ljög jag och ryckte på axlarna.   Han log. ”Erkänn att du inte vågade kolla.”   ”Klart jag vågade. Jag sa ju att jag inte är rädd för nånting.”   Elvir tog upp sin mobil, tryckte den mot örat och sa med förställd röst: ”Gillar du skräckfilmer?”   Då förstod jag. Det var han som hade ringt!   Innan jag hann få tag på honom hade han sprungit in på sitt rum och slagit igen dörren.   ”Du kommer få för det här!” ropade jag och ryckte i dörren.  ”Är det du, Joakim?” ropade han. ”Vill du ha en puss?”   ”Nästa gång lämnar jag dig hos Svarta Madam!”

16

KAPITEL 3 Vi hade precis skapat en grupp på WhatsApp där vi höll kontakten. Alva, Oliver, Tommy och jag. Spökjägarna.   Eller rättare sagt, Oliver hade skapat den, för han gillade att hålla på med sånt. Först hade han kallat den Hemliga Gruppen.   Så att ingen hittar den, förklarade han.   Alva tyckte det var idiotiskt. Om du kallar den Hemliga Gruppen så har du ju avslöjat att det finns nåt hemligt att hitta.   Och så bytte Alva namn till Spökmördargänget. Sen bytte Tommy till Black Panthers, eftersom det var hans favoritsuperhjälte. Oliver bytte till Läx- och sport­gruppen. För då kommer ingen misstänka nåt.   Så höll det på fram och tillbaka, hela förmiddagen. Hundra­tals förslag. Vi kunde inte komma överens om nån­ ting.   Tills jag föreslog att vi bara skulle heta Gruppen.   Omöjligt att hitta på ett tråkigare och sämre namn på en grupp, skrev Tommy. 17

Alva skickade en emojigubbe där munnen bara var ett rakt streck. Ok bättre än inget, vi tar det.   Tack för trevlig feedback, ville jag svara. Ironi alltså.   Istället skrev jag: Möte på kaféet om en halvtimme? Om hur vi räddar Vilaholm.   Alva och Tommy skickade snabbt tummen upp. Oliver dröjde lite, sen svarade han ok.   Jag hoppade upp på cykeln och trampade mot stan. Luften var varm, nästan kvav, och himlen täcktes av mörka moln. Den dimma som dom föregående veckorna lagt sig över Vilaholm höll sig envist kvar.   Jag misstänkte att det skumma vädret hade med spökena att göra, men jag kunde förstås inte veta säkert.   Det här var vad vi visste om spökinvasionen i Vilaholm:   På 80-talet hade det bott ett medium i Vilaholm som hette Katarina Friedländer och som kunde kontakta andar på Andra sidan. 1989 blev hon mördad. Två år senare dök spöken upp i Vilaholm. Den lokala tidningen skrev om ”Katarinas förbannelse” … Samma år, 1991, började en grupp barn kalla sig spökjägare, och lyckades på nåt sätt stoppa spökena. Ett av barnen var min pappa.   Nu var spökena tillbaka i Vilaholm och det hade blivit min tur att ta över. Tillsammans med Alva. För Alvas mamma 18

hade också varit spökjägare. Trodde vi i alla fall, hittills hade hon vägrat erkänna det. Det hade funnits en tredje spökjägare också, Gustav, men han hade gått över till Andra sidan och jobbade nu för Katarina.   Andra sidan, ja … Brr. Det var där Katarina och alla spöken höll till. Världens läskigaste plats. Katarina hade dessutom antytt att mamma var fången där, men jag visste inte om det var sant. Mamma hade stuckit när Elvir och jag var små, och jag hade alltid tänkt att det var för att hon inte orkat med oss. Jag föredrog tanken att det var för att Katarina hade kidnappat henne, även om den förstås också var hemsk.   Ingen förutom Alva, Oliver, Tommy och jag trodde på nåt av det här. För alla vuxna var vi bara barn med mycket fantasi. När jag cyklade genom skogen fick jag en känsla av att vara förföljd. Men varje gång jag vände mig om för att titta fanns det ingen där. Och det var ju som sagt bara en känsla.   Men när jag närmade mig backen ner till Vilaholm märkte jag en bil som körde en bit bakom mig. Långsamt. Kanske lite för långsamt.   Jag ökade farten och kastade en blick över axeln. Då såg 19

