9789178130481

Översättning av Anna Thuresson

Gilla Böcker © Camryn Garrett 2019 Den här översättningen är utgiven i överenskommelse med Writer’s House och Ia Atterholm Agency Originaltitel: Full Disclosure Översättning: Anna Thuresson Omslag: Random House Children’s Books Omslagsfoto: © 2019 by Theodore Samuels Tryckt av Livonia Print, Lettland 2020 ISBN 978-91-7813-048-1 Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se

Till alla som drabbades av aidskrisen.

Och till mamma, som alltid.

kapitel 1 Hur mycket jag än försöker övertyga honom om motsatsen tycker min pappa ändå att han måste följa med på mitt första gynekologbesök. För honom är det en viktig invigning till vuxenlivet. ”Tía Camila kunde säkert ha följt med mig”, säger jag och tittar ut genom bilfönstret. Som om det inte hade räckt med att vi är på väg dit tillsammans ligger det dessutom pinsamt nära sjukhuset där han jobbar, vilket betyder att vi kommer springa på minst tre av hans patienter. ”Hon gillar att vara med på sånt här, och vi kunde ha bokat in det när hon inte är på jobbresa.” ”Fast du är min dotter”, säger han och svänger in på parkeringsplatsen. ”Och föräldrar lever för sånt här.” ”Av nån anledning tvivlar jag på det.”

Gråa fläckar har börjat smyga sig in i pappas svarta hår, och på den ljusbruna näsan har han avtryck efter glasögonen. När han inte går i läkarrock klär han sig i gubbkläder, som slipover och kakibyxor. Jag önskar att hans bristande känsla för mode var det pinsammaste med honom, men det är det inte.

Där inne drar han faktiskt fram en skrivplatta med frågor till läkaren. Jag kan lika gärna dö. Väntrummet känns för litet och stinker billig doftspray.

Han sticker in skrivplattan bredvid sig och tittar ner i ett frågeformulär från receptionisten.

7

”När var din senaste mens?” ”Pappa.” ”Det är helt normala frågor.” ”Ge hit den där …” Jag tar formuläret ur händerna på honom. ”Jag fyller i den.” ”Den här sortens frågor ställer jag faktiskt till mina patienter hela tiden. Det är inget att skämmas för.” ”Men jag är ditt barn. Då blir det ju mycket värre.”

Jag skummar igenom frågorna och svarar mestadels ärligt. Han har redan fyllt i det som tar mest tid – särskilt min sjukdomshistoria – så jag lämnar in formuläret till kvinnan i receptionen.

När jag kommer tillbaka har pappa dragit fram skrivplattan han tog med hemifrån och läser igenom sina frågor. ”Du har inget att vara nervös för, Simone”, säger han och klappar mig på benet. Glasögonen glider ner på näsan hela tiden.

Om han hade varit min läkare hade jag inte kunnat ta honom på allvar. ”Många av kvinnorna jag träffar är nervösa inför första besöket.” ”Jag är ingen kvinna.” Jag studsar rastlöst med benen. ”Jag är typ tolv.” ”Du är sjutton. De flesta tjejer kommer första gången när de är femton, men det är mest en formalitet. Du är inte ens …” ”Sexuellt aktiv. Jag vet. Vi vet båda att jag inte har sex.”

En kvinna med enorm gravidmage blänger på mig. Jag fattar inte varför hon ser så irriterad ut. Hon har tur om hennes unge blir som jag. Framförallt har jag klarat mig till sjutton utan att dö, vilket jag inte är helt säker på att mina föräldrar hade förväntat sig. ”Jaha”, säger han. ”Varför var du så benhård att boka den här tiden nu?”

8

Jag biter mig i läppen. Tekniskt sett behöver jag inte träffa någon gynekolog. Jag är inte ihop med någon. Chansen att bli av med oskulden har inte helt magiskt ökat på sista tiden. Men dr Khan, min hiv-läkare, rekommenderade att träffa en gynekolog om jag har frågor och, alltså, det har jag.

Jag kan knappast berätta det där andra för pappa – att jag vill veta mer om sex på grund av en snygg kille i skolan. Det är inget mellan oss, men ändå. Man kan väl alltid hoppas? ”Det var bara bra att du ville gå”, säger han och rycker mig ur mina tankar. ”Jag undrade bara varför det var så intressant just nu.” ”Eh. Jag är bara … alltså”, säger jag. ”Nyfiken och lite nervös.

Jag vill fråga om saker, som jag sa. Det känns som att jag inte vet nåt alls, och dr Khan sa att det vore en bra idé.” ”Du kommer få chansen att ställa dina frågor”, säger han. ”Det lovar jag. Jag har pratat med dr Walker en massa gånger. Hon är väldigt duktig på det här, och jag tänkte att du vore mest bekväm med att träffa en kvinna.” ”Simone Garcia-Hampton?”

Sjuksköterskan verkar helt okej, och jag är tacksam att hon inte börjar småprata med pappa på en gång. Jag reser mig och går stelt genom dörren. Pappa lägger ena handen mot min rygg och lotsar mig efter sköterskan. ”Dig var det längesen man såg, dr Garcia”, säger hon och ler mot pappa när vi går in i mottagningsrummet. Hon säger inget till mig, så jag hoppar bara upp på britsen utan ett ord. ”Hur har ni det borta på St. Mary’s?” ”Utmärkt”, säger pappa och ler tillbaka. ”Och hur mår lille Jason?”

9

Jag slapp visst inte alls undan småpratet. Tydligen har varenda människa som jobbar inom sjukvården träffat pappa på sjukhuset eller på något läkarbesök – eller så har han förlöst något av deras barn. ”Han blir större för var dag”, säger hon och bläddrar igenom min journal. ”Då så, Simone. Dr Walker kommer strax in och gör en bröstundersökning och kollar lite annat. Men vi gör ingen gynundersökning i dag.”

Jag drar en lättnadens suck. ”Tack gode Gu…” ”Vänta lite nu”, säger pappa med en menande blick. ”Tack och lov, menar du väl.” ”Visst”, säger jag och stryker en kort hårslinga bakom örat.

Enligt pappa har han avfallit från sin tro, men han är en mer religiös katolik än han vill erkänna. ”Jag skulle säga tack och lov.

Jösses, du känner väl mig?”

Sköterskan ler och fortsätter med det gamla vanliga, som att ta mitt blodtryck och lyssna på hjärtat. Hon frågar om min mens och om jag är sexuellt aktiv, och jag försöker ignorera pappa som står bredvid mig. ”Vad fint att se en så nära relation mellan far och dotter”, säger hon och trycker sin skrivplatta mot bröstet. ”Min dotter är som fastklistrad på min höft. Jag önskar att jag hade kunnat lämna henne med sin pappa.” ”Fast jag har ingen mamma”, säger jag och rycker på axlarna. ”Så jag har inget annat val.”

Pappa ger mig en av sina blickar, men det var värt det för att få se hennes min. Hon blir illröd och flammig, som om hon precis råkat sparka till en hundvalp, och backar mot dörren med stora, långsamma steg.

