Läs också: Kapten Kidds skattkarta I kung Kaans klor
Text: © Mårten Melin, 2021 Bild: © Johanna Kristiansson, 2021 Utgiven av Lilla Piratförlaget AB Tryckt hos Jelgavas Tipogrāfija, Lettland, 2021 ISBN: 978-91-7813-183-9 www.lillapiratforlaget.se
1. STORM Dags för avfärd! Vårt stolta piratskepp Äventyret ska ut på en lång resa, och vi har fyllt förråden med mat, krut och annat som vi behöver. Det känns som en hel evighet sedan vår kapten Mary Sweet – hela havets fasa och alla sjömäns skräck – bad mig komma ombord som skeppsflicka. Sedan dess har jag upplevt flera äventyr, lärt mig att fäktas 7
och fått många nya vänner. Framför allt sjöjungfrun Llyr, som lärde mig att simma. – Ah! säger styrman Gibbs och inspek terar lasten. Nu har vi i alla fall rom så vi klarar oss! 8
Rom är piraters favoritdricka. Så länge vi har sådan ombord brukar besättningen vara nöjd. Själv är jag glad åt min stora påse karameller. Jag stoppar en i munnen och håller fram påsen mot Gibbs. Han skakar på huvudet. – Det är socker i karameller, Jolly Anne, säger han. Det får man hål i tänderna av. – Rom är också gjort av socker, säger jag. – Är det? Gibbs ser orolig ut. 9
– Jag som brukar borsta tänderna i det, säger han. Fast det är nog inte så farligt när det är i flytande form. Gibbs går iväg, visslande på en glad melodi. Det dröjer inte länge förrän vi lättar ankar. 10
En bit bort står Kal. Han är lika gammal som jag, och var tidigare kung över ett litet örike. Efter att vi besegrade honom och hans farliga drake blev han skeppspojke här ombord. En del i besättningen är ganska elaka mot honom. De har inte glömt att han faktiskt tänkte använda sin drake för att förvandla oss till levande statyer. Just nu svabbar han däcket. – Det där är du ju riktigt bra på, säger Loretta till honom. – Men det går bättre om du använder 11
mer vatten! säger Brett och sparkar omkull Kals hink så att allt vatten rinner ut. Skrattande går de två matroserna därifrån. Jag går fram till Kal som börjat torka upp oredan.
12
– Bry dig inte om dem, säger jag. Här, vill du smaka? Jag håller fram påsen med karameller men Kal bara skakar på huvudet utan att se på mig. Mary dyker upp vid min sida. Hon ser ut över relingen med orolig min. – Hur är det fatt, kapten? frågar jag. – Det är oväder på gång. De där mörka molnen är inte att leka med. Hon har rätt. Snart börjar det regna och blåsa hårt. Gibbs surrar fast sig vid ratten 13
och vi andra går ner under däck. Mary till sin kajuta, vi andra till kanondäck. Både Brett och Loretta kräks, och det är fler som ser ut att vilja göra det. Men Kal 14
sitter lugnt i ett hörn och täljer. Jag undrar vad det ska bli för något och går fram till honom. – Får jag se? – Nej! säger han och vänder ryggen mot mig.
15
Jag vet hur det är att vara ensam så jag försöker vara vänlig. Men det verkar svårt för Kal att ta emot den vänligheten. Det gungar allt värre, skeppets skrov knakar och snart börjar det läcka in vatten. – Vi kommer väl inte att sjunka? frågar jag oroligt. – Av den här lilla brisen? säger Bonnie som sitter bredvid mig. Det tror jag knappast. Just då hörs ett ordentligt brak från däck. Bonnie tittar upp mot taket. 16
– Men man vet ju aldrig, förstås … Och det blir jag inte direkt lugnare av. För varje våg tycker jag att skeppet lutar mer och mer. Tänk om vi kantrar! Det är nog inte bara jag som tänker så. Många 17
18
19
ser oroliga ut. Men Kal täljer vidare och Bonnie sitter och gnolar för sig själv. Efter flera oroliga timmar lugnar vädret ner sig. Vi tar oss upp på däck samtidigt som Mary kommer ut ur sin kajuta. – Skönt med en tupplur, säger hon. Hon går fram till Gibbs, lösgör honom från repen. – Det var redigt styrt! Har vi några skador? – Seglen är trasiga och bakre rået föll ner, berättar Gibbs. Vi är helt ur kurs, och kan inte åka med ordentlig fart förrän vi 20
lagat allt.
– Helt ur kurs, säger du?
Mary ser ut över havet. Så är det som om hon får syn på något. – Kikare, tack! Tom som är matros ger Mary en kikare. Hon spanar ut över relingen. – Där! En ö! – Bra, säger Gibbs. Vi tar oss dit och lagar skadorna där. Sakta närmar vi oss ön. Mary plockar upp kikaren igen. 21
– Dunder och dödskallar! utropar hon. Ön är formad som en hästsko. Det måste vara den beryktade Hästskoön! – Vad är det för speciellt med den? frågar jag. – För många år sedan fanns en pirat 22
som var ovanligt duktig på att sjöröva, berättar Mary. Han hette kapten Black, och det sägs att han gömde ofantliga rikedomar på Hästskoön. Vart han tog vägen sedan är det ingen som vet.
23
Mary spottar ner i havet. – Ingen har någonsin hittat till ön, fortsätter hon. Ingen utom kapten Black själv! – Och så vi, tydligen, säger Bonnie och ler. – Och så vi, upprepar Mary. Hennes ögon lyser. Det finns inget vår kapten älskar mer än värdefulla skatter.
24
2. KAPTEN BLACK Vi ankrar i en vik. – Titta där! säger Mary. Hon pekar mot något på stranden. – Vad är det? frågar jag. – Ser ut som ett vrak av en liten segelbåt, säger Bonnie. Mary funderar. Helt säkert tänker hon på kapten Blacks beryktade skatt. – Vi går i land, säger hon till slut. Jag, 25
Bonnie, Tom och Anne. Ni andra får stanna här och laga skeppet. – Kan Kal följa med? frågar jag Mary, tyst så att ingen annan hör. Hon ser förvånat på mig. Men jag tycker synd om honom, och vill inte lämna honom ensam med Loretta och Brett som är så taskiga. – Han är bra på att fäktas, säger jag. Om det nu är någon på ön som inte gillar att vi kommer. Mary ler. – Kör till, Anne, säger hon. Ge honom 26
ett svärd, så ger vi oss av i långbåten. På väg in frågar jag Mary: – Hette han verkligen Black, den där sjörövaren? – Nä, säger Mary. Men han kallades så eftersom han hade ett svart träben. När vi kommit i land sparkar Bonnie lätt på det lilla vraket på stranden. – Ser ut att ha legat här ett bra tag, säger hon. Den har inte gått att segla med på länge. – Vi ser oss omkring, säger Mary. Vad 27
är det jag skymtar där borta? Hon pekar in mellan några träd. Vi går dit och upptäcker en enkelt byggd stuga. Mary drar sitt svärd och Bonnie greppar sin pistol och spänner hanen. – Hallå! ropar Mary. Någon där? 28
Ingen svarar, så vi smyger närmare. Kal håller handen på sitt svärd. Jag gör likadant, beredd att använda det om det behövs. Stugan ser sliten ut. Det finns ingen dörr, de två fönstren saknar glas. Där kanske aldrig har funnits något. Mary går först in. – Hallå! ropar hon igen. Så stannar hon och sänker sitt svärd. – Inte så konstigt att ingen svarar. Vi andra går in och tittar också. Stugan består av ett enda rum. Och där i hörnet, i 29
en säng, ligger någon. Först tror jag att det är någon som sover. Men så ser jag. Det är ett skelett i sjörövarkläder. – Hjälp, ett spöke! ropar Tom. – Det är bara ett skelett, ser du väl, säger Bonnie. Och det ligger alldeles stilla. – Jaha, säger Tom. Vi går alla fram till sängen. – Jag undrar …, säger Mary. Så viker hon undan täcket. Skelettet har ett träben. Ett svart träben. – Kapten Black! utbrister Tom. – Så han slutade sina dagar här på ön, 30
säger Bonnie. Frågan är: Gjorde han det tillsammans med sin skatt? – Det ska vi ta reda på, säger Mary. Se er omkring! Leta efter något som kan ha med skatten att göra! Jag tycker det är obehagligt med skelettet i sängen. Borde vi inte begrava honom? Då
31
ropar Kal: – Jag har hittat något! Han plockar upp en bok från ett litet skrivbord och räcker den till Mary. – Ser ut som en dagbok, säger hon. Bra där, Kal! Hon tittar uppmuntrande på honom och jag anar ett leende på hans läppar. Mary bläddrar medan vi andra väntar. När jag träffade Mary kunde hon inte läsa. Men hon lärde mig att fäktas, och jag lärde henne att läsa. Som pirat är det bra att kunna både och. 32
– Lyssna på det här! säger hon plötsligt. Det är kapten Black som har skrivit. Hon läser högt ur boken.
– Det finns en skatt! utbrister Mary. Och en skattkarta. Den måste vara här någonstans! Leta reda på den! 33
Och vi letar. I skrivbordslådan, i sängen, i en kista med kläder. Fast jag vägrar titta i kläderna som kapten Black har på sig, det får Bonnie göra. Ingenstans hittar vi kartan. – Kan han ha gömt den utomhus? undrar Tom. Jag funderar. Vad var det Black skrev? ”De skulle kunna klä av mig alla mina kläder och vända upp och ner på mig, utan att hitta den.” Är det en ledtråd? Jag tittar på hans skelett. – Jag tror jag vet var kartan är, säger jag. 34
35
DundEr Och DÖDskaLlar, Dags Att KastA Loss! Skeppsflickan Jolly Anne och de andra på sjörövarskeppet Äventyret ska ut på en ny resa. En storm för dem till Hästskoön där den legendariske Kapten Black ska ha grävt ner sin skatt! Jolly Anne och hennes vänner ror i land, och hittar ett gammalt skelett, en karta och några mystiska ledtrådar … Kan detta leda dem till skatten?
36
ISBN 978-91-7813-183-9
9 789178
131839