__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Midnattsskri


Benjamin Read & Laura Trinder

MIDNATTSSKRI

översättning: Carina Jansson


Läs också: Midnattstid

Utgiven av Lilla Piratförlaget Berättelse: Trinder & Read Ord: Read Text © Read Books Ltd 2020 Inlageillustrationer © Laura Trinder 2020 Original English language edition first published in 2020 by The Chicken House, 2 Palmer Street, Frome, Somerset, ba11 1ds All character and place names used in this book are © benjamin read and laura trinder and cannot be used without permission. Text copyright © benjamin read and laura trinder 2020 The Author/Illustrator has asserted her moral rights. All rights reserved. Originalets titel: The Midnight Howl Översättning: Carina Jansson Omslagsillustration: Mattias Olsson Omslagslayout och sättningsform: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Tryckt av Livonia Print, Lettland 2020 ISBN 978-91-7813-087-0 www.lillapiratforlaget.se


Till mina underbara, alltid lika stöttande föräldrar. (Där ser ni! Jag sa ju att det förr eller senare skulle löna sig att låta mig sitta inne i värmen och läsa böcker.) – BR Till min älsklingsbror, James. – LT ”Vi ha hört klockorna pingla midnattstid, herr Simpel.” WILLIAM SHAKESPEARE Henry IV, senare delen Akt III, scen 2


K APITEL ET T

E

mily hade aldrig riktigt räknat med att bli någons syster. Som ensambarn hade hon ofta undrat hur det skulle kännas, men med tanke på sin höga ålder hade hon inte trott att det skulle bli av. Så inte ens nu, flera månader efter att hennes mamma och pappa kommit med det chockerande tillkännagivandet att de var typ supergravida, kunde hon riktigt begripa det. När hon inte hade något bättre för sig brukade hon pilla på tanken som om den vore en lagom förtorkad sårskorpa. Som till exempel just nu, under ett tråkigt skollov, när hon skrotade runt utanför sin pappas trädgårdsskjul medan han stod där inne med stinkande kompost upp till armbågarna. –7–


”Det är knäppt, bara. Alltså, jag menar, hur kan ni skaffa en bebis?” Emilys pappa skruvade besvärat på sig vid planteringsbänken. ”Ja, det kanske är på tiden att vi har det samtalet. Öhm, när två människor älskar varandra väldigt mycket …” ”NEEEEEEJ! ABSOLUT INTE! ALDRIG!” tjöt Emily. Emilys pappa såg lättad ut, trots skadorna på sina trumhinnor. ”Jag menar, hur kan ni göra det nu?” sa Emily. ”Ni är ju liksom väldigt gamla.” ”Man tackar”, sa hennes pappa. ”Hm … Efter det som hände förra året började vi väl tänka på vad som var viktigt, antar jag.” Med typisk pappa-underdrift refererade han till det kaos som hade uppstått efter att ett mystiskt, nattligt brev lett till att han och mamma blivit kidnappade, och att Emily snubblat in i Midnattstimmans magiska London – en dimension som frusit fast i viktoriansk tid och där de sista resterna av magi i världen (och alla monster) hade bevarats. Det hade varit en rätt intensiv vecka. ”… och det här var en lycklig olyckshändelse.” Pappa hade fortsatt prata medan Emily tänkt på månsilvriga gator och att bli jagad av varbjörnar och vampyrer. Han avbröt sig och tittade fundersamt på henne. ”Du är väl också glad över det, hoppas jag? Om det är någonting som bekymrar dig kan du alltid prata med mig, det vet du.” –8–


Emily skakade på huvudet. ”Nej, det är lugnt. Jag är glad. Det är bara … så mycket.” Hon rynkade på näsan medan hon tänkte på det. ”När jag fick veta att jag är en magisk ponny, trodde jag att det skulle vara det konstigaste som hände på ett tag.” ”Du är ingen …” ”Jag vet, jag vet. Jag är en pooka. Det är ett arv att vara stolt över.” ”Jag skulle säga att du bara är till hälften en magisk ponny, men ja, det också.” ”Pappa!” Han flinade. En av de konstigaste sakerna med det äventyr som hade knuffat hela hennes liv ur spår var att få reda på att hennes fram till nu helt normala föräldrar (eller ja, med undantag för mamma då) i hemlighet tillhörde Midnattstimman. Emilys pappa var en magisk brevbärare och hennes mamma var en Bibliotekarie (typ som en hemlig agent). Men det a­ llra knäppaste hade förstås varit att få veta att Emily själv var lite magisk. Hon hade ärvt de magiska ponny-eller-­pookaegenskaperna av sin mammas klan och kunde förvandla sig till en hare och göra andra skumma grejer – fast tyvärr bara i Midnattstimman, eftersom det var där all magi fanns nu för tiden. Inte för att hon skulle få återvända dit nu, förstås. ”Säkert att du är okej?” Pappa var på väg att röra vid –9–


