9789178131709

DENNA BOK TILLHÖR

SKRIV INTE DITT RIKTIGA NAMN!

I

VARNING!

”EN ÄKTA SPIONHISTORIA LIKNAR DET VERKLIGA LIVET PÅ SÅ SÄTT ATT DET SÄLLAN ÄR HELT SJÄLVKLART VAD SOM HÄNDER OCH VAD VI BORDE GÖRA.” – STELLA RIMINGTON, FÖRFATTARE OCH TIDIGARE CHEF FÖR STORBRITANNIENS UNDERRÄTTELSETJÄNST MI5 EN KOMMENTAR OM ILLUSTRATIONERNA Uppmärksamma läsare kanske märker att föremål som beskrivs ha en viss färg ibland återges i bilderna med en helt annan färg. Ett exempel är Wales flagga som i boken har en orange drake på lila bakgrund. I verkligheten är flaggan grön med en röd drake. En stör ser lila ut, trots att störar i själva verket är vidrigt slemmigt grågröna. Min mammas pojkvän har i boken orange mu­stasch när den egentligen är rödblond. Det beror på att vi bara har använt oss av tre sorters bläck för att trycka illustrationerna i den här boken: svart, orange och lila. Så allting i boken, oavsett vilka färger de har i verkligheten, är svarta, orange eller lila. Eller vita! Det är där vi inte har använt oss av något bläck alls. Förmodligen är denna förklaring onödig. Men vi ville inte att ni skulle tro att Uranus är lila.

Vi vet att den är blå. Vi tar detta på största allvar.

M. B.

Till fröken Knox.

M. B. Till mina fantastiska föräldrar, Jan och Steve.

M. L.

Text: © Mac Barnett, 2019 Illustration: © Mike Lowery, 2019 Svensk utgåva: © Lilla Piratförlaget, 2021 Originalets titel: Kid Spy Top Secret Smackdown Översättning: Caroline Bruce Omslag och form: Doan Buu Sättning: Oskar Degard/Kapish produktion Tryckt i Lettland av Livonia Print, 2021 ISBN: 978-91-7813-170-9 Utgiven i överenskommelse med Writers House, New York och Ia Atterholm Agency, Sverige www.lillapiratforlaget.se

Av Mac Barnett Illustrationer av Mike Lowery Översättning Caroline Bruce

JAG SOM

SPION !

NÅG RA ORD FRÅ N FÖR FATT AREN : R

E

N

ÄT T E LSE

AV

BE

JAG HETER MAC BARNETT. JAG ÄR FÖRFATTARE. MEN INNAN JAG BLEV FÖRFATTARE, VAR JAG ETT BARN. OCH NÄR JAG VAR BARN VAR JAG EN SPION. EN FÖRFATTARES JOBB ÄR ATT HITTA PÅ BERÄTTELSER. MEN DEN HÄR HISTORIEN SOM DU SNART SKA LÄSA ÄR ALLDELES SANN. DET HÄR HÄNDE FAKTISKT MIG.

Kapitel 1: Lördagsmorgon och tecknade barnprogram 8

Kapitel 2: Telefonsamtalet 20

Kapitel 3: Knöliga svanar och pratsamma delfiner 26

Kapitel 4: Fågelnappningen 34

Kapitel 5: Reservkorpen George 46

Kapitel 6: Schack 52

Kapitel 7: Kidnappad 58

Kapitel 8: Johnny Hamburgare 62

Kapitel 9: Tölt 72

Kapitel 10: Upptäckten 76

Kapitel 11: Missilen!

78

Kapitel 12: Satelliten!

80

Kapitel 13: Jag har faktiskt ingen aning 82

Kapitel 14: Gissa vem 84

Kapitel 15: Inte coolt 88

Kapitel 16: Nordpolen 94

Kapitel 17: När du blir anfallen av en björn 102

Kapitel 18: Räddningsuppdrag 106

Kapitel 19: Isbasen 110

Kapitel 20: Den rätta tidpunkten 114

Kapitel 21: Den ondskefulla maskinen 118

Kapitel 22: Hoppsan 122

Kapitel 23: Den röda knappen 124

Kapitel 24: Opassande beteende 126

Kapitel 25: Den gröna knappen 128

Kapitel 26: Den stora uppgörelsen 132

Kapitel 27: Vattnet stiger 138

Kapitel 28: Pang!

140

Kapitel 29: Att sjunka 142

Kapitel 30: Fader Themsen 144

Kapitel 31: Delfinen 148

Kapitel 32: Hoppsan igen 150

Kapitel 33: Korparna kommer hem 152

Kapitel 34: Mac kommer hem 154

LÖ RD AG SM OR GO N OC H TE CK NA DE BA RN PR OG RA M

När jag var barn bodde jag i Kalifornien. (Det gör jag fortfarande.) Kalifornien är en stat som ligger längst ut på Amerikas ena kant. Jag växte upp i ett litet hus med min mamma och två kaniner. Det här är jag när jag var barn.

JAG Jag var den kortaste killen i klassen, och kortare än de flesta tjejer också. Jag är längre nu.

9

Det här är jag och min mamma.

Hon är ungefär lika lång idag.

Det här är jag när jag håller i mina kaniner Maurice och Taylor.

Idag är de varken långa eller korta, för de l­ever inte längre. Tama kaniner lever i ungefär tio år (det 10

är sant, du kan googla det), och den här berättelsen utspelar sig på 80-talet, vilket är väldigt länge sen.

Okej.

Det var lördag. Jag vaknade tidigt. I vanliga fall brukade mammas kille Craig ligga i soffan framför teven och kolla på brottning. Men Craig och mamma hade grälat, så jag kunde titta på de tecknade serierna. Jag hade ljudet på lågt för att inte väcka mamma. Jag var tvungen att ha huvudet nära ­teven för att höra något.

Jag åt en tallrik Trixflingor medan jag tittade på en reklam för Trixflingor!

Vid lunchtid blev det sport och repriser på teve, så jag gick upp på mitt rum.

11

Sen blev jag uttråkad.

Jag brukade bli uttråkad på lördagsefter­ middagarna. Det kändes som om de höll på i ­evighet. Mamma satt vid köksbänken och betalade räkningar och skrev listor. Hon blev irriterad om jag störde henne. Därför stannade jag på mitt rum och spelade Game Boy tills jag tröttnade på Game Boy och började läsa, tills jag tröttnade på att läsa och bytte till actiongubbar och sen gosedjur och sen Matchbox Cars (som var en sorts leksaksbilar) och sen till Micro Machines (som också var leksaksbilar fast mindre) och sen tillbaka till Game Boy igen.

S.V.J

HEJ

DAHL

Sen tassade jag ut ur mitt rum för att kolla på micron hur mycket klockan var, och det hade bara gått fyrtiofem minuter!

”Vad gör du?” frågade mamma utan att titta upp från miniräknaren. ”Vad smyger du omkring för?”

12

”Jag tassar”, viskade jag. ”För att inte störa dig.” ”Varför viskar du?” ”För att inte störa dig.” ”Det är störande.”

Jag gick tillbaka till mitt rum. Jag la mig på golvet, mitt bland mina leksaker och gosedjur och böcker och Game Boy-spel och stirrade i taket. Jag var så uttråkad att jag skrek. ”Aaaaaahhhhh!” sa jag.

”Mår du bra?” ropade mamma från köket. ”Ja!” sa jag. ”Du stör.” ”Aaaahhhh!” sa jag tyst för att inte störa ­mamma.

Och sen ringde telefonen.

Jag reste mig.

13

Nu, när jag skriver den här boken, ser telefoner ut så här:

KLICK KLICK

K LI C K

Kanske läser du det här om tio år, och jag har ingen aning om hur telefonerna kommer att se ut om tio år. Förmodligen så här:

HAL

LÅ?

Men på 80-talet såg telefonerna ut så här:

HALLÅ

?

Så fort telefonen ringde var det mitt jobb att rusa in i vardagsrummet och svara. Jag sprang fort, och hoppet steg inom mig. Om du har läst de tidigare böckerna i den här serien förstår du varför: När jag var barn hände det att drottningen av England plötsligt ringde mig och skickade ut mig på äventyr. Ett farligt äventyr. Ett mystiskt äventyr.

Ett agent-äventyr.

Jag lyfte luren. ”Hallå?” sa jag.

Det var inte drottningen av England.

INTE Det var Craig.

HEJ,

STUMPAN

”Julie? Hej, stumpan”, sa Craig.

(Min mamma hette Julie. Det gör hon fortfarande.) ”Eh”, sa jag. ”Det är Mac.” 15

.

”Aha! Mac! Hej, kompis! Jag trodde du var din mamma!” ”Jaha”, sa jag. ”Du låter lite som hon på telefon.” ”Okej”, sa jag. ”Jag antar att det är för att din röst är pipig.” ”Okej.” ”Eftersom du är ett barn.” ”Okej.” ”Hur som helst, kompis. Är din mamma hemma?” ”Nej”, sa jag.

Min mamma var hemma. Hon satt i köket med sin miniräknare. Men hon och Craig hade grälat, och en av anledningarna till varför det var mitt jobb att svara i telefonen var för att ”sålla s­ amtalen”.

Att sålla samtalen innebar att inte ge mamma luren när hon och Craig grälade. ”Din mamma är inte hemma?” ”Nej.” ”Hon är alltså ute?” ”Japp.” ”Var då?”

Jag sa det första stället jag kom att tänka på. ”På donutstället.” ”Donutstället?” ”Japp. På Rudy’s.”

16

(Om du någonsin kommer till Castro Valley i Kalifornien måste du gå till Rudy’s på Castro Valley Boulevard. Allt där är gott, men de har en kaneldonut i form av en fjäril. Den smakar ljuvligt med mjölk, vilket de också säljer på Rudy’s.) ”Så din mamma gick till Rudy’s och lämnade dig ensam hemma?” frågade Craig. ”Ja.” ”Det låter inte likt henne.”

Craig hade rätt. Det lät inte likt henne. ”Det var en nödsituation.” ”En donutnödsituation?” ”Ja.” Craig suckade. ”Okej, kompis. Du, när jag har dig på tråden här, vad säger du om att göra n­ ågot kul tillsammans?”

17

”Hmmm”, sa jag. Jag hade en känsla av att det var mamma som ville att Craig och jag skulle göra roliga saker tillsammans. ”Vad säger du om att jag skaffar biljetter till wrestlingfestivalen?” sa Craig. ”Den kommer hit till stan! Joe Brawn möter Diktatorn!”

WRESTLINGFESTIVAL MED

OCH

D I K TAT O R N

”Hm”, sa jag. ”Du älskar wrestling!” sa Craig. ”Det är du som älskar wrestling”, upplyste jag Craig om. ”Gillar du inte wrestling?” ”Wrestling är fejk”, sa jag. ”Nej, det är på riktigt!” sa Craig. ”Nej, de säger att det är på riktigt, men det är fejk.” ”Jag tror att du har fel där”, sa Craig. ”Okej”, sa jag. ”Hur som helst”, sa Craig. ”Du kan ju tänka på saken. Och säg till din mamma att jag bjöd med dig. Och säg att jag ringde. Och säg att jag ­verkligen är ledsen, från djupet av mitt hjärta. Och säg att jag älskar henne, och att hon kan ringa när som helst. Jag är på brandstationen.” ”Okej.”

Craig la på luren. ”Vem var det?” frågade mamma. ”Craig!”

Inte en chans att jag skulle säga allt det andra. ”Hmm”, sa mamma.

Jag la luren i klykan.

I samma sekund ringde det igen.

Det var drottningen av England.

19

TELEFONSA M T A L ET

”Hallå?” sa jag. ”Hallå”, sa drottningen av England. ”Kan jag be att få tala med Mac?” ”Det är jag”, sa jag. ”Mac! Vad händer där borta? Jag har försökt ringa dig i evigheter.” ”Evigheter?” ”Åtminstone tre minuter. Det tutade upptaget.”

På 80-talet kunde telefonerna inte ta emot mer än ett samtal åt gången. ”Ursäkta. Jag pratade med mammas kille.” ”Craig?” sa drottningen. ”Varför pratade du med Craig? Om jag inte missminner mig är Craig inte särskilt förtjust i dig.” ”Det stämmer. Men han och mamma grälar.”

21

”Jaså?” sa drottningen. ”Om vad? Eller det ­spelar ingen roll. Jag har inte tid för simpelt ­skvaller, Mac. Jag måste diskutera ett brådskande ärende med dig. Ärendet i fråga är både allvarligt och av stor vikt.”

Plötsligt hördes ett klick, och någon började slå ett nummer.

Pip, pling, pling, pip. ”Vad var det där?” frågade drottningen. ”Vad pågår?” ”Jag tror att det är någon annan på linjen”, sa jag. ”Är det din mamma?” frågade drottningen. ”Ringer hon till Craig? För att be om ursäkt? Ska de gifta sig?” ”Va? Nej. Mamma sitter i köket och betalar ­räkningar.”

Det pep lite mer. Pip, pling, plong. Sen hördes ett plaskande och en man som sa: ”Hallå?”

”Hallå?” sa drottningen. ”Hallå!” sa mannen. ”Jag skulle vilja beställa en mellanpizza med salami, lök …” ”Raring”, sa drottningen. ”Mamma?” sa mannen. ”Mamma, varför svarar du i telefonen på pizzerian?” ”Jag är upptagen med ett topphemligt samtal, kära du. Du tog spiontelefonen igen.” ”Aha”, sa mannen. ”Vilken är den vanliga ­telefonen?” ”Den i guld.” ”De är båda i guld, mamma. Varenda telefon i hela slottet är i guld.” ”Var är du, raring?” ”I badet!” ”I så fall är det telefonen till höger. Den med handtag i pärlemor.” ”Oki-doki!” ”Och raring?” sa drottningen. ”Beställ en stor pizza. Då får du mer för pengarna.”

”Det stämmer”, sa jag, mest för att jag inte hade sagt något på ett tag.

Mannen la på luren. ”Vem var det där?” frågade jag. ”Det var min son. Prinsen av Wales.” ”Ni måste verkligen ha ett stort badkar!” sa jag. ”Hur sa?” ”Ja, du vet. Wales. Alltså valar. ­W-H-A-L-E-S? Förstår du? Ni måste ha ett stort badkar.”

Jag kunde se framför mig att drottningen ­rynkade p ­ annan, trots att vi pratade i telefon.

”Wales”, sa drottningen. ”Utan ’h’.” ”Jaha”, sa jag. ”Wales är en del av Storbritannien, Mac.” ”Okej.”

24

”Storbritannien, över vilket jag regerar, består av fyra riksdelar: England, Skottland, Nordirland och Wales.” ”Jösses.” ”Min sons kungliga titel är prinsen av Wales.

Han är inte en val. Det vore absurt.” ”Ja, det var bara ett skämt.” ”Mac”, sa drottningen, ”jag är av den bestämda åsikten att skämt bör vara roliga.” ”Aha.” ”Hur som helst, ja, vårt badkar är enormt stort.” ”Okej.” ”Men nog om badkar! Jag ringde dig för att be dig om en tjänst. Det rör sig om ett nationellt ­nödläge!” ”Wow!” sa jag. ”Ja. Jag fruktar att situationen är i högsta grad allvarlig.”

Det klickade i telefonen och någon slog ett ­nummer igen. ”Hallå?” sa en man. ”Jag skulle vilja beställa en stor pizza med salami, lök …” ”Mac, jag tror det vore bättre om du kom hit så att vi fick prata ansikte mot ansikte. Jag skickar en helikopter.”

25