kejsarens vrede
MARTIN WIDMARK MATS VÄNEHEM
kapitel 1
Mot Grönland 12 kapitel 2
Jarl Erik, en frusen man 22 kapitel 3
En välkommen-hem-present 30 kapitel 4
Do slår tre flugor i en smäll 36 kapitel 5
Ett riktigt långkok 44 kapitel 6
Något som kan stoppa döden 50 kapitel 7
Stor nog att välta den här båten 58 kapitel 8
Skrikhalsarna 64
kapitel 9
Jordsvin och skrikhalsar 72 kapitel 10
Leif, hakhårens hövding 80 kapitel 11
Som sommarmjölken i en hink 88 kapitel 12
Regler? 98 kapitel 13
Leif bär en kung på sina axlar 108 kapitel 14
Släppa loss Kejsarens vrede 116 kapitel 15
– Därför måste pojken dö! 122 kapitel 16
Flykten 132
Leifsbodarna i Vinland omkring år 1000 e. Kr.
Vikingarna, vilka var de egentligen? De levde för tusen år sedan. Det vet vi. En del säger att de var smutsiga, våldsamma och tjuvaktiga. Och så var det nog tyvärr. Om du ändå vill läsa den här boken, så glöm då inte att jag har varnat dig. Hälsningar
Martin
Kapitel 1
Mot Grönland Halvdan, Meia och Do hoppade ombord med sin packning. Måsarna skrek över deras huvuden. Solen hade just gått upp och det såg ut att bli en vacker sommardag. De lämnade Island och Reykjaviks hamn med Torvard vid rodret, en butter man med flätat skägg. Men knappt hade det sista huset försvunnit ur sikte förrän Torvards gravida fru Frejdis reste sig. Hon gick bort till Torvard och stötte honom bryskt åt sidan. Frejdis skrattade åt sin man som gjorde en ynklig figur inför sin besättning då han med hängande axlar tog sig framåt i båten. Torvard fingrade på skäggets flätor och slog sig ner vid sin roddarbänk. Han blängde 12
mörkt på sin fru. Frejdis tog ett stadigt tag i rodret. – Karlar, fräste hon och spottade över relingen. Duger inte mycket till. – Något måste han ju ha gjort rätt, ropade den rödhårige Valdemar från sin plats bredvid Halvdan och Meia. Valdemar kupade sin hand över magen och alla på båten fick sig ett gott skratt åt detta. Frejdis svarade inte. Hon tittade istället upp mot molnen på himlen. Sedan såg hon hur vågtopparna klövs och skummet blåste i skeppets riktning. – Hissa seglet, skrek hon. Det tunga randiga seglet togs fram från sin plats under durken. Alla ombord fick hjälpas åt för att få upp det i masten. Do förvånade alla med sin styrka trots att han var så liten. När seglet var uppe och skeppet seglade för god vind frågade Valdemar: – Varifrån kommer du, lille man? – Han heter Do och han kommer från Mittens rike, svarade Meia snabbt i munkens ställe. Mer behöver du inte veta. 14
Halvdan tittade förvånat på Meia som hade reagerat så häftigt. – Tycker du inte att Do har utnyttjats tillräckligt? frågade Meia. Han kan behöva få vara ifred. Valdemar Röde sa att han inte hade hört talas om något Mittens rike, men att han inte menat något ont med att fråga. Halvdan kände genast att han tyckte om mannen som de delade roddarbänk med. – Klok kallas han som har vett att förstå, när det mesta är fått av det han kan få, skaldade han. 15
Nu hängde årorna innanför båtens reling och besättningen sträckte ut sig på bänkar och på lediga platser på durken. Do tittade på Halvdan och klapp ade honom vänligt på huvudet. – Du rimmar lika snabbt och klokt som Meia för pjäserna över spelplanen. Meia sken genast upp. – Ska vi? frågade hon ivrigt. Do nickade och böjde sig ner under bänken. Han tog fram sin ryggsäck. Snabbt öppnade han den och plockade fram brädet och spelpjäserna. Halvdan tyckte för en stund att det luktade som om någon släppt väder, men valde att tiga. Meia hade klagat på morgonen över orolig mage. ”Som gristrynen som bökar runt där inne”, hade hon sagt. Halvdan trodde nog att de andra på skeppet skulle se det som otur om de hade tagit en unge med rännskita ombord. Därför sa han inget om stanken han just känt. Halvdan satte sig bredvid Valdemar och tittade bort mot styråran där Frejdis stod. Skeppet red fram över de rullande, blåsvarta vågorna och alla ombord 16
var glada över att de fick en så angenäm start på sin resa. Bakom dem suckade dock skeppets kapten tungt och hans fru hade fortfarande inte bevärdigat honom med en blick. – Vad är det med de där två? frågade Halvdan och nickade mot Torvard och Frejdis. – I två år har vi legat ute på plundring, svarade Valdemar Röde. Och nu är vi på väg hem till Grönland. Många sköna silvermynt har vi stulit längs kusterna. – Då borde de väl vara glada? 17
– Torvards svärfar, jarl Erik på Grönland, förväntar sig stora rikedomar vid deras återkomst, fortsatte Valdemar. Det var han som bekostade det här skeppet. – Så Torvard är gift med jarl Eriks dotter? Valdemar Röde nickade. – Frejdis är jarl Eriks dotter. – Men var är silvret som Torvard och Frejdis har rövat? – Torvard hade inte vett att hålla tand för tunga. På krogarna i Reykjavik satt han och skröt över de skatter de rövat ihop bara för att finna Frejdis bakbunden och blåslagen när han kom hem.