hennes axel, men hejdade sig när hon med fasa stirrade på hans kompostkladdiga hand. ”Du brukar inte hänga utanför skjulet om det inte är någonting du vill.” Han hade rätt. Emily var av den åsikten att skjulet luktade konstigt. Hon misstänkte att hennes pappa såg till att det förblev så, bara för att få ha det i fred. ”Alltså, jag bara …” Hon sparkade frustrerat till en kruka, och hennes pappa gjorde en grimas. ”Det är bara det att jag saknar att vara i Midnattstimman med mamma.” ”Aaah”, sa pappa. ”Det var jättekul. Vi tränade massor på formskiftning, och jag lyckades nästan med hunden. Eller ja”, rättade hon sig. ”Nästan nästan, och sedan hände alla de här dumma bebisgrejerna och nu vill hon inte vara där längre och jag saknar verkligen det … och henne.” Hon hasplade ur sig det där sista utan att ha vetat att hon skulle säga det. Sådant hände förstås ofta, fast vanligtvis bara när hon var arg. ”Aaah”, sa hennes pappa igen, men med ett annat tonfall. Han tog upp en trasa för att torka sig om händerna. ”Jag menar, när vi var där bråkade vi inte ens. Inte mycket, i alla fall, och nu är hon sådär knäpp igen”, sa Emily. ”Det var mycket fridfullare ett tag”, instämde hennes pappa tankfullt. ”Som en liten semester vid havet.” ”Pappa!” Han höll upp en fortfarande smutsig hand för att lug– 10 –


na henne. ”Men du förstår väl att hon har en väldigt bra ­a nledning, eller hur? Pookor kan inte …” ”Skifta form när de är gravida”, avslutade Emily m ­ eningen åt honom. ”Jag vet. För att inte riskera …” Hon gjorde åsneöron på sig själv med fingrarna och stack ut framtänderna. Enligt hennes mamma hade moster Lavell en gång fastnat i hästform när hon var gravid, och lilla kusin Artie hade alltid varit lite … ponnyaktig. Det ryckte i pappas läppar när han försökte låta bli att le. ”Det stämmer, och det vore dessutom alldeles för riskabelt för dig att återvända ensam.” Han rynkade pannan. ”Du retade upp några väldigt farliga typer, vet du.” Det kunde Emily inte förneka. Hon hade satt sig upp mot Nocturne, en av De äldre makterna, och besegrat henne genom att kasta en näve magiska mynt på henne. Emily tittade ner på sina skor. Det var hopplöst. Hon skulle aldrig få återvända. ”Men”, fortsatte hennes pappa, ”i hopp om att kunna återupprätta det här trädgårdsskjulets helgd har jag redan funderat en hel del över det här, och haft långa samtal med din mamma. Ibland lyssnade hon till och med.” Han skakade på huvudet. ”Vi kom fram till att när du är ledig från skolan, med lämplig övervakning och under strikta förhållningsorder, skulle det kanske vara möjligt för dig att gå tillbaka till …” Emily struntade i kompostkladdet och kastade sig i hans – 11 –


famn innan han hann avsluta meningen. ”Jaaa!” Hon kramade honom hårt och tittade upp. ”Fast inled med det nästa gång.” Hennes entusiastiska klämmande inskränkte hans andning, men det hindrade honom inte från att fortsätta med sitt lilla säkerhetstal. ”Strikta förhållningsorder. Du följer med mig till jobbet och tränar i närheten, och sedan lämnar vi Midnattstimman tillsammans. Dessutom har din mamma en lång föreläsning att hålla innan du får gå någonstans.” Han strök henne över håret med sina smutsiga händer, men under rådande omständigheter var hon beredd att förlåta honom. ”Gå och prata med henne. Hon är i ateljén.” ”Tack, pappa!” Hon tvärvände och började springa genom trädgården. ”Akta mina krukor! Åh, strunt samma …”

Det var ingen riktig ateljé. Det var ett garage med för mycket konst för att någon bil skulle få plats i det. Emily blev tvungen att tränga sig fram mellan metallskulpturer, gipsfigurer och drivor med andra konstverk för att ens ta sig till dörren. Hennes mamma, Maeve, var alltid upptagen av sitt skapande, men under graviditeten hade hon blivit tokig(are). Hela huset höll på att förvandlas till ett galleri. – 12 –


Hon hade till och med börjat måla igen, och det hade hon tydligen inte gjort ”sedan artonhundratalet”. Emilys mamma kunde säga sådana saker eftersom det hade visat sig att hon var en magisk pookaperson som, tills hon lämnade Midnattstimman, hade varit fastfrusen i tiden sedan artonhundrafemtionio. Det var innan det fanns teveapparater, bilar eller ens – rysning – inomhustoaletter. Att få reda på att hennes mamma var en formskiftande, landsförvisad irländska från en annan tid hade varit en chock för Emily, men det hade också besvarat många frågor om varför hon var så udda. Emily hittade sin mamma vid arbetsbänken. Maeve var lika pytteliten som vanligt och hade på sig sina stora, svarta kängor, men den bleknade t-shirten med Metallica-tryck hade spänts ut bortom alla proportioner av hennes enorma bebisbula. Det såg ut som om hon hade svalt en hoppboll. Hon hade placerat en bunt stora pappersark med fransiga kanter på magen och satt och ritade med fjäderpenna och bläck. Hennes flerfärgade hår hängde ner över ansiktet, som var veckat i djup koncentration, och hennes tatuerade hand rörde sig smidigt över papperet. Halsbandet med förtrollade mynt som hade inneburit början (och slutet) på förra årets äventyr hängde utanpå t-shirten och blänkte med sin lömska glans. Emily var inte säker på om de hade lyckats hitta alla mynt igen efter att hon kastat dem på Nocturne och gett henne en rejäl dos med otur som hon – 13 –


sent skulle glömma. Mynten var ökänt svåra att räkna och hålla koll på. Emily stod tyst en stund och bara tittade, förvånad över hur vackra hennes mammas teckningar var. Maeve ritade eleganta linjer och former som tillsammans skapade hästar som sprang över papperet. Alla skulpturer var så skruvade och knäppa att de perfekta hästarna som flödade från hennes penna kom som en överraskning. Emilys mamma tittade inte upp, men hon lyckades ändå med den där irriterande tankeläsningen hon höll på med (och som hon svor på inte var en pookakraft, bara hennes ”mammasinne”). ”Varför blir du så chockerad över att jag kan rita, hjärtat?” ”Öhm, jag bara …” Emily gjorde en svepande gest med handen mot metall­ skrotskaoset som fyllde resten av rummet. ”Åh, men det där är mina senare arbeten. Det var såhär jag började. Man måste lära sig reglerna innan man kan bryta mot dem, förstår du.” Ännu en häst rann ur hennes penna och ner på papperet, och mamma blåste på den innan hon gav Emily det grova arket och bad henne att hänga det på tork på väggen. Där hängde redan en lång rad med färdiga teckningar. Det var som en animationsloop med hästar som sprang över garageväggen. Hennes mamma tittade på dem och suckade medan hon drog handen över sin runda mage. ”Det är det enda springande jag kan ägna mig åt”, sa – 14 –


hon, och sedan blev hennes röst hårdare. ”Och det enda springande du får ägna dig åt, om du inte följer mina regler. Okej?” ”Okej”, sa Emily och kände att det pirrade i föreläsningsnerverna. ”Det här är vad som gäller: inget snokande, inga äventyr, och du går inte hemifrån utan din igelkott.” Hon gav Emily sin mest skrämmande mammablick, den som kunde läsa tankar och koka ägg på hundra meters­avstånd. ”Uppfattat?” ”Fullständigt.” ”Bra. Och jag menar det där om Kotte. Helt ärligt, han är den enda av er som har lite vett i skallen.” Laserblicken blev skarpare och Emily var tacksam över att hon för en gångs skull inte hade dåligt samvete. ”Gör dina övningar, jobba på din hundform och var tillbaka vid den tidpunkt din pappa har sagt. Ingenting annat. Uppfattat?” ”Hundra procent.” Mamma lade armarna i kors över bulan. Hennes blick kunde ha trängt igenom en blyplåt. ”Och absolut ingen kontakt med pookorna. Du håller dig borta från klanen till varje pris, annars skinnflår jag dig.” Emily hajade till. Detta var en öm punkt. Pookaklanen var hennes mammas släktingar, som bodde i Midnatts­ timman. Den enda av dem Emily hade träffat var morbror Pat, som var en särdeles illa beryktad pooka. Blotta tanken – 15 –


på honom fick Emily att genomgå en liten förvandling utan magi, eftersom hon rynkade läpparna till en liten hundrumpa. Pat hade fått det att kännas som om hon äntligen hade hittat sin familj, och sedan hade han stängt dörren till Midnattstimman rakt framför näsan på henne. Han hade inte visat sig sedan dess. ”Men …” ”Jag menar det, Em. Inte Pat, inte någon av dem, särskilt inte henne.” Med henne menade Maeve sin egen mamma. Det var bara så hon pratade om sin mor (förutom när hon använde formuleringen ”det envisa stycket” i stället). Emilys mamma hade gjort sig ovän med sin mamma och resten av klanen, men Emily hade aldrig fått veta exakt varför. Att pressa Maeve på familjegrejer var som att jonglera med en inoljad vessla. ”Men …” ”Inga men.” Hennes mamma var gravallvarlig. De förtrollade silvermynten runt hennes hals glittrade medan hon sa det. Emily fick anstränga sig för att hålla tyst. Det var någonting hon hade ärvt från sin mammas sida av släkten; en djupt rotad impuls att fyra av käften som ett maskingevär så fort hon blev det minsta upprörd. De brukade kalla det för ”släktkäften”. Hennes mamma var likadan, så när de grälade var det som att spela kula med handgranater. Men i dag var – 16 –


Emily fast besluten att inte orsaka någon explosion – inte när hon var så nära att få återvända till Midnattstimman. ”Okej”, sa hon med ett tonfall som antydde att det inte alls var det. ”Jag skulle ändå bara vilja träffa Pat för att klippa till honom.” ”Då är vi två”, sa mamma och knöt händerna. De utbytte en bister blick, men mamma såg bekymrad ut. ”Du får inte ge dig av ensam för att leta upp honom. Eller någon av de andra. Du är inte redo än.” Hennes mamma använde inte längre laserblicken, utan hade i stället gjort ögonen stora och sorgsna. ”Lovar du? Det är ett villkor om du ska få gå.” ”Jag lovar att inte ge mig av ensam för att leta efter dem”, sa Emily. Laserblicken kom tillbaka. ”Nämen oj, så vagt och luddigt man kan uttrycka sig då. Du börjar visst redan få kläm på det här med att vara en pooka. Du måste nog lova att …” Just då sparkade bebisen. Maeve vek sig dubbel, välte omkull bläckhornet och började svära för full hals på irländska, och plötsligt var allting kaos och alla löften glömdes bort. ”Tror du att vanliga bebisar sparkar hårt? Prova då en som ska växa upp till en häst!” Hon tog sig för sidan. ”Hämta en handduk, och din pappa. Allt det här är hans fel.” Emily skyndade sig att lämna ateljén innan det blev hennes fel också. – 17 –


Pirrig i hela kroppen av förväntan sprang Emily upp till sitt rum för att berätta den goda nyheten för Kotte. Han var hennes räddningsigelkott och bodde ibland i hennes ficka, men just nu låg han och sov i sängen på sin kottefilt, hopkrupen intill Emilys gosekrokodil Feesh. ”Kotte! Vi får gå dit! Vi får!” Igelkotten blinkade sömnigt och slöt sedan ögonen igen. Hon märkte att han blev upprymd. Emily var inte helt övertygad om att Kotte inte var en liten gnutta magisk. Det hade inträffat några konstiga saker under deras senaste äventyr, men ingenting hon kunde sätta fingret på. Hennes mamma svor på att han bara var ”en normal griskotte”, men hon var förstås inte det minsta pålitlig. Och om Kotte visste något sa han inte ett ord om det. I en virvelvind av packning fyllde hon sin väska med de viktigaste förnödenheterna för en vistelse i Midnattstimman (en bok att läsa, snacks, vitlök, extrasnacks, krucifix, extrasnacks i reserv, smörgåsar, lånekort, ett helt paket kex). Hon drog på sig sina klumpigaste kängor (eftersom det förstås alltid var bäst med stora skor), bomberjackan hon hade snott av sin mamma och gubbkepsen som hennes pappa inte hade hunnit sakna än. Men hon lade mobiltelefonen på nattduksbordet. Magi och teknologi var bokstavligt talat en explosiv kombination. – 18 –


När hon var klar slängde hon sig på sängen för att gosa med Feesh, och Kotte pep och morrade när hennes landning fick honom att studsa upp i luften. ”Förlåt, Kotte, kom här.” Hon sträckte fram handen, och efter att ha blängt surt på henne lade han sin varma lilla kropp i hennes handflata. ”Äventyrskompisar”, viskade hon medan hon smekte hans lilla nos. Hon skulle tillbaka till Midnattstimman. Hon skulle bli magisk igen.

– 19 –


K APITEL T VÅ

K

lockan var en minut i midnatt och Emily stod med sin pappa i en mörk gränd vid den enda kvarvarande bakdörren till ett postkontor som inte längre existerade. Hon höll en nyckel med en dödskallenyckelring framför låset och väntade på rätt ögonblick. Att ta sig in i Midnattstimman var inte lätt. Rätt dörr måste låsas upp med rätt nyckel exakt vid midnatt, när Big Bens klockor ringde. Medan hon väntade där i skuggan av Saint Paul’s ­Cathedral tänkte hon på första gången hon öppnat den här dörren, och hur annorlunda allt hade varit. Hon ryste till vid minnet av rytandet och den djuriska stanken från Björnen – den fasansfulla varelsen som hade jagat henne. – 20 –

Profile for Smakprov Media AB

9789178130870  

9789178130870  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded