Till Karin, Signe & Alfred
Henrik Jonsson
Allt började på måndagen. Det var sent på kvällen och mina trötta ögon orkade inte längre vara öppna. Mamma och pappa pussade mig och min enhörning Strut-Uno god natt och smög ut. När jag nästan hade somnat …
… började det låta från skuggorna. Rysliga röster viskade mitt namn. – Amiiiiiiii … I hörnet, dit nattlampans ljus inte når, såg jag och Strut-Uno röda odjursögon lysa. Odjuren tyckte jag var söt som en kalasmunk och säkert lika god.
MAAMMAAA! skrek jag så det
– ekade i hela huset.
Mamma kom inrusande. – Vad är det, Ami? – Monster, pep jag, och pekade mot hörnet av rummet. Nu verkade odjuren vara borta, men mamma tittade efter ändå. – Seså, det var bara knappen på grenuttaget som lyste i mörkret. Det hemska kom från din fantasi. – Men vill du sova hos pappa och mig för säkerhets skull? frågade hon sen. Det ville jag.
På tisdagen var allt frid och fröjd och det otäcka glömt. Tills nattningen var klar och dörren stängts. Något knackade på mitt fönster. – Amiiii, väste en hes röst där ute i natten.
En vampyr med vassa huggtänder och kurrande mage flög genom fönsterrutan för att bita mig i tårna. Den hade nog hört av myggorna i somras att jag smakade bra.
MAAAMMAA!!skrek jag för att slippa
– bli vampyrjuice.
Meddetsamma jag ropat for vampyren iväg och när mamma kom in var den långt borta. Hon tittade ut genom fönstret ändå. – Det var bara grenen från körsbärsträdet som vinden ruskade till. Skuggorna från månljuset fick nog din fantasi att skena iväg. – Men vill du sova hos pappa och mig för säkerhets skull? frågade hon sen. Det ville jag.
Inte heller på onsdagsnatten blev jag lämnad ifred. Bakom elementet gömde sig ett myller av tandtroll, som säkert hade hört pappa tjata om dem tidigare. Nu ville de göra makaronilåda av mina mjölktänder.
MAAAMMAA!!
ropade jag högt – innan jag blev tandlös.
Vips, precis som dagen innan, försvann trollen i samma stund jag ropat efter mamma. Det var så typiskt, för även om jag var glad att ha tänderna kvar, kändes det surt att mamma inte trodde på mig. – Gamla element knäpper och låter ibland, sa mamma när hon kommit in och tittat efter. Din fantasi spelade dig bara ett spratt igen. – Men vill du sova hos pappa och mig för säkerhets skull? frågade hon sen. Det ville jag.
Sen kom torsdagen och återigen blev jag väckt. Den här gången av en lurig varulv som gömt sig i garderoben och nu var sugen på barnkotlett. Fanns inte mycket jag kunde göra åt saken förutom att vråla på hjälp. –
MAAAMMAA!!