9789178132652

svaga tjejer

GILLA BÖCKER © Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck, Sara Ohlsson, 2022 Omslag: Vendela & Valentin Illustrationer och handtextning: Stina Wirsén Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2022 ISBN 978-91-7813-265-2 Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se

1 Jasmine

När det äntligen ringer ut från lektionen reser sig Jasmine först av alla. Sebbe ropar om olika läxgrejer men hon kliver ut i korridoren utan att lyssna, inte ens han kan förvänta sig att man ska bry sig om cirkelsektorers areor när det blivit sommarvärme trots att det bara är slutet av april.

Jasmine har ett av skåpen närmast fönstren och måste tränga sig för att komma fram, solen steker så hårt att skåp­ dörrarnas plåt bränns när hon råkar komma åt med armen.

Hon håller nyckeln med bara fingertopparna för att inte nudda skåpet igen när hon vrider om och öppnar.

Och det är då hon ser den. Så fort hon öppnat skåpet ser hon att den ligger där.

En ny lapp.

Det har kommit minst ett par i veckan den senaste tiden.

Pappret är rutigt, Amir verkar ha rivit ut en hel sida ur matte­ blocket den här gången. Det är så otroligt onödigt, varför kan 7

han inte bara skicka ett meddelande eller prata med henne, som en normal person? Eller så kan han bara fatta att hon inte vill veta allt störigt han tänker.

Jasmine viker upp och läser.

Såg dig på lunchen och du är så jävla sexig i den där klänningen, syns hur kåt du är.

Det känns som om pappret bränns värre än skåpdörren. Han måste ha stått och tittat på henne utan att hon märkt! Som ett jävla creep. Jasmine ser sig omkring, som om han fortfa­ rande skulle vara kvar. Men självklart inte. Hon läser igen: på lunchen. Vadå, i matsalen? Eller när de låg ute på gräsmattan?

Tilde och Eleni hade rullat upp jeansen och ville vara i skug­ gan, men Jasmine propsade på solen.

Hon har på sig en kort och tunn klänning idag, eftersom det är det enda rimliga om man inte vill svettas ihjäl i värmen.

Inte för att hon vill vara sexig! Hon känner sig inte sexig, hon känner sig typ bara … glad? Som man blir av att ligga i solen och prata och skratta med sina kompisar. Eleni berättade att hon hade räknat ut att det bara är trettio skoldagar kvar till sommarlovet och Jasmine skrek först What, redan?! och sen Äntligen! för det var precis så det kändes. Redan och äntligen på samma gång.

När de började åttan sa alla att det skulle bli det värsta året.

Lärarna skulle bli hårdare, läxorna fler, proven svårare. Jasmine 8

minns inte hur det var innan, hon minns mest bara att deras mentor Sebbe var en idiot redan i sjuan. Och att hon brukade vara så kär i Amir att det var omöjligt att koncentrera sig på något annat. Just det har förstås förändrats. Men skolarbetet har varit exakt lika tråkigt så länge hon kan minnas. ”Hallå!” Tilde buffar mot hennes arm. ”Är du klar? Vi har ju SO nu.”

Jasmine knycklar ihop lappen och trycker ner den i väskan. Önskar att hon kunde knäppa med fingrarna och bli osynlig, slippa gå omkring och synas i sin klänning. Plötsligt känns det som att den skaver och kliar mot hela kroppen. ”En sekund bara”, säger hon och drar på sig jackan, trots värmen.

Tilde tittar konstigt på henne, men säger ingenting. Som tur är, Jasmine vet inte hur hon ska förklara. Hon vet bara att ingen kan få se den där lappen. För det har hänt massa bra grejer också, det här året. Till exempel att hon har blivit kompis med Tilde och Eleni. Och att tjejerna på Frejaskolan har gått ihop och börjat göra motstånd mot orättvisor och annan skit från killarna. För första gången i livet har Jasmine fått vara arg och högljudd och ungefär allt som är hon, utan att folk kallar henne störig.

Jasmine fattar att allt det kommer förstöras om någon får se vad Amir har skrivit. De skulle tycka att hon är sjuk i huvu­det som varit ihop med någon som skriver så där. Tänka att hon måste vara helt äcklig som får såna lappar.

9

2 Eleni

Skolan är nästan slut när Eleni ser hur dörren till tjejtoaletten vid syslöjden öppnas och en kille i nian som Eleni inte vet namnet på kommer ut därifrån. Han torkar av händerna på jeansen och flinar trotsigt när han möter hennes blick.

Vad? säger hela hans uppsyn. Eleni fyller i fortsättningen i huvudet själv. Den låter som ett eko av alla de upprörda killröster hon tvingats lyssna på under de senaste månaderna.

Det är allas toa! Ni kan liksom inte bara ta en toalett!

Hon tittar så nollställt hon kan på killen. Väntar tills han har försvunnit bort i korridoren. Sen går hon direkt till toa­ letten för att inspektera. Vad kommer hon hitta den här gången? Vad har han gjort?

Det var en sån triumf i vintras, när tjejerna smygfixade toan ihop. De invigde den med en fest i korridoren. Det var samma dag som allt kring bränderna i Gnesta äntligen hade klarats upp och tjejerna hade sin affisch-aktion på skolan. Då 10

var toaletten som de hade gjort till sin så himla fin. Nymålad och ren, pyntad med ljusslingor och doftljus och blommor.

Det här skulle vara deras frizon.

Nu kliver Eleni rakt i en slemmig spottloska när hon stiger in på plastgolvet. Hon tittar äcklat på sin skosula och sträcker sig efter en pappershandduk för att torka av den.

Saliv, alltså. En klassiker. ”Åh, förlåt, jag visste inte att det var någon här.” Chayed ler urskuldande mot Eleni från dörröppningen. ”Dörren var öppen, jag …”

Hon tystnar mitt i meningen när hon får syn på pappers­ handduken och skosulan och fläcken på toagolvet. Eleni föl­ jer i realtid hur leendet slocknar i Chayeds ansikte. ”Igen?” frågar hon, och Eleni nickar tyst. ”Vad faaaan!”

De hamnade i tidningen efter affischaktionen och toalett­fixet, då i vintras. Pappa har klippt ut bilden från Södermanlands nyheter och satt upp den på kylskåpet. Det är ett grymt foto. Tjejerna står i formation i korridoren med tjejtoan i bak­grunden. Fotografen hukade framför dem, kröp nästan omkring på golvet. Då fattade Eleni inte varför, men när hon väl fick se bilden i tidningen förstod hon. Underifrån­ perspektivet ger intrycket av att tjejerna fullkomligt tornar upp sig i skolan, som en enad, mäktig grupp. Chayed står längst fram med armarna kaxigt korsade över magen. Hon ler inte ens. Hon ser bara totalt bad-ass ut, och det har hon 11

gjort på varenda grej de ordnat sen dess när någon velat fota.

Chayed är perfekt i rollen som benhård frontfigur, när det behövs en sån. I alla fall i Elenis ögon. Hon minns tydligt hur Chayed såg ut längst fram i demonstrationen de ordnade på internationella kvinnodagen. Stark.

Nu ser hon helt stukad ut. ”Varför måste de hålla på?” säger hon uppgivet. ”Jag blir så jävla trött! Det är max två kvadratmeter det handlar om.

Kan de inte ens ge oss det utrymmet? Två kvadrat!”

Men det är inte bara två kvadrat det handlar om, både Eleni och Chayed vet det egentligen. Tjejerna på Frejaskolan har fått vittring på mycket mer än så. Det senaste halvåret har flera av dem fått upp ögonen för ett berg av orättvisor de vill förändra, helst på en gång, och nu är de nästan som en riktig förening, som ordnar aktioner och har möten och protesterar så fort något är ojämlikt. Det är inte populärt.

Inte ens bland alla tjejer. ”Måste vi bråka med precis alla, precis hela tiden?” ”Exakt! Chilla någon gång! Ibland vill man kanske ha lite kul också?”

Det känns länge sen den där tidningsbilden togs nu. Den där tjejgruppen var enad och full av energi. Eleni tänker på det ungefär så här: Makt verkar inte vara något folk ger ifrån sig utan fajt, och det är inte alla i tjejgruppen som pallar att fajtas hela tiden. Och även de som vill och orkar kan emellan­ åt tappa fokus.

12

”Tilde!”

Chayed ropar efter Tilde från långt avstånd, angelägen om att få berätta om det senaste sabotaget för någon mer. För bara några veckor sen hade Tilde varit den perfekta personen att berätta för, vet Eleni. Hon hade säkert fattat allvaret, och gått igång på alla cylindrar. Men idag ser Tilde knappt ut att ta in vad det är Chayed pratar om. Hon glider hela tiden iväg med blicken, mumlar bara osammanhängande kommentarer som svar, och mitt i Chayeds redogörelse ser Eleni hur Tilde börjar le mot sina skor. Le? Om Eleni inte redan visste varför hade hon trott att Tilde höll på att bli galen. ”Var är Jasmine?” bryter Eleni in. Hon är otålig. Om Chayed ska få någon reaktion på toasabbet är det lika bra att leta upp någon som verkligen kommer reagera istället.

Tilde tittar upp från skorna. ”Vet faktiskt inte”, säger hon förvånat när hon tänkt en stund. ”Jag har inte sett henne på ett tag.”

13

3 Tilde

Timmy sitter på en bänk vid en av entréerna, och Tilde kän­ ner hur hela hon tar ett lättat, mentalt glädjeskutt. Han är där.

Precis som han sa att han skulle vara. Ett ännu större glädjeskutt kommer sekunden senare när han dessutom tittar upp från sin mobil och spricker upp i ett leende då han får syn på henne. ”Hallå.” Han trycker ner telefonen i bakfickan på jeansen. ”Vart är du på väg?” ”Tänkte gå och fika.” ”Åh? Får man hänga på?” ”Okej då.”

De småfnissar när de ser på varandra. Allt det här är redan bestämt sen igår. Timmy ska vänta på Tilde vid just den här entrén. Sen ska de gå och fika. Det som händer nu är helt enligt plan alltså, men ändå känns det fantastiskt. Han ångrade sig inte. Såg glad ut när hon kom. Nu skämtar han, och de är på väg till sin dejt. Tilde och Timmy. De är ihop.

14

”Vad?” frågar han plötsligt och Tilde fattar att hon råkat gå och le. Igen.

Hon ser säkert ut som ett fån 24/7, men what the hell, det är ju det hon är nuförtiden. Ett lyckligt fån. ”Inget särskilt”, svarar hon. För hur berättar man att det här konstanta leendet är på grund av honom, för att han liksom bara existerar? Det går inte att formulera sånt utan att låta lite galen. Det går möjligen att säga när de skriver med varandra på kvällarna och Tilde kan slänga iväg åtta hjärtan i rad och hoppas att han ska fatta vad det betyder: jag gillar dig så himla mycket och jag är så sju-hu-kt glad för det här. ”Bra dag bara?” gissar Timmy och Tilde nickar.

Extremt bra faktiskt. Precis som den igår och den i förrgår och alla andra dagar de senaste tre veckorna. Det är så länge de har varit ihop. ”Samma här”, säger han och låter sitt lillfinger kroka i runt hennes när de korsar skolgården.

Den redan extremt bra dagen blir ännu bättre.

En kort stund senare sitter de vid ett bord på Vår Lokal, ett av fiken i Gnesta. ”Knäppt att jag aldrig har varit här inne förut. Jag har bara gått förbi varje dag i hela mitt liv”, säger Timmy.

Tilde iakttar honom när han tittar sig omkring. Att något sånt här, en pojkvän!, skulle hända henne, trodde hon aldrig.

Om det mot förmodan gjorde det, då skulle det dröja flera 15

år. Hon som är så arg hela tiden, och ful, och fel. Vem skulle kunna gilla henne? Givetvis ingen.

Källa: Mirza, Viktor B plus några till.

De har upprepat det budskapet i olika former ända sen hon flyttade till Gnesta, och hon trodde på dem. De var väldigt effek­tiva i sitt övertygande. Men sen dök Timmy upp. Egent­ ligen fanns han här hela tiden, fast hon såg honom aldrig riktigt.

Såg bara den udda killen i nian som alla viskade om så fort det hade hänt något dåligt. Han som var konstig och weird och alltid höll sig längst ut på sin kant med huvan uppdragen.

Det var så hon tänkte om honom fram till ungefär det att sporthallen brann ner. Av en slump upptäckte hon då att han kanske inte var så weird hela tiden. Det fanns stunder när han verkade vilja prata med andra. Eller när han visade sig even­ tuellt ha humor för att han snappade upp ett skämt i farten.

Och när han plötsligt började hälsa på henne på skolan, då insåg hon att hon gillade det också. Så hon hälsade tillbaka.

Allt mellan dem var så osynligt och litet i början. Ingen annan märkte det. De sa oftast inte ens ”hej” högt. Det var mer en knappt synlig nick när de passerade varandra på sko­ lan, eller bara en blick om Tilde råkade vara tillsammans med några andra. Men efter ett tag kom Tilde på sig själv med att aktivt spana efter honom för att det där nästan osynliga hej:et kändes så bra. Efter ytterligare några veckor sprang hon in på Coop en kväll för en blixtsnabb pms-godisräd på väg hem från Jasmine.

16

Då Tilde sladdade in vid lösgodiset stod Timmy där. Han hajade till när han fick syn på henne. Hon blev tvärnervös.

Det här var första gången de stötte ihop utanför skolan.

Samtidigt som Tilde tänkte att hon borde utnyttja det unika tillfället att säga något, blev hon smått skräckslagen. Hon visste ju inte vad han tyckte om deras hej:ande. Allt det spännande och härliga kanske bara fanns i hennes huvud, medan han inte brydde sig så mycket. Eller ännu värre, tänk om allt var ett avancerat och grymt skämt från hans sida?

Om hon försökte prata med honom nu, skulle han säga typ ”men allvarligt, trodde du att jag … med dig?” Nästa sekund hoppar Mirza, Viktor B och de fram. Gapskrattar för att hon gick på det. Hur kan någon vara så jävla dum?!

Ett par plågsamma sekunder var allt tyst stirrande mellan dem vid godishyllan på Coop. Tilde tvekade. Skulle hon bara skita i det och fly på en gång? Inte ens försöka? Han verkade också osäker. Till slut viftade han med sin skopa mot hyllan. ”Godis?” sa han och blev faktiskt röd i ansiktet. ”Jag menar, ska du handla? Du kom hit för att köpa godis?” ”Exakt. Just det. Jag ska handla. Godis. Jag ska …” Tilde sträckte sig efter en papperspåse men råkade i nervositeten riva ner en hel bunt. De rann ut över golvet som en orange­ röd solfjäder framför hennes fötter. ”Oj. Hoppsan.”

Han böjde sig ner och plockade ihop dem i en rafsig hög.

Räckte henne en av påsarna. ”Tack”, mumlade hon.

17