9789178131495

kapitel 1

Rick Ramsey, generalens högra hand Rick Ramsey satt på golvet i sitt rum sista d ­ agen innan han skulle börja sexan, och snurrade mynt. Han hade precis städat, eftersom hans föräldrar envisats med att han skulle se skolåret som en nystart, så golvet var tomt sånär som på den runda mattan som såg ut som en tillplattad baseboll. Hela rummet var inrett med basebolltema eftersom mamma och pappa bestämt sig för att renovera huset just när han hade börjat spela base­ boll i trean. Han hade hoppat av basebollträningarna efter åtta veckor, men tapeterna satt kvar.

Rick valde en extra blank 25-centare, balanserade den mellan vänster tumme och höger långfinger och satte snurr på den. Så tog han upp ett annat mynt, och ytterligare ett, och satte fart på dem medan det 9

första saktade ner, började wobbla och sedan lade sig platt på golvet.

Hans rekord var sju stycken 25-centare som snurrade samtidigt, och det var nog gränsen för vad som var möjligt. Fem stycken klarade han för det mesta.

Det var svårare än vad det såg ut. Om man inte fick igång dem med den rätta snärten tappade de fart direkt, eller snurrade iväg in under sängen. Man var tvungen att vara snabb så snart man fått igång det första.

Rick fortsatte att snurra tills alla 25-centarna låg utspridda omkring honom. Sedan samlade han ihop dem och började om igen. Den här gången lade han ett blänkande mynt i varje hand och satte fart på båda samtidigt. Den högra av dem började dansa elegant på kanten medan den vänstra började wobbla nästan på en gång. Men den välte åtminstone inte genast.

När han hade börjat träna på att sätta igång två mynt samtidigt hade det högra alltid wobblat och vänsterhanden hade varit så värdelös att han lika gärna kunnat släppa myntet rakt ner med ett plopp.

10

Han reste sig när pappa tutade utanför. Bilen var packad och pappa var redo att skjutsa Ricks syster, Diane, till college där hon skulle börja sin första termin. Rick hällde tillbaka alla 25-centare i burken och studsade nerför trappan och ut på infarten för att säga hej då. ”Jag hoppas att det inte gör något att jag inte åker med”, sa mamma och lade armen om Dianes axlar. ”Jag sa ju att det är lugnt! Pappa ska bara släppa av mig och mina grejer och sedan vända och köra hem direkt.” ”Du får ändå inte plats.” Rick hade rätt. Baksätet och bagageutrymmet var fullsmockade av kartonger och väskor. ”Men vi bjöd ut Thomas på middag när han började college.” ”Jag är inte Thomas. Och dessutom ska jag bara flytta en timme bort. Jag kommer att hälsa på jätteofta.” ”Jag kommer ändå att sakna dig”, sa mamma. ”Jag kommer att sakna dig också”, sa Diane, som om det var en tävling. De kramades i en enda röra av 11

långt, svart rakt hår och bleka ben och armar. Pappa med sina ljusbruna lockar slog sina kraftigare, hårigare armar om dem båda och ropade till Rick att komma och vara med i familjekramen. Rick hade pappas hår och mammas hudton, men ibland undrade han precis som de flesta barn gör var han egentligen kom ifrån.

Rick och Diane utväxlade några high fives och high tens innan Diane svepte in honom i famnen. ”Lova att du inte växer upp medan jag är borta.” ”Öh …” Rick hade inga planer på att växa upp innan hon skulle komma hem och hälsa på om tre veckor, men det verkade ändå vara en konstig sak att lova. ”Lova det!” ”Diane.” Pappa lade handen tungt på Ricks axel. ”Rick ska börja sexan. En helt ny värld kommer att öppna sig för honom. Flickor …” ”Eller pojkar”, tillade mamma. ”Poängen är att ni båda tar ett steg vidare i livet och vi är så väldigt stolta över er.”

Rick tyckte inte att det gick att jämföra egentligen.

12

De flesta han skulle gå i skolan med nu hade han redan känt i flera år, ja han skulle till och med få med sig sin bästis Jeff. Det där med tjejer, eller killar, var ingenting nytt. Att få nya ämnen lät lite kul, men han fick inte välja vilka, som Diane fick. Och varje dag efter skolan skulle han ändå komma hem till samma hus, det skulle bara finnas en person mindre där.

Mamma kramade pappa och sa: ”Kör försiktigt, Robbie.” ”Det ska jag”, sa pappa och kysste mamma på munnen. ”Okej, ge din mor en sista kram, Diane, så åker vi sedan.”

Rick och mamma vinkade när bilen körde iväg. De stod kvar båda två tills den var framme vid korsningen tre gator bort och svängde utom synhåll. ”Jaha, det var två, bara en kvar nu”, sa mamma med ett lite ansträngt leende. ”Mamma, får jag sticka bort till Jeff?”

Jeff hade sms:at kvällen innan att han fått nya Barfight 3000 och att Rick måste komma och spela. ”Och lämna mig i ett tomt hus så att jag kan ta 13

en tupplur?” sa mamma. ”För all del, min lilla fågelunge. Kom hem till middagen klockan sju bara. Och ge fågelmamman en kram innan du sticker.”

Rick lutade sig fram och mamma pussade honom på pannan. Det blev lite blött, men han torkade inte bort det.

Så drog han ut cykeln ur cykelskjulet och trampade bort till Jeffs hus. Rick och Jeff hade varit bästisar sedan den andra veckan i trean, när Rick hade härmat mrs Fields, den gamla kvinnan som arbetade som volontär i lunchrummet, och Jeff hade skrattat så mycket att det sprutat mjölk ur näsan på honom.

Ingen av dem hade vetat att det kunde hända, och det hade fått dem att skratta ännu mer. Rick hade inte haft så många kompisar förut, och Jeff var ny, och snart satt de ihop som en molekyl, Jeff-och-Rick.

Rick gillade att vara en del av en molekyl.

Den våren, när Rick anmälde sig till basebollen, gjorde Jeff det också. Två månader senare, när Rick medgav att han tyckte det var jättetråkigt, slutade Jeff samtidigt. Och när pappa sa till Rick att det 14

var viktigt att utmana sig själv ibland, påpekade Jeff att videospel var precis lika utmanande som fysiska sporter och precis lika nyttigt för koordinationen mellan händer och ögon, och det utan minsta risk att träffas av en flygande klump av gummi, garn och kohud.

Ibland tänkte Jeff inte efter innan han sa saker, eller gjorde saker, speciellt när det var någonting han inte gillade. Men Jeff gillade att hänga med Rick, och Rick gillade att hänga med Jeff, och ibland var det allt som behövdes för att vara bästa kompisar.

Det lilla gröna tvåvåningshuset där Jeff bodde hade ett brant rött tak som såg ut som bokstaven A, och två buskar med rosa rosor vid ytterdörren. Jeffs mamma Stacey öppnade dörren för Rick och släppte in honom. Hon var lång precis som Jeff, med djupa linjer i ansiktet och håret uppsatt i en slarvig knut.

Hon hade på sig svarta yogabyxor och ett grått linne med urblekt tryck där det stod Jag har redan gjort dagens goda gärning. Försök igen i morgon. ”Kom upp!” skrek Jeff från övervåningen.

15

”Ja, du hör själv – gå dit och gör vad det nu är ni ska göra”, sa Stacey och viftade obestämt med handen.

Rick sprang uppför den första, bredare trappan, men var sedan tvungen att slå av på takten när trappan smalnade och nästan blev som en stege.

Jeff hade hela vinden som sitt rum, så det var stort, men taket sluttade så att man bara kunde stå rak när man var i mitten av rummet. Längs de två långa men låga väggarna stod gamla lådor och väskor. I ena hörnet fanns en madrass med knöliga svarta lakan och en enda kudde. Vid den tredje väggen stod en sliten byrå med översta lådan utdragen, under ett runt fön­ ster som öppnades utåt. Den fjärde väggen bestod till största delen av trappan. Mitt på golvet stod en stor teve med plattskärm, omgiven av staplar med tevespel, och framför den två svarta sittsäckar.

Jeff satt redan i en av säckarna, med kontrollen i handen och spelet pausat. Hans ansikte var rosa och vitt med ett litet vitt ärr i pannan och omgivet av kort brunt hår som stod ut som lösa spikar. Han var klädd i röda basketshorts och svart linne.

16

”Det här spelet är skitcoolt. Man kan till och med slå en kille i huvudet med en flaska och se hur skärvorna fastnar i skallen på honom.” ”Får jag se!” Rick sjönk ner i den tomma säcken.

Jeff tryckte på några knappar och en storvuxen figur på skärmen lyfte upp en flaska märkt xxx och slog den i skallen på en mager liten kille som satt och drack i en bar. ”Men skit!” stönade Jeff. ”De fastnade inte den här gången. Här, ta den andra kontrollen så ska jag starta om spelet.” ”Men måste du inte börja om från början med allting då?” frågade Rick. ”Äh, det är bara ett barslagsmål. Vem bryr sig?”

Det var en av de coola sakerna med Jeff – han brydde sig verkligen inte om saker som höga poäng och att vinna. Ricks storebror Thomas skulle aldrig starta om ett tevespel för att Rick skulle kunna vara med. Ibland kunde han till och med lämna ett spel pausat i flera dagar eftersom han samlade poäng i sitt uppdrag och inte ville behöva börja om. Rick fick 17

inte så mycket som röra konsolen innan Thomas var klar.

Nu gick Rick och Jeff in i baren i spelet igen – en blinkande neonskylt talade om för Rick att stället hette The Rampage. Bråket var redan igång, så de var tvungna att ta sig an varenda fientlig besökare de mötte. Rick lyckades till och med få några glas­ bitar att fastna i en kvinnas huvud, vilket fick Jeff att jubla. De spred slag, sparkar och flaskor omkring sig tills rummet var tomt och bartendern officiellt satte upp bilder av deras ansikten på Listan över portförbjudna.

Jeff kastade en blick ut genom fönstret. ”Det ser ut som om Gene har stuckit. Kom så går vi ner och tar lite läsk.” Gene var Jeffs pappa. Stacey var snäll. Gene var … okej, Stacey var snäll i alla fall.

Stacey dök upp i dörröppningen till köket medan Jeff hällde upp två stora glas med apelsinläsk. ”Jaha, Rick, känns det spännande med skolan?” ”Gör det väl.” ”Jag måste påminna den där hela tiden om att det 18

gäller att skärpa sig nu, det är inte småskolan längre.”

Hon nickade mot Jeff. ”Jag vet, mamma”, muttrade Jeff. ”Ni kommer att få större ansvar …” ”Och fler möjligheter att ställa till det för oss”, avslutade Jeff sin mammas refräng. ”Det är bra att ni är medvetna om det. Ni måste se till att leta upp de där möjligheterna och undvika dem.” Stacey vände sig mot Rick. ”Du ser väl till att hålla ordning på honom?” ”Jag ska försöka.” Rick stirrade ner på läsk­ bubblorna i glaset och önskade att samtalet skulle ta slut. Om han hade lyft blicken skulle han ha sett att Jeff såg minst lika besvärad ut. ”Mamma”, sa Jeff. ”Det här är vår sista lediga dag.

Vi vill bara koppla av.” ”Okej, okej”, sa Stacey. ”Jag vill inte förstöra stämningen. Men om ni ställer till det för er i fortsättningen så kommer ni att få lära er nya betydelser av ordet bestraffning.” ”Mamma, brukar jag ställa till det, eller?”

