9789178131587

spรถkrรถster

Spökröster Katherine Arden

Översättning av Carina Jansson

Läs också: Gömställen

Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm Copyright © 2019 by Katherine Arden This edition is published by arrangement with G.P. Putnam’s Sons, an imprint of Penguin Young Readers Group, a division of Penguin Random House LLC. Originalets titel: Dead Voices Översättning: Carina Jansson Omslag: Eileen Savage/Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsillustration: Matt Saunders Tryckt hos Livonia Print, 2020 isbn: 978-91-7813-158-7 www.lillapiratforlaget.se

Till Garrett Vän, rumskompis, nästan-syskon För att jag lovade dig ett gästspel i den här boken Men aldrig sa att du skulle vara en av hjältarna

1 Det var vinter och snöstorm i East Evansburg, och strax ­efter att det hade mörknat lämnade fem personer staden i en risig gammal Subaru. Snö och vägsalt yrde om däcken när de svängde ut på landsvägen och körde norrut. De var praktiskt taget ensamma på vägen. ”Ett kraftigt oväder väntas täcka delar av norra Vermont med två decimeter snö under natten …”, sa en sprakande röst i radion. ”Allmänheten uppmanas att om möjligt undvika att ge sig ut på vägarna.”

Subarun rullade vidare. Fram satt två vuxna. I baksätet satt tre barn.

Coco Zintner hade mittenplatsen, eftersom hon var minst.

Hon var kort och tanig med blå ögon, och hennes hår (som var det Coco tyckte bäst om hos sig själv) hade en lustig, rosablond nyans. Coco tittade ängsligt ut genom vindrutan. Vägen såg hal ut. De skulle köra på den de närmaste tre timmarna. ”Häftigt”, sa tjejen till vänster om Coco. Hon hette Olivia Adler, var Cocos bästa vän och inte det minsta orolig. ”Två decimeter snö!” Hon tryckte näsan mot sidorutan. Ollie hade 7

stora, mörka ögon och den sortens korkskruvslockar som blev helt frissiga om man försökte borsta ut dem. Hon tittade förtjust på snöstormen. ”Det kommer att bli så roligt i morgon!”

Cocos andra bästa vän, pojken till höger om henne, flinade mot Ollie. Subaruns bagageutrymme var proppfullt med väskor.

Han stack in handen i röran och klappade på sina gröna pjäxor. ”Det kommer att bli fett”, sa han. ”Se inte så rädd ut, Lillan.”

Det sista var till Coco. Hon blängde på honom. Brian gav nästan alla ett smeknamn. Coco gillade honom, men hon avskydde sitt smeknamn. Förmodligen eftersom hon faktiskt var ganska liten. Brian hade det mest fantastiska leende av alla Coco kände. Han var född i Jamaica, men hans föräldrar hade flyttat till Vermont när han var liten. Han var svart, inte särskilt lång och stjärna i skolans hockeylag. Han älskade böcker lika mycket som han älskade att göra mål, och även om Brian ibland kunde bete sig som en korkad hockeykille var han bra på att lägga märke till vad som pågick omkring honom.

Som att Coco var orolig, till exempel. Hon hoppades att han inte skulle reta henne för det.

Det var första dagen på vinterlovet och de var på väg för att åka skidor: Ollie, Brian, Coco, Ollies pappa (som körde) och Cocos mamma (som satt i passagerarsätet).

Ingen av de vuxna hade egentligen råd med en veckas 8

­skidsemester. Cocos mamma var journalist och Ollies pappa sålde solcellspaneler. Men en månad tidigare hade Ollies pappa kommit hem från jobbet med ett leende på läpparna. ”Vad är det?” hade Ollie frågat. Hon och Coco satt i köket hemma i Ägget, Ollies stora och stökiga gamla hus på landet.

De hade gjort varm choklad och tävlade om vem som kunde bygga den högsta pyramiden av marshmallows i muggarna.

Ollies pappa fortsatte le. ”Vill ni åka skidor på vinterlovet?” ”Va?” sa båda tjejerna med en mun.

Det visade sig att Ollies pappa hade vunnit ett pris för att han sålt så många solcellspaneler. En vecka för honom och fyra till på Mount Hemlock.

”Mount Hemlock?” hade Ollie upprepat med förvåning.

