Page 1

MÅNS GAHRTON JOHAN UNENGE


Du har väl läst de tidigare böckerna om Hotell Gyllene knorren: Den mystiska gästen Spöket i rum 13 Loke den lömskes skatt Sommarkaos på Guldkusten Den oerhört hemliga dammsugaren Korv med bröllop En förknorrad vinter Den vilda jakten på dårpippin Dammråttornas tappra riddare Rivalen från Karelen Världens grisigaste tjuv Klantverkarna och konstkuppen En bedragare på hotellet Se upp för spionerna Djuren checkar in Monstergrisens gåta Den försvunna julgrisen Fångarna på slottet Rymdmonstren anfaller


Roger Dammsugarförsäljare. Motto: Inget är omöjligt!

Ritva Allbegåvning: Kan joddla, bryta arm, åka vattenskidor och driva hotell. Ingo Nyfiken djurvän. Lite för påhittig ibland.

Isadora Tolv år och anti. Dock inte så anti som det verkar alla gånger. Pyret Minigris och en livs levande katastrof.


amiljen Rantanen var en riktig storstads­­fa­­milj, som bodde i ett högt hus i Stockholm och åkte tunnelbana hit och dit. Barnen, Isadora och Ingo, älskade att åka tunnelbana. Men mamma Ritva och pappa Roger funderade allt oftare på hur det skulle vara att leva ett annat liv. Utan avgaserna, folkvimlet och alla bilköerna. Kanske kunde fågelkvitter, ängar och råmande kor vara roligare. Och bättre för barnen.   En dag såg Roger en annons i tidningen. Ett hotell var till salu. Och inte vilket hotell som helst. Gyllene orren hette det och Roger kände igen det direkt. Han hade bott där en massa gånger under sina resor genom Sverige som dammsugarförsäljare. Han funderade några sekunder innan han ringde. Kanske borde han ha tänkt lite till, men då hade inte den här historien kunnat berättas.


Första kapitlet I vilket Pyret äter för tidigt och gäster stannar på hotellet för kort.

Pyret, Ingos bästa vän, var en hungrig liten mini­ gris. Väldigt hungrig. Alla timmar på dygnet. Ibland hade det varit bättre om Pyret inte varit så förtjust i att äta. Som när reklamgänget från Stockholm var på besök på hotellet där Ingo bor. De skulle göra en reklamfilm för kakmix, och hade dukat hela det största matsalsbordet fullt med kakor och tårtor av alla de slag. – Herra Jumala, vilket spektakel! väste Ritva i Ingos öra när de tittade in genom fönstret i dörren till matsalen. Det blir inga goda kakor av kakmix, det är bara fusk. – Är det? sa Ingo. Jag tycker att dom ser goda ut. – Nej, tacka vet jag mina finska pinnar! Lagade från grunden med äkta finska råvaror. – Reklamgänget hyr i alla fall sju rum i tre dagar! sa Roger. Det blir pengar det! För min del får dom gärna fuska hur mycket dom vill! 9


– Det finns förstås värre fusk än att baka med kakmix, medgav Ritva. Och vi är glada att dom fuskar just här, det har du då rätt i, Roger! Hela dagen hade reklamgänget först bakat och sen hållit på och fixat så att kakorna skulle vara fint uppställda på matsalsbordet. – Nu fikar vi och sen filmar vi, sa chefen. Och så gick de för att dricka kaffe i salongen. Det skulle de inte ha gjort. Ingo visste ju hur mycket Pyret tyckte om kakor. Så han tyckte att Pyret måste få se det fina kakbordet. Alltså bara titta. Ingo smög ut och ropade på Pyret. Och medan Roger och Ritva serverade kaffe smög Ingo och Pyret in och tittade på kakbordet. – Fint, va? väste Ingo. Vi kanske får smaka på dom när allt är filmat. – Nöff, sa Pyret. Sen smög de ut ur matsalen igen. Eller i alla fall trodde Ingo att de gjorde det. Fast det var bara han som smög. När han kom ut i lobbyn hade han ingen gris efter sig. Pyret hade stannat kvar bland kakorna. Och hon hade inte väntat på att filmandet skulle bli färdigt. När reklamgänget druckit 10


sitt kaffe upptäckte de att kakorna och tårtorna såg ganska uppätna och inte alls särskilt fina ut. Och att en gris satt mitt ibland dem och mumsade. Ingo blev faktiskt lite irriterad på Pyret. – Jag sa ju att dom skulle filma först och så kunde vi äta sen, sa han till grisen. Måste du ha så bråttom? – Nöff, sa Pyret. – Yksi, kaksi, kolme, började Ritva. Hon var helt klart inte bara irriterad, som Ingo. Hon var jättearg. Och då brukade hon räkna på finska för att lugna ner sig. Men nu räknade Ritva bara till tre. Sen satte hon igång med att svära väldigt hemskt på finska. Medan Roger sa att det borde kokas korv av Pyret. Och reklamgänget helt enkelt checkade ut utan att betala hotellräkningen. Varpå Roger omedelbart drog in Ingos lördagsgodis i en månad och Isadora fick veta att nu skulle det dröja väldigt länge innan det blev en ny mobiltelefon för hennes del. – Men min telefon är ju helt slut! protesterade 12


