Bli kvar
MAJA HJERTZELL
BLI KVAR
Gilla Böcker © Maja Hjertzell, 2019 Omslag: Vendela & Valentin Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2019 ISBN 978-91-7813-104-4 Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se
Morgon Det är tidigt, men solen skiner redan utanför gardinerna och det är varmt i rummet. Det är som om hettan pulserar i kroppen, nästan som feber, trots att vi bara har ett tunt lakan över oss och fönstret står på glänt. Sophie ligger tätt intill mig med ryggen mot min mage. Min ena arm trycker mot hennes rygg, den andra vilar på hennes höft och jag hör på hennes andning att hon är vaken. Det här räcker inte för henne, tänker jag. Hon kommer att åka i alla fall. – Jag önskar att jag inte hade nån vänsterarm, mumlar jag. – Va? säger hon. – Då kunde jag ligga närmare. Jag liksom känner att hon ler. – Fryser du? säger hon och nu hör jag leendet i hennes röst. Jag ler också. – Nä, jag tror jag har feber. – Det här var kanske inte så smart, säger hon. – Ångrar du dig? säger jag och hör att jag låter mer orolig än jag tänkt. 5
– Nej, säger hon. Jag stödjer huvudet i handen. – Vad ska vi göra? säger jag. – Jag flyttar till Göteborg och pluggar och du bor här och … gör det du ska göra. Skriver låtar. Eller? säger hon. – Är det vad du vill? säger jag. Hon lägger sig på rygg och tittar upp i taket. – Ja, jag tänkte nog skaffa mig en utbildning, säger hon. Det blir tyst. – Du frågade vad jag vill, säger hon. – Om inte din pappa blir helt förtvivlad skulle ju jag kunna skjutsa dig, säger jag. Hon vänder sig mot mig, blicken är helt glad, liksom öppen. – Är det säkert? Vill du? Då får vi ju en hel dag ihop. Vi kan lyssna på musik och stanna och köpa kaffe och så hinner vi prata mer. Men det är verkligen bara om du vill. Hon lägger handen på min bröstkorg, smeker mig ner mot midjan. Vi ligger ju nakna, men konstigt nog känns det ändå som om hon borde ha frågat om lov eller någonting, som om jag blev överraskad av beröringen. Trots att det inte är något annat jag hellre vill. Men vad betyder den där handen som stryker mig över magen? Vi var väl bara kompisar tills alldeles nyss. Tills för bara några timmar sedan. Väldigt bra kompisar, men ändå. Det här. Jag vet inte ens vad det är. 6
– Du måste ju köra hela vägen tillbaka ensam. Men om du vill? Jag skulle bli jätteglad, säger hon. Jag stryker henne över pannan med fingertopparna. – Frågar du mig om jag vill skjutsa dig tjugosju mil, lämna dig och dina grejer där och sen åka hem? Javisst, självklart. Avec plaisir, säger jag. Hon ler. Mina föräldrar är hos kompisar i Munkfors så vi behöver inte möta dem när vi kommer ner i köket. Jag vet inte hur de hade reagerat. Mamma hade väl på ett avspänt vis ställt en fråga som gjort att Sophie hade berättat alldeles för detaljerat om kvällen innan. Mamma har den effekten på många människor. Fruktansvärt. Krävs år av träning för att hålla igen munnen. Det kommer ett meddelande från bandet om att ses. Jag: Kan inte Bandet: Varför? Jag: Pga anledning Bandet: ??? Jag: Ska köra Sophie till Göteborg Bandet skickar kyss-emojis och den med hjärtan som ögon och en massa andra gulligheter som jag inte orkar med. Jag trodde inte att de uppfattade vad som hände igår. Jag svarar inget. 7
Bandet: Rep på måndag Jag: Jepp Bandet skickar en bunt gula kyssgubbar och ett hjärta som sväller upp och seglar över skärmen. Vi gick visserligen hem samtidigt, men det är ju inget ovanligt. Det ovanliga var vad som hände sedan. Efterfesten förflöt ungefär som det brukar med bandet, ma famille, som Sophie kallar dem. Och visst känns det som en familj, på sätt och vis. Fast bättre. Det finns ingenting som tvingar oss att umgås. Vi väljer det. För en utomstående som hör oss kan det kanske verka masochistiskt och dysfunktionellt ibland. Men igår var det lugnt. Ett utsnitt från kvällen, avlyssnade repliker från olika håll i rummet: – Du vet inte vad oro för pengar är. Du vet inte vad dåligt självförtroende är. – Du tror att armod förädlar tanken. – Jag kom in sent på Suffocate. Nästa gång ska jag skärpa mig. – Sluta. Finns det nån öl kvar? – Såg du Albin? Full eller? – Så. Dryg. – Det kanske är dags att låta silverskeden stanna i munnen och lyssna istället? – Han är från Västerås. – Jaså, trodde Karlstad. 8
– Hans farsa är brandsoldat. – Brandsoldat? Heter det verkligen så? – Ska ni gå redan? Vi har ju fredagsmys. Jag brukar inte säga det högt, men jag tror att jag alltid kommer att älska de där knäppskallarna. Och jag tror att det alltid kommer att vara besvarat. Pappa gör jättenyttig egen müsli. Vi tar fil och flingor. – Men du tyckte alltså inte att det var så bra förut, inatt? säger jag. Sjön ligger blank utanför fönstret. Det är redan en båt ute. – Jag tror att du märkte att jag tyckte om det, säger hon. Jag menar bara att det kanske inte var så smart. – Med tanke på? säger jag. – Med tanke på tjugosju mil, säger hon. – Men du ville? säger jag. – Jag har velat det länge, säger hon. – Inte lika länge som jag, säger jag. – Det kan väl inte jag veta, säger hon. Jag är egentligen inte hungrig, men jag häller upp lite mer flingor i skålen. – Det tror jag nog att du kan, säger jag. Hon tittar ut genom fönstret. – Har du bestämt när du kommer hem och hälsar på? säger jag. 9
– Nej, det beror på tentor och sånt, säger hon. – Du kanske kommer på grejer som du glömt, nåt du verkligen behöver. Durkslag, säger jag. Har du packat ner ett durkslag? – Nä just det, jag kanske har glömt packa ner det. Hon skrattar och jag ler. Det är långt till kvällen. När jag är med Sophie så känns det som om jag liksom kommer till min rätt. Som om våra sätt att vara flyter på tillsammans. Som om jag kanske till och med är gjord för att vara med henne. När jag till exempel ska prata med min morbror så hakar jag bara upp mig, det blir missförstånd och vi pratar i otakt på något konstigt sätt. Han kanske frågar hur det går med bandet och jag blir förbannad direkt, för jag vet att för honom är det bara pengar som är viktigt, och så svarar jag något ganska kort och surt och sedan blir det tyst. Men det är inte bara det – tyvärr ser jag på mig själv med hans ögon just då och håller på något sjukt sätt med i hans bedömning, jag är inte bra, blir inte bra. Jag låter till exempel inte alls så säker som jag egentligen är på att det går bra för bandet. Jag försöker till och med anpassa mig efter det jag tror att han vill höra. Sist började jag babbla om att jag ska börja jobba heltid och söka andra jobb efter sommaren och det är jag inte alls säker på att jag 10
ska. Han hade fortfarande inte fattat någonting och tror att jag kommer att bli fattig och olycklig och misslyckad bara för att jag inte vill bli civilingenjör. Sophie gör mig liksom uthärdlig. Kärlek gör att man står ut med sig själv. Motsatsen gör en dum och stel. Är jag så narcissistisk att jag tycker om den som tycker om mig för att den personen får mig att tycka om mig? Jag pratar med pappa i telefon om resan söderut. Jag tar det med mamma, säger han. Jag vet redan att hon inte kommer att tycka att det är en bra idé att köra dit och sedan hem igen ensam. Jag kan höra henne. Det där ordnar sig, säger pappa när jag lite andfått pratar om Sophie och flytten. Troligen hör han allvaret i min röst. Vi tar cyklarna till Sophie. Jag undrar hur lång tid det kommer att dröja tills vi cyklar den här vägen tillsammans igen. Och jag undrar hur många gånger den här dagen som jag kommer att tänka: Är det här sista gången? Allt är välbekant, gropen i vägen precis när man svänger ut från oss, diket där det brukar växa smultron, hur solen känns när man rullar ut ur skogen. Ibland kan vinden ta i där om det är en blåsig dag. Sophies rygg framför mig, t-shirten fladdrar lite i vinddraget. Benen trampar i jämnt tempo. Den branta backen där jag fortfarande kan känna ett sorts pirr av att kasta mig nerför. Hon vänder sig om en 11
gång och tittar på mig. Jag vet inte vad hon tänker. Är det här sista gången? Så tar vi uppförsbacken till det hus som fram till idag har varit hennes hem. Hon vill iväg, tänker jag. Det har hon velat länge.
12
Hämta bilen Jag kan inte sluta tänka på natten. Var det en avskedsgrej? En sorts nostalgi, en grande finale över vänskapen innan den tonar ut och dör? Nyfikenhet? Hon måste ju ha uppfattat vad jag känner. Snällhet? En gång och aldrig mer. Nu när jag har varit så nära henne som det går känner jag mig mest förvirrad och hon är på väg bort och jag har ingen aning om vad som ska hända. Vad vill hon? Det finns bara en väg till lycka och det är att sluta bekymra sig över förhållanden som det inte står i vår makt att ändra. Jävligt lätt för Epiktetos att säga. Lätt att vara gammal filosof och gå omkring i Grekland och vara smart. Magnus och Vera sitter ute och läser. Kaffekoppar på bordet. Vi välter cyklarna mot garaget. Bilen och släpkärran står lastade på uppfarten. De sänker tidningarna när vi kommer fram. – Har ni ätit frukost? säger Vera. Och till mig: – Gick det bra igår? – De var heeelt otroliga, säger Sophie. 13
Magnus frågar om vi har fler spelningar på gång i höst och jag berättar om planerna, städerna, en miniturné. Sophie beskriver den nya klubben och hur trångt det var igår. Vera känner en av dem som startat den. Såklart, hon känner alla. Vera skulle aldrig kommentera det faktum att Sophie uppenbarligen sovit över hos mig. Det kommer inte Magnus heller att göra. De är inte som min mamma. Vera och Magnus bemöter oss bara precis som vanligt med lite distanserade, avspända leenden. Nästan som om vi var vilka som helst, vilken dag som helst. Men Vera tar tag runt Sophies handled och håller så ett tag. Jag ser att hon stryker skinnet lite med tummen. Att hon granskar Sophies ansikte ett kort ögonblick och scannar av hur hennes dotter mår. – Jag har fyllt på spolarvätska, säger Magnus. Sophie sätter sig och häller upp lite kaffe från termosen i sin pappas mugg och tar en klunk. – Pappa, jag tänkte att Lukas kör mig istället, säger Sophie. Magnus tittar på henne och sedan på mig, drar ett djupt andetag, en sorts suck. – Jaha, det var den kvalitetstiden det, säger han. – Kvalitetstid, stönar Sophie. Han ler, han är ju inte dum, han fattar såklart att något har hänt mellan oss. Något som betyder ändrade planer. – Okej, man är utbytbar, man förstår, tur att man är flexibel och smidig, man åker väl och jobbar istället, säger han. 14
– Kom igen, vi ger dig ju en ledig dag, säger Sophie. Du kan vara i växthuset eller i skogen och plocka bär eller vad som helst. Det är lördag. De förhör sig om hur van jag är att köra med släp. Som tur är kan jag ärligt säga att jag fick mycket övning när farmor flyttade i vintras. – Jättesnällt att du hjälper Sophie, säger Vera till mig, och till Sophie: Vi åker ner om några veckor med det du glömt. Hon ler mot mig. – Jag har inte glömt nåt, säger Sophie. – Nä nä, säger Vera. Men du kanske upptäcker saker efterhand som du inte tänkt på att du behöver. – Durkslag till exempel, säger jag. – Ja, man kanske skulle ge sig ut och riva av några liter blåbär, säger Magnus. – Vi kanske vill träffa dig, säger Vera. – Jaja. Jag ska bara gå in och hämta datorn, säger Sophie till mig. Så åker vi sen? – Bilen behöver tankas också, säger Magnus. Jag sätter mig vid bordet. Flaggstångslinan slår i vinden. Sophie kliver ur skorna och släntrar barfota över gräsmattan och in i huset. Vera frågar om jag vill ha något, jag säger nej tack. – Ska du jobba hela sommaren? säger Magnus. – Nästan, säger jag. 15
– Du har inget särskilt bestämt till hösten? säger Vera. Det är egentligen ingen fråga. Hon vet svaret. – Pluggade ni vidare direkt? säger jag. – Jo, jag var nog ganska säker på att jag ville bli läkare, säger Vera. – Kan ju bero på att din pappa var det, säger Magnus. Han godtog väl inget annat. – Du hoppade ju å andra sidan hit och dit länge, säger Vera. Läste alla möjliga skumma kurser. Vad var det egentligen, humanekologi? Att de fortsatte studera direkt är så självklart att de inte ens behöver svara på min fråga. – Väldigt flummigt, säger hon och himlar med ögonen mot mig. – Det är klart att du tänker på sånt där nu när Sophie åker, säger Magnus. – Inte ägnat det en tanke faktiskt, säger jag och flinar. Magnus skrattar till. – Det är nog bra att känna sig för lite innan man bestämmer sig, säger Vera. Jag har ju bestämt mig, tänker jag. Och jag vet att hon säger det som en sorts tröst, som ett sätt att släta över mitt konstiga beslut. Det är inget hon tycker egentligen. Att man ska vidare och bort från stan är för henne helt självklart. Hon tycker att man ska fortsätta uppåt, framåt, veta vad man 16
vill. Som hennes dotter gör, hon som nu kommer ut med en väska över axeln och sätter sig bredvid mig. Hon har bytt om till kjol, den korta, gröna, prickiga. Jag håller tillbaka impulsen att stryka med fingertopparna mot hennes ben. Hon ler mot mig. – Jag tänkte att vi kan åka och tanka innan vi kopplar på släpet, säger hon. Och kanske åka förbi Maria och hämta min jeansjacka. Kolla om de har hunnit städa. Så drar vi sen? Vi har inte jättebråttom, väl? – Jag är bara en simpel chaufför, säger jag. Månaderna innan studenten när folk började fråga vad det blir sedan och jag sa att jag vill bo kvar här fick jag frågor av typen: Ska du börja åka omkring och dunka plåt? och Ska du börja knarka också? När de vuxna frågade och jag sa att jag skulle skaffa en lägenhet och jobba och spela musik blev de först tysta, en paus av osäkerhet. De hade verkligen inte förväntat sig det svaret. Att stanna är tydligen det mest förbjudna man kan vilja. Oftast blev deras reaktion efter förvåningen precis som Veras, de utgick från att det handlade om ett sabbatsår eller något. Som om de vägrade tro något annat än att mitt mål var att flytta. Man kan väl säga att mina föräldrar har tagit det med ro. Ja, min mamma skulle väl snarare ha tagit en flytt med oro. Det är kanske följden av att vara enda barnet. Eller i och 17
för sig, de kunde förstås lika gärna ha drivit på den enfödde att ge sig ut i världen och lyckas. Kanske kör de omvänd psykologi. Pappa tycker att jag ska plugga vidare, det vet jag. Men i alla fall, de har inte protesterat mot mitt beslut att stanna i stan. Bara EN person blev uppriktigt glad över att jag tänkte bli kvar i stan, en av våra lärare. Jag tror han sitter i kommunfullmäktige. Vera börjar prata om praktiska grejer, att hon packat en påse basvaror till skafferiet och om Sophie har tänkt på att ta med lampor. Det har hon. Jag var med när hon gjorde packlistan. Och när hon stuvade ner alla grejer i kartonger och kassar och resväskor. Jag har sett på när hon har valt mellan olika prylar och hjälpt henne packa in ömtåliga saker i tidningspapper. Vi har gjort en låtlista med pepplåtar för en ny stad, ett nytt liv – La nouvelle vie. Att vara med när någon packar grejer och uppspelt pratar om hur roligt det ska bli på det andra stället, se hur personen redan befinner sig halvvägs där i tanken, tillsammans med en massa nya spännande människor och man helst av allt vill klamra sig fast vid människan och gny: Åk inte! Stanna hos mig! Jag kan inte rekommendera någon att prova det. – Då kommer vi tillbaka sen och tar släpet, säger Sophie. 18
Vi reser oss och går mot bilen alla fyra. – Jag säger hejdå nu, säger Magnus. Jag går nog ut i skogen. Han ser glad ut. Kanske lite tillkämpat, men i alla fall. Vera fortsätter prata om nya lägenheten och gardiner. Magnus ger mig bilnyckeln. Vera tystnar. – Kör försiktigt, säger Magnus. Ni har ju inte bråttom. Och jag behöver inte ha bilen förrän i övermorgon, om det blir att du vill stanna i Göteborg. Hör av er bara. Han kramar Sophie. Jag ser att han är lite blank i ögonen. Vera klappar honom på axeln. – Hon är stor nu, våran flicka. Dags att släppa taget lite grann, du. Magnus skrattar till. Sophie stryker honom över armen. – Pappa, säger hon. Det är ju inte Singapore. – Jo, jag vet att det är som det ska vara. Det känns bara lite svårt. Först Daniel och sen du. Han pratar om Daniel som om han vore en del av familjen. Ett hugg i bröstet jag inte är beredd på. Han vänder sig till mig: – Tur att du stannar, i alla fall ett tag till. Han klappar mig på axeln. – Och tur att det inte är till Mali du åker, säger Vera till Sophie. Har du hört nåt från honom? – Nej, säger Sophie. 19
– Tänk att han blev en sån, säger Magnus. Det hade jag aldrig kunnat gissa. – Ja ja ja, säger Sophie och öppnar bildörren. Nu åker vi! Hon tittar uppfordrande på mig. – Vi ses sen då, säger Vera. Jag sätter mig bakom ratten. Vi har packat in några kassar och ett par resväskor i bagageutrymmet, det storblommiga överkastet som brukar ligga på Sophies säng, en lampskärm. Vi vinkar medan vi rullar ut från uppfarten. Undrar när vi ska prata om Daniel, tänker jag, gasar och växlar upp. – Mot macken! säger Sophie och sätter upp fötterna mot instrumentbrädan. Ska vi ha musik? Hon börjar trixa med bilstereon. Går Daniel omkring där nere i hettan och bär på ett automatvapen, beredd att skjuta? Det är faktiskt omöjligt att föreställa sig. Om jag tänker på Daniel ser jag honom framför mig i den där gamla urtvättade röda tröjan, rufsig i håret, full i skratt efter att ha sagt ett skämt som han är extremt nöjd med. Visst, jag har sett honom allvarlig, men jag tror jag skulle kunna räkna upp varenda gång. Och jag har ändå känt honom sedan jag började skolan. Vad gör en glad skit i Mali iklädd militäruniform? Jag kan bara hålla med Sophies pappa – det hade jag aldrig gissat. Eller jo, det kanske jag hade om jag tänker efter. 20
Sophie lyfter händerna mot biltaket, knäpper med fingrarna och svänger på axlarna till musiken. – Ni var verkligen bra igår, säger hon. Det var vi. Det var vi faktiskt, trots Nya Killen. Nya Killen har kallats det sedan Robban på musikskolan sa på sin släpiga stockholmska: Den där nya killen ni fått tag i, han duger. Jo, han har kommit in i det. Duger är förstås en underdrift. Han är bra, kanske till och med lite bättre än Daniel, tightare. Men att stila är inte något han håller på med, han lyssnar och leker mer. Daniel drev på och ja, kunde väl ta över ibland, men hans idéer, de idéer som vi köpte, så bra blir vi aldrig utan honom. Han behövdes. Vi blir aldrig samma band igen. – Folk var ju helt galna, säger Sophie. Att vara mitt uppe i en spelning, känna att det sitter, möta blicken hos någon av de andra och se samma tanke hos dem. Flytet. Energin. Den känslan. Den får jag ingen annanstans. Jag är aldrig så fri från mig själv. Jag är aldrig så mycket i mig själv. Det är det roligaste jag vet. Kanske det jag hittills i livet ägnat mest tid åt. Man lämnar inte sådant hur som helst. Jag fattar fortfarande inte hur Daniel kunde välja bort det. Vi sa en massa saker till varandra när Daniel hade slutat. Ingen ska tro att man är oersättlig liksom. Vi kommer att bli ännu bättre. Vi har spelat ihop i miljoner timmar. Vi känner 21
varandra. Vi älskar fan varandra. Vi har byggt det här. Vi står stadigt. En gitarrist liksom, det kan man ha och mista. Dessutom var han ju i ärlighetens namn lite opålitlig. Ibland ”kände han inte” för att repa, han mådde dåligt, glömde bort, var tvungen att göra något annat. Och jag täckte upp, förklarade, ursäktade. Det var bråk ibland, visst. Men det var bara det att Daniel gjorde oss tydliga, skarpa. Så det där pratet om utbytbarhet kändes länge mer desperat än sant. När han kom till replokalen den där dagen och sa att han skulle hoppa av, den tystnaden, innan övertalningsförsöken började, den stämningen vill jag aldrig mer vara med om. Sophie sticker ut armen genom rutan och dunkar handflatan i takt mot biltaket. De gjorde slut innan Daniel åkte.
22