dimmornas träsk
Läs mer av Patrik Bergström: DEN EVIGA ELDENS MAGI Alex och Corinthia 2012 Eldmagikernas torn 2012 Dvärgarna stad 2013 Alvernas rike 2013 Gudarnas återkomst 2014 LEGENDEN OM ÖRNFOLKET Maximus ring 2015 Vulkanen vaknar 2016 Den siste draken 2017 draconia Draconia 2017 Se mer på www.patrik.bergstrom.se
dimmornas träsk Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm © TEXT Patrik Bergström 2020 © BILD Filippo Vanzo 2020 Grafisk form Maria Svedberg/Happy Book Tryck Livonia Print, Lettland, 2020 www.lillapiratforlaget.se ISBN 978-91-7813-137-2
Dimmornas träsk av Patrik BergstrÜm Illustrationer av Filippo Vanzo
Kapitel 1
En drake och en handelsman
Draken flög så tätt över värdshuset att Marius kunde känna hettan som strömmade ut från henne. De gröna fjällen glittrade i solen. Hon var den mest fantastiska varelse Marius någonsin hade sett och han jublade högt av glädje. Där och då bestämde han sig. »En dag ska jag flyga på din rygg!« skrek han efter henne.
dimmornas träsk
Marius gick ofta upp på värdshuset Spindelns tak när han var ledig från sina sysslor i köket. Han tyckte om fri hetskänslan där uppe med bara himlen över sig. Nedanför honom bredde Flumia, huvudstad i kejsardömet Draconia, ut sig. Höjden skrämde honom inte alls, ända sen han var liten hade han älskat höga höjder. Men den här morgonen var olik alla andra. Han tappade hakan när den enorma gröna draken landade på torget framför värdshuset. Hon var så stor att vingspetsarna skrapade mot husen vid torgets sidor. Archibald, som ägde värdshuset Spindeln, hade berättat hur man förr i tiden kunde se drakar flyga över Draconia. Marius hade tyckt om berättelserna, men han hade inte förstått hur enormt stora drakarna var på nära håll. När draken lyfte igen såg han hur människor hukade sig i virvelstormen från hennes vingar. Men ingen mer än
° 10
dimmornas träsk
Marius såg henne! Bönderna i sina salustånd, stadsborna som tittade på deras varor, de uttråkade vakterna och alla andra bara svepte sina rockar hårdare om sig och fortsatte som om ingenting hade hänt. Marius skakade i hela kroppen. Varför ser de henne inte? tänkte han. När Marius släppte henne med blicken var hon bara en prick på himlen. Han såg ner mot torget igen. De nersjunkna kullerstenarna visade tydligt var drakens klor vilat på marken. Och där stod Archibald tillsammans med den man som Marius sett klättra ner från drakens rygg. Marius kände igen honom och visste att han hette Castor. Marius kisade mot dem. Det sista draken hade gjort innan den lyfte var att öppna gapet mot Castor. Marius hade för ett ögonblick trott att draken skulle äta upp honom, men istället började Castors hud att glöda, som om en eld tänts inom honom. Castor hade bara sett överraskad
° 11
dimmornas träsk
ut, vad draken än gjort hade det inte gjort ont. Nu hade glöden falnat och Castor såg ut som vanligt igen. Archibald la armen över Castors axlar och förde honom mot värdshuset. Marius öppnade takluckan och skyndade nerför stegen. Nu skulle han få chansen att fråga ut dem om draken! I värdshusets stora sal tryckte Archibald ner Castor på en stol i ett hörn. Castor såg mycket förvirrad ut och verkade knappt veta var han var någonstans. »Ah, där är du, Marius«, sa Archibald. »Är du snäll och hämtar lite mjöd åt Castor här? Han behöver nog sitta och vila en stund, tror jag.« Marius var andfådd efter sin språngmarsch nerför trapporna. »Archibald, jag såg draken!« sa han. »Ah, gjorde du det?« Archibald lyfte förvånat på ena ögonbrynet. »Varför fungerade inte hennes osynlighetsmagi på dig då?« sa han och strök sig över skägget.
° 12
dimmornas träsk
»Kände Beryl kanske att du var en beundrare och lät dig se henne?« »Heter draken Beryl? Varför kunde de andra inte se henne?« Marius hejdade sig. »Och du då, Archibald?« sa han. »Varför kunde du se henne? Och vad gjorde hon med Castor?« Archibald höjde handen mot stormen av frågor. »Draken är en gammal vän till mig«, sa han. »Resten av frågorna får du nog ställa till Castor.« Sen log han. »Jag tror det är bäst att jag hämtar mjödet själv.« Han försvann iväg mot köket. Marius drog fram en stol och började peppra Castor med frågor. Men Castor bara stirrade framför sig och reagerade inte. Marius sjönk besviket ihop och var just på väg att gå därifrån när en äldre storväxt kvinna reste sig från ett bord längre in i rummet. Hon var klädd i en pälsbrämad
° 13
dimmornas träsk
mantel, och ringar glittrade på alla hennes fingrar. Hon stirrade på Castor och strök med handen över en lång blond fläta med gråa strimmor som låg över axeln. Marius tittade nyfiket på henne. Hon kom ofta till Spindeln, och Marius visste att hon hette Daria och var handelsman. Men varför var Daria så intresserad av Castor? Hade hon också sett draken? Daria kom med bestämda steg fram till deras bord. »Ursäkta mig, prins Creon«, sa hon och sträckte
dimmornas träsk
fram handen mot Castor för att hälsa. »Jag heter Daria. Vi känner inte varandra, men jag måste ändå få fråga hur du tog dig ut från fängelsehålorna? Släppte drottningen dig till slut?« Castor såg om möjligt ännu mer förvirrad ut. »Prins Creon?« sa han. »Du blandar ihop mig med någon annan. Jag heter Castor Perry.« »Omöjligt«, sa Daria. »Jag har varit i Skugghem många gånger, och jag såg med egna ögon hur soldaterna släpade dig runt stan med kedjor runt händer och fötter.« Archibald kom med två bägare mjöd som han ställde framför Daria och Castor. »Skugghem?« sa Castor. »Huvudstaden i Dimmornas träsk? Där har jag aldrig varit.« Så rynkade han pannan och spände ögonen i Archi-
° 15
dimmornas träsk
bald. »Är du i farten igen? Är det här ett försök att locka mig att resa norrut?« Archibald slog ut med händerna. »Jag vet inte vad du talar om, Castor.« Han vände för att gå tillbaka till köket. »Kom, Marius«, ropade han över axeln. »Låt dem tala ifred.« Men Marius hade inte den minsta tanke på att gå därifrån, det här var alldeles för spännande. Först en drake, sen en inspärrad prins som tappat minnet! Han sträckte fram handen först till Daria och sen till Castor. »Jag heter Marius«, sa han. »Jag är kökspojke här på Spindeln.« Både Castor och Daria såg lite roade ut, men de skakade artigt hans hand. Daria drog ut en stol och satte sig ner. »Det här mysteriet måste vi reda ut«, sa hon och tog en klunk mjöd. »Jag är inte någon man skojar med. Du är på pricken lik drottningens son, Creon. Samme Creon som drottning-
° 16
dimmornas träsk
en spärrade in för många år sen. Påstår du att du inte är Creon?« Castor skakade på huvudet. »Jag heter Castor«, upprepade han. »Jag tiggde på gatorna här i Flumia när jag var liten. Jag vet inte varifrån jag kommer, men jag är ingen prins i alla fall.« Han kastade en ilsken blick mot dörren där Archibald försvunnit. »Men jag tvivlar på att det är en slump att du och jag möts här. Archibald sitter som en spindel i sitt nät och drar i trådarna, vi andra sitter fast och tvingas göra som han vill.« »Hur menar du?« sa Marius nyfiket. Hans mamma var kokerska, och han hade vuxit upp bland kastruller och grytor i värdshusets kök. Han hade för längesen förstått att Archibald inte var någon vanlig värdshusvärd. »Förra gången jag träffade Archibald slutade det med
° 17
dimmornas träsk
att jag flög tvärs över Draconia på ryggen av en drake«, sa Castor och rös. »Det är inget jag vill göra om!« Marius bara stirrade på honom. Hur kunde någon inte vilja flyga på en drake? »Hm«, sa Daria. »Det låter som om den gode Archibald borde lita mer på sina vänner.« »Det kan du skriva upp«, sa Castor. »Jag hjälper gärna till, men jag vill veta varför jag gör saker.« Han tog en klunk mjöd och suckade motvilligt nöjd. »Säga vad man vill om Archibald, men hans mat och dryck är förstklassiga.« Sen rynkade han pannan och tittade närmare på Daria. »Skugghem ligger i Dimmornas träsk, det är en bra bit härifrån. Hur kommer det sig att du reser dit?« »Jag är handelsman«, sa Daria. »Jag reser över hela Draconia, och emellanåt hamnar jag där uppe. Jag ska faktiskt dit igen imorgon.« Hon synade Castor nog-
° 18
dimmornas träsk
grant. »Nu när jag ser dig på nära håll undrar jag om du inte är lite yngre än Creon. Men jag äter upp min egen fläta om ni inte är släkt, nära släkt till och med.« »Varför har den där drottningen spärrat in honom?« frågade Marius. »Vad heter hon, förresten?« »Hon heter Angeline Santi«, sa Daria. »Allt jag hört är att hon och Creon blev ovänner, och att hon hållit honom inlåst sen dess.« Hon tänkte efter. »Det måste vara femton år sen vid det här laget.« »Hon verkar långsint«, sa Castor. »Mäktiga och långsinta personer har jag lärt mig att hålla mig borta från.« Sen suckade han. »Men det här kan jag inte släppa. Om jag har en släkting i Dimmornas träsk måste jag resa dit och undersöka saken.«
° 19
dimmornas träsk
Daria gnuggade händerna. »Utmärkt! Om du ändå ska dit föreslår jag att du följer med mig. Jag får hjälp och du kommer dit du ska. Två flugor i en smäll!« Castor nickade dystert. »Det låter som en plan«, sa han. »Frågan är bara vems plan.«
° 20