19

”Du var i slagsmål två gånger förra året!” ”Ja, men inget av det var mitt fel. Eller hur, Rick?”

Rick skruvade på sig där han satt. När Jeff berättade om någonting var det aldrig hans fel. Och när det gällde den där killen i parken som trodde att Jeff hade snott hans cykel hade han ju faktiskt rätt. De hade bara likadana cyklar. Men när han slogs med Evan i skolan var det han som hade börjat. Och han hade slagit till en kille i fyran också, fast det hade han fått ångra. ”Det var din cykel.” Rick hatade att ljuga, men han hatade också när folk var arga på honom. Det bästa var när han kunde komma på ett sätt att säga sanningen fast låta bli att nämna en del saker som andra kanske inte ville höra. ”Gör bara ditt bästa för att inte hamna i trubbel, okej?” sa Stacey. ”Det ska jag. Kom nu, Rick, vi sticker upp igen.”

Jeff tog sitt glas och satte kurs mot trappan. Rick följde efter, nöjd både med att komma ifrån samtalet och med att det inte var han som hade behövt avsluta det.

20

”Ber om ursäkt för mamma”, sa Jeff när de var tillbaka i hans rum. ”Jag var så inställd på att undvika pappodilen att jag glömde bort att mammigatorn är det farligaste odjuret vid Stora apelsinläskfloden.” ”Särskilt dagen innan skolan börjar, när föräldra­ djuren på förortssavannen är extra redo att gå till attack.” ”Eller hur. Vad ska vi spela nu?” Jeff gjorde en gest mot högen med tevespel. ”Ska vi fortsätta med Ingaläxorstad? Vi är bara femtiotusen invånare från en större katastrof.”

Rick och Jeff hade spelat Virtual Town hela sommaren, och de hade läst online att när staden de skapat nådde en befolkning på en miljon skulle den utsättas för antingen en orkan, en jordbävning, skogsbränder eller Godzilla. Rick och Jeff hoppades på Godzilla. ”Det är jag med på”, sa Jeff.

Rick log. Han gillade när Jeff var nöjd med hans val. Ibland föreställde sig Rick att han var befäl­ havare Alexander Hamilton, som i den där musikalen mamma älskade, och att Jeff var general George 21

Washington. Inte för att Jeff var ett dugg lik USA:s första president, men det fanns en sång om hur ­Hamilton var generalens högra hand, och ibland tyckte Rick att det kändes så. Jeff var ingen general, och inte tjugofem år äldre än han, och han hade aldrig korsat Delawarefloden i en roddbåt, men han visste verkligen hur man navigerade i ett klassrum fullt av elever. Och när de nu närmade sig de oroliga vattnen i sjätte klass kunde den förmågan visa sig vara viktigare än någonsin.

22

kapitel ii

Hon använder inte det namnet längre Rick hade svårt att somna den kvällen och ännu svårare att vakna nästa morgon. Han tryckte på snoozeknappen tre gånger, men till slut stegade mamma in i rummet och slet gardinerna åt sidan. ”För ljust!” kraxade Rick. ”Du anar inte hur snäll jag är. Min mamma skulle ha ryckt bort det varma sköna täcket bara. Upp med dig nu!”

Rick gjorde en grimas, men rullade ur sängen.

Han var påklädd och nere i köket innan mammaväckarklockan hann ringa igen. På spisen stod en plåt med fyra majsmuffins och på bänken bredvid låg en lapp från pappa där det stod Lycka till, Rick!. Rick tog tre av muffinsen, placerade dem i en triangel på 23

en tallrik, hällde upp ett glas iste och satte sig ner vid köksbordet för att dränka muffinsen i smör. ”Vad bra att du är uppe.” Mamma kom ut i köket och norpade åt sig den sista muffinsen från plåten. ”Jag kör dig till skolan om tio minuter.” ”Va? Varför då?” Nu när Rick började sexan skulle han ta bussen precis som Diane och Thomas hade gjort när de var lika gamla som han. ”Jag vet var bussen stannar.” ”Du skulle bli tvungen att gå nu direkt för att hinna med den. Du kan ta bussen hem. Låt mig ha de här sista ögonblicken innan mitt minsta barn är stort nog att åka kollektivt alldeles på egen hand.” ”Jag kommer inte att vara äldre klockan tre än vad jag är nu.” Tekniskt sett skulle han vara ungefär sju timmar äldre, men Rick bestämde sig för att det var viktigare att klargöra sin poäng än att vara korrekt. ”Tyst, låt mig drömma.”

Tio minuter senare satt Rick fastspänd i passagerar­ sätet på mammas klargula Bubbla. Han lät henne till och med ge honom en kram när de kom fram till 24

skolan, men han var glad att hon inte försökte pussa honom på kinden som mammor i teveserier brukade göra för att deras barn skulle bli generade. Rick hade redan fått syn på Jeff som stod och väntade på honom på andra sidan staketet, och i skolan var inte Jeff samma Jeff som han var när de var ensamma. När det bara var de två var det inte mycket som Jeff störde sig på. Men i en grupp var han alltid på jakt efter någon att driva med.

Eller, på senare tiden, att stirra på, om det var en tjej som han tyckte var snygg. Den här morgonen var det en tjej. ”Kolla den där heta saken!” sa Jeff utan att hälsa.

Han gjorde en vag rörelse med huvudet mot andra sidan skolgården. ”Vem då?” Rick avskydde när Jeff kallade tjejer heta. Han fick det att låta som om de var pannkakor. ”Där borta.” Jeff pekade. ”I blå kjol.”

Det enda Rick kunde se av tjejen som stod där borta var att hon var vit, hade kortklippt hår och rosa tröja till den blåa kjolen. Hon diskuterade någonting 25

­intensivt med en tjej med mörkare hud, jeans och svart T-shirt med en bild av en gigantisk sax på ryggen. ”Ja, henne skulle jag gärna se mer av, om du fattar vad jag menar.” Jeff stötte till Rick i sidan med armbågen. Rick visste vad Jeff menade, och Jeff visste att Rick visste vad han menade, men Jeff fortsatte i alla fall. ”Utan kläder.”

Rick gav ifrån sig ett ljud som han hoppades var tillräckligt likt ett skratt. ”Vet du, jag såg en kvinna som gick omkring utan kläder på stranden i somras.” ”Ja, du sa det. Men är du säker på att hon inte bara hade en hudfärgad baddräkt?” ”Nej, jag lovar! Hon var helt naken. Och snygg också. Alla stirrade. Män och kvinnor och barn. Till och med fiskarna.”

Rick skrattade mekaniskt igen, men innan Jeff hann berätta mer om uppvisningen på stranden öppnades skolans dörrar och en späd kvinna klädd i mörklila kavaj klev ut på trappan med bestämda steg.

Hon höll en megafon i handen. Två ljudliga signaler 26

hördes, och alla på skolgården vände sig mot henne medan samtalen övergick i viskningar. ”Välkomna allihop. Jag är rektor Baker. Jag hoppas att var och en av er har haft en trevlig och avkopplande sommar. Ni bör ha fått ett brev med uppgift om ert hemklassrum, och det är dit ni ska bege er nu. Om någon har glömt vilket rum ni ska till, eller inte har fått brevet, så finns det listor uppsatta inne i entrén. Var snälla och gå lugnt och städat. Till sist vill jag önska er alla en fantastisk start på det nya läsåret.”

Eleverna närmast dörrarna började röra sig in i byggnaden medan massan bakom dem tryckte på. Havet av elever sköljde fram, det blev trängre och trängre medan Rick lyckades ta sig igenom till den stora hallen och sedan uppför den fullpackade trappan till nästa våning där stora skyltar med klassrumsnummer visade alla åt vänster eller åt höger i korridoren.

Han vände sig om för att säga Vi ses till Jeff, men Jeff hade lyckats slinka förbi flera personer och var redan på väg åt andra hållet. Jeff gillade inte att säga hej då, inte ens när de skulle ses igen om bara några timmar.

27

Rick kollade numren ovanför klassrumsdörrarna tills han stod framför rum 326. Han var framme, det var nu det började. ”Kom igen!” sa någon bakom och puffade honom lätt i ryggen, och Rick gick in i klassrummet. Det var en aning svalare där inne än i korridoren, och mycket ljusare. En kvinna med stort, ­lockigt, kastanjebrunt hår stod längst fram i rummet.

Hon såg alldeles för ung och glad ut för att vara lärare, men det måste hon vara ändå. På tavlan hade hon skrivit upp sitt namn med stora bokstäver: ms medina.

Rick stod intill en grupp killar som var för upptagna av en teckning som en av dem ritade för att lägga märke till honom. Det ringde in och några efter­släntrare avslutade sina samtal ute i korridoren och kilade snabbt in i rummet.

Ms Medina höll ett papper i handen och stod vid bänken längst fram i hörnet. ”När jag ropar upp ert namn vill jag att ni kommer fram till er plats och sätter er tyst och lugnt. Annie Allen”, började hon, och en kortvuxen tjej med vitblont hår började röra sig mot bänken.

28

”Basil Chan, Alia Damon, David Delgado.” Ms Medina rörde sig längs bänkarna och ropade upp namnen på de elever som skulle sitta där. ”Melissa Mitchell.” Tjejen med den blåa kjolen var den första på tredje raden. Ms Medina fortsatte att ropa upp namn. När hon kom till nästa rad fick Rick platsen alldeles bakom Melissa.

Så fort alla hade satt sig delade ms Medina ut scheman och pratade lite om hur viktigt det var att börja läsåret på rätt sätt och se till att man varje dag tog sig tid att göra sina uppgifter men också att ligga lite före och ha koll på vad som väntade de följande dagarna och veckorna. ”Det kommer snart att ringa in till första lektionen. Medan vi väntar på det vill jag att ni vänder er till någon som sitter nära er och i låg ton presenterar er och berättar om något som ni ser fram emot i år.”

Killen som satt till vänster om Rick vände sig åt ­andra hållet, och killen bakom honom hade vänt sig bakåt, så Rick blev glad att tjejen i den blåa kjolen vände sig om mot honom och lyfte handen till hälsning.

29

”Hej.” Han viftade lite tillbaka. ”Jag heter Rick.” ”Jag vet.” Melissa log. Hon såg både lite nervös och full i skratt ut.

Och det var då Rick insåg att tjejen i den blåa kjolen var någon han kände. De hade gått i samma klass sedan ettan. Han hade till och med brukat spela brädspel med henne, innan han och Jeff blev bästa kompisar. ”Vänta, är det du, G…?”

Melissa lyfte handen för att hejda honom. ”Jag använder inte det namnet längre. Du kan kalla mig Melissa.” ”Öh. Hm. Hej.” ”Ja, hej.”

De satt där ett ögonblick i sorlet från de andras presentationer och såg bara varandra. ”Vad fin du är.” Rick menade det. Han menade kanske inte snygg på samma sätt som Jeff menade, utan mer att hon såg glad ut. Förra året hade hon alltid haft luggen i ansiktet och mest tittat ner i marken. Nu var det rödbruna håret tillbakakammat och ögonen såg rakt på Rick.

30

”Tack.”

Rick kände sig tom i huvudet, och sa det första han kom att tänka på. ”Du är alltså …” ”Jag är en tjej. En transtjej. Jag ville gå till skolan som mig själv redan förra året, men mamma sa att jag skulle vänta och få en nystart nu när jag börjar här.” ”Det låter väl rimligt, antar jag.”