– Så de seglar alltså tomhänta hem till Grönland? – Med Frejdis vid styråran. Hädanefter är det hon som bestämmer. – Det mesta går åt skogen när karlar går på krogen. För Torvard blev läxan dyr. Nu är det Frejdis som skeppet styr, skaldade Halvdan. Valdemar Röde nickade instämmande. Så gick dagarna. Meia och Do spelade brädspel. Valdemar Röde och Halvdan pratade och Frejdis styrde. På den fjärde dagen såg de moln torna upp sig i väster. Frejdis tittade bekymrat ut över havet och muttrade: – Inte nog med att man är gift med en fårskalle, nu ska även himlens gudar pissa oss i huvudet. Reva seglet! Snabbt togs seglet ner och veks och spändes iställ et som ett tak över båten. Frejdis surrade rodret och kröp in till de andra. De satt alla tysta när de första regndropparna tungt föll mot segelduken. Do tog brädet och stoppade ner det i sin ryggsäck. I det instängda utrymmet spreds en förskräcklig doft som 19
av ruttna ägg. Frejdis som var gravid och hade lätt för att må illa, blev grön i synen och kravlade sig snabbt ut. De andra hörde hur hon spydde över relingen. – Den brakskiten var inte att leka med, sa hon när hon återvände och torkade sig om munnen. Halvdan petade Meia i sidan. – Är det du? Meia tittade oförstående tillbaka. Då höll Halvdan fingrarna för näsan och Meia förstod. – Nog har jag släppt på en och annan under resans gång, skrattade hon tyst, men mina små vindfläktar får inte Frejdis att slänga sig över relingen. 20
I två dygn fortsatte regnandet. Alla ombord för sökte fördriva tiden bäst de kunde. Men stämningen var inte den bästa, och för var gång Do öppnade sin ryggsäck utbröt bråk ombord. – Om inte den skyldige ger sig till känna snart, kastar jag alla överbord, morrade Frejdis när hon för tionde gången tvingats att spy i havet. Men nu hade Halvdan förstått. – Vad har du i ryggsäcken? viskade han till Do. Do log tillbaka och viskade: – Kejsarens vrede.
21
Kapitel 2
Jarl Erik, en frusen man Så sprack åter himlen upp. Taket av segelduk togs bort och solen lyste över plankorna i Torvards skepp. Fort farande pratade inte hans hustru med honom, och Torvard blev alltmer rastlös och orolig ju närmare Grönland och hans svärfar de kom. Hur Halvdan än tjatade på Do ville inte munk en berätta mer om ”Kejsarens vrede”, källan till det som stank i Dos ryggsäck. – Men snälla Do …, bad Halvdan. Do log och svarade: – Tålamod, min vän. Du kommer att förstå. Förresten minns jag en stor skald som en gång diktade: 22
Klok kallas han som har vett att förstå, när det mesta är fått av det han kan få. På den sjunde dagens morgon flög det fullt av fisk måsar över deras huvuden och snart skymtade de Grönland på styrbords sida. Frejdis tittade länge över sin högra axel och såg hur vågorna slogs till skum mot klipporna. Hon skickade fram Valdemar i fören för att spana efter grynnor och rev som kunde dölja sig under ytan. Senare, just innan solen gick ner, rundade de en udde och gled in i en skyddande vik. 23
Gräset lyste grönt och får och getter gick och betade av den frodiga grönskan. – Österbygden! suckade Valdemar Röde. Äntligen hemma! Torvard fick åter ställa sig vid styråran. – Så att du i alla fall kan låtsas vara något annat än en fårskalle, sa Frejdis när hon lämnade rodret till sin man. – Brattalid, sa Valdemar och pekade upp mot ett långhus som låg på en av vikens branta sidor. – Är det där jarl Erik bor? Frejdis far? frågade Halvdan. En väldig gård och inte så gammal syns den. Måste vara en mäktig man. – Jarl Erik lät bygga den för en halv mansålder sedan när han kom hit från Island. Nu är han dock en gammal man. – Och svärfar till Torvard? – Torvard lär få sina fiskar varma, log Valdemar. – För att han kommer hem utan silver? Valdemar Röde nickade. – Titta, Halvdan! ropade Meia. 24