”Men det har ju inte ens öppnat än!”

Skidanläggningen på Mount Hemlock var den nyaste i hela Vermont, och den hade ännu inte öppnat för allmänheten.

Någon hade drivit en skola i byggnaden tidigare, men nu hade den fått nya ägare som skulle göra om stället till en semesteranläggning. ”Stämmer”, sa Ollies pappa glatt. ”De låter några få gäster komma under lovet, före den officiella invigningen. Vill ni åka? Coco? Vill du och din mamma följa med?”

Coco hade precis lärt sig att åka skidor, och hon tyckte att 9

det var kallt och läskigt att kana nerför en bergssluttning. Men Ollie hade redan börjat glädjedansa runt köket, och Coco ville inte göra henne besviken. ”Gärna”, sa hon med liten röst. ”Jag följer med.”

Nu satt de i bilen och var på väg, och Coco fick fjärilar i magen när hon tänkte på snöstormen, den hala vägen och det stora kalla berget vid resans slut. Hon önskade att de satt kvar hemma hos Ollie, framför vedspisen Bernie, och byggde pyramider av marshmallows. Snön piskade mot vindrutan. ”Jag är inte rädd för att åka skidor”, sa Coco till Brian med en röst som förmodligen inte lurade någon. ”Jag är rädd för att köra bil i snöstorm.” ”Tekniskt sett”, sa Ollies pappa lugnt från förarsätet, ”är det faktiskt jag som kör bil i snöstorm.” Han lade handen på Subaruns växelspak. Hans hår var lika mörkt som Ollies, men rakt i stället för lockigt. Inför vintern hade han odlat ett enormt, rödaktigt skägg. Det håller mig varm, brukade han säga. ”Du är jätteduktig, pappa”, sa Ollie. ”Susie också.” Susie var Subarun. ”Pappa har kört genom massor av snöstormar”, sa hon uppmuntrande till Coco. ”Det kommer att gå bra.”

En bit utanför Evansburg upphörde gatlyktorna, och det blev mörkt på vägen sånär som på ljuset från bilens ­strålkastare.

10

”Det är lugnt, Lillan”, sa Brian. ”Vi kommer antagligen inte att kana ner i diket.” ”Antagligen?” upprepade Coco. ”Absolut inte”, sa Cocos mamma från passagerarsätet. Hon vred på sig för att titta strängt på Brian.

Brian spelade oskyldig. Coco och hennes mamma hade exakt likadana blå ögon, men hennes mamma var lång i stället för pytteliten och hennes hår var blont, inte rosaaktigt. Coco hoppades fortfarande på en tillväxtspurt. ”Om vi kanar ner i diket”, sa Ollie, ”får du knuffa upp oss, Brian.” ”Nä”, sa Brian. ”Du är större än jag. Du får knuffa upp oss.” ”Ni kan hjälpas åt”, sa Coco. ”Finns det något att äta?”

Det distraherade alla tre. Det var middagstid, och de hade matsäck med sig. Ollies pappa var expert på matsäckar. Han hade bakat bröd och gjort stora mackor med jordnötssmör och sylt.

När mackorna var slut åt de varsitt äpple och delade på en stor påse potatischips. Ollies pappa hade gjort chipsen också. ”Är det inte svårt att göra egna chips?” frågade Coco förundrat och slickade salt från fingrarna. ”Nej”, sa Ollie stöddigt. Hon hade hjälpt till med att göra 11

dem. Och, misstänkte Coco, ätit flera stycken innan de ens påbörjat resan. ”Fast oljan skvätter.” ”Jag vet vad vi ska göra nästa gång vi är hemma hos dig”, sa Brian och knaprade. ”De här är så goda.”

De bråkade om det sista chipset när Ollies pappa slutligen svängde av från landsvägen. mount hemlock stod det på skylten, och vägen steg brant uppåt. På ena sidan fanns träd, på den andra en ravin med en frusen bäck. Ollies pappa körde vidare genom stormen som om han aldrig hade gjort annat och drog dåliga skämt från förarsätet. ”Vilken gubbe kan man bara se på vintern?” frågade han.

Ollie suckade. Hennes pappa älskade dåliga skämt. ”Snögubben!” hojtade Coco triumferande och alla både stönade och skrattade. ”Bilister uppmanas att iaktta försiktighet, att undvika oplogade vägar och att om möjligt avstå från att ge sig ut i trafiken”, sa radion. ”Toppen”, sa Ollies pappa obekymrat. ”Mindre folk på vägarna i kväll och mer skidåkning för oss i morgon!” ”Hoppas du har rätt”, sa Cocos mamma och tittade oroligt ut på den yrande snön.

Coco kände igen blicken. Både hon och hennes mamma var rätt försiktiga av sig. Till skillnad från Ollie och hennes pappa, som var mer våghalsiga.

12

”Vill ni höra ett skämt till?” frågade Ollies pappa. ”Pappa, kan vi inte sätta upp en gräns för antalet skämt per bilresa?” sa Ollie. ”Inte när jag kör!” sa hennes pappa. ”Ett till. Jag är nära släkt med en fågelskrämma. Vet ni hur?”

En lite besvärad tystnad sänkte sig över baksätet. Ollie, Brian och Coco tittade på varandra. De tyckte inte alls om fågelskrämmor. ”Ingen?” frågade Ollies pappa. ”Kom igen nu, det känns som om jag pratar med mig själv här. Han är min halmbror!

Fattar ni?” Ollies pappa skrattade, men ingen skrattade med. ”Oj, oj. Tuff publik.”

De tre i baksätet sa ingenting. Ollies pappa visste inte att det fanns en anledning till att de inte tyckte om fågelskrämmor.

I oktober hade barnen och resten av deras klass varit försvunna i två dygn. Bara Ollie, Brian och Coco mindes allt som hade hänt under den tiden. De hade aldrig berättat det för någon. De hade sagt till sina familjer och polisen att de hade gått vilse.

De hade inte bara gått vilse. Men vem skulle tro dem om de berättade sanningen?

De hade blivit kidnappade och förda till en annan värld. Världen bakom dimman. De hade träffat levande f­ågelskrämmor 13

som hade försökt fånga dem och förvandla dem också till fågelskrämmor. De hade hamnat i ett hemsökt hus, tagit emot mat från ett spöke, sprungit i en majslabyrint och slutligen träffat någon som kallades för den leende mannen.

Den leende mannen såg vanlig ut, men det var han inte.

Den leende mannen kunde uppfylla ens innersta önskningar om man bad honom om det. Men man fick betala. Ett fruktansvärt pris.

Ollie, Brian och Coco hade överlistat den leende mannen. De hade överlevt världen bakom dimman och kommit hem. De hade varit praktiskt taget främlingar när de gått in i den världen, men kommit ut som bästa vänner. Nu var det december, och de var tillsammans och på semester. Allt var bra.

Men två månader senare drömde de fortfarande mar­ drömmar. Och de tyckte fortfarande inte om fågelskrämmor.

Det förblev tyst i bilen och vägen blev ännu brantare. ­Radion sprakade plötsligt till och dog.

Alla väntade på att den skulle vakna igen. Ingenting hände.

Cocos mamma knackade på den och skruvade på kanalvredet, men det hjälpte inte. ”Vad konstigt”, sa hon. ”Det kanske beror på ovädret.”

Coco saknade inte radion. Hon var mätt på jordnötssmör 14

och började bli sömnig. Hon lutade huvudet mot Ollies axel för att vila. Brian läste Kung Caspian och skeppet Gryningen.

Brian tyckte om historier om havet. Både han och Ollie hade läst en bok som hette Kapten Blod och ägnat några veckor åt att gräla om slutet. Coco hade också läst boken, för att få veta vad hennes vänner bråkade om, men den handlade om pirater.

Hon hade inte tyckt om den och kände sig lite utanför. Coco tyckte egentligen inte om romaner alls. Hon föredrog böcker som handlade om verkliga saker, som insekter och dinosaurier och rymdfartens historia.

Brian fortsatte läsa i ljuset från mobilens ficklampa. O ­ llie tryckte kinden mot sidorutan och tittade ut på ovädret. Coco, som halvsov mot Ollies axel, började tänka på det senaste schackpartiet hon hade spelat. Det var på internet, mot någon som kallade sig @begemot.

Coco älskade schack. Hennes favoritböcker var de som handlade om berömda spelare och berömda partier. En av de saker hon tyckte mest om var att spela på nätet. Där kunde ingen se att hon var liten och rosahårig, och därför vara nedlåtande och utgå från att hon skulle vara lätt att slå. Sömnigt tänkte hon igenom öppningsdragen i sitt senaste parti. Hon hade varit vit, och alltså börjat, och hon hade öppnat med en damgambit …

15

Uppåt och uppåt körde de.

Coco tänkte fortfarande på schack när hon somnade.

Coco drömde. Inte om schack.

I drömmen gick hon genom en mörk korridor, så lång att hon inte såg slutet på den. Strimmor av månsken föll över mattan och gjorde den randig. Men det fanns inga fönster.

Bara månskenet. Det var väldigt kallt. På ena sidan fanns en rad enkla, vita dörrar med smutsig, flagnande färg. Från en av dem hörde Coco någon ropa.

Men vilken dörr kom rösten ifrån? Det såg ut att finnas hundratals. ”Var är du?” ropade hon. ”Jag hittar dem inte”, snyftade en flickröst. ”Jag har letat överallt, men jag hittar dem inte. Mamma säger att jag inte får gå hem förrän jag har hittat dem.”

Coco tyckte att hon hörde steg bakom sig. Tunga, oregelbundna steg. Det kröp i skinnet på henne. Men hon måste hitta den gråtande flickan, det var hon säker på. Hon måste hitta henne innan stegen kom ifatt. Hon började springa. ”Vad letar du efter?” ropade hon. ”Jag kan hjälpa dig att leta. Var är du?”

Sedan tvärstannade hon. En mager flicka, ungefär lika lång som Coco och klädd i ett vitt nattlinne, stod framför henne.

Hennes ansikte var höljt i skugga. ”Här”, sa flickan.

16

Av någon anledning ville Coco inte se flickans ansikte. ”Hej?” sa hon osäkert och hörde att rösten sprack. ”Jag letar efter mina benknotor”, viskade flickan. ”Kan du hjälpa mig?”

Hon steg in i ljuset. Coco hajade till. Flickan var gråblek och mager. Hennes ögon var två tomma hålor. Läpparna och näsan var svarta, som om hon hade förfrusit dem. Hon gjorde ett fasansfullt försök att le. ”Hej”, sa hon. ”Visst är det kallt här? Kan du inte hjälpa mig?” Hon sträckte fram ena handen. Naglarna var långa och svarta i månskenet.

Coco ryggade tillbaka och stötte emot något hårt. En stor hand lades på hennes axel. Coco snurrade runt och stirrade rakt in i ansiktet på en fågelskrämma. Den påsydda munnen log brett och handen var inte alls någon hand, utan en vass planteringsspade. Den hade hittat henne till slut, tänkte hon.

Den hade hittat henne, och nu skulle den föra bort henne.

Hon skulle aldrig komma hem igen …

Coco öppnade munnen för att skrika och vaknade med en flämtning.

Hon satt i bilen, i snöstormen, på väg till Mount Hemlock, och hennes mamma pratade med Ollies pappa som körde. Det var så kallt i baksätet att Cocos tår var stelfrusna, trots att hon 17

hade vinterkängor. Hon satt stilla ett ögonblick och darrade av skräck. Bara en dröm, intalade hon sig. Hon hade haft många mardrömmar om fågelskrämmor de senaste månaderna. Det hade Ollie och Brian också. Bara en dröm. ”Hur långt är det kvar, Roger?” frågade Cocos mamma. ”Vi borde snart vara framme”, svarade Ollies pappa.

Coco, som var lite omtöcknad efter mardrömmen, tittade ut genom vindrutan. Det snöade ännu mer nu. Vägen var bara en smal, gulvit remsa med snötunga träd på båda sidor.

Subarun rullade sakta. Den tjocka snön knarrade under däcken och Ollies pappa verkade få kämpa för att hålla bilen kvar på den hala vägbanan. ”Vilken kväll, va?” sa han. ”Vill du att jag ska köra?” frågade Cocos mamma.

Den här gången var all munterhet borta från Roger Adlers röst. ”Det är lugnt, jag känner bilen bättre.” Han sänkte rösten. ”Hoppas bara att vi inte kör fast.”

Nu rullade de ner i en sänka och vägen svängde lite.

Men den var inte tom. Under ett krampaktigt ögonblick trodde Coco att hon fortfarande drömde. Rakt framför dem, mitt på vägen, stod en lång gestalt i en sliten, blå skidjacka.

Figuren såg ut som en fågelskrämma. Den stod helt stilla med ena handflatan upplyft och framåtvänd, som för att säga STOPP. Ansiktet var dolt av en skidmask.

18

Coco blev vettskrämd, men så insåg hon att gestalten hade riktiga händer. Inte trädgårdsredskap. Hon drömde inte, och det här var ingen fågelskrämma.

Ollies pappa saktade inte farten. ”Stanna!” ropade Coco och satte sig käpprätt upp i sätet. ”Titta! Titta! ” Roger trampade på bromsen. Bilen sladdade i sidled och kanade mot den tjocka, svarta raden av träd. Coco stålsatte sig, väntade på att få höra dunsen av någon som blev påkörd.

Personen hade varit så nära …

Ingenting.

Bilen stannade, bara några decimeter från närmaste ­trädstam.

Alla satt tysta några sekunder. ”Jag märkte inte att vi körde på någonting.” Det lät som om Ollies pappa andades djupt och försökte behålla lugnet. ”Vad såg du, Coco?”

Coco förstod ingenting. ”Såg ni inte? Det stod någon på vägen! Vi måste ha kört på honom!” Hennes röst lät pipig.

Hon hatade när hennes röst lät pipig. Hade de skadat någon?

Hade de dödat …

Ollies pappa drog åt handbromsen och slog på bilens varnings­blinkers. ”Ni tre stannar här …”, började han och såg sig över axeln, men Ollie hade redan öppnat dörren och tumlat 19

ut i snön. Den nådde henne till knäna. Brian klev ut på andra sidan och Coco följde efter, trots att hennes händer skakade. ”Coco!” ropade hennes mamma. ”Coco, titta inte, kom tillbaka, var försiktig …”

Coco låtsades inte höra. Hon tog upp sin telefon, gick runt bilen och lyste med ficklampan i snön. Brian gjorde likadant.

Ollie hade tagit med sig en pannlampa från facket i bil­dörren.

De stod sida vid sida och lyste med sina lampor runt bilen.

Det snöade så mycket att de inte såg någonting utanför cirklarna av ljus. Coco hörde det svaga ljudet av vinden som viskade i tallkronorna ovanför.

Ollies pappa hade tagit med sig en ficklampa från handskfacket. Cocos mamma stod bredvid honom och kisade i den yrande snön. Fyra ljuskäglor lyste upp allt det vita. Vägen var helt tom. Coco såg spåren efter hjulen och de höga drivorna där de hade fått sladd, men ingenting annat. ”Jag ser ingen. Inte ens några fotspår”, sa hennes mamma. ”Gudskelov.” ”Men jag såg någon”, protesterade Coco. ”På vägen. En person som stod med handen såhär.” Hon lyfte sin egen hand för att visa. ”Han hade på sig en blå skidjacka men inga handskar.

Ollie, såg du?” ”Jag tyckte att jag såg något”, sa Ollie. Hon lät tveksam.

20

”Som en skugga. Men jag är inte säker. Det snöar för mycket.

Brian?”

Brian skakade på huvudet. ”Men”, påpekade han lojalt, ”Ollie och jag såg inte lika bra genom vindrutan som Coco, eftersom hon satt i mitten.”

Cocos mamma gjorde en gest mot snön, som var omärkt sånär som på spåren efter bilen och deras egna fötter. ”Jag tror inte att det var någon här.” Hon började huttra.

Alla hade tagit av sig ytterkläderna i bilen, och nu lade sig snön i små drivor på deras axlar. ”Jag såg någon”, insisterade Coco, men de andra ville bara tillbaka in i värmen och lyssnade inte längre. Hon skyndade efter dem. ”Jag är säker på att jag såg någon.” ”Det kanske bara var en skugga, Lillan”, sa Brian vänligt. ”Eller en hjort. Eller så drömde du och trodde att du var ­vaken.” ”Jag såg inte i syne!” tjöt Coco och önskade så mycket att hennes röst inte var så pipig. ”Och kalla mig inte för Lillan!” ”Men det är uppenbarligen ingen …”, började Brian. ”Nu räcker det”, sa Ollies pappa och avbröt honom. ”Ta det lugnt, båda två. Var bara glada att vi inte körde på någon. Nu sätter vi oss i bilen igen. Det är för kallt här ute.”

Coco satte sig motvilligt i bilen igen. Det kändes som om 21

alla var lite arga på henne för att hon hade skrikit stanna så att Roger blivit tvungen att tvärbromsa och de hade sladdat farligt nära vägkanten. Men hon var säker på att hon hade sett någon.

Fast hon hade varit nyvaken. Kanske hade hon ändå drömt.

När de körde vidare vände sig Coco om och tittade ut genom bakrutan.

Ett kort ögonblick tyckte hon sig se en mörk gestalt i det röda skenet från baklyktorna. Den stod vänd mot dem, mitt på vägen. Ena handen var fortfarande lyft.

Som en vädjan.

Som en varning. ”Titta”, viskade hon. ”Han står där. Han står precis där …”

Ollie och Brian vände sig om. ”Jag ser ingen”, sa Ollie.

Coco tittade igen.

Gestalten var borta.

Coco ryste till. Hon öppnade munnen för att säga något mer. Men innan hon hann göra det började bilen kämpa sig uppåt igen och de lämnade sänkan bakom sig.

Någon minut senare såg de två gula ljus mellan träden.

Kanske var det bara för att Coco var så skärrad, men hon tyckte att ljusen såg illavarslande ut. Som iakttagande ögon.

22

Som om någon väntade på dem. Hon ville be Ollies pappa att vända tillbaka.

Var inte dum, tänkte hon. ”Titta!” sa Brian och pekade. ”Vad är det där?” ”Det måste vara skidanläggningen”, sa Ollies pappa. Han lät lättad. ”Vi är nästan framme.”

De körde under en ny, handsnidad skylt som lystes upp av två gammalmodiga gaslyktor. Ögon? tänkte Coco. Säkert. Bara lampor. mount hemlock skidanläggning, stod det. ett berg av häftigt där vintern aldrig tar slut. ”Skum grammatik”, påpekade Ollie.

Ingen annan sa någonting. Infarten till anläggningen var den smalaste väg de kört på hittills, och den där snön låg som djupast. Subaruns motor tjöt i protest när Ollies pappa trampade på gasen. Vägen svängde och hjulen gled så att de nästan fick sladd igen. Däcken fick inget fäste. ”Pappa …”, började Ollie. ”Inte nu!” snäste Roger med ett tonfall Coco aldrig hade hört honom använda förut.

Han växlade upp och lyckades häva sladden, och så kom de in på en snötäckt gårdsplan. Alla drog en djup suck av lättnad.

23

Efter den långa, snöiga bilturen fyllde anblicken av Hemlock Lodge dem med en känsla av jul. Varmt, gyllene ljus strömmade ut genom fönstren. Några av fönstren, åtmin­ stone. ”Vi klarade det!” sa Brian glatt.

Byggnaden syntes knappt i det snöiga mörkret, men Coco fick en känsla av att den var stor. Den hade en sorts … närvaro där den tornade upp sig över dem. ”Borde det inte vara fler lampor tända?” undrade Ollie. ”Strömmen måste ha gått”, sa Cocos mamma. Hon drog i änden på sin blonda fläta och såg fundersam ut. ”De använder generatorer. Då kan de inte ha allting igång.” ”Jag hör generatorerna”, sa Brian.

Roger körde över gårdsplanen och parkerade. Coco hörde också generatorerna – ett långsamt, rytmiskt mullrande, som om byggnaden andades. ”Det är helt tomt på parkeringsplatsen”, konstaterade Ollies pappa. ”Ingen annan verkar ha vågat sig hit.” ”Folk kanske har kört fast på vägarna någonstans”, sa Cocos mamma. ”Hoppas att de hittar skydd i så fall. En timme till, så skulle vi själva ha kört fast. Nästa gång kanske vi ska lyssna på vad de säger på radion om snöstormar?” ”Instämmer”, sa Ollies pappa, och det lät som om han 24

­verkligen menade det. ”Kom nu!” sa han till dem allihop. ”Vi klarade det och alla är med. Ta era väskor. Ju fortare vi packar ur bilen, desto tidigare kommer vi i säng.”