Melissa ryckte på axlarna. ”Det hade varit skönt att få sluta gömma sig så fort som möjligt.” ”Det låter också rimligt.” Rick log lite förläget. Det borde kanske ha känts konstigt att träffa en transtjej, men det gjorde det inte, egentligen. I alla fall inte när det var Melissa. Han fortsatte: ”Då tror jag att jag kan gissa vad du ser fram emot mest i år.”

Melissa skrattade. ”Jag är nervös också, men det är mest spännande. Du då?” ”Vet inte. Det vanliga, antar jag. Det är lite kul med en ny klass.” ”Ja”, sa Melissa. ”Vill du se min mapp?”

Hon tog fram en lila mapp där hon ritat invecklade geometriska mönster med märkpenna. Rick tog 31

fram sin, som var svart utan dekorationer men redan försedd med en färgglad flik för varje ämne – röd för matte, gul för spanska, blå för engelska.

När det ringde ut förvandlades klassrummet till kaos. Rick hamnade bakom Melissa på vägen ut i korridoren, där tjejen som stått bredvid henne på skol­ gården väntade. Hon såg ivrig ut. Texten på framsidan av hennes T-shirt löd: varning: springer med sax. ”Jag har saknat dig!” Hon nästan kastade sig över Melissa. ”Kelly, samlingen tog en kvart.” ”Man kan drunkna på en kvart!”

Och sedan försvann de arm i arm genom korridoren medan de högljutt diskuterade varandras scheman.

Rick undrade hur det skulle kännas att ha en bästa kompis som man kunde lägga armen om utan att vara rädd för att bli utskrattad. Jeff var bra på många sätt, men deras vänskap var liksom inte sådan. Och Jeff var heller inte en kompis som ville höra att man faktiskt kan drunkna nästan fyra gånger på en kvart om man räknar med en genomsnittlig tid av fyra minuter från 32

det första sprattlandet till att man dör på grund av syre­brist i hjärnan. När Rick rättade sådana saker sa Jeff till honom att inte tänka så mycket.

Rick såg inte Jeff igen förrän till lunch. På den tiden hann han med tre olika lektioner med tre olika lärare och fick fyra olika sittplatser att hålla reda på, inklusive den i hemklassrummet. Det snurrade i huvudet och ryggsäcken var tung av skolböcker. Vid det laget hade tanken på George som tjej börjat verka mindre vettig, och han blev frestad att berätta om det för Jeff för att få se hans min. ”Kommer du ihåg tjejen i den blåa kjolen i morse?” ”Menar du den heta?” ”Ja, jo, hon satt framför mig på samlingen och jag upptäckte en sak …” ”Hur såg hon ut på nära håll?”

Men så mindes Rick Melissas leende när hon vände sig om, och det sög till i hans mage. Plötsligt hade han ingen lust alls att berätta för Jeff att hon var samma skolkamrat som Jeff hade mobbat i flera år. ”Vet inte. Bra, antar jag.”

33

”Du måste vara mer uppmärksam. Jag menar, du märker väl om någon som sitter precis framför dig har en snygg häck. Varför måste jag alltid förklara allting för dig? Vad mer fick du reda på?”

Rick tvekade. ”Bara att hon heter Melissa.” ”Jaha?” ”Jag trodde att du kanske ville veta det.” ”Du, jag behöver inte veta vad hon heter. Jag behöver info som jag kan använda. Har hon någonting där uppe?” Han lade händerna på bröstet.

Rick ryckte på axlarna. Han ville inte tänka på Melissa på det sättet. ”Hennes röst är fin.”

Jeff betraktade Rick med besviken blick. ”Okej, spela roll. Det finns snyggare tjejer att spana in.” ”Men det var du som sa att hon …” Rick var för paff för att kunna avsluta meningen. ”Strunta i detaljerna, Rick. Det viktiga är att vi går i sexan nu. Vi behöver inte hänga upp allt på en enda tjej.”

Om det fanns någonting som Rick tyckte var ännu konstigare än Jeffs sätt att bestämma att en 34

tjej var snygg, så var det hur han helt plötsligt kunde veta att han inte var intresserad längre. Det var som om han hade en strömbrytare som han kunde slå av och på som han ville, som om det var en lampa eller något.

Hela grejen med att gilla eller inte gilla någon var ett mysterium för Rick. Och han tänkte inte be Jeff att förklara det.

Efter skolan tog Rick en handfull mynt ur sin burk och satte sig på golvet i vardagsrummet. Det var avkopplande att snurra mynt, och han hade börjat bemästra konsten att stoppa 25-centaren mitt i rörelsen med fingertoppen. När han lyfte bort fingret sedan stod myntet kvar på kanten, i alla fall ibland.

Rick övade fortfarande när pappa kom in från sitt kontor i garaget där han jobbade som byggentreprenör. ”Hallå, kompis”, sa pappa. ”Hur var första skoldagen?” ”Utmattande. Så fort vi fått en plats och en bok i ett ämne var det dags att gå till nästa klassrum och 35

börja om från början igen. Och det var ganska svårt att hitta överallt.” ”Och snart kommer du att klaga över alla läxor och prov och önska att det enda du behövde göra var att gå runt och få läroböcker.” ”Tack, pappa. Nu känns det mycket bättre.” ”Men allt var väl inte tråkigt. Fanns det några söta flickor?”

Rick ryckte på axlarna. ”Gjorde det väl. Jag hann inte titta så mycket, jag hade fullt upp med att hitta till alla lektioner.” ”Lita på mig, Rick, man har aldrig så mycket att göra att man inte hinner titta på en flicka.” Ibland var pappa värre än Jeff. ”Eller en pojke.” Det sista hade säkert mamma sagt till honom att säga. ”Du kanske inte riktigt har upptäckt det än, men var inte orolig, du kommer att ha gott om tid att upptäcka alla sevärdheter, om du förstår vad jag menar.”

Rick visste vad pappa menade, och det fick honom att känna sig som om han var täckt med ett klibbigt lager av någonting äckligt. Och han hade inte ens 36

några läxor han kunde skylla på för att komma ifrån samtalet. ”Jag ska titta bättre i morgon, det lovar jag.” ”Jag litar på dig, kompis.” Pappa skrattade.

Rick hade inte menat det som något roligt. ”Tack, pappa.” ”Okej då, jag måste jobba en timme till innan jag kan göra kväll.” Pappa öppnade kylskåpet och snodde åt sig en burk läsk innan han gick tillbaka ut i garaget.

Rick satte på ett gammalt avsnitt av Extreme Calligraphers Challenge. Programmet, som visades på public service-teve, var precis vad det lät som, en tävling i kalligrafi. Rick och Diane hade suttit som klistrade ända sedan första avsnittet och inte kunnat få nog av de fantastiska snirkliga bokstäverna och det töntiga snacket mellan de tävlande och program­ledaren. I det här avsnittet förlorade C J semifinalen eftersom han stavade fel till en av domarnas namn. Ända sedan dess hade uttrycket ”göra en C J” betytt att verkligen göra bort sig.

Rick var ganska säker på att hans gilla någon-nervceller hade gjort en C J. Men den riktiga C J fick 37

i alla fall lämna programmet och återvända till den verkliga världen där ingen brydde sig om hur duktig han var på kalligrafi. Rick var tvungen att fortsätta låtsas och svara undvikande när alla, inklusive hans pappa, verkade tro att han skulle förvandlas till något slags hormonmonster bara för att han började sexan.

Rick önskade att Diane fortfarande hade bott hemma. Inte bara för att han ville prata med henne, hon behövde bara vara där. Om Diane hade varit hemma hade hon kunnat göra popcorn medan Rick letade upp det senaste avsnittet av Extreme Calligraphers Challenge.

Hon skulle aldrig fråga Rick om snygga tjejer och om han gillade någon av dem.

Det, tänkte Rick, skulle ha varit en stor lättnad.

38