9789178038596

PERFEKT Vร DER LIDANDE

fรถr

Av Åsa Asptjärn har tidigare utgivits: Konsten att ha sjukt låga förväntningar 2014 Manifest för hopplösa 2015 Rimligt lyckade ögonblick 2017 Wursten och veganen 2017

PERFEKT VÄDER FÖR LIDANDE

Copyright © Åsa Asptjärn 2020 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2020 Omslagsformgivning av Caroline Linhult Foto på omslag från Shutterstock Författarporträtt av Emil Malmborg Tryckt av ScandBook AB, Falun 2020 ISBN 978-91-7803-859-6 www.bonniercarlsen.se

dagg som lättar betong som slår din blick som fjättrar tid som går grus som renar luft som tar blod som stelnar allt finns kvar Ur Dystra själar

Vår SO-lärare Birger spände sina isblåa ögon i oss en morgon och frågade när vi trodde livet börjar.

Jag hörde Elina mumla ”Kring tjugo kanske?” när Birger dängde handflatan i katedern och skrek. ”I befruktningsögonblicket!”

Isak och Erwin hoppade till i bänkarna och jag är ganska säker på att Mireille skrek rakt ut. Jag vet vad jag skulle ha svarat. Mitt liv började när jag hörde David Dovrâks skiva Duggregn första gången och det var exakt elva år, nio månader och tjugoen dagar efter befruktningsögonblicket.

Det var i den stunden jag insåg att allt jag hade upplevt fram till dess var om inte meningslöst så åt­min­­­­­s­t­­­one inte äkta. Att kärlek var som att Vada i lava och ibland nå fram till en strand. Att livet ska göra ont, kärlek ska skära som en nyslipad kniv. Eller kittla som dun. Och Davids röst sprack på precis rätt ställe och fick mitt hjärta att hoppa.

7

Dystra själar och dagligt bröd Ur Duggregn

Min kusin Hedy står på tröskeln till mitt rum. ”Fyfan alltså. Det här är så sjukt.” Det är inte första gången hon är här, såklart, men hennes oförstående huvudskakningar ingår i den vanliga rutinen när hon och faster Milla är hemma hos oss på middag. Det är mina David Dovrâk-grejer som är problemet. ”Herregud, är det laminerat?” Hon drar fingret­­över ett kollage med bilder på David Dovrâks ansikte.

Jag nickar och sjunker ner på sängen. ”Jag trodde inte ens du lyssnade på honom längre.” ”Nähä?” Jag vet vad hon menar. Att jag slutade lyssna på David när jag och Elina bråkade i somras. Men hon fattar inte att bilderna på David handlar om något annat. De påminner mig om när allt var som vanligt. När jag var vän med Elina, när jag var lyckligt olyckligt kär i Vincent i parallell­ 9

klassen och sådana saker. Dessutom lyssnar jag visst på David ibland, men det har inte Hedy med att göra. ”Och det här altaret?” Hedy tittar på apelsin­ lådan i trä som står på ett litet bord. En ljusslinga är tejpad på insidan som täcks av en skrynklig A4-utskrift av biljetten till Davids Drivande ved-turné. ”Det är inget altare”, svarar jag irriterat. Hedy sätter sig på huk och trycker på knappen så att de genomskinliga trollsländorna i plast börjar lysa.

Hon pekar på en gråvit klump i ena hörnet. ”Ett gammalt tuggummi.” Hon tar upp klumpen och studerar den med rynkad näsa. ”Med en intryckt ölkapsyl?” ”Den låg på scenen efter spelningen. Den kan vara från Davids flaska”, svarar jag trött.

Hon snurrar på klumpen. ”Men du är inte säker?” Hedy höjer ena ögonbrynet. ”Det kan lika gärna vara någon annans gamla tuggummi som du har tillbett.” ”Jag har inte tillbett det”, svarar jag och suckar.

Hon sätter sig i stolen vid mitt skrivbord. ”Du borde skaffa dig ett intresse.”

Eller hur? Hedys intresse är mord. Hon läser om mord, lyssnar på poddar och ser på serier. Beviskedjor, alibi och modus operandi är ord som Hedy 10

kan få in i vilket samtal som helst. Hon är två år äldre än jag och går i nian på en annan skola, men vi ses ofta. Inte för att vi vill utan för att Hedys mamma är min pappas storasyster. Hedy är uppkallad efter en filmstjärna som tydligen också var en genialisk uppfinnare. ”Det här är som en mexikansk gravkammare”, säger hon och ser sig omkring. ”Dia de muertos.

När de har fest för sina döda släktingar.” ”Jag kanske trivs i gravkammare.”

Ibland tänker jag att Hedy och jag inte har någonting gemensamt. Förutom farfar då och han är död. Hon ser på mig. ”Vad?” säger jag. ”Varför ser du så jävla deppig ut då? Om du trivs.” ”Vet inte.” Jag rycker på axlarna. ”Du ser ut såhär.” Hedy låter hakan falla så de blåmålade läpparna är halvöppna. Så rycker hon till och spänner blicken i mig igen. Hennes hy är vit av puder och ögonlocken är mörkt lila. Jag fattar inte hur hon orkar sminka sig varje dag. Du är inte så himla munter själv, tänker jag, men säger det inte högt. Hedy och faster Milla äter hos oss minst en dag i veckan. Idag är en sådan dag. Faster Milla sätter sig vid bordet. Hon kniper ihop munnen, precis som Hedy brukar göra, och tittar på pappa. ”Men hon har flyttat hit alltså?”

11

Pappa nickar entusiastiskt. ”Som jag förstår är det permanent, ja.” Han kliar sig i örat och drar handen genom skägget, som alltid när han är nervös. Imponerande att man kan svara så invecklat på en enkel fråga, tänker jag. Han fortsätter. ”Hon reser fortfarande lika mycket, men hon ska ha sin bas här.” ”Var bor hon?” Faster Milla tittar på pappa medan hon tar en skiva av brödet som pappa har tagit med sig hem från fiket. ”Stor nybyggd lägenhet nere vid vattnet”, svarar han.

Faster Milla knycker till med huvudet. ”Ja, hon har ju råd.” Så vänder hon sig mot mig med ett ansträngt leende. ”Hur känns det för dig då, Bim? Att din mamma har flyttat hit igen?”

Jag orkar inte svara att det inte känns något speciellt. Mina känslor är suddiga, liksom otydliga och jag får inget grepp om dem och det har varit så ett tag. Så jag säger: