Läs även: Husets hjärta
© Text: Mårten Melin, 2020 © Bild: Mattias Olsson, 2020 Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2020 isbn: 978-91-7813-155-6 Utgiven av Lilla Piratförlaget ab www.lillapiratforlaget.se
mĂĽrten melin mattias olsson
min mentor sandra stängde dörren till klassrummet och såg på mig med allvarlig min. ”Hur tycker du att det går på matten, Jimmy?” ”Så där”, sa jag och det var förstås lögn. Sanningen var att det gick skitdåligt. Jag hatade matte, jag fick inte alls ihop det, och nu efter sommarlovet hade jag svårare än någonsin att hänga med. ”Jag har funderat på om vi ska sätta in någon sorts stödundervisning.” ”Visst, absolut”, sa jag och sneglade på klockan över dörren. Jag insåg tre saker: Jag skulle få ännu mer matte. Jag skulle bli kallad idiot av mina klasskompisar. Och jag skulle få springa till tunnelbanan. 7
Sandra log. ”Jag ska mejla din mamma”, sa hon. ”Så pratar vi vidare om det här nästa vecka.” ”Okej”, sa jag. ”Kan jag gå nu?” Hon nickade. ”Trevlig helg, Jimmy.” Jag tog min trumpetväska och skyndade ut.
jag missade tunnelbanan precis, dörrarna slog igen typ mitt framför ansiktet på mig. Jag satte mig ner på en bänk på perrongen och kände svetten rinna längs ryggen, sommaren ville inte släppa greppet. Mest av allt längtade jag efter att åka och bada, men trumpeten var den enda aktivitet jag hade kvar och mamma ville absolut att jag skulle gå på varenda lektion. 8
Annars skulle hon väl tvinga tillbaka mig till fotbollen eller något, och då var det ändå bättre att spela trumpet. Tunnelbanan kom, jag klev på och satte mig. Ett par säten bort satt två killar, de var kanske sexton, sjutton. De skrattade, skojbråkade. Och det stack till lite i mig. Av avundsjuka, jag tänkte att jag också skulle vilja ha en sådan där kompis, en riktigt bra kompis som man kunde knuffas med och skratta med och gå och fika med och prata om allt med. Men det hade jag inte. Inte sedan Assi flyttat, och det var snart två år sedan.
när jag kom upp på gatan bestämde jag mig hur som helst för att inte springa mer, svetten på ryggen hade torkat och jag hade ingen lust att komma fram dyblöt. Då blev jag hellre ett par 9
10
minuter sen, även om min trumpetlärare Rashid brukade bli rätt sur när det hände. Så fick jag syn på kyrkogården. Grinden stod på glänt och jag tvekade. Det var alldeles öde därinne och jag tyckte faktiskt det var läskigt med alla gravarna. På allhelgona förra året ville mamma att vi skulle gå till någon kyrkogård på kvällen och titta på alla tända ljus, men jag protesterade och så stannade vi hemma istället. Jag berättade inte varför jag inte ville, att det var för det där filmklippet jag såg när jag var liten. Jag hade suttit ensam med Youtube på plattan och råkat klicka på en trailer för en skräckfilm. I den korta sekvensen, som aldrig verkade försvinna från min hjärna,
11
kom plötsligt en knotig, rutten hand upp ur jorden. Handen tillhörde liket av en kvinna som blivit begravd flera år tidigare. Jag drömde mardrömmar om det länge efteråt.
12
Men nu var det ljust ute, och om jag genade och tog utgången på andra sidan skulle jag vara nästan framme, Kulturskolan låg ett par gator därifrån bara. Jag skulle spara några minuter och med lite tur slippa Rashids sura min.
grinden gnisslade när jag drog upp den, jag klev in och tyckte mina steg i gruset ekade över hela kyrkogården. Jag stod emot en impuls att springa bort till andra sidan, det hade ju varit jättelöjligt. Det var mitt på dagen! Spöken låg och sov då.
13
Förresten fanns det inga spöken, inte på riktigt. Och förresten ville jag ju inte bli svettig igen. Jag höll hårt om trumpetväskans handtag och gick mot den bortre grinden, undvek att titta på raderna av gravar runt omkring. En kråka kraxade rejält någonstans ifrån. Jag såg
14
upp men upptäckte den ingenstans. Då hände något jätteskumt! Det blixtrade till, och först kunde jag inte säga om det var inuti min skalle eller i luften runt mig. Det var som ett flimrande grönt sken, och marken under mina fötter tycktes gunga. För någon sekund tänkte jag att det var något under marken som var på väg upp,
15
16
17
precis som i det där Youtube-klippet. Larvigt så klart, men jag kunde inte hjälpa det. På en sekund var det över. Jag var helt vimmelkantig, så där som man kan bli om man reser sig för fort. Kanske var det värmen, jag hade nog druckit lite dåligt, var alldeles torr i halsen. Självklart hade det där skenet varit något jag inbillat mig. Det var vad jag intalade mig åtmin stone. Jag tittade upp mot himlen. För bara några ögonblick sedan hade den varit alldeles blå, inte ett moln någonstans. Nu var det mulet, solen var dold bakom det gråa molntäcket. Hur kunde vädret ändra sig så snabbt? Det var faktiskt kusligt på riktigt. Jag upptäckte att jag stod vid en bänk, och tänkte att det var lika bra att sätta mig på den en liten stund. Jag ställde ner trumpetväskan i gruset. Mina 18
19
händer skakade lätt, det liksom ilade i dem. Höll jag på att bli sjuk? Det var en annan sak som var konstig också, men det dröjde ett litet tag innan jag kom på vad det var. Den där kråkan som kraxat så mycket – den hördes inte alls längre. Kanske hade den flugit iväg.
bänken jag satt på hörde till en gravplats, antagligen för de anhöriga att sitta på. Jag kunde inte låta bli att titta på gravstenen framför mig. Överst var det en bild på ett hjärta, och så en text undertill: Vår älskade Emilia Grankvist
20
Där var två datum så klart, ett för födelsedagen, och ett för … Men det kunde inte stämma. Jag tittade igen, och var tvungen att plocka fram min mobil för att se att jag inte tog fel. Det gjorde jag inte. Emilia hade fötts för lite mer än tretton år sedan. Så mycket matte behärskade jag åtminstone att jag kunde räkna ut det. Och det andra datumet på stenen … Det var idag.
21
22