10

”Jag ber om ursäkt”, säger hon och skakar på huvudet. ”Här – byt om till den här patientskjortan och ta av behån under. Dr Walker kommer alldeles strax.” ”Simone, det där var ohyfsat”, säger pappa så fort dörren slår igen. ”Det är inte hennes fel att hon inte känner till vår familjebakgrund.”

Han får det att låta så formellt. Folk brukar bli förvirrade över vår familjesituation, och jag kan väl fatta varför. För det första ser jag inte ut som hans barn. Hans hudfärg är som mörk sand medan jag är svart, flera nyanser mörkare. Folk antar säkert att jag liknar min mamma, särskilt när de får syn på ringen på pappas vänsterhand.

Pappa lever inte riktigt som att han har kommit ut. Jag tror inte han berättar om pappsen för någon om han inte måste. Å andra sidan stoltserar pappsen med sin ring för alla inom två mils radie.

De är väldigt olika med det där. Jag önskar bara att omvärlden inte konstant hade fått pappa att känna att han måste gömma sig. ”Men hon borde tänka lite längre”, säger jag, kliver in bakom ett draperi och drar av mig kläderna. ”Du vet vad pappsen brukar säga: Den som drar förhastade slutsatser satsar ofta på fel häst.” ”Jag vet. Det blir värre varje gång jag hör det.” Han suckar. ”Har du några särskilda frågor till doktorn?” ”Jag ska fråga om jag kan ha sex.” Jag drar ner patientskjortan över huvudet, som en sköld mot genansen som säkert lyser illröd i ansiktet på honom just nu. ”Och om jag kommer blöda. Och om det där med att bli gravid.” ”Lustigt nog tycker jag inte det där var roligt.” ”Kanske för att det inte var det.” Jag drar i fållen på skjortan innan jag drar undan draperiet och hytter med fingret åt honom. ”Sex är aldrig roligt, särskilt inte om man är jag.”

11

Han får något mjukt i blicken. ”Simone …” ”Aha, den berömda Simone!” En lång vit kvinna med klarrött hår och läkarrock stegar in i rummet. ”Din pappa har berättat massor om dig. Sist jag såg dig var du knappt stor nog att stå själv!”

Dr Walker känner igen mig, men jag minns inte henne alls.

Jag ler sammanbitet. Av någon anledning tvivlar jag på att hon är så god vän till familjen som hon utger sig för att vara. Fast det spelar väl ingen roll. Det är inte som att jag vill bli bästis med henne. Jag måste bara få svar på mina frågor. ”Jaha, Simone”, säger hon och knäpper händerna. ”Dr Khan hänvisade dig hit eftersom jag har haft andra patienter med ditt tillstånd och har erfarenhet på området. Du ska veta att du kan fråga precis vad du vill, så ska jag göra mitt bästa att svara.”

Fan också. Hon går rakt på sak. ”Säg att jag skulle vilja ha sex.” Jag försöker spegla hennes hållning på britsen och lägger ena benet över det andra. Pappersskjortan skrynklar sig. ”Räcker det med kondom? Måste jag ha skydd om jag ligger med en tjej?” ”Tja, det finns femidomer och slicklappar om du har sex med nån med vagina”, säger hon och lutar sig tillbaka på stolen. Hon verkar inte särskilt generad – det ska hon ändå ha. ”Men kom ihåg att viruset överförs genom utbyte av vissa kroppsvätskor, som blod eller sperma.” ”Vänta lite nu”, säger pappa. ”Simone, du vet att avhållsamhet är det bästa sättet att undvika överföring. Älskling, det här har vi pratat om.”

Jag blir varm om kinderna. En annan anledning att jag inte ville ha med honom – jag borde kunna ställa mina frågor och få svar utan filter. Det värsta är att jag vet att han har rätt: avhållsamhet 12

är det säkraste sättet att förhindra att sprida viruset. Det har jag fått inpräntat sedan jag fyllde tretton. Vid det här laget kommer det som en reflex.

Men det betyder inte att jag inte kan vilja ha sex. På senaste tiden smyger det sig in i tankarna hela tiden. Inte som att jag konstant letar efter folk att ha sex med, men jag vill ha det. Jag vill kunna fästa blicken på någon och älska den personen, så som andra människor kan.

Jag vill veta mer. ”Jag vet”, säger jag och fingrar på den skrynkliga skjortfållen. ”Men jag kommer inte vara oskuld för alltid. Och jag skulle vilja veta mer om hur det funkar för mig med skydd, för min partner kommer säkert inte veta det.”

Pappa skakar på huvudet med ett stön. Jag vänder mig mot dr Walker igen. ”Jag har försökt googla”, säger jag. ”Men jag får olika svar varje gång.”

Jag vet en massa om hiv – inklusive O=O-regeln. Om någons virusnivå, alltså nivån av hiv i blodet, är omätbar är viruset oöverförbart. Med andra ord kan man inte överföra hiv till nå­gon annan. Omätbar = oöverförbart. Fast det spelar knappast någon roll för mig nu. ”Det förstår jag att du vill, Simone”, säger dr Walker och lägger händerna på knäna. ”Och jag vill att du ska veta att sex är fullt möjligt när du är redo, okej? Du kan prata med dina andra läkare om du vill ha ett andra utlåtande.”

Jag nickar. Fast jag kan inte riktigt föreställa mig att jag skulle fråga dr Khan om sex – vi har setts ända sedan jag var liten, så vid det här laget är hon praktiskt taget familj.

13

”Det bästa är att ha sex när din virusnivå har varit omätbar i minst sex månader”, säger hon och tittar ner i min journal. ”Jag vet inte hur du ligger till där. Oavsett är det viktigt att du fortsätter ta din medicin vid rätt tidpunkt, varje dag.”

Jag pressar ihop läpparna. Dr Khan blev tvungen att ändra min behandling eftersom jag hade blivit resistent mot den gamla medicinen. Senast vi sågs var viruset i mitt blod fortfarande mätbart. ”Det är också viktigt att notera riskerna med olika typer av sex.

Analsex har störst risk att överföra hiv, och oralsex har lägst risk.”

Vid en snabb sidoblick ser jag att pappas ansikte är rödare än någonsin. Han hostar i armvecket, som om något har fastnat i halsen. Jag skulle vilja reta honom, fast jag vill ändå inte att han ska tycka att jag är omogen. Jag vill att han ska förstå att jag redan har läst på om det här. Jag tar alltid mina tabletter och täcker alltid sår med plåster. Jag tar ansvar för min sjukdom. ”Som du sa skulle du få använda kondom, men det är viktigt att se till att den är av latex eller plast”, säger hon och trummar med fingrarna mot sin mapp. ”Kondom är en försiktighetsåtgärd som du bör vidta även om du är intim med en hiv-positiv partner.” ”Ja, det har jag hört.” Jag kliar mig i bakhuvudet. Jag ser en viss person framför mig, någon med mörk hud och ett fint leende. ”Men om min partner inte har hiv? Och min virusnivå är mätbar?” ”Simone …”, börjar pappa. ”Vadå?” frågar jag och höjer ena ögonbrynet. ”Vill du inte att jag ska veta? Nästa år fyller jag arton, pappa. Som du sa själv är jag inte tolv längre.”