jag att bilen också ökade. Och att den närmade sig mig. Och ungefär samtidigt som jag hörde sirenerna insåg jag vad det var för bil.   En polisbil.   Bilen gjorde en hastig omkörning och stannade alldeles framför mig. Jag tryckte ner bromsen för att försöka undvika att krocka med den, men det var för sent. Framhjulet slog i bakluckan och jag var nära att själv flyga rakt in i den.   Bildörren öppnades och en kvinna i polisuniform storm­ ade ut. Hon hade stort rött hår och bar mörka solglasögon.   ”Vad sjutton sysslar du med?” grymtade hon.   Vad sysslar du själv med? tänkte jag, men sa inget. Vi hade träffats förut, och hon hade två gånger hotat med att spärra in mig. Jag visste att det inte var lönt att tjafsa med henne så jag höll bara tyst.   Hon plockade upp block och penna ur bröstfickan och gick med långsamma men bestämda steg fram till mig. Sen tog hon av sig solglasögonen och tittade först på mig, sen på baksidan av bilen och sen tillbaka på mig.   ”Din imbecill!”   Jag visste inte vad det betydde, men antog att det inte var nån komplimang.   ”Du körde in i min bil”, fortsatte hon. 20

Jag bet mig i läppen. ”Fast det var ju för att du stannade precis framför mig. Jag hann inte bromsa.”   Polisen gjorde en grimas och antecknade i sitt block. ”Vårdslöshet i trafik.”  ”Men …”   Hon avbröt mig direkt. ”Den som döms för vårdslöshet i trafik får påföljden dagsböter eller i grova fall fängelse i upp till två år.”   Utan att vänta på svar gick hon ner på knä och drog med fingrarna över bilens stötdämpare. ”Den verkar vara okej.”   Jag harklade mig. ”Kan jag cykla vidare nu?”   ”Nej!” röt polisen och vände istället uppmärksamheten mot min cykel. Granskade den noggrant och antecknade samtidigt i sitt block.   ”Ljuset på din framlykta är för svagt. Och du har ingen reflex där bak.” Hon tittade upp på mig. ”Det blir … låt mig räkna … sjuhundra kronor.”   Jag svalde. ”Så mycket har jag inte.”   ”Det ante mig”, sa polisen med ett överlägset leende. ”Jag skickar en bot till Ingrid. Då kanske hon inser att det är dags att skicka dig långt härifrån. Tillbaka till där du kom ifrån.”   På det svarade jag inte. 21

Jag undrade hur hon kunde veta att jag hade svagt ljus på framlyktan när den inte lyste? Och om man ens måste ha lampor när det är ljust ute?   Men hon var redan på väg tillbaka till bilen, och snart gasade hon iväg. Hon hade så bråttom att hon glömde att stänga av sirenerna.

22

KAPITEL 4 Jag parkerade cykeln utanför Vila. Det var alltså namnet på Alvas mammas kafé. Det var också där jag träffat Alva första gången. Den gången hade hon varit helt sur och störig och knappt pratat med mig. Inte så konstigt kanske med tanke på att hennes lillasyster Flora varit kidnappad av Mannen i kåpan.   Men vi hade räddat Flora. Tillsammans. Alva hade dessutom lyckats övertyga sin mamma om att skicka iväg Flora på kollo resten av sommarlovet för att hon skulle vara i säker­het.   Och nu var Alva min vän. Kanske min bästa vän, vad nu det betydde. Jag hade inte haft mycket till vänner förut och absolut inte såna som man berättade saker för. Speciellt inte jobbiga saker som man helst håller för sig själv, som att ens pappa sitter på psyket och ens mamma lämnat en.   Att ha nån att prata med var en otrolig lättnad. ”Guuud”, sa Alva när hon mötte mig i dörren. ”Har du hört?”   ”Hört vadå?” frågade jag. 24