Ollie och Brian öppnade sina dörrar och klev ut i den iskalla luften. Alla tog sina saker och gick mot byggnaden.

Coco blev stående på tröskeln och stirrade. Ollie gick rakt in i henne och blev tvungen att ta tag i hennes arm för att de inte skulle ramla båda två. ”Coco, vad …”, började hon, men så såg hon vad Coco hade sett. ”Lägg av.” ”Herregud”, muttrade Brian. ”Var har vi hamnat?”

Det enda ljuset i lobbyn kom från en stor, sprakande brasa.

Skuggor hoppade och dansade över väggarna, medan taket inte ens syntes. Dessutom var väggarna täckta av huvuden.

Huvuden från döda djur. Coco fick syn på en älg som hade ljusslingor lindade runt hornen. Flera hjorthuvuden hängde i en grupp. Där fanns tre tvättbjörnar med paddlar i en kanot.

Ett uppstoppat rådjurskid i en glasmonter. Fyra prärievargar som såg ut att yla mot en låtsasmåne. En svartbjörn stod på bakbenen med framtassarna lyfta.

Djuren såg ut att röra sig i det fladdrande eldskenet och deras ögon glänste som om de levde. Björnen hade vassa vita tänder.

25

”Snygg inredning”, sa Brian besvärat. ”Trevligt ställe din pappa har hittat, Ollie.”

Det låg ett stort björnskinn på golvet. Klorna blänkte i ljuset från lågorna.

Ollie gick runt Coco och fortsatte in i lobbyn. ”Det är jätte­ fint”, sa hon bestämt.

Ollie försvarade alltid sin pappa. Det skulle Coco också ha gjort, om hon hade haft en så cool pappa. Coco hade aldrig träffat sin. Han hade stuckit innan hon föddes.

Ollie gjorde en gest mot djurhuvudena. ”Det finns folk som gillar sådana här grejer. Och vi är inte här för att hänga i lobbyn, vi är här för att åka skidor.”

Brian lyste upp. ”Ja, det är vi”, sa han. Hans gröna pjäxor hängde över ryggsäcken, och nu klappade han på dem igen.

Brian älskade all sorts idrottsutrustning, särskilt sin egen. Han och Ollie kunde prata i evigheter om skidvalla och skridskoslipning. Ibland önskade Coco att hon tyckte om samma saker som sina vänner. Piratböcker och vintersporter. Då skulle hon ha haft mer att säga när de pratade.

En man och en kvinna kom gående mot dem från receptionsdisken. De log glatt och Coco blev lättad när hon såg dem. De fick lobbyn att kännas mycket mer normal. ”Vad skönt att ni tog er fram!” sa kvinnan. Hon var smal 26

som en vinthund, hade cendréfärgat hår och ett ansikte som var så inbjudande att det lika gärna kunde ha stått välkommen i pannan på henne. ”Du måste vara Roger Adler”, sa hon till Ollies pappa. ”Jag heter Sue Wilson. Ni är de första av gästerna som har kommit – många har nog inte ens åkt hemifrån. Vilket oväder! Jag beklagar mörkret.” Hon gjorde en svepande gest med handen. ”Vi tänkte att brasan skulle räcka. Strömmen har gått, och vi försöker snåla med bränslet till generatorerna ifall vi skulle bli insnöade i några dagar. Men vi har gott om ved!” Hon vände sig mot barnen. ”Ni kan kalla mig Sue”, sa hon och log mot Coco. ”Är du trött, hjärtat?”

Coco var van vid att vuxna kallade henne hjärtat, gumman och vännen. Vuxna som inte kände henne verkade ofta tro att hon var ungefär åtta år gammal. Det var det rosa håret. Hon önskade verkligen att den där tillväxtspurten skulle komma igång snart. ”Ja”, sa hon artigt och bet ihop käkarna. ”Det är jag. Vad hände med strömmen?” ”Ovädret”, sa mannen och tog ett steg närmare. ”Vinden måste ha blåst ner träd över ledningarna någonstans.” Han hade ett lika stort skägg som Ollies pappa och bar en färgglad jultröja. En liten kulmage hängde ut över bältet. ”Jag heter Sam Wilson”, sa han. ”Det är Sue och jag som äger stället.

27

Trevligt att träffas. Ni har redan sett mina små husdjur, antar jag?” Han nickade mot huvudena på väggarna. ”Har fällt ­allihop själv! Låt mig ta de där.” Innan barnen hann svara hade han tagit deras väskor. ”Nog pratat”, sa han. ”Ni måste vara trötta. Trappan är här borta. Hissen fungerar tyvärr inte, på grund av strömavbrottet. Följ med mig. Och välkomna till Hemlock Lodge.”

Coco följde tacksamt efter honom, glad över att få komma i säng och bort från djurhuvudena. ”Det stormar rejält där ute”, hörde hon Ollies pappa säga till Sue. ”Det borde bli bra skidföre i morgon, men det var tufft att köra.” Han höjde rösten. ”God natt, ungar! Uppför er ordentligt nu.”

De vuxna fortsatte prata, men Coco hörde inte vad de sa.

Hon följde med de andra uppför trappan.

De kom upp till en lång, dunkel korridor på andra ­våningen.

Det enda ljuset kom från några glest sittande vägglampor som lyste med ett svagt, gult sken. Det måste vara för att spara på bränslet, tänkte Coco. Hon råkade stöta emot Ollie, som var nedtyngd av sin ryggsäck och nästan ramlade. ”Coco!” väste Ollie. Hon brukade inte bli sur när Coco var klumpig, men alla var väldigt trötta. ”Förlåt”, viskade Coco tillbaka. ”Jag ser nästan ingenting.”

28

De började den långa vandringen genom korridoren. Coco såg sig noga för och försökte låta bli att snubbla. ”Jag har lagt er tjejer i ett dubbelrum med våningssäng”, sa Sam över axeln. ”Och du har fått rummet mitt emot”, tillade han med en blick på Brian. ”Längst bort i korridoren. Följ med mig bara.”

Korridoren verkade aldrig ta slut och var dessutom ganska kylig. Coco hoppades att det var varmare i deras rum.

Sam stannade vid en dörr med texten dubbelrum/våningssäng i stora mässingsbokstäver.

Coco hörde steg bakom sig. Det måste vara hennes mamma och Roger som var på väg till sina rum. Hon såg sig över axeln. ”God natt mam…”, började hon.

Men hennes mamma var inte där. Det var tomt i ­korridoren.

Nej – vad var det där? Golvet i närheten lystes upp av ett grönaktigt sken från en av de svaga lamporna. Och i skenet syntes skuggan av en människa. En lång, bredaxlad människa.

En skugghand sträcktes ut mot dem.

Som en vädjan.

Som en varning.

Coco kände en kall kåre utmed ryggraden. ”Mamma?” sa hon samtidigt som dörren öppnades och Sam tände en 29

­batteridriven lampa. Ljuset strömmade genom korridoren och skuggan försvann. Det var definitivt ingen där.

Coco kom att tänka på den märkliga gestalten på vägen och, av någon anledning, den långa korridoren hon hade drömt om.

Hennes hjärta slog obehagligt fort när hon följde efter Ollie in i rummet.

30

2 ”Badrummet ligger ute i korridoren”, sa Sam och pekade åt det håll de kommit ifrån. ”Jag hoppas att ni ska trivas. Vilken snöstorm, va?”

Det var det. Ollie var glad att de hade kommit fram. Och hon var ännu gladare för rummet, som var mycket varmare än korridoren. Lampan lyste med ett fint, gyllene sken. Väggarna var muntert gula och där fanns förutom en våningssäng med röda filtar också en gungstol och en stor spegel över en byrå. På väggarna hängde inramade teckningar av björnar som åkte skidor.

Ollie ställde ryggsäcken vid byrån, sjönk ner på huk och började rota efter sin tandborste och sin pyjamas. ”Vill du ligga överst?” frågade hon Coco.

Coco älskade höga höjder och att klättra. Ollie hoppades att överslafen skulle få henne på bättre humör. Coco såg fortfarande ängslig ut. ”Gärna”, sa Coco tacksamt. Hon öppnade sin egen väska. ”Sov så gott, flickor”, sa Sam från dörröppningen. ”Har ni allt ni behöver?”

32