Hiv-behandling är konstig. Ibland har den biverkningar.

Hoppar man över medicinen för ofta kan viruset med tiden bli 14

resistent. Det kanske inte var sista gången jag får byta behandling och börja om. Kanske kommer jag ha en partner som inte har hiv. Är det då förbjudet att ha sex tills virusnivån är omätbar igen? Eller finns det något annat sätt?

Dr Walker harklar sig och jag vänder mig mot henne igen.

Hon har ett väldigt milt ansiktsuttryck, som om hon pratar med smådjur på en djurpark. Det dyker säkert upp patienter med överbeskyddande pappor hela tiden. Hon lär ha haft versioner av det här samtalet förut, fast kanske inte riktigt lika laddade. ”Det kallas för ett serodiskordant förhållande”, säger hon. ”Det finns mediciner man kan ta som hiv-negativ för att före­ bygga överföring – det borde du diskutera vidare med en hivspecialist. Jag är glad att vi pratar om det här, men vill bara understryka hur viktigt det är att berätta om ditt tillstånd innan nåt sexuellt sker.” ”Jag vet.” Jag stirrar ner på mina händer. ”Jag har hört om det också.”

Det brukade finnas en lag i Kalifornien som sa att jag kunde hamna i fängelse om jag hade sex utan kondom utan att berätta att jag är hiv-positiv. Nu är det inte så längre – jag har rätten på min sida om min virusnivå är omätbar och vi använder kondom. Men att det finns särskilda lagar om sådant här gör allt mer verkligt. Det påminner mig om att jag är annorlunda än alla andra.

Pappsen och jag brukar driva med alla konstiga sätt folk tror att viruset kan överföras – kindpussar, skaka hand, dela en läsk.

Men att ha sex med någon är på riktigt. Alla vet att sex medför risk för könssjukdomar, men jag tvivlar på att någon jag går i skolan med skulle förvänta sig att handskas med hiv. Så fort jag 15

föreställer mig att berätta för någon jag gillar slutar fantasin med att den personen stormar ut genom dörren. ”Simone?”

Jag blinkar upp mot dr Walker. Hon ler sorgset mot mig, som om hon kan läsa mina tankar. En del av mig vill krama henne. ”Har du fler frågor?”

Jag skakar på huvudet och hon klappar mig på handen. ”Luta dig bak, vännen. Då ska vi börja med bröstundersökningen.”

16

kapitel 2 Mina föräldrar gav upp försöken att skjutsa mig till skolan för länge sedan, antagligen för att jag alltid skjuter upp att vakna och göra mig i ordning till allra sista sekund. Men inte i dag. Att försova mig vore att svika Lydia.

Det är ovant att höra pappa backa ut från uppfarten på väg till sjukhuset. Pappsen är i köket och gör kaffe. Jag brukar säkert missa massor när jag ligger och sover. ”Vad tidigt du var uppe.” Pappsen rör i kaffet. Han dricker det alltid svart. ”Ska du hitta på nåt med tjejerna?”

Jag sväljer och hasar mig förbi honom och köksön. Jag kan säga vad som helst till pappsen, men gränserna blir luddigare när det handlar om sådant mina vänner går igenom. Om Lydia inte vill att hennes föräldrar ska veta vart vi ska tvivlar jag på att hon vill att mina ska veta. ”Vi har ett ärende”, säger jag i stället och sträcker mig efter en mugg i skåpet. ”Och vi kan inte åka efter skolan, för då har jag repetition.” ”Måste ni göra det där ärendet tillsammans?”

Jag rycker på axlarna, snor åt mig kaffekannan och häller upp generöst i min mugg. Jag är sömngrusig i ögonen, men kan ändå se hans tröja med De La Soul-tryck tydligt – som han alltid har på sig, trots att de enda eleverna som fattar referensen är svarta, 17

som vi. Ibland önskar jag att jag hade gått på den kommunala skolan där han jobbar, men den ligger en halvtimme bort. Sacred Heart är närmare, inte lika konservativ som min gamla skola och har inget krav på uniform. Och ännu bättre är att ingen känner mig på Sacred Heart, inte så som de gjorde på min gamla skola.

På Our Lady of Lourdes gick bara hundra tjejer och vi bodde allihop i samma elevhem. Därför kom vi varandra närmare än vanliga klasskompisar. Jag hade inget emot det – tills de fick veta att jag var positiv. ”Simone”, säger pappsen och ställer ner kaffet på bänken. ”Om nåt var på tok skulle du väl säga det till mig? Eller hur?”

Jag suckar. ”Lydia vill inte berätta för sina föräldrar. I alla fall inte än. Vi måste bara fixa en grej.”

Han håller blicken på mig lite extra länge. ”Jag svär”, säger jag och lägger handen på hans. ”Hade hon varit illa ute skulle jag säga det.”

Han fnyser ner i muggen. Jag vänder mig nöjt mot medicinskåpet. För att hålla nere virusnivån måste jag ta en gigantisk tablett varenda morgon. Alarmet på mobilen ringer väl för fullt i väskan just nu, men de flesta dagar behöver jag det inte. Vid det här laget går det på ren rutin att ta min medicin.

Jag känner pappsens blick på mig när jag sväljer tabletten. Han och pappa brukade ge mig klistermärken varje dag jag kom ihåg att ta den själv. Om jag klarade en månad utan att glömma fick jag ett pris. Nu för tiden är väl min hälsa priset. Absolut inte lika kul som att åka till Chuck E. Cheese’s.

Det ringer på dörren och jag hoppar till och spiller nästan ut mitt kaffe. Lydia står på yttertrappan, osminkad med det mörka håret bakom öronen.

18

”Hej”, säger hon när jag öppnar dörren. ”Är du klar? Claudia väntar i bilen.” ”Just det.” Jag tystnar och granskar henne från topp till tå.

Hon är blekare än vanligt. ”Sa hon till dig att hämta mig?” ”Nej då. Jag ville.”

Jag kisar mot henne. ”Vi är vänner, Simone”, säger hon och skakar på huvudet. ”Jag får faktiskt vilja träffa dig.” ”Men du är nervös”, säger jag i en ren gissning. ”Annars skulle du bara ha väntat utanför.” ”Lite”, säger hon. ”Men det känns bättre tack vare er.”

Som för att bevisa det lägger hon armarna om mig i en kram. ”Åh, Lydia”, säger jag mot hennes axel. ”Nu tar du väl i.”

Fast jag älskar henne faktiskt. ”Jag måste bara ta min väska”, säger jag efter en liten stund och drar mig loss. ”Kom in så länge.”

Hon nickar och följer efter. Hon har olika pins på väskan – vår skollogga, figurer från Lego-filmen och I Love Taiwan-pins från när hon hälsade på släkten förra sommaren. ”Hej, Lydia”, säger pappsen när jag tar min väska från bänken. ”Hur är det med dig?” ”Bara bra, tack.” Hon ler mot honom. ”Redo att åka till skolan.”

Jag skrattar till mot min arm. Lydia gillar faktiskt skolan, vilket jag aldrig kommer förstå. ”Och dina föräldrar?” ”Bara fint med dem.” Hon gungar lite på hälarna. ”Fullt upp som vanligt.”

Hennes föräldrar, mr och mrs Wu, vill att hon ska få bra betyg, men de är inte lika störiga som Claudias föräldrar. De har 19

aldrig målat multiplikationstabeller på väggen i hennes rum eller tvingat henne att åka på matteläger, men de kollar noga hennes betyg så fort de får hem dem. Det mesta mina föräldrar någonsin har gjort är att fråga om jag behöver läxhjälp, och det var när jag fortfarande gick på internat. Jag kan inte föreställa mig att de skulle övervaka min datortid eller kolla över axeln med jämna mellanrum, men men, alla är olika.

Pappsen pussar mig snabbt på kinden och vinkar till Lydia när hon släpar med mig mot dörren. ”Lycka till i dag, tjejer”, hojtar han. ”Skicka ett sms när ni är i skolan.”

Dörren slår igen bakom oss.

Claudia kör en gammal blå Ford Bronco, men jag sitter aldrig i framsätet. Jag fattar fortfarande inte hur Lydia vågar göra det, särskilt i dag. Så fort jag sätter mig i bilen med henne varvar Claudia mellan att köra som om hon är med i The Fast and the Furious och som om hon har punka. ”Det förvånar mig att du har kvar ditt körkort”, säger jag och sätter mig i mitten i baksätet. ”Har inte du fått en massa böter?” ”Håll tyst”, säger hon med händerna på ratten. ”Om du tycker att jag är så hemsk kan ju du köra. Tro mig, det är inte så enkelt som jag får det att se ut. Kör upp själv så får du se.”

Jag skulle kunna komma med något drygt svar på det, men det gör jag inte. Hon är snällare än vanligt mot Lydia i dag, vilket betyder att all attityd måste landa någonstans. Det kommer säkert jämna ut sig när vi väl får det här överstökat.

Bilen börjar rulla så fort vi har spänt fast oss. Den mjuka rörelsen gör ögonlocken tunga. Jag är nästan kvar i sömnen, trots kaffet. Tystnaden hjälper knappast.

20

”Du ska ju bara skaffa några piller”, säger Claudia och vänder sig mot Lydia. ”Så stor grej är det faktiskt inte.”

Jag blinkar upp ögonen. Jag kan se Claudias ansikte – bekymrat, ovanligt milt – men jag kan inte se Lydias. Jag fattar inte varför hon är så nervös. ”Det känns bara som att jag ljuger”, säger hon. ”Ni skulle ha sett mamma häromdagen. Hon ville prata om känslor och förändringar, och jag sa att jag inte har sex. Nu ska jag skaffa p-piller utan att berätta det. Gör det mig till en hemsk människa?” ”Det tycker jag inte”, säger jag och rycker på axlarna. ”Vill du prata med henne om att pippa med Ian Waters?” ”För det första, äckligt.” Claudia kastar en blick på mig i spegeln. ”Och för det andra säger ingen pippa längre.” ”Jag gör det.”

Hon skrattar till.

Mottagningen ligger ungefär en kvart bort, och vi sitter tysta resten av tiden. Lydias föräldrar jobbar inom finansbranschen båda två, så hon behöver inte oroa sig för att några vänner till familjen ska jobba där. Det enda hon behöver göra är att gå in, betala för tabletterna och komma ut igen.

Claudia ställer sig i en parkeringsruta. Det står sex bilar till här, trots att det är tidigt på morgonen. De urblekta rosa bokstäverna ovanför de tunga metalldörrarna liknar något i en film.

Jag knäpper loss säkerhetsbältet och lutar mig fram så att jag ser Lydias ansikte. ”Vill du att vi följer med?” frågar jag. Det är så konstigt att se henne utan sina vanliga sotade ögon. ”För det gör vi, om du vill.

Vi kan gå in alla tre.”

Lydia skakar på huvudet och knäpper loss bältet.

21

”Nej. Folk kanske inte känner igen mig, men de kommer känna igen oss om vi går in tillsammans.”

Snarare att de kommer känna igen Claudia och Lydia. De har varit kompisar i evigheter, gått på samma skola och lekt hemma hos varandra. ”Det finns lagar om tystnadsplikt”, säger Claudia och stänger av motorn. ”Ja”, säger jag. ”Sjuksköterskorna och läkarna får inte berätta för nån utan din tillåtelse. Det kommer gå bra.” ”Tänk om vi blir sena till skolan?”

Claudia och jag fnyser unisont. ”Det gör inget”, säger jag. ”I så fall säger vi till dina föräldrar att du hjälpte mig med nåt med familjen. Du kan säga att jag blev sjuk, om du vill.”

Det skulle kännas konstigt att ljuga för mrs Wu. Jag har bara varit hemma hos dem en gång, när jag sov över i september, och hon gjorde pannkakor till frukost när vi vaknade. Men jag skulle gärna göra det för Lydia. ”Usch”, säger Lydia och stryker sig över armarna. ”Alla dessa lögner.” ”Det känns väl som en viktig del av att vara tonårsrebell”, inflikar Claudia. ”Och, alltså … Till slut kommer dina föräldrar bara utgå från att du äter p-piller, så du kommer slippa ha nåt seriöst samtal om det. Det är ju inte som att det är mina föräldrar.” ”Jag vet”, säger Lydia. ”Okej. Jag är snart tillbaka.”

Hon kliver ur bilen och drämmer igen dörren bakom sig. Jag skulle väl kunna sätta mig där fram, men jag blir kvar i baksätet och drar upp benen mot bröstet. ”Vad konstigt det känns”, säger jag och genomborrar tystnaden.

22

”Jag hade aldrig trott att jag skulle åka hit. Jag utgick ifrån att jag aldrig skulle ha anledning att ens tänka på sex.” ”Men snälla”, säger Claudia. ”Du tänker mer på sex än nån annan jag känner. Vad pratar du om?”

Suck. Claudia och Lydia är de första – och bästa – vännerna jag träffade på Sacred Heart. En del av mig, någonstans långt nere i magen, känner att jag borde kunna berätta för dem att jag är hiv-positiv. ”Jag vet inte.” Jag stryker tillbaka håret. ”Bara för att jag tänker på det betyder inte det att det kommer hända.” Jag låter min nästa tanke vara osagd: Bara för att jag tänker på en viss kille hela tiden betyder inte det att något kommer hända.

Hon vänder sig om och höjer ett mörkt ögonbryn. Hon har en kort page som inte har vuxit en centimeter sedan första gången jag träffade henne och samma bruna hudfärg som pappa. ”Är det nåt du vill berätta, tjejen?”

Jag kniper ihop läpparna. Claudia Perez är inte den sorten man vill ha hemligheter för, men det är ju ändå hemligt. Den största jag har. Jag tror inte att hon skulle säga något, men jag vet faktiskt inte. ”Simone”, pressar Claudia på. ”Vad är det?” ”Jag …” Jag tittar ner. Golvet är täckt av stenciler och jag skrynklar till dem med foten. ”Jag kan bara inte föreställa mig att nån skulle vilja ha det med mig.” ”Varför inte?” Rösten är skarp. ”Jag skulle ha sex med dig om det hade varit min grej. Du är fantastisk.”

Jag kan inte låta bli att skratta. ”Vet du hur konstig du låter?” ”Men vem bryr sig?” Hon vrider lite på sig och ger mig ett halvt leende. ”Varför skulle ingen vilja pippa med dig?”

23

Jag vet inte vad jag ska svara. Lydia öppnar passagerardörren och sätter sig. Hon är röd i ansiktet och har en vit liten påse i handen. Vi väntar tyst på att hon ska säga något. ”Hon var så himla snäll”, säger Lydia till slut och suckar. ”Jag vet inte vad jag var så orolig för. Hon var snäll på telefon också och svarade på alla mina frågor.”

Jag kramar hennes axel. ”Vad stolt jag blir, hjärtat.” ”Japppp.” Claudia trummar på ratten som om det vore en riktig trumma. ”Lydia är bäst.”

Jag kan inte avgöra om Lydia är rödflammig av adrenalinpåslag eller om hon rodnar. Claudia svänger ut från parkeringen och tar sikte på vår skola. ”Jag tog det precis”, säger Lydia efter en stund. ”Så nu måste jag ta det vid den här tiden varje dag. Det ska nog gå bra.” ”Hur känns det?” frågar Claudia innan jag hinner. ”Bättre?” ”Definitivt”, säger Lydia och drar en till djup suck. ”Ian och jag har börjat – ni vet, gå längre, så jag är glad att jag är förberedd. Men jag trodde att det skulle kännas värre att ljuga för mina föräldrar.” ”Det är nog helt normalt”, säger jag och lutar mig tillbaka.

Minnet av besöket hos dr Walker får mig att önska att jag hade ljugit oftare för mina föräldrar. ”Ibland måste man få ha sina små hemligheter.” ”Ni är fantastiska”, säger Lydia. Claudia tar inte blicken från vägen, men jag ler mot henne även om hon inte kan se mig. ”Och jag älskar er massor. Jag vet att ni inte hade behövt gå upp så här tidigt innan skolan …” ”Det var Simones problem”, avbryter Claudia. ”Inte mitt. Jag är alltid vaken.”

24

”Jaha, fast jag tycker att det är tillräckligt jobbigt att vakna innan nio”, säger jag. ”Det är inte mitt fel att jag är piggare på kvällarna. Enligt en undersökning från barnhälsovårds­ organisationen …” ”… borde barn inte gå upp för tidigt”, avslutar Lydia med skratt i rösten. ”Vi vet. Du säger det bara vareviga morgon. Jag skulle säkert kunna dra studien i sömnen.”

Det står redan en massa bilar på skolans parkering. Det är en stor tegelbyggnad som hade kunnat vara brandstation eller kloster på femtiotalet, men som nu bara råkar vara ett lärocenter.

Claudias arton år gamla Bronco hade inte kunnat sticka ut mer från de glänsande silverbilarna bredvid. ”Kom nu”, säger hon och drar ur nycklarna. ”Jag måste fortfarande gå till skåpet. Jag slängde bara in ett arbete där. Lydia, du är ansvarsfull och jag älskar dig. Säg till Simone att hon kommer ha sex med den rätta en vacker dag.”

Jag ger henne långfingret. Hon bara ler. Jag försöker skynda efter henne inomhus, förbi den kyliga pusten av höstluft här ute, men Lydia krokar omedelbart arm med mig. ”Vad är detta jag hör om sex?” På nära håll ser hon inte lika glåmig ut som hon gjorde tidigare. ”Det är kul. Du borde testa.” ”Jag trodde att ni inte var där än?” ”Alltså, det finns ju olika nivåer.” ”Det handlar inte om att ha sex”, säger Claudia och stannar vid sitt breda blåa skåp. Jag lutar mig mot skåpet intill medan hon fipplar med kombinationslåset. ”Hon tror inte att hon kan hitta nån som vill göra det med henne.” ”Va?” Lydia kastar en blick på mig. ”Varför inte?”

25

”Vet ni, jag behöver nog inte gå till mitt skåp”, säger jag och drar i armen som är krokad i hennes. Hon släpper inte. ”På riktigt, det går bra. Jag har allt viktigt i väskan. Det enda som finns där inne är nog välkomstmappen.” ”Tills i dag har jag använt mitt skåp typ en gång”, säger Claudia, samtidigt som dörren till skåpet svänger upp. ”Men det är inte samma sak. Du har väl bara gått här i två månader? Jag har gått här i tre år.” ”Vänta lite nu”, säger Lydia och håller upp händerna. ”Vem bryr sig om skåp? Simone, vem som helst skulle ha tur om de fick dig. Det här är ju löjligt.”

Där har vi den Lydia jag känner.

Jag vet att de är helt ärliga båda två – jag är rätt fantastisk. För två månader sedan tänkte jag inte ens på att hitta en kille eller ha sex eller något sådant. Jag ville bara koncentrera mig på att smälta in på ett nytt ställe. Nu är jag elevregissör till skolmusikalen och hittar i alla fall till hälften av lektionerna. ”Patriarkatet kanske har dödat mina hjärnceller.” Jag trummar med fingrarna mot låret. ”För det låter som att jag inte har något självförtroende alls. Jag som är helt jävla fantastisk.” ”Det är väl klart”, säger Lydia. ”Det vet väl alla.” ”Det finns ingen anledning för nån att vara ett kukhuvud mot dig”, säger Claudia och trycker en affisch mot bröstet. ”Säg till mig om nån är det så att jag kan sparka till dem.” ”Då får du göra dig redo”, säger jag. ”För alla är kukhuvuden.

I alla fall alla killar i vår ålder.” ”Det där var orättvist”, säger Lydia. ”Ian är snygg och snäll.”

Claudia och jag tittar menande på henne. Lydia lägger förnärmat armarna i kors.

26

”Jaja, men ingen är perfekt. Den där killen från teatergruppen som du gillar, då?” säger Lydia, och drar därmed klokt nog uppmärksamheten från sin pojkvän.

Det går inte alls att jämföra Ian, ordförande för debattklubben, med Miles Austin. För det första är jag rätt säker på att Miles är den enda svarta lacrossespelaren i världen. På något sätt lyckas han passa in med de andra spelarna i laget, med deras märkeskläder från J.Crew och Vineyard Vines. Att han umgås med dem säger säkert mycket om honom. Inget av det är särskilt tilltalande.

Men av någon anledning är Miles det ändå. ”Han är ingen idiot”, säger jag och räknar ner på fingrarna. ”Han kan lyfta jättetunga saker hur lätt som helst. Han är rolig att prata med. Han har snygg rumpa.” ”Vad glad jag är att jag inte gillar killar”, säger Claudia och drar på sig ryggsäcken. Jag sticker hennes hoprullade affisch under armen. ”Det låter så ansträngande.” ”Du kanske borde göra nåt åt att du gillar honom.” Blicken Lydia ger mig dryper av medömkan. ”Om man gillar nån är det meningen att man ska säga det till den personen, Simone.”

Jag kväver ett stön. Jag kanske hade sagt något om jag var helt säker på att Miles gillar tjejer. Så fort jag ser honom på repen frågar han om någon ny musikal. Jag har aldrig träffat en heterokille som bryr sig om musikaler.

Jag vet att sådant som hur han klär sig och hur han pratar inte gör honom gay. Men jag har ändå en känsla. Det kanske är musikalerna. Det kanske är för att han alltid är trevlig mot alla.

Det kanske är för att jag aldrig har sett honom med någon tjej.

Suck. Hade jag inte gått på flickskola skulle jag ha vetat hur man hanterar den här skiten.

27

”Så enkelt är det inte”, säger jag och sänker rösten. ”Ni får allt att låta så lätt.”

När jag är med Claudia och Lydia känner jag mig cool. Men det räcker inte att känna sig cool. Det finns ingen anledning för Miles att säga mer än några ord till mig. Oftast gör det inget – för jag struntar i att jaga efter killar. Det är bara det att det värker i mig när jag ser honom. Det är något som gör att alla dras till honom – på repetitionerna, i korridorerna – men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Han existerar bara, och det räcker. Jag önskar att det gjorde det för mig också.

28

kapitel 3 När det ringer ut sista gången för dagen går jag till aulan för repetition. Jag vet inte om jag bara gillar teater på grund av LinManuel Miranda som alla andra eller om jag faktiskt tycker om det på riktigt. Förmodligen en kombination. Om jag inte hade gillat det på riktigt hade jag nog inte kunnat lägga två timmar efter skolan varje dag på att jobba på den här musikalen. ”Okej, kom hit allihop”, säger ms Klein. Under skoltid undervisar hon i kemi, så hon är inte direkt någon teater­expert, fast jag har försökt låta bli att döma. Hon fortsätter: ”Jag tycker att det mestadels går rätt bra för oss. Rent är en svår föreställning på high school-nivå, och jag är stolt över hur långt vi redan har kommit.”

Medlemmarna i ensemblen och scenarbetarna samlas runt henne i en konstig halvcirkel. Mr Palumbo står bredvid henne med knäppta händer. Han är en liten, flintskallig man med stor mage.

Det känns som att han har mer pondus i rummet än ms Klein, trots att han inte säger ett ord. Han fångar min blick och blinkar.

Mr Palumbo är nog den coolaste läraren jag någonsin har haft.

Jag har honom i musik, men mina första dagar här lät han mig hänga på hans rum på håltimmarna. De flesta elevregissörer får uppdraget efter att ha hållit på med skoluppsättningar ett tag, men han valde mig efter en livlig debatt om en eventuell film­ adaption av Wicked. Och nu är vi här.

29

”Vi måste komma ihåg att det inte är långt till premiären”, fortsätter ms Klein. Hon möter min blick och jag tittar bort.

På min gamla skola var jag med som scenarbetare, men jag regisserade aldrig något. Ms Klein är inte den enda som har märkt att jag inte har någon koll på vad jag håller på med. ”Vi har bara drygt fem veckor på oss att göra föreställningen så bra som möjligt.”

Laila, som går sista året och spelar Mimi, lutar sig mot mig.

Första dagen kramade hon mig i stället för att blänga på mig bakom ryggen på Palumbo, som vissa av de andra skådespelarna.

Jag är osäker på om jag får ha favoriter, men hon är det oavsett. ”Det räcker gott för att sätta de sista detaljerna”, säger mr Palumbo. ”Så jag vill inte att ni oroar er.” ”Men vi måste tänka på att publiken inte väntar sig särskilt mycket av oss”, säger ms Klein och skakar sina knäppta händer. ”Och vi vill väl ta dem med storm? Vi vill visa alla de där föräldrarna som inte tyckte att vi skulle göra den här musikalen att ni klarar av ämnet, att vi klarar av att ge vårt yttersta.” ”Fast samtidigt ska ni inte känna nån press”, säger mr Palumbo och sneglar på ms Klein. Aulan, som i vanliga fall fylls av musik från orkesterdiket, sång från scenen och viskningar från scenarbetarna, är märkligt tyst. ”Det viktigaste är att ni får lära er om hur teaterprocessen går till och testa om det är nåt ni vill syssla med efter high school. Och är det inte det är det lugnt!

Jag är lärare, men jag sysslar med det här för nöjes skull. Vissa av oss bara älskar teater.”

Ms Klein sneglar på honom i ögonvrån. Jag älskar hur han säger emot henne hela tiden. Hon har aldrig sagt ifrån, men jag bara väntar på stunden när någon av dem kommer explodera.

30

Jag vet inte riktigt hur ms Klein skulle reagera om jag sa att jag bara gör det här för nöjes skull. Hon skulle kanske strypa mig.

Fast vad förväntar hon sig ens? Jag älskar musikaler, men det är jätteriskabelt att göra sig en karriär av dem. Jag vet inte om jag är tillräckligt duktig för det. ”Det är också viktigt att vi maximerar chanserna att vinna på High School Theater Awards”, säger ms Klein, och ler utan att visa tänder.

Så fort hon nämner priset sprids ett lågt mummel genom gruppen. Alla börjar viska samtidigt.

Laila suckar mot mig. ”Jag svär att det är allt hon nånsin pratar om.” ”Ja”, säger jag och böjer mig ner för att viska i hennes öra, ”för ett pris skulle se bra ut för henne.” ”Men det handlar inte bara om att vinna priser”, säger mr Palumbo och tar ett kliv fram. ”Jag vill att ni ska komma ihåg att Rent är en fantastisk musikal av så många anledningar, till exempel för att vi blir så engagerade i var och en av rollfigurernas mänsklighet. Om det är nåt jag vill att ni ska ta med er från den här upplevelsen är det det.” ”Ja”, säger ms Klein och snörper på munnen. ”Musikalen är välkänd för sitt tema, men särskilt för musiken. Jag antar att rollfigurerna också är viktiga.”

De försjunker i tystnad. Någon hostar till. ”Kan vi börja öva nu?” ropar Eric, en av de andra skådespelarna. Han har ett afro som är större än mitt, och det är jag väldigt kränkt över. ”För jag måste vara hemma till fem, och jag kan inte komma sent hela tiden.” ”Har vår elevregissör några uppmuntrande ord?” frågar mr 31

Palumbo med en gest mot mig. ”Simone är mer välartikulerad än jag, så hon ska säkert ha nåt inspirerande att säga.”

Ingen press, alltså. Tack för den. ”Eh, ja.” Jag tar ett kliv fram och känner Laila glida undan.

Utan allierad känner jag mig naken. Jag kan inte läsa av alla ansikten, men jag har nog inte många fans här. De flesta av mina kommentarer efter repen har varit kritiska, till skillnad från mr Palumbo som får allt att låta som en komplimang. ”Jag tycker ärligt talat att det går jättebra. Jag vet att det börjar bli ont om tid på grund av andra skolaktiviteter och idrotter, men jag måste tacka er alla för ert engagemang.”

Jag möts bara av tomma blickar. Eric böjer sig ner och viskar något i örat på Claire, som är med i kören. Hon fnissar. Jag hostar. ”Föreställningen kommer inte vara perfekt när vi kör den på premiären”, säger jag och gnider mig i nacken. ”Jag tror inte ens att Broadwayshower är perfekta. De gör hundratals föreställningar, och det finns saker att anmärka på efter varje kväll. Så oroa er inte för att vara perfekta. Försök bara få alla i publiken att gråta.”

Några skratt ekar mot väggarna i aulan. På min förra skola hölls alla pjäser i matsalen. Här är aulan reserverad för teatergruppen. Jag älskar alltihop – trapporna upp till scenen och de tunga röda ridåerna som ramar in den. Den unkna, tunga doften av malkulor, färska sågspån och öppna burkar med målarfärg bakom scenen. Den omätliga rymden, hur rummet fortsätter i all oändlighet, som om väggarna inte kan inhägna det. Så fort Laila eller Eric sjunger kan jag känna hur det ekar i mitt bröst. ”Det har du förbannat rätt i”, hojtar Rocco som spelar Angel. ”Nu gör vi det här!” ”Okej, ni som har roller tar tio minuter och går igenom 32

r­epliker”, säger ms Klein. ”Exakt tio minuter. Vi ska dra igenom hela föreställningen sen, så jag vill att ni noterar hur många gånger ni tittar i manus.”

Mr Palumbo ser på henne, men i stället för att säga något vänder han uppmärksamheten mot resten av eleverna. ”Ni som är med i kören kan följa med till körrummet”, säger han. ”Vi ska fokusera på att sätta de första sångerna.”

Jag motstår en impuls att sucka. Det betyder att jag blir ensam kvar med ms Klein. Jag försöker låta bli att se tjurig ut när mr Palumbo leder en stor del av sällskapet ut ur aulan. Det är inte ens som att jag kan jobba med rollinnehavarna på mina egna villkor, för ms Klein gav dem precis något annat att göra. Jag kanske ska titta på deras framträdanden med henne och försöka komma med lite egna synpunkter.

Medan skådespelarna intar position skickar jag en bild av D.W. från Arthur till pappsen, utan att förklara närmare. Han älskar sådant där, fast jag tror inte riktigt att han fattar. Han svarar inte direkt, så han är nog upptagen med något viktigt – kanske att sätta betyg eller något. Jag skrollar igenom mina andra appar – Facebook, Instagram – men det är bara samma inlägg som jag såg vid lunch. Algoritmerna suger. Det känns som att jag springer i cirklar hela dagarna.

Ibland kan Twitter vara rätt intressant. Det var inte stort på min förra skola, men det känns som att alla här har ett konto.

Det är toppen för att hålla sig uppdaterad – vilka som har gjort slut, vilket college folk har kommit in på eller bara allmänt drama. Scenarbetarna driver teateravdelningens konto, vilket är superintressant på grund av en viss person som jag försöker låta bli att titta på.

33

”Scenarbetarna då?” ropar Lily från första årskursen från scen. ”Vad ska vi göra?” ”Jesse tar hand om er”, säger jag och kör ner telefonen i fickan. ”Fråga vad han behöver hjälp med. Om ni inte hittar honom ska jag försöka hitta nåt åt er.”

Lily nickar innan hon smiter in bakom scenen. Jag vänder uppmärksamheten till resten av scenarbetarna. De flesta är fokuserade på att måla rekvisita, till exempel bord och stolar, så att det ska se ut som att de är från samma ställe. Det dröjer inte länge förrän min blick fastnar på en viss kille.

Miles står böjd över en träställning, som är högre än vad jag är, men jag kan se alltihop: senorna i armarna, muskelvecken på benen och rumpans kurva. Jag vet, jag vet – jag borde väl inte kolla på den. Det är bara svårt att inte göra det. Jag är inte van att se killar överallt. Det var annorlunda på min gamla skola. Det vimlade av snygga tjejer, men jag hade känt dem i all evighet och hade inte en tanke på att kolla in dem.

Här? Jag vet inte riktigt vart jag borde vända blicken. Det är alldeles för många intryck med alla tjejer och killar utan uniformer. Allt jag vet är att Miles röv är rätt trevlig att vila blicken på. ”Hej, Simone. Vilken är dagens pjäs?”

Jag blinkar till. Nu tittar han på mig med ett leende. Han kanske inte såg att jag stirrade. ”Det är musikaler, inte pjäser”, säger jag och lägger armarna i kors. ”Vi har hållit på i en månad, Miles. Kom igen nu. Säg inte att min musikalundervisning inte har gjort nån skillnad.” ”Jaja då, vilken är dagens musikal?” ändrar han sig och vänder sig mot mig. För en sekund glömmer jag att andas, men det går över superfort, så det räknas inte. ”Vilken var det förra gången? Cats?”

34

”Usch, aldrig”, stönar jag, kliver upp på scenen och sätter mig vid honom. Han glider ner och sätter sig bredvid. Hans knä, så mycket större än mitt, snuddar vid mig. Jag sneglar på hans ansikte, men han verkar inte lägga märke till det. Inte för att det egentligen är så förvånande att känna hans beröring.

Det är värmen från en annan människa, tillräckligt nära för att sippra över, som tar mig på sängen. ”Inte ett ord om Cats.

Den är ju läskig.”

Hans leende blir bredare och avslöjar en kritvit tandrad. Jag blinkar extra snabbt. ”Du kan inte vara rädd för Cats. Jag tror dig inte.” Han skakar på huvudet. ”Din favoritmusikal handlar om en kille som hugger ner folk och lagar paj av dem.” ”Eftersom den är helt otrolig, så klart.” Jag himlar med ögonen. ”Skådespelarna i Cats är ju bara läskiga som fan? Rullar runt över hela scenen i skitkonstiga dräkter och försöker krypa ner i publiken och jucka mot ens ben. Det är inte för mig. Håll skådespeleriet på scen.” ”Jag vet inte, jag.” Han rycker på axlarna. Återigen gnids hans hud mot min. Knappt så att det känns, fast jag märker det. Jag kan inte låta bli att märka det. ”Det låter coolt. Som att man blir en del av konsten.” ”Ja, fast det är det inte.” Jag ryser vid minnet av när pappa och pappsen tog med mig för att se den. Vi ser något på Broadway varje sommar när vi hälsar på min halvbror Dave, men den sommaren blev det minst sagt en besvikelse. ”Lita på mig. Om skådespelarna måste gå ner bland publiken borde de bara göra som i Lejonkungen. Det är tusen gånger bättre.” ”Snackar du skit om nåt den där Webber skrev?” Han flämtar 35

dramatiskt till. ”Vänta, vänta, vänta. Har vi hamnat i ett alternativt universum?” ”Äsch, håll käften”, säger jag när han brister ut i ett gapskratt. ”Missförstå mig rätt – all musik i Cats är fantastisk. Jag skulle bara hellre fokusera på det som händer på scen utan att distraheras av en vuxen människa som juckar mot mitt ben.”

Han stirrar helt öppet på mig och ler. Miles ler mer än någon annan jag känner. Jag skulle inte direkt säga att han skiner upp, för hans ansikte är alltid soligt. Det gör det för lätt att låtsas att han gillar mig.

Det kanske vore lättare om han var en idiot. När han först dök upp trodde jag att han skulle vara asjobbig, men han har inte gjort något hemskt alls sedan han började som scenarbetare.

Han står aldrig och hånglar i rekvisitaskåpet och frågar alltid om han kan göra något mer. Det enda idiotiska han har gjort är väl egentligen att gå runt som en helt vanlig människa i stället för att hångla upp mig mot en vägg. ”Okej.” Han har flyttat lite närmare utan att jag har märkt det.

När han pratar känner jag hans andetag mot kinden. ”Om Cats nu inte är dagens musikal, vilken är det då?” ”Just det.” Jag backar lite. Det rycker i hans mungipor. ”Eh, jag älskar Aida. Den handlar om en nubisk prinsessa som fångas som slav och sedan faller för Radamès, som är general i den egyptiska hären.” ”Wow.” Han blinkar. ”Är det Webber?” ”Nej”, säger jag. ”Det är faktiskt Elton John.” ”Bara Elton John?” Han höjer ena ögonbrynet. ”Är du säker på det?” ”Alltså … Tim Rice är ju också med”, säger jag och försöker 36

hindra ett leende. ”Och han har samarbetat med Webber på sånt som Evita.” ”Just det, ja.” Han skakar på huvudet. ”Du är kär i Webber.” ”Det är inte Webber!” Jag puffar till hans axel. ”Webber och Tim Rice är två helt olika personer!” Han börjar skaka på huvudet, men jag fortsätter. ”Det räknas inte. Och jag älskar Sweeney Todd och det är Sondheim.” ”Visst, okej.” Han slår händerna mot jeansen och skakar på huvudet som en gammal gubbe. ”Kom igen nu, Simone. Du kan säga vad du vill, men vid det här laget känner jag dig.”

Jag känner ett fånigt fladdrande i bröstet. Jag kan inte sluta tänka på att kyssa honom och hur jag inte kan det om han inte gillar tjejer.

Jag motstår impulsen att dra handen genom håret. Lydia skulle veta vad hon skulle säga. Vad skulle Lydia säga? ”Hur som helst.” Jag sväljer. ”Jag tänkte bara … Alltså, mina kompisar är med och driver föreningen för Gay-straight alliance, GSA. Ska du gå på mötet senare?” ”Eh.” Han rynkar pannan. ”Borde jag gå?” ”Alltså, hm …” Min röst dör ut. Det är överskattat att försöka relatera och vara förstående. ”Jag har varit på några möten förut.

Det är skönt att vara med andra som är som en själv. Jag tänkte bara att du skulle vilja …” ”Vänta”, säger han. ”Vad menar du med ’som en själv’?”

Herregud. Han tvingar mig verkligen att säga det rakt ut. ”Du vet”, säger jag. ”Gay-straight alliance. Andra gaykillar är där. Alltså, straighta också, men jag lovar att queera är ordentligt representerade och …” ”Simone.” Han lägger, väldigt taktfullt, handen på min axel.

37

Jag sneglar på honom. Han ser ut att försöka hålla inne ett flin – vad skrattar han åt? ”Du … du har nog missförstått.”

Det tar några sekunder för orden att sjunka in. ”Jaha”, säger jag. ”Du är … inte gay.”

Han skakar på huvudet. ”Jag är inte gay.”

Men musikalerna då. Miles vill alltid prata om musikaler. Varje repetition letar han reda på mig och frågar alltid om dagens musikal och vill att jag ska utveckla …

Vänta nu. Han frågar alltid, men han visste inte ens vem som hade skrivit Aida. Jag fick berätta det. Precis som jag fick berätta om Rent och Cabaret och Spelman på taket.

Oj då.

Först är det helt knäpptyst. Sedan hör jag bara Miles tysta skratt i mitt öra. Jag blir röd om kinderna. Hur kunde jag tro att han var gay? Mina föräldrar är gay, eller åtminstone queera. Jag borde ha koll på sådant här. Det är jävligt störigt när folk drar förhastade slutsatser om mig, och nu har jag lyckats göra precis det med Miles.

Fast det här är ju inget dåligt. Det är inte alls dåligt. Innan jag kan hindra mig ler jag. Och inget vanligt leende heller. Jag ler ett sådant där fånigt leende med öppen mun som visar alla mina tänder. Jag backar lite och kommer på fötter. ”Oj då”, upprepar jag. ”Det är ju … Gud, vad bra. Det är fantastiskt. Alltså, jag älskar homosexuella, missförstå mig rätt.

Det är bara det att – jag är glad att du inte är det. Inte gay, alltså.

Men inte för att jag är homofob.” ”Herregud.” Miles skrattar till och drar en hand över ansiktet.

Axlarna skakar av återhållet skratt. ”Herregud, Simone.”

Jag tvingar mig att sluta le och kniper hårt ihop läpparna. Det 38

hjälper inte direkt. Trots att det brinner i kinderna är det svårt att låta bli att dra upp mungiporna. Hans kompisar kommer säkert få höra om detta senare, för jag har gjort bort mig totalt. Har jag tur blir de de enda som skrattar åt mig. ”Ja, alltså, eh …” Nu har jag inget att förlora, så jag slänger mig i. ”Vill du, typ, alltså, typ, du vet – gå ut med mig nån gång?”

Han blir blank i ansiktet. Han ser faktiskt nästan bekymrad ut. Åh Gud. Jag har ingen aning om hur normala människor bjuder ut varandra, men det ska säkert inte vara så här förödmjukande.

Till mitt försvar har jag aldrig behövt göra det förut. Om det fortsätter så här kommer jag aldrig göra om det. ”Okej”, säger ms Klein och klappar händerna. ”Då börjar vi!”

Tack gode Gud. Jag hoppar ner från scenen och skyndar mot bänkarna. Jag vet redan att det inte finns någon återvändo från det här.

39