Den
fasansfulla sagan om
Lilla HEn Lena Ollmark & Per Gustavsson
Läs även: Den förskräckliga historien om Lilla Hon Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han
den fasansfulla sagan om lilla hen © Text: Lena Ollmark 2021 © Bild: Per Gustavsson 2021 Utgiven av Lilla Piratförlaget ab Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2021 isbn: 978-91-7813-171-6 www.lillapiratforlaget.se
Det här är sagan om Lilla Hen. Den är hemsk och sorglig och ger antagligen gräsliga mardrömmar. Men man kan också förvänta sig pirr i magen, spänning och skratt. Och alla överlever på slutet (nästan i alla fall).
Kapitel 1
– IIIHHH!!! Det hördes ett fruktansvärt skrik mitt i natten hemma hos Lilla Hens familj. Mamma och pappa skyndade mot Lilla Hens rum – det var därifrån skriket hörts. I dörröppningen stannade de upp och tände lampan. I sängen satt en förskräckt Lilla Hen och höll sin plyschhund Lilla Ludde hårt i famnen. – Vad har hänt här? utbrast pappa. Hela rummet var i en enda röra. Det såg ut som om en orkan dragit förbi. – Vad har du gjort, Lilla Hen? frågade mamma. – Det var inte jag, sa hen. Det var monstret. Monstret var här igen! 9
Lilla Hens mamma suckade. – Men snälla Lilla Hen, sa mamma. Vi har ju pratat om det här. Du vet att det inte finns några monster. Inte kan du börja skrika och bråka mitt i natten – tänk om du väcker och skrämmer Lillebror! 10
Mamma och pappa trodde inte på Lilla Hen, och de var alltid så väldigt säkra på att de hade rätt. – Men jag lovar, viskade Lilla Hen förtvivlat. Monstret var här. Jag hörde åska och muller, och det luktade bränt. Hela sängen skakade. Det var hemskt. – Det förstår du väl att det bara var en mardröm, sa pappa. Lilla Hen blängde på honom. Hen visste mycket väl vad en mardröm var, men det här var ju ett monster. Mamma och pappa hade om och om igen förklarat för Lilla Hen att det inte fanns några monster. Monster
11
var på låtsas. Sådant man hittade på. Men mamma och pappa visste ju inte vad Lilla Hen visste. De hade aldrig sett det där monstret som fanns i mörkret, det som hemsökte Lilla Hen. De kunde inte förstå. – Vi får prata mer om det här i morgon, sa pappa och gäspade. Mamma gnuggade sig sömnigt i ögonen. – Ni måste tro mig, sa hen envist. – Du är väl inte arg, Lilla Hen? sa pappa. Du låter lite arg. – Inget blir bättre för att man blir arg, sa mamma. Lilla Hen skakade på huvudet. – Nej, jag är inte arg, sa Lilla Hen. Inte ett dugg. Absolut inte. – Så bra, sa pappa. – Då säger vi så, sa mamma. Och så gick mamma och pappa tillbaka till sitt sovrum.
12
Kapitel 2
Lilla Hen låg vaken i sin säng och funderade på hur det varit när hen var yngre. Då hade det hänt att Lilla Hen faktiskt blivit arg – ibland på blomkål som hen tyckte smakade illa, och på filmer som Lilla Hen tyckte slutade fel, eller på mamma och pappa när de tyckte att Lilla Hen skulle borsta håret eller gå och lägga sig. Då kunde Lilla Hen skrika, sparka, hoppa upp och ner och slå omkring sig med sina väldigt små nävar. Men när Lilla Hen blev arg hade mamma alltid börjat gråta och pappa fått ont i huvudet – eller så hade pappa börjat gråta och mamma fått ont i huvudet. – Vi orkar inte med dig när du är arg, Lilla Hen, hade pappa sagt. 14
– Vi måste nog skicka dig på uppfostringsanstalt, hade mamma fyllt i. Och så hade de lämnat Lilla Hen ensam och stängt in sig i sitt nedsläckta sovrum och torkat tårar och ätit huvudvärkstabletter. När det hände kramade Lilla Hen sin plysch hund Lilla Ludde så hårt att stoppningen 15
nästan kom ut ur magen. Hen ville verkligen inte bli skickad på uppfostringsanstalt. Det lät inte roligt alls. Så Lilla Hen slutade att bli arg. När Lilla Hen var glad tyckte mamma och pappa verkligen om Lilla Hen. Och det ville ju hen väldigt gärna att de skulle göra. Lilla Hen blev duktig på att vara glad, att tänka fina och ljusa tankar. Det spelade ingen roll att hens kompisar retades, att hen trampade i bajs, missade bussen, spikade sig på tummen, eller att hens lillebror tog den största tårtbiten. Det var väl ingenting att bli arg för? Att bli arg hjälpte ju inte ett dugg.
16
Allting hade varit frid och fröjd om det inte var för det där monstret som börjat dyka upp hos Lilla Hen. På senare tid hade det kommit oftare och oftare – och monstret blev allt mer skrämmande. Nu låg Lilla Hen ensam där i mörkret och kramade Lilla Ludde hårt. Han hade blivit ganska tufsig och sliten med åren. Ena örat hade fallit av. Mamma hade flera gånger föreslagit att de skulle kasta Ludde i soporna. Men det gick ju inte! Ludde var den som Lilla Hen kunde prata med om allt. Och det var tur. Hen kunde nämligen inte berätta allt hen visste om monstret för mamma och pappa. Det var Lilla Hens och Luddes hemlighet. Resten av natten hade Lilla Hen sänglampan tänd. Då kanske monstret inte skulle
komma tillbaka. Det luktade fortfarande bränt i rummet efter det skrämmande besöket. Lilla Hen tänkte på monstrets stora och oformliga mun. Den var som ett enormt svart slukhål. En dag skulle monstret äta upp Lilla Hen – och då skulle Lilla Hen inte finnas mer. Lilla Hen var väldigt rädd, men hen var verkligen inte arg. Absolut inte. Ingen var någonsin arg hemma hos Lilla Hen, ingen slog i dörrar eller bråkade. Och ingen skrek, sparkade, hoppade upp och ner eller slog omkring sig med några nävar. Hemma hos Lilla Hen log man, där var alla glada och snälla. Lilla Hens mamma och pappa var alltid positiva. De sa att det inte fanns några problem – det fanns bara möjligheter. Helst ville de lyssna på julsånger året om. 18
– Julsånger gör alla människor glada och snälla, brukade mamma och pappa säga. Det var inte Lilla Hen helt säker på. Men hen var nöjd så länge Lillebror var glad. Det var alltid roligt. När han skrattade lät han som en grymtande liten gris, och hans gröna ögon lyste. Lilla Hens mamma och pappa grälade aldrig. De diskuterade bara, men det gjorde de mycket och ofta. Det blev väldigt många ord. Och så log de otroligt kons tigt, som om de hade lite ont. Ofta diskuterade de så mycket att orden tog slut. Då kunde det vara tyst i flera dagar. Lilla Hen visste inte riktigt vad som var värst. Lilla Hen tyckte verkligen inte om diskussioner. Och ofta fick hen ont i magen av julsånger.
19
När Lilla Hens föräldrar diskuterat särskilt mycket byggde pappa en ny altan, eller så kaklade mamma om badrummet. Lilla Hens familjs hus var alltid ny ombyggt, nymålat och nyinrett. En gång diskuterade Lilla Hens mamma och pappa så väldigt att pappa tillbringade en hel natt med att bygga en trädkoja i körsbärsträdet på baksidan av huset. Ljudet av spikandet hade fått fönsterrutorna att skallra i Lilla Hens rum. Pappa och mamma tyckte att Lilla Hen och Lillebror skulle leka i trädkojan. 20
– Det blir väl jätteroligt? sa pappa. – Där vill väl du och Lillebror vara? sa mamma. Men Lilla Hen ville inte leka i trädkojan. Hen tyckte den var otäck. Den såg arg ut. Och den fick Lilla Hen att tänka på alla orden och tystnaden. Och på de skallrande fönstren. Då fick Lilla Hen ont i magen. Lillebror var jätterädd för trädkojan. Han var övertygad om att den ville tugga i sig och äta upp honom. Det bästa Lilla Hen visste var skalbaggar och spindlar. De var fina och roliga och det fanns gott om dem i familjens trädgård. En gång hade Lilla Hen pekat ut en extra fin skalbagge för mamma. – Usch! hade mamma sagt. Vilket äckligt kryp!
22
Och så hade hon trampat på skalbaggen. – Vilken tur att den inte hann krypa in i vårt fina och rena hus, sa mamma. Lilla Hen svarade inte, utan såg bara sorgset på den blöta fläcken som var allt som var kvar av skalbaggen. Hen lovade sig själv att aldrig visa mamma och pappa spindel samlingen hen hade i garderoben i sitt rum. Där hade hen gjort det jättemysigt för sina krälande kompisar i en liten låda med gräs, blad och en röd leksaksbil. Hen hade stannat kvar i trädgården efter att mamma gått in. Det hade börjat regna och då kändes allt lite bättre. Lilla Hen tyckte om regn. Då spolades sorgliga blöta fläckar bort. Och när det regnade kom
daggmaskarna fram. Mamma tyckte inte om daggmaskar heller, men när mamma och pappa inte såg brukade Lilla Hen och Lillebror gräva upp maskar i familjens kompost. Den som hittade den längsta masken vann, och Lilla Hen brukade låta Lillebror vinna. Visst var han jobbig ibland – men han var också snällast och roligast i hela världen.
Kapitel 3
Dagen efter monstrets besök satt Lilla Hens klass i skolan och ritade. Lilla Hen tyckte mycket om att teckna insekter och maskar. Men just den här dagen blev allt tokigt. Lilla Hen spillde färg och målade snett och fel. – Rita något riktigt vackert och roligt nu, sa Lilla Hens lärare bestämt. Som ballonger eller blommor, eller solsken! Läraren vandrade runt i klassrummet och inspek terade elevernas konstverk samtidigt som han slängde med en lång halsduk av fluffigt garn som han minsann stickat alldeles själv. Tanken var att Lilla Hen skulle rita en jättestor och stilig spindel, men hur hen än skissade och suddade 25
så blev det fult. Jättefult. Flera gånger om. När Lilla Hen sträckte sig efter ett nytt papper stoppade läraren hen. –Nej, nej, nej. Du är ju inte färdig med din teckning, sa han. Se till att det blir färg över hela pappret. Lärarens röst var gnällig och irriterande. Den gjorde ont i magen på Lilla Hen. – Men jag vill börja om, förklarade hen. – Nähä du. Här slösar vi inte på papper. Läraren såg bistert på Lilla Hens streck. – Måste du använda så mycket blått? Du kan väl måla något riktigt skoj. Med många olika färger. Lilla Hen suckade. Flickan som satt i bänken bredvid Lilla Hen ritade en blomma. – Oh, så fint, sa läraren och klappade förtjust i händerna. Så färgglatt och sött! Läraren tittade än en gång på Lilla Hens spretande spindelben och gjorde en grimas. – Varför kan du inte rita söta saker, Lilla Hen? frågade han och tryckte sin halsduk mot kinden. Något 26
ljust, mjukt och fluffigt. Varför måste du alltid rita något otäckt? Lilla Hen såg förvånat på läraren. – Spindlar är väl inte otäcka? sa Lilla Hen. Jag tycker de är söta. Läraren skakade än en gång på huvudet. – Spindlar är äckliga. Det vet ju alla. Du är minsann lite konstig, Lilla Hen. Jag har hört att du gillar daggmaskar. Just då ringde klockan och lektionen var slut. – Plocka ihop efter er innan ni går ut, sa läraren.
27
Alla elever kastade färger och papper och pennor i slarviga högar och stormade skrikande mot dörren. Läraren slängde med sin fluffiga halsduk framför fötterna på Lilla Hen, som hjälplöst trasslade in sig. Hen snubblade och föll huvudstupa över golvet. – Håll ordning på dina otäcka spindelben, Lilla Hen! sa läraren. Akta min fina halsduk! Och se inte så arg ut. Hen gned sig på sitt blåslagna knä och tog sig upp på fötter. Lilla Hen var väl inte alls arg? Samtidigt
28
hann klassen försvinna ut, läraren släckte ljuset i klassrummet utan att se sig om och dörren gick igen. Det blev helt mörkt i salen. Lilla Hen stelnade till. Hen var helt ensam och såg inte ens handen framför sig. Det här var inte bra, det kände hen på sig. Försiktigt trevade hen sig fram mellan bänkarna för att komma till dörren. Då hörde hen ljudet. Det var ett dovt åskmuller som rullade genom klassrummet. Och Lilla Hen kände lukten av brandrök. Hen blev kall. Åh nej! En häftig vind svepte genom Lilla Hens hår. Lilla Hen kunde inte röra sig. Hen visste – det var monstret! Det var där! I klassrummet! Ett vansinnigt fnitter ekade mellan väggarna. Det var till och med högre än åskmullret. Och nu kände Lilla Hen monstret flåsa hen i nacken. Lilla Hen vågade inte vända sig om, utan blundade istället. Nu skulle monstret äta upp hen! Snart fanns inte hen längre! Lilla Hen blev så rädd att hen tuppade av.
29