Isadora. Tusen år gammal och stänger av sej hela tiden! Orättvist! Bara för att Ingo är världens mest hopplösa lillebror! – Herra Jumala, du låter som om finska vinterkriget brutit ut igen! sa Ritva. Vi har inte råd med nån ny mobil nu när det blev så här, så är det bara. – Det är inte mitt fel, sa Ingo. Jag kan väl inte hjälpa att Pyret är hungrig! – Jo, du ska hålla ordning på din gris! fräste ­R itva. Eller rättare sagt hålla henne borta, jag vill inte se henne på hotellet igen förrän nästa år! – Okej, skrek Ingo. Då flyttar jag också! Och för att visa att han menade allvar gick han ut till förrådet och rotade fram familjens gamla 13


tält. Det var inte lätt, men en halvtimme senare hade han lyckats resa tältet på gräsmattan bakom huset alldeles själv. Han hade också letat fram en sovsäck och hittat ett helt gäng halvätna kakor som Pyret inte hade lyckats få i sig på matsalsbordet. – Nu överlever jag i flera dagar, mumlade han för sig själv. Och Pyret med. Men när han ropade på Pyret så kom hon inte. – Jag vill inte sova här själv, ropade han. Och jag har kakor här, kom! Inte ens det hjälpte. Pyret syntes inte till. Ingo kröp ner i sovsäcken och började knapra på en kaka. Det kändes ensamt. Om inte Pyret kom och


la sig hos honom innan det blev mörkt skulle det kännas läskigt att tälta. Nu hördes steg där utanför, och Roger stack in huvudet i tältet. – Ritva har slutat svära, sa han. Jag tycker att du kan komma in till oss nu. Och det tycker Ritva också. – Aldrig i livet! fräste Ingo. – Nähä, sa Roger. Nå, då får du väl sova här då. – Mm, sa Ingo. Han var tyst i ett par sekunder. – Fast om inte Pyret kommer snart vet jag inte, sa han tyst. – Var är griseländet då? – Pyret är inget elände. Men hon är borta. Roger log. – Det var väl utmärkt, sa han. Vi får hoppas det dröjer innan hon är tillbaka. – Du är dum, muttrade Ingo.

15


Andra kapitlet I vilket galningar åker norrut och en gris försvinner.

Roger stortrivdes. Det brukade han göra när han dammsög. Och det gjorde honom ingenting att han dammsög med en dammsugare som var tjugo år gammal och inte i närheten av så effektiv som nya Elektroflaxdammsugare. – Oj. Är dammsugaren sjuk? Det var Ingo som i vanlig ordning dök upp från ingenstans just när Roger dammsög under stora matbordet i matsalen. – Inte alls, sa Roger. Det är i själva verket en fantastisk dammsugare, för den går på batteri. Det var i min ungdom, när jag funderade på att bli uppfinnare. Då lyckades jag bygga om en gammal Elektroflax Sport 208 så att den kunde drivas av ett bilbatteri. Bra va? – Kanske det, sa Ingo. Men det finns väl el i våra kontakter här på hotellet? Och jag tycker att den låter konstigt. 16


– Jo. Men jag måste köra den då och då och kolla att den fortfarande funkar. Tänk om det blir strömavbrott? De hade ju faktiskt blivit av med alla sina hotellgäster. Så Roger tyckte att det var ett bra tillfälle att prova den gamla batterimodellen. Det var nyttigt att uppleva skillnaden mot nya dammsugare och känna hur utvecklingen gått framåt. Precis 17


som det kunde vara nyttigt för Isadora att ha sin gamla mobiltelefon något år till, så att hon verkligen kunde känna hur mycket bättre hennes nya var när hon väl fick den, tänkte Roger. – Sådär, nu får det räcka, sa Roger. Nu bär vi ut den till förrådet igen. Tio minuter senare satt Roger vid frukostbordet med en kaffekopp och läste tidningen. Det var han väl värd efter sin städinsats. – Vilka dårar det finns, Ritva! ropade han. Det står här om UFO-hunters Sweden. – Herra Jumala, vad är det för nåt? sa Ritva. Hon var i färd med att bära in några 50-kilos­­ säckar potatis i skafferiet. Roger visste


