Alla är ledsna nufÜrtiden
Gilla Böcker Copyright © 2018 by Bart Moeyaert First published in 2018 by Em. Querido's Uitgeverij, Amsterdam Originaltitel: Tegenwoordig heet iedereen Sorry Översättare: Annika Johansson Omslag: Richard Schöldström & Fredrik Remnefalk Omslagsfoto: Timothy Eberly, Unsplash Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2019 ISBN: 978-91-7813-108-2 Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
B A R T M O E YA E R T
ALLA ÄR LEDSNA NUFÖRTIDEN Översättning av Annika Johansson
1 Min bror sitter med kniv och gaffel i högsta hugg. Han är hungrig, säger han. ”Inte jag”, säger jag. Jag tycker att det är alldeles för varmt för varm mat. På Alans nakna bröstkorg finns ett utropstecken. De har snittat upp hans bröstkorg tre gånger men det ser ut som en enda gång och han är fortfarande vid liv. Hjärtat slår dunk dunk, till vänster om ärret. Eller nej, hälften av hjärtat slår dunk dunk.
5
2 Bakom mig hörs ett pling från mikrovågsugnen men mamma ställer ändå ingenting på bordet. Hon sätter sig och placerar armbågarna på varsin sida om tallriken. Hon säger att hon vill prata med oss om en sak. ”Ta det lugnt”, säger hon till Alan och håller upp handen framför hans ansikte som om han har pratat alldeles för mycket, fast Alan sitter lugnt och stilla och andas. Hon tar ifrån honom kniven och gaffeln. Därefter sätter hon armbågarna på bordet igen och låter hakan vila i händerna. Hon tittar på mig och sedan vidare på en fläck på bordet. Den har formen av en fisk. Hon tar ett djupt andetag och säger att min pappa och hans Cruz vill göra på ett annat sätt än tidigare. Jag säger: ”Mamma, måste du alltid börja med en inledning.” Utan inledning säger hon att pappa och hans Cruz tycker att jag är ohanterlig. Det är ingenting nytt. Däremot är förslaget som kommer nytt. 6
De tycker att det vore enklare om jag inte kommer till dem varje helg. De tror att varannan helg skulle vara bättre. Eller var tredje helg. De tror att jag också föredrar det. Eller hur? Det låter inte som ett förslag. Det låter som något som vi bara ska göra. Ändå vill de veta vad jag tycker. Jag tittar på mamma och sedan på den vita tallriken framför mig. Det ligger ingenting på den, men hallå: titta ordentligt. Nu ligger det plötsligt lite torrt kött på den som jag inte har bett om. Jag säger: ”Jag är inte ohanterlig. Jag är bara lite besvärlig ibland.” ”Det är inte mina ord, Bianca”, säger mamma. ”Nej”, säger jag. ”Men du skulle kunna säga emot pappa.” Jag darrar på rösten. Mamma skakar på huvudet och klistrar på ett leende. ”Jag berättar bara vad han har sagt”, säger hon. ”Så kan du tala med honom om det när han och Cruz kommer och hämtar dig i eftermiddag. Du bestämmer. Du vet att du är en tjej som man behöver en bruksanvisning för att förstå 7
och jag tar hänsyn till det. Du ville att jag skulle hoppa över inledningen så jag lindade inte in det.” Ohanterlig. Jag skjuter tallriken ifrån mig. Jag tittar på Alan som har plockat upp kniven och gaffeln igen och de ser ut som två soldater som står och väntar på maten från mikrovågsugnen. ”Och han?” säger jag till mamma samtidigt som jag nickar mot Alan. För min del får han göra vad han vill med sina bestick. Även om han håller kniven farligt nära sitt ansikte och nästan sticker ut ena ögat. Alan ser på mig. Han suckar lite. Han vill inte veta vad jag tycker. Däremot lyssnar han på vad mamma säger. Hon säger att ingenting kommer att förändras för honom. ”Det går ändå inte med tanke på hans hälsa. Pojken är nio år.” Vad mamma menar är att han just fyllt nio men hon säger det som om han aldrig kommer att fylla tio. Jag himlar med ögonen. Åh hjälp. Mamma och teater. 8
Sedan några månader tillbaka tar hon lektioner, det märks. Alan har behov av att uttrycka vad han har hört. Att han är ett stackars litet barn. Ett obetydligt ting. Ett litet försvarslöst väsen. Han hänger med huvudet över stolsryggen och stönar och säger med Stewies röst, han från Family Guy, att han är hungrig. Han säger att han kan äta en hel köttfärslimpa. Hur lätt som helst skulle han kunna sätta i sig en hel burk lingon. Johodå. Han dreglar redan lite. Mamma lägger fingret på det vita pillret bredvid hans glas. Hon skjuter det till honom. ”Bra”, säger hon. ”Börja med det här.” Hon tar ifrån honom kniven och gaffeln en i taget och lägger dem bredvid hans tallrik. Hon säger att maten är på gång och att hon blir glad om han tar två, tre, fyra tuggor. ”Bianca och jag är nästan klara med vår diskussion.” Alan har en vargs mun men en mus mage. Innan det finns något på tallriken är han stora killen men när maten har lagts upp tycker han alltid att det är för mycket och ger upp. 9
Jag tittar på mamma och frågar med blicken om hon förväntar sig att jag ska ropa jippi efter att ha tänkt över pappas och Cruz nya plan i en minut och direkt tycka att alltihop är / självklart / bra / inget problem / toppen. Hon väntar. Jag är tyst. Inget jippi. Jag tycker inte att det är bra. Jag har något annat i tankarna. En helt annan plan. Hon böjer sig fram mot mig, som om jag har sagt någonting som hon inte kunde höra. ”Nu ska du inte sitta och låtsas som om du såg fram emot de där helgerna, Bianca. Det känns inte som om du kommer att sakna dem, eller hur? I maj blev du glad när de sa att de hellre kom och hämtade dig på lördagar istället för på fredagar. Till och med en och en halv dag i deras hus tycker du är för mycket.” ”De bor inte i ett hus.” ”De bor visst i ett hus. De bor tillsammans med flera personer, byggnaden har ett tak, alltså är det ett hus och det är din pappa som har valt att bo så.” ”Och Cruz”, säger jag. ”Ja, okej då.” Jag rycker på axlarna. 10
En byggnad som förr var ett packhus som knappt har några väggar och där nästan allt tillhör alla / ja okej / det är ett hus / det finns ett tak. Ett par sekunder, mer behöver jag inte för att bestämma mig för att jag inte har lust att fortsätta samtalet. De har inte förstått någonting: de beslutar saker utan mig och först i efterhand frågar de om jag tycker att det är rätt beslut. Den här gången är det ett nej. Jag klarar inte av att min bror först uppför sig som om han är ett utsvultet djur som attackerar tallriken och sedan petar lite i köttet och ber om en smörgås istället – som han dessutom får. Jag klarar inte av bärsaft som ser ut som blod. Och att vi måste vara försiktiga när vi äter för lingon gör fläckar och köket är vitt och nytt och se så fin den gröna aralian är. Jag skjuter ut stolen från bordet. Stolsbenen skrapar mot kaklet. Mamma tar sig för pannan. Perfekt. Jag säger: ”Jag är inte hungrig.” ”Du måste äta.” ”Gäller inte mig”, säger jag. 11
Mamma säger till min rygg att jag ska stanna kvar. Att jag ska äta för jag kommer att bli hungrig annars. Att jag inte ska vara otrevlig. Att en kompis till Alan kommer och leker om en stund. Och att kompisen har en speciell mamma. Att jag kommer att bli överlycklig för jag vet vem hon är. På riktigt. Hon lovar. ”Du tycker att hon är fantastisk.” Eftersom jag inte reagerar ändrar hon tonfall. Hon säger att jag är omöjlig. Att hon kommer att bli tvungen att ta pappas och Cruz parti när de kommer om ett tag. Jag stannar nedanför trappan med handen på räcket. Ohanterlig. Mamma säger inte det ordet men det rör sig uppenbarligen i hennes huvud. Jag skulle vilja göra och säga en hel del men jag andas in djupt och sedan mycket långsamt ut igen. Alan säger: ”Jag hör henne andas, hon lever.” ”Ja”, säger mamma. Hon tar med sig hans tallrik bort till skålen med lingon och frågar hur det var man skulle uttala hans kompis namn nu igen? ”Jass?” Alan säger ett namn som påminner om det. 12
”Just det”, säger mamma. ”Så var det.” De fnittrar tillsammans. Här tänker jag inte stanna. När de två fnittrar så där ser jag svart. Jag känner på byxfickan. Har jag nyckeln på mig? Ja. Jag öppnar ytterdörren. Sedan drar jag igen den efter mig. Jag vill inte att du tror att jag är arg men det gör ingenting om du tycker att jag är arg.
13
3 Mamma kallar mig vildsint. Hon säger: ”Jag vet vad du känner, gumman. Sådan var jag också när jag var i din ålder.” Förr behövde hon få utlopp för sina känslor för minsta lilla sak för annars började hon kasta grejer omkring sig. Jag vet vad få utlopp för sina känslor är men hon har ingen aning om vad jag känner. Hon jämför mig med ett bortskämt barn som argt ligger och sparkar på golvet och vrålar nej nej. Hon har fel. Jag är mycket vildsintare än hon tror men med en skillnad: jag ger knappt ett ljud ifrån mig. När jag kommer hem lite senare kommer hon att fråga var jag har varit. Hon kommer att vilja veta om jag har varit försiktig. Har promenaden hjälpt och har jag fått utlopp för mina känslor? Är jag nu – öh – hanterbar? Jag kommer att säga ja. 14
Jag kommer att beskriva en promenad som jag inte har gjort. Jag kommer att peka ut vägen. Förbi under hennes arm. Med fingret går jag över bron. Jag pekar förbi biblioteket. Jag pekar som om jag går i en båge runt seniorboendet och jag berättar lite om människor som jag inte har sett. Eller jag säger att jag stannade till vid lekplatsen och gungade. Hon tar teaterlektioner – sådana behöver inte jag. Hon kommer att se mig i ögonen och jag kommer att titta tillbaka och fortsätta hitta på tills hon tänker: Det går åt rätt håll med Bianca. Det barnet har det inte lätt men jag är i alla fall glad om det för varje dag som går blir lite mindre svårt. Hon skulle bara veta.
15
4 När jag känner på fickorna för att kolla om jag har min nyckel med mig och drar igen ytterdörren efter mig, är det inte för att ta en promenad och få utlopp för mina känslor. När jag har stängt dörren tar jag till höger. Strax före lekplatsen tar jag höger igen och därefter en gång till. Jag rundar ett halvt kvarter. Jag går in genom grinden längst bort i vår trädgård och är hemma igen. Där står jag i skuggan av buskarna. Ingen ser mig. I början stod jag med ryggen mot betongmuren och väntade i några sekunder för att samla mod. Jag är inte förtjust i småkryp. Numera väntar jag inte längre för det hjälper inte. Jag kniper ihop ögonen och förflyttar mig försiktigt mellan häcken och muren. Först axeln och sedan resten av kroppen. Jag måste akta mig så att jag inte river upp huden mot 16
betongen. Här och var sticker en bult ut. Mina kläder hakar sig fast i dem. Jag kommer alltid till en punkt då jag helst skulle vilja vända om. För att en insekt surrar eller rör på sina ben. För att något kliar eller klibbar sig fast. Det poppar upp och kryper runt och kryllar av allt möjligt. Ibland är det som om häcken inte vill att jag är där. En gren borrar sig in i sidan. Ge dig iväg, ge dig iväg. Häcken var här först. Den fanns här redan när vi flyttade in. Någon har en gång satt en spade i jorden och grävt en grop för att plantera början till en häck. Någon har en gång tänkt: Det här blir en häck som ingen människa kan ta sig igenom. Då räknade de inte med mig. För ett ögonblick är betongmuren inte längre där. Det känns konstigt. Runt omkring mig är det bara buskar. Damm och grönt, spindelväv och vassa grenar. Det är som om jag har hamnat i en trädkrona och inte vet vad som är höger eller vänster, fram eller bak. 17
Då räknar jag till tre eftersom jag inte vill sitta fångad i ett buskage för evigt. Tre två hopp.
18
5 Så står jag där livs levande på en pytteliten yta som ingen vet existerar. Den är verkligen inte stor. Jag kan inte ligga raklång. Jag vet inte vem som äger eller har ägt den här delen av tomten. Kanske tillhör den vår trädgård, kanske tillhör den grannfruns. Jag upptäckte det här stället när jag var åtta år och letade efter en boll och allt verkade större än nu. Under ett lager av blad och jord finns ett golv av kakelplattor som tillhört ett skjul som har stått här. På ena sidan syns samma betongmur. På andra sidan finns häcken och ett plank som tidigare var blått. Den här platsen är min men jag delar den med / ha ha / insekterna i mitt hår och under mina kläder. Kittlandet och klådan försvinner inte när jag kliar. För det mesta blir jag biten. Jag har alltid bett från myggor eller från någon annan insekt som har försvarat sig. 19
En bit av planket hänger löst. Jag vickar på en av plankorna och slinker igenom öppningen. Bakom grannfruns hönshus står en övergiven stol. Grannfrun är själv lite övergiven. Så fort jag sitter på stolen kan jag andas igen. Hela tiden har det legat stenar i fickorna och äntligen kan jag ta av mig jackan / så känns det. ”Sitter du bekvämt?” säger jag till mig själv. Svaret är åh ja. Jag sitter bekvämt här under träden i någon annans förvildade trädgård, bredvid grannfruns kompost, bakom hennes hönshus, bönstör och grönsaksland med salladshuvuden som ser ut som om de har exploderat, och ett Frost-lekhus i plast där färgen har bleknat. Ingen vet var jag är. Grannfrun kommer aldrig längre än till hönshuset. Hon kastar in matrester eller öppnar en lucka för att plocka ägg och sedan går hon in i sitt eget hus igen. Någon enstaka gång drar hon fram en solstol i en strimma sol. Om jag kikar genom ett hål i hönshusets vägg kan jag se henne ligga där. Efter en kvart är hon trött på solen. Hon ställer tillbaka stolen i förrådet och går in. Hon låser dörren och ibland 20
drar hon ner en rullgardin. Så länge jag sitter här är jag ingenstans. Ingen kommer någonsin att hitta mig.
21