ANDETAG
Översättning av Ylva Stålmarck
Mer av Jennifer Niven: Som stjärnor i natten Vända världen rätt
Gilla Böcker © 2020 by Jennifer Niven This translation is published by arrangement with Random House Children’s Books, a division of Penguin Random House LLC Originaltitel: Breathless Översättning: Ylva Stålmarck Omslag © 2020 by Tito Merello Omslagsfoto © 2020 by MotionWorks Film Studio/Getty Images Omslagskalligrafi: Marianne Pettersson-Soold På s. 158 citeras ur Ray Bradburys novell Blommande vin, i Torsten Blomkvists översättning (PAN/Norstedts 1972). Tryckt hos Livonia Print, Lettland, 2021 ISBN 978-91-7813-178-5 Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Till Justin, den verklige Jeremiah Crew. Jag älskar dig mer än ord kan beskriva.
Ingen, inte ens poeter, har någonsin mätt hur mycket ett hjärta kan rymma. Zelda Fitzgerald
Du var min förste. Jag menar inte bara sex, fast det var det också, utan den förste som såg förbi allt annat och in i mig. En del av namnen och platserna har ändrats, men berättelsen är sann. Alltihop finns med, för en vacker dag kommer det här att tillhöra det förflutna och jag vill inte glömma vad jag var med om, vad jag tänkte, vad jag kände, vem jag var. Jag vill inte glömma dig. Framför allt så vill jag inte glömma mig själv.
7
MARY GROVE, OHIO
8 DAGAR TILL EXAMEN Jag slår upp ögonen och jag är intrasslad i lakanen och böckerna ligger huller om buller på golvet. Jag behöver inte titta på klockan för att veta att jag är försenad. Med ena foten fortfarande insnärjd i lakanen hoppar jag ner på golvet och landar på näsan. Jag ligger där en minut. Blundar. Undrar om jag kan låtsas att jag har svimmat och övertala mamma att låta mig ta ledigt idag och stanna hemma. Det är fridfullt på golvet. Men det luktar lite också. Jag öppnar ena ögat och ser något som är intrampat i mattan. En av Dandelions kattgodisar kanske. Jag vänder huvudet åt andra hållet och där luktar det ingenting, men då hör jag en biltuta utanför och det är pappa. Så nu är jag på fötter, för han kommer bara att fortsätta tuta och tuta med den där idiotiska tutan tills jag sitter i bilen. En av böckerna är borta och ena skon, och håret är fel och kläderna är fel och i grund och botten är jag fel. Jag borde ha fötts till fransyska. Om jag var fransyska skulle allt vara rätt. Jag skulle vara chic och cool och cykla till skolan på en cykel med cykelkorg. Jag skulle kunna cykla, till att börja med. Om jag bodde i Paris i stället för i Mary Grove, Ohio skulle de här platta skorna vara snyggare till den här kjolen, mitt hår skulle vara mindre orangerött – samma färg som bifftomater – och jag skulle på något vis vara mera självklar. Jag rusar in i mina föräldrars rum klädd i kjol och bikinibehå, den svarta som jag köpte med Saz för en månad sedan, den jag tänker bo i hela sommaren. Alla mina vanliga behåar är i tvätten. 10
Mammas garderob är ren och prydlig men inte lika välorganiserad som pappas, som består helt av svart, grått och marinblått, allt sorterat efter färg eftersom han är färgblind. På så vis slipper han hela tiden fråga: ”Är den här grön eller brun?” Jag rotar igenom hyllan ovanför och sedan hans byrålådor på jakt efter tröjan som jag vill ha: en Nirvana-T-shirt från 1993. Jag brukar alltid sno den här T-shirten och han snor alltid tillbaka den, men nu finns den ingenstans. Jag står i dörröppningen och ropar ut i korridoren, mot trappan, mot mamma. ”Var är pappas Nirvana-T-shirt?” Jag har bestämt mig för att det är den och bara den jag vill ha på mig idag. Jag väntar två, tre, fyra, fem sekunder men det enda svar jag får är mer tutande. Jag springer in i mitt rum, tar första bästa T-shirt och slänger på mig den, även om jag inte har haft den i skolan sedan första året på high school. Miss Piggy med paljetter. Vid ytterdörren säger mamma: ”Jag kommer och hämtar dig om inte Saz kan skjutsa hem dig.” Min mamma är en känd författare som skriver flitigt – historiska romaner, fakta, vad som helst som har med historia att göra – men hon har alltid tid över för mig. När vi flyttade in i det här huset gjorde vi om gästrummet till arbetsrum åt henne, och pappa ägnade två dagar åt att bygga bokhyllor från golv till tak för att hon skulle få plats med sina hundratals researchböcker. Något måste ha synts i ansiktet på mig, för hon lägger händerna på mina axlar och säger: ”Du. Det kommer att gå bra.” Hon syftar på min bästis Suzanne Bakshi (mer känd som Saz) och mig, att vi alltid kommer att vara vänner trots high schoolexamen och college och hela livet som ligger framför oss. Jag 11
känner hur lite av hennes lugna, ljusa energi slår sig ner på mina axlar som en fågel i ett träd, smälter in i armarna, in i kroppen, in i blodet. Det här är en av de många saker mamma är så bra på. Hon får alla att må bättre. I bilen sitter pappa i sin Radiohead-T-shirt under en kavaj, vilket betyder att Nirvana-tröjan är i tvätten. Jag påminner mig om att jag måste sno den när jag kommer hem så att jag kan ha den på festen ikväll. De första tre, fyra minuterna pratar vi inte, men det är precis som vanligt. Till skillnad från mamma är pappa och jag inte morgonmänniskor och på väg till skolan iakttar vi gärna vad han kallar en ”kamratlig tystnad”, något som Saz vägrar respektera, så det är därför jag inte åker med henne. Jag tittar ut genom fönstret på de låga svarta molnen som gyttrar ihop sig som ett begravningsfölje över colleget där pappa jobbar som administratör. Det skulle inte regna idag, men det ser ut som regn och jag blir orolig för Trent Dugans fest. För det mesta brukar jag vara med Saz på helgerna, köra omkring i stan och leta efter något att göra, men den här helgen kommer att bli annorlunda. Sista festen före examen och allt. Pappa susar förbi high school, över Main Street Bridge och in i centrala Mary Grove, som består av ungefär tio kvarter med butiker längs de tegellagda gator som går under namnet Promenaden. Han stannar med skriande bromsar i hörnet längst västerut, där gatan lämnar plats åt gatsten och fontäner. Han kliver ur och småspringer in på Joy Ann Cake Shop medan jag skickar ett foto till Saz av skylten över dörren. Vem gillar du bäst i världen? På en sekund svarar hon: Dig. Två minuter senare springer pappa tillbaka till bilen, med 12
armarna uppsträckta över huvudet i någon sorts löjlig segerdans och en vit papperspåse i ena handen. Han hoppar in, smäller igen dörren och slänger åt mig påsen fylld med det vanliga – en chokladcupcake till Saz och ett halvt kilo hallongrottor till pappa och mig, som vi smaskar i oss på vägen till min skola. Vår hemliga morgonritual sedan jag var tolv. Medan jag äter tittar jag ut på den molniga, molniga himlen. ”Det kanske blir regn.” ”Det kommer inte att bli regn”, säger pappa, precis som han en gång för länge sedan sa: ”Han kommer inte att slå dig.” Det var när jag gick i trean och just hade berättat att Damian Green hade hotat att ge mig en snyting för att jag inte ville hjälpa honom att fuska. Han kommer inte att slå dig betydde att om så behövdes skulle pappa själv komma till skolan och ge Damian en snyting, för ingen skulle bråka med hans dotter, inte ens en åttaårig pojke. ”Det kanske det visst blir”, säger jag, bara för att få höra det igen, hans beskyddande tonfall. Det påminner mig om när jag var fem, sex, sju, på den tiden när jag fick rida på hans axlar överallt. ”Det blir det inte”, säger han. Första lektionen har vi kreativt skrivande, och efteråt håller läraren, mr Russo, kvar mig för att säga: ”Om du verkligen vill skriva, och det tror jag att du vill, så måste du få ur dig allt du har så att vi kan känna vad du känner. Du verkar alltid hålla igen, Claudine.” Han säger några bra saker också, men det är det här som fastnar – att han inte tror att jag kan känna. Lustigt det där, att dåliga saker stannar kvar i minnet medan bra saker ibland faller bort. När jag går ut ur klassrummet intalar jag mig att han inte vet det minsta om mig eller vad jag kan göra. Han vet inte att jag redan 13
håller på att skriva min första roman och att jag ska bli en berömd författare en vacker dag eller att mamma har låtit mig hjälpa till med hennes researchprojekt sedan jag var tio, samma år som jag började skriva berättelser. Han vet inte hur mycket jag får ur mig. På väg till tredje lektionen kommer Shane Waller, killen jag har dejtat i nästan två månader, och tränger in mig vid mitt skåp. ”Ska jag hämta upp dig till Trents fest?” säger han. Shane luktar gott och har kul humor när han sätter den sidan till, och det är av de två skälen – förutom mina stormande hormoner – som jag är ihop med honom. ”Jag ska åka med Saz”, säger jag. ”Men vi ses där.” Och det är okej för Shane, för ända sedan jag fyllde femton har pappa varit ökänd för att låta alla mina dejter vänta utanför dörren, till och med mitt i smällkalla Ohio-vintern. Det är för att han själv en gång i tiden har varit tonårskille och vet vad de har i huvudet. Och för att han vill försäkra sig om att de vet att han vet precis vad de har i huvudet. ”Vi ses där, babe”, säger Shane. Och då, för att bevisa för mig själv och mr Russo och alla andra på Mary Grove High att jag är en riktig levande, kännande människa så gör jag något jag aldrig brukar göra – jag kysser honom mitt i korridoren. När vi kliver isär lutar han sig fram och jag känner hans andedräkt i örat. ”Jag längtar.” Och jag vet att han tror – hoppas – att vi ska ha sex. De senaste två månaderna har han bara väntat på att jag äntligen ska bestämma mig för att göra mig av med min oskuld och ”ge den till honom”. (Hans ord, inte mina. Som om min oskuld på något vis tillhör honom.) När jag säger det till Saz på lunchen skrattar hon vilt och bullrigt med huvudet bakåtkastat så att det mörka håret flaxar, och lyfter sin vattenflaska i en skämtsam skål. ”Lycka till, Shane!” För 14
vi vet båda att det bara finns en enda kille i Mary Grove, Ohio som jag vill göra det med första gången, och det är inte Shane Waller. Även om jag intalar mig att han en vacker dag kommer att säga något så enastående roligt och att jag kommer att bli så uppslukad av doften på hans hals att jag ändrar mig och ligger med honom i alla fall. Bara för att jag inte tror att Shane är den rätte så kan jag ju vilja att han ska vara det. Jag drar en kortversion av detta högt. ”Man vet aldrig. Han kan vara himla rolig.” ”Han kan vara ganska rolig”, säger Saz. Hon samlar ihop sitt hår – tungt och rakt och hennes livs förbannelse – högst upp på huvudet och håller det där. Hon klipper det jämt och låter det växa ut igen, klipper det och låter det växa ut. ”Skulle det vara så fel om Shane blev min förste?” Vår kompis Alannis Vega-Torres sjunker ner på stolen bredvid mig. ”Ja.” Hon rotar fram en läsk och en proteinbar ur väskan och kastar ett par hårband till Saz. ”Men vet ni vad: Det räknas inte som att förlora oskulden om inte mödomshinnan spricker. Jag blödde hinkvis första gången.” ”Det där är inte sant”, säger jag. ”Mödomshinnan är en stor fet okunnig myt. Det är inte alla som blöder, det är ingen hinna som spricker utan bara en liten krans, och alla har inte ens en sådan. Var inte så heteronormativ. Oskuld är en jäkla social struntkonstruktion skapad av patriarkatet.” Saz sätter upp handen och jag gör high five med henne. Även om jag är fullt och fast övertygad om det här så längtar jag ihjäl mig efter att ha sex. Typ nu. Vår andra kompis Mara Choi slänger sig ner på andra sidan om Alannis, med koftan felknäppt och tamponger och läppglans drällande ur ryggsäcken, för hon lever i ett ständigt kaos – utom 15
när hon är med sin gammalmodiga koreanska mormor. Hon försvinner under bordet och samlar upp sina saker. ”Visste ni förresten att man kan beställa mödomshinnor på nätet?” säger hon där underifrån. ”Det finns något som heter Mödomsshoppen och som påstår att de kan återställa oskulden på fem minuter.” Hon dyker upp igen, tar sin mobil och börjar genast googla. ”Vad fan?” Saz himlar med ögonen mot mig som för att säga: De där båda. Jag tittar på henne som för att säga typ: Jag vet, medan Mara börjar läsa på Mödomsshoppens hemsida. ”Här står det att de använder rödfärg av medicinsk kvalitet, som ser ut precis som människoblod. Åh, och de är det ’ursprungliga och mest tillförlitliga varumärket för konstgjorda mödomshinnor’.” ”Vilken grej att vara känd för”, säger Saz. ”Det där är ingenting”, säger Alannis. ”Jag läste någonstans att tjejer i Kina betalar sjuhundra dollar för att återskapa sina mödomshinnor.” Jag slutar äta, för hur sexfixerad jag än är så känns det helt sjukt, milt uttryckt, att man skulle kunna sätta ett pris på sin oskuld. ”Hela det där konceptet är så föråldrat”, säger jag. ”Som om det enda som spelar någon roll är penis-i-slida-sex. Ungefär tjugo procent av alla amerikaner identifierar sig som något annat än heltigenom hetero, så varför är vi fortfarande så fokuserade på första gången en kvinna är tillsammans med en man? Och varför är tjejens oskuld en så stor grej förresten? Det är ingen som hetsar upp sig över att en heterokille har sex. Det är bara en massa high fives och ’Nu är du en riktig man’. De sitter inte och vrider sina händer och letar reservdelar på nätet.” Saz frustar till. Nu har jag kommit igång. 16
”Och en sak till. Har ni någonsin tänkt på hur folk pratar om oskuld? Som om den ägs av andra? Någon ’tar den’ ifrån en. Som om den är något vi ger bort, som om den egentligen inte tillhör oss. Hon förlorade den, hon gav den till honom. Att ta hennes oskuld. Att deflorera …” ”Deflorera?” Mara tittar på mig över sin mobil. ”Vem säger deflorera?” ”Oskulder.” Alannis höjer sina perfekt ansade ögonbryn mot mig. Alannis Gyalene Catalina Vega-Torres har haft sex sedan i nian. ”Varför pekar du jämt ut mig?” Jag viftar demonstrativt med handen mot Saz, min medjungfru. När Saz och jag var tio lovade vi varandra att vi skulle nå alla livets milstolpar samtidigt, inklusive den första förälskelsen och det första riktiga förhållandet – vilket naturligtvis skulle inbegripa sex – så att ingen av oss någonsin skulle hamna på efterkälken. Det var vårt sätt att se till att vi alltid satte varandra i första rummet och aldrig lät någon annan komma emellan oss. Alannis klappar mig på armen som om jag var ett stackars förvirrat barn. Mara tittar ner på sin mobil igen. ”Det kostar bara trettio dollar att ’vrida klockan tillbaka och återfå lite rajtantajtan i sovrummet’.” Och det är droppen. Vi skriker av skratt allihop. ”Skål för rajtantajtan i sovrummet!” utropar Saz och vi klirrar i burkar och flaskor alla fyra. Sedan glömmer vi allt om oskuld och konstgjorda mödomshinnor och vänder blickarna till Kristin McNish när hon går genom matsalen som en vältajmad varning till allmänheten, med hakan i vädret och en omisskännlig bula på magen. 17
När jag kommer hem rotar jag igenom smutstvätten, men Nirvana-tröjan finns fortfarande ingenstans. Jag hittar en svart miniklänning på golvet i mitt rum och bestämmer mig för pappas gamla Ramones-T-shirt, som jag slänger på mig över den. Till middag beställer mamma och jag hem mat från Pizza King, för pappa har en grej på jobbet och det är han som är familjens kock, specialiserad på avancerade rätter tillsammans med temamusik och vin. Saz älskar att äta hemma hos mig, för det är nästan alltid något extra, men jag älskar att äta hos henne. Familjen Bakshi äter vid bardisken i köket eller framför teven – hämtmat, snabbmat eller snabbmakaroner med ost, världens godaste, något jag aldrig får hemma om jag inte lagar det själv. Pappa skulle aldrig laga något som man måste tillsätta orangefärgat pulver i. När jag nu öppnar dörren för pizzabudet, killen som Saz kallar för Snåljåpen Jake, fast han egentligen heter Matthew och inte är det minsta snål, slänger jag ur mig ett ”Heeeej, är det du?” så förföriskt jag kan. Och han svarar: ”Vi har slut på ginger ale, så jag tog Sprite i stället.” Senare den kvällen ligger jag på Trent Dugans höskulle, under Shane Waller, med alla sinnen klarvakna, förlorad i hettan från hans hud och doften av hans hals medan jag tänker: Det kanske är nu det händer. Jag kanske förlorar den här och nu. Det är det som är så härligt med att hångla. Möjligheten att det denna gången skulle kunna ske. Dämpa belysningen. Sätt på musiken. Kärleken regnar ner över oss alla. Inte för att jag är så hemskt erfaren, särskilt inte jämfört med Alannis. Jag har gett några handtrallor och tre fyra misslyckade avsugningar, fått fem 18
och en halv orgasm – utöver de jag gett mig själv – och hånglat med tre killar, den här inräknad. Shane kysser mig och hans händer är överallt – Åh ja, tänker jag, där. Det där var skönt. Kyssandet är helt och hållet för min skull, för i likhet med en massa andra killar på Mary Grove High är Shane mer inne på allt det där som inte handlar om att kyssas. Hans mål är alltid att ta sig innanför trosorna på mig. Jag vet det och han vet det och han kommer att kyssa mig ett tag bara för att ta sig dit. Jag låter honom göra det, för han är faktiskt bra på det och ärligt talat älskar jag att kyssas. Och sedan gör han inget annat än att grabba tag i mig här och var, men det funkar, för han är så uppenbart tänd på mig att jag börjar bli lite tänd på mig själv också. Det får inte gå för långt, tänker jag, till och med när jag hjälper honom att dra ner gylfen på jeansen. Och sedan kysser vi varandra igen, ivrigare och ivrigare tills jag nästan tror att han ska slafsa i sig tungan och munnen och hela ansiktet på mig, och just då vill jag att han ska göra det, för jag kan inte låta bli att pressa mig mot honom och be om mer. Jag känner mig bortkollrad och mäktig på en gång. Vad väntar du på? Shane har tungan i mitt öra, men jag hör ändå musiken utanför. Skratt. Någon som ropar något. Först känns det bara som: Åh gud, ja, men sedan är hans tunga lite för blöt, så att det känns som att få vatten i örat när man badar. Jag vill knuffa bort honom och skaka ut saliven, men då säger han: ”Gud vad du är het.” Jag är inte direkt känd för att vara het, så jag kysser honom lite till. Men sedan kan jag inte sluta tänka på att vi hånglar i en lada. Först tänker jag: Okej, det här är rätt sexigt ändå och: Wow, kolla på mig, men sedan vet jag inte riktigt om jag köper det längre. Jag 19
ser framför mig hur jag förlorar oskulden till Shane Waller här på höskullen, men trots alla fantasier jag har haft om första gången så har det aldrig varit en lada med i någon av dem. Sedan rycker han i mina trosor och alla tankar flyger sin kos. Kvar är bara Shane och jag, nästan nakna i allt det här höet som sticker mig i huden som små vassa blyertspennor. Det är lustigt att jag faktiskt inte har tänkt på höet förrän nu, för att jag har varit så inne i att känna min hud mot Shanes hud, de små fyrverkerierna som blossar upp mellan våra kroppar och hotar att sätta eld på höskullen. Det här är inte första gången jag har varit nästan naken med Shane Waller, men det är första gången i en lada. Jag känner mig berusad fast jag inte är det, och i periferin av medvetandet blir jag lite orolig, för om jag blir upphetsad under de här omständigheterna – stickigt hö och fulla klasskompisar som skriker utanför – så kommer jag antagligen att ligga med för många killar på college. Det är ju så kul att hångla, även om man inte är kär. Ibland handlar det bara om hans mun eller hans ögon eller hans händer och vad han gör med dem. Ibland är det tillräckligt. Shanes händer slingrar sig neråt och mitt tänkande, ansvarsfulla inre jag – det som sparar sig för en kille vid namn Wyatt Jones – drar sig längre ner i höet, precis tillräckligt långt ner för att jag ska lösgöra mig från Shane, samtidigt som min kropp bara kör vidare. Jag försöker förlora mig i honom igen, men det enda jag kan känna är en miljon små pennspetsar av hö som gräver sig in i ryggen. Fyrverkerierna fräser till och slocknar och allt som återstår är ett kvardröjande dis och en avlägsen brandlukt. Plötsligt känner jag något styvt och fuktigt mot låret och jag flyttar lite på mig så att han inte kan glida in. ”Claude …” 20
Han låter grötig på rösten som om han är omtöcknad, och mitt namn låter som Clod, något jag avskyr. En liten stund får jag dåligt samvete för att jag aldrig hade tänkt ligga med honom. Det slutar alltid likadant – han kommer rätt ut i luften eller på sin T-shirt eller på sig själv eller mot mitt ben. Saz säger att jag känner mig trygg i min jungfrudom, som Rapunzel i sitt torn. Att jag släpper ner precis tillräckligt mycket av mitt hår, njuter av att se det blänka i solen och tillfälligt förblinda den stackars sate som väntar på marken, innan jag rycker upp det utom räckhåll igen. Och jag kanske faktiskt känner mig trygg i den, inte bara för att jag sparar den åt Wyatt Jones utan för att jag lever ett tryggt liv och Saz och jag är bästisar och jag faktiskt gillar mina föräldrar och inte har något att bevisa för någon. Det är min kropp och jag gör som jag vill. Shane ser på mig med simmig blick medan han andas snabbare och snabbare och juckar mot mitt ben som en hund. Hans ansikte är till hälften belyst av månskärvan som letar sig in genom sprickan i dörren. Jag måste erkänna att han ser rätt bra ut och att han luktar gott. Och av någon anledning verkar han gilla mig. Så vitt han vet är jag fortfarande med på noterna. Jag har inte sagt åt honom att sluta eller knuffat undan honom. Inte förrän han drar sig lite väl högt upp på mitt ben och jag säger: ”Ta det lugnt, cowboy.” Till sina kompisar kommer han antingen att säga att jag är en teaser eller att vi gjorde det. Jag önskar att jag kunde förklara att det inte handlar om att antingen teasa eller göra det, det handlar om möjligheten. Det är det där med nästan. Kanske den här gången, kanske är det han som ska bli den förste. Jag skulle vilja säga: I några minuter gör jag dig större än dig själv och mig större 21
än mig själv och vi är större än den här ladan, för vi är så fulla av möjligheter och nästanheter och kansken. Men det går inte att förklara sådant som nästanheter för en kille som Shane, så jag flyttar underkroppen bort från honom och det är då han stönar och exploderar. Över hela insidan på mitt lår. Och nu flippar jag nästan ut, för jag kan svära på att jag känner en del av det rinna in i mig, så jag rullar snabbt undan och knuffar bort honom. Han stönar igen och sjunker ner i höet. Jag torkar av mig med hans T-shirt och sedan drar jag ner den tillskrynklade klänningen och rättar till alla kläder. Jag hör redan i huvudet vad jag ska säga till Saz, den lite komiska twisten jag kommer att lägga till för hennes skull: Till skillnad från så många av våra klasskamrater här ute i jordbruksbygden tror jag helt enkelt inte att jag är skapt för ladugårdssex. Jag reser mig och säger, bara för att säga något: ”Visste du att tyskarna en gång i tiden hade ett särskilt ord för en manlig oskuld? Jüngling. Visst låter det som om det betyder raka motsatsen?” Jag är rena uppslagsboken när det gäller triviala oskuldsfakta, särskilt i pinsamma situationer när jag inte kan komma på något annat att säga. Nere i höet säger Shane: ”Vet du vad, du är som sådana där askar i askar. Varje gång jag öppnar en så är det en till inuti. Det är liksom den ena jävla asken efter den andra och jag tror aldrig att någon kommer att lyckas öppna allihop.” Han reser sig, tar på sig jeansen och drar på sig sin blöta, skrynkliga T-shirt. Han stirrar ner på fläcken och jag säger förlåt. ”Det är ju min Snoop Dogg-tröja. För helvete, Claude.” Clod. 22
”Jag tycker att vi bara ska vara vänner”, säger jag. Bättre att ha för många askar än för få. ”Det menar du inte?” säger han och lämnar mig där. Jag hittar Saz vid ett gammalt slitet picknickbord, där hon sitter och pratar med några andra, bland dem Alannis och Mara och dessutom musikern och gamern Yvonne Brittain-Muir och Leah Basco, hennes flickvän sedan trehundra år tillbaka. De senaste veckorna har Saz och jag målat upp alla upptänkliga scenarion där Yvonne dumpar Leah och förklarar Saz sin odödliga kärlek. Eller åtminstone ställer upp på att ha sex med henne. En av killarna skickar runt en joint och en annan berättar en lång historia om en collegefest han var på förra helgen. Leah sträcker ut handen till Yvonne – spökvit i månskenet, med det långa gula håret blåfärgat i topparna – och de drar iväg till syndernas lada medan Saz blänger efter dem som om de just hade kört över hennes hund. ”Vill du sticka?” säger jag till henne. Fastän klockan inte ens är elva än. ”Mer än något annat på jorden.” Jag lägger armen om henne och vi går över ängen mot huset och den långa grusuppfarten där vi har bilen. Medan vi går sjunger jag uppmuntringsvisan för Saz, den vi hittade på när vi var tio: ”Glass i stora lass, ät tills du blir mätt. Du kommer över henne, lätt som en plätt.” En ensam gestalt kommer gående emot oss och Saz stöter till mig i sidan och säger: ”Tyst, din galning, innan någon hör dig”, vilket får mig att sjunga ännu högre. Just då kliver gestalten ut i månskenet och självklart är det Wyatt Jones. Helt utan vidare 23
glömmer jag Saz och Yvonne och Shane och askar och allt annat som hänt före det här ögonblicket. Wyatt ska snart resa bort, tvärs över landet, tvärs över världen, till Kalifornien, där tjejerna har långt svepande hår och solklänningar. Något som får honom att verka längre än vi andra och annorlunda. Det var meningen att Saz och jag också skulle flytta till Kalifornien, där jag skulle leta upp honom och lära känna honom. Först skulle vi vara främlingar i främmande land, förenade av våra olycksaliga mellanvästernrötter, men sedan – gradvis – skulle vi bli två världsvana vuxna som upptäcker att de är skapta för varandra. Wyatt fångar min blick och vartenda ben i kroppen blir till vätska. Det går ett rykte om att han gillar mig. Att han hade tänkt fråga om jag ville gå med honom på avslutningsbalen men var för blyg. Att skälet till att han och tre av hans kompisar lindade in mitt hus i toalettpapper för två månader sedan var att jag var speciell på något vis. Men min pappa maratonlöparen avbröt dem och jagade dem flera kvarter till fots. Jag tittar bort och stirrar ner på mina fötter, för jag skäms fortfarande vid minnet. ”Hej”, säger han. ”Hej”, svarar jag. Jag lyckas förmå mig att se på honom igen. Mörkbruna ögon, ljusbrun hud, breda axlar, leende mun. Trots att mina läppar fortfarande bultar efter allt kyssande jag ägnade mig åt för bara några minuter sedan vill jag känna hans händer på mig. ”Ska du sticka?” ”Ja.” ”Synd.” Han ler ett brett leende, bländande som solen, och allt försvinner i ett töcken utom vi två. Hans pappa är svart, hans 24
mamma vit och hon dog när han var bebis. Han minns henne inte men han brukar säga att han har ärvt sitt leende från henne. Just nu säger han något annat men det dränks i musik och skratt och någon som skriker. Vi vänder oss om precis i samma ögonblick och det är Kayla Rosenthal, som alltid skriker på fester. Hon står på picknickbordet och svingar sitt glas som en mänsklig vattenspridare. Han nickar åt hennes håll. ”Tänk att hon fick stipendium till Notre Dame.” Jag skrattar lite för högt. ”Kom du hit med Waller?” frågar han mig. ”Nej, men han är här någonstans.” Jag viftar nonchalant med handen och hoppas att de sex orden säger honom allt han behöver veta: Jag bryr mig inte om var han är eftersom han inte betyder något för mig. Det är du, Wyatt. Det har alltid varit du. Han nickar igen, lite fundersamt. ”Grattis till priset förresten – näst bästa elev på skolan!” ”Tack.” ”Betyder det att du ska hålla ett av examenstalen?” ”Ja, fast ett kort.” Jasmine Ramundo ska få tala i tio minuter men jag får bara tala i fem. ”Det ska bli kul att höra det.” Han ler brett igen och sedan gör han det där som jag alltid får fjärilar i magen av – tittar ner i marken som om han såg något svårtydbart och viktigt där. Han kollar upp på mig. ”Ska du vara här i sommar?” ”Det ska jag.” ”Jag med.” Vi ser stint på varandra och kinderna hettar värre och värre och det enda jag kan tänka är: Jag vill att du ska bli min förste, Wyatt Jones. Om du ber mig gå in i den där ladan nu i denna stund 25
så kommer jag att springa ikapp med dig dit och vara naken innan jag kommer till dörren. Han hostar. Tittar bort. Kollar upp. Ler. ”Då ses vi någon gång.” ”Ja, vi ses.” Han släntrar vidare och det är återigen bara en vanlig fest full med vanliga människor och jag är bara en av dem. ”Vi kan stanna.” Jag vänder mig om och får syn på Saz. Var kom du ifrån? Men även om jag vill stanna så ser jag hennes min. ”Inte en chans.” Vännerna först. Alltid. Jag sjunger resten av vägen till bilen. Ungefär en timme senare ligger jag i min säng och tänker på Wyatt Jones. På varenda snuskig sak jag vill att han ska göra med mig. Mörkret ligger tungt och tätt i rummet, förutom månen som får allt att skimra. Jag blundar, och jag är fortfarande jag som ligger här mellan de gula lakanen med tusenskönor på, i den marinblå kortbenta pyjamasen jag fick senast jag fyllde år, och har böcker omkring mig eftersom jag ända sedan sexårsåldern har gillat att begrava mig i bokhögar. Så jag är jag, men just nu med Wyatt ovanpå mig. Wyatt Jones med sina fotbollsben och simmaraxlar och sitt hår som luktar klor och sol. Wyatt Jones med ögon som brinner när de ser på en. Han är ovanpå mig. Under mig. Hans hud mot min. Min mun mot hans. Kroppen känns varm mot lakanen och jag har handen där jag skulle önska att han hade sin. Jag sparkar undan böckerna och de dråsar ner på golvet. Det börjar klia i näsan och jag krafsar på den. Ett hårstrå killar i pannan och jag blåser bort det. För helvete. 26
Andas. Koncentrera dig. Wyatt. Wyatt. Och där är han igen i all sin ljuvliga nakenhet. Wyatt. Efter en minut börjar huden pirra av tusen små nålar. Är du säker? säger han. Trots att Wyatt Jones är så snygg, är han känd för att vara blyg. När han väl pratar är det med en sådan där mild, raspig röst som är ett tecken på stort djupsinne. I huvudet har jag byggt upp ett helt inre liv åt honom, där han är snäll och empatisk och känslig men ändå tillräckligt stark för att lyfta upp en tjej – mig, närmare bestämt – och kasta ner henne på sängen. Ja, säger jag. JA. Det är du, Claude. Det har alltid varit du. Sluta prata, Wyatt. Sluta prata nu genast. Nålpirret sprider sig genom hela min kropp och Wyatt förvandlas till killen jag såg en gång på ett flygplan, han som tittade rakt på mig när han gick längs mittgången. Nu är jag på det där planet, klädd som flygvärdinna – elegant, en sådan som jobbar på internationella flighter. Rött läppstift, röd dräkt. Eller kanske marinblå eftersom det passar bättre till mitt clownhår. Jag följer med honom till toaletten och han drar in mig efter sig och låser dörren, lyfter upp mig med sina stora, starka händer och sätter ner mig på den lilla hyllan, den med handfatet, och jag lindar benen om honom. Just som han kysser mig, med händerna i mitt hår, bleknar han bort och blir till Snåljåpen Jake, pizzabudet. Vi är i hans 27
veteranbil, en Trans Am, och det luktar pizza och cigaretter men jag bryr mig inte för vi håller på och sliter av varandra kläderna, och plötsligt suddas han ut och förvandlas till mr Darcy. Nej. Mr Rochester. Fast jag är inte Jane Eyre, jag är jag i någon sorts riddräkt och han kysser mig i skenet av levande ljus. Vi befinner oss framför den öppna spisen och plötsligt ligger det en björnfäll där, fast jag vet inte varför. Är det en björnfäll i boken? Jag stirrar på björnen och björnen stirrar tillbaka som om den sa: Du din mördare, och det är bara så deppigt att jag gör mig av med fällen och nu ligger vi på golvet, Rochester och jag, men det är svinkallt för Thornfield Hall är när allt kommer omkring ett slott på den engelska landsbygden. Rochester tar fram en filt, men för sent. Jag skickar ut honom. Och nu är det Wyatt igen, som kommer gående emot mig som han gör i skolkorridorerna, och han ser på mig och hans ögon är så intensiva och allvarliga att jag vet att det är nu det ska ske. Sedan är vi i hans rum och hans pappa är inte hemma och allt saktar ner så mycket att jag hör mina egna andetag, korta och snabba, och jag kan nästan höra hans också när han tittar mig i ögonen och jag ser allt – honom, mig, oss – speglas där. Claude, säger han. Claudine? Claudine. Och sedan känner jag honom. Hela honom. Och jag oroar mig inte för om jag är för liten eller för stor någonstans för han behöver inte ens säga: Du är vacker. Han visar det redan för mig. Och det är Wyatt och jag, närmare varandra än vi har varit någon annan. Jag slingrar mig omkring honom och intill honom och helt plötsligt flämtar jag Ja! och hela kroppen lyfter från 28
sängen. Den far iväg som en raket och stannar mitt i luften och skjuter upp fyrverkerier i alla färger som finns. Jag är en explosion av färg och eld och ljus som snurrar runt i rummet. Miljoner lysande eldflugor virvlar och gnistrar omkring mig och håller mig uppe i luften. Jag vill leva här uppe, insvept i den här fladdrande ljusstormen. Jag vill att den ska vara för evigt, men en efter en börjar eldflugorna dunsta bort och dö. Jag försöker fånga dem och hålla kvar dem, men långsamt, långsamt känner jag hur jag sjunker tillbaka ner i sängen. Sakta men säkert slukar sängen mig från topp till tå och jag blir slapp och stilla. Jag slår upp ögonen. Det enda ljus som syns kommer från månen. Nu är jag tung i kroppen, väldigt tung, och jag känner hur jag dåsar bort under tusenskönslakanet, tänker att jag borde ha pluggat mer till mr Callums lektion och att jag aldrig hittade min vänstra gympasko och att jag inte får glömma att ta med Alannis gröna tröja på måndag. Och sedan svävar tankarna iväg till Shane och ladan och mitt blöta, blöta lår, för tänk om något av det kom in i mig och jag blir gravid och måste få en bebis och gifta mig med Shane Waller och bo kvar i Ohio för evigt? Det sista jag minns innan jag slumrar till under tusenskönslakanet i min marinblå pyjamas är att Wyatt sa: Då ses vi någon gång, och att det skulle kunna betyda vad som helst, för idag är allt i världen fortfarande möjligt.
29
7 DAGAR KVAR TILL EXAMEN Klockan är nästan elva på förmiddagen och jag är på mitt rum och pratar med Saz i telefon. Närmare bestämt så pratar vi om våra sommarplaner. Först och främst om vår road trip, då vi två ska utforska hela Ohio innan vi tar farväl av vår delstat för alltid eller åtminstone för de närmaste fyra åren. Vi har köpt matchande bikinier (svart till mig, röd till henne) och Kånkenryggsäckar (himmelsblå till mig, gul till henne) och Saz ska ordna så att hon kan ha bilen ett par veckor. Hon vill börja i norr och jag vill börja i söder och vi pratar och skrattar i munnen på varandra, så det är därför jag inte hör att det knackar på min dörr. Plötsligt öppnas den och där står pappa, och han ser konstig ut i ansiktet när han tittar sig omkring på affischerna på väggarna och på T-shirtarna och jeansen och klänningarna som ligger spridda över hela golvet och på alla böckerna och på mig som står på ett berg av kläder som om jag befann mig på Kilimanjaros topp. Jag skrattar fortfarande men försöker samtidigt komma på när fan han var i mitt rum senast, om han någonsin har varit det. Jag borde misstänka något då, men det gör jag inte. I stället säger jag: ”Jag snackar i telefon.” ”Jag måste prata med dig”, säger han. Och nu skrattar jag inte och Saz gör det inte heller, utan säger: ”Var det din pappa?” Hon låter precis lika förvånad som jag känner mig. 30