bättre än att fråga om hon ville ha hjälp. Ritva gillade att bära tungt, det var bra träning för armmusklerna, brukade hon säja. – Det är nån klubb som tror att det finns rymdskepp. Dom säjer att dom sett konstiga ljussken som dom tror är från farkoster från andra solsystem. Och dom är säkra på att kossor har strålats upp i rymdskeppen och rövats bort. Ha ha ha! – Ja, det finns många märkliga svenskar, det har jag alltid sagt. – Dom har systerklubbar i Danmark och Norge också. – Kan jag verkligen tänka mej, skrockade Ritva. – Och i Finland. Nu sa Ritva ingenting. – Och alla galningar är tydligen på väg norrut nu, för att ha ufojägarkonferens i Kiruna. – Herra Jumala, sa Ritva. Men … Vad är det där? Ritva stirrade nu ut genom fönstret. Roger vände sig om för att göra detsamma. På gårdsplanen såg han två minibussar rulla in. Och alla hade någon konstig sorts tratt på taket. 19


– Gäster, sa Roger. Jag sa ju att du inte behövde oroa dej. Det kommer alltid nya förväntansfulla gäster till Hotell Gyllene kn… orren. – Hoppas du har rätt, sa Ritva. Jag tar emot dom, så får du se till att Ingo och grisen håller sej ur vägen! Roger bredde två ostsmörgåsar, hällde upp ett glas apelsinjuice och gick ut till tältet bakom hotellet. Eftersom Ingo inte lyckades få Pyret att sova i tältet hade han inte velat ligga kvar där ensam. Men när Roger gick med batteridammsugaren till förrådet så hade Ingo smitit ut till tältet igen. Roger tänkte att han skulle se till att han fick i sig lite frukost. Och så länge Ingo var i tältet visste man ju var han höll hus i alla fall.


Men när han kom fram till tältet så var det tomt. – Ingo! ropade han. Var är du? Ingooooo! Roger fick inget svar. Men när han spetsade öronen hörde han ett rop från andra sidan hotellet. – Pyret! Pyyyyyret! Roger skyndade sig runt hotellet och där fick han äntligen syn på Ingo. – Vem ropar du på? Roger vände sig om. Det var en i gruppen som kommit i minibussarna som frågade, en dam som bar på någon sorts apparat med antenner och trattar. Även de övriga i gruppen bar på konstiga apparater. – Pyret, sa Ingo. Min gris. Hon är borta. Det är jättekonstigt! – Nåja, sa Roger. Kanske inte så konstigt ändå.


– Jo, sa Ingo. Jättejättekonstigt är det. Hon bara försvann! Det är jättejättejätte … – Men lilla Ingo, avbröt Roger. Pyret brukar ju alltid … Mer hann han inte säja förrän han fick en armbåge i magen av Ritva och tappade luften. – Verkligen märkligt! avbröt Ritva. En mystisk underlighet, verkligen! Roger stirrade på sin fru. Pyret sprang ju jämt bort, det visste ju Ritva också. Vad var det med henne?


Tredje kapitlet I vilket Ritva borde vinna en Oscarsstayett för bästa lögn.

Ritva hade ovanligt många talanger, till och med jämfört med andra finländare, det visste hon. När hon jobbade på finlandsbåten var hon inte bara skickligast i köket, hon var bättre än alla andra på allt man kunde göra på en båt, inklusive att styra den, hade hon märkt. Hur som helst, det var ingen idé att förvänta sig att Roger skulle förstå varje smart idé som Ritva fick. Han kunde ju inte rå för att han var både svensk och man. Men ibland tyckte hon ändå att han var lite väl trögtänkt, även för att vara svensk. Han hade ju just högläst om UFO-hunters Sweden i tidningen. Varför förstod han inte att det var just dessa galningar som kommit till hotellet? Det syntes ju på hundra meters håll. Hur som helst hade alla ufojägarna i mini­ bussarna valt att stanna till vid hotellet på sin väg mot ufokonferensen i Kiruna. En mycket bra idé 23


och precis vad hotellet behövde. Men de hade bara tänkt äta lunch där. Det ville Ritva gärna ändra på. Fast då behövde ufogänget tycka att det var så pass intressant att bo där att det var värt att förlänga besöket. Så nu stod hon med ett gäng ufojägare runt sig och då kom hon på det. Hon var ju även skådespelerska. – Jag vet inte riktigt vad det är som pågår, sa Ritva och tittade upp mot himlen. Sen sa hon ingenting på en lång stund. Stunden blev så lång att alla i ufogänget runt henne till slut också vände blickarna mot himlen. Då väste Roger i hennes öra. – Vad är det du håller på med, Ritva? Har du fått fnatt? Men Ritva lyssnade inte på det örat. Roger förstod fortfarande inte vad hon höll på med. Hur skulle hon få honom att fatta? – Minns du Rosa? sa hon och blinkade med ena ögat. – Rosa? Nä, vem är … Ritva blinkade nu med båda ögonen och hoppades att det inte skulle synas. Hon ville ju 24

Profile for Smakprov Media AB

9789178038923  

9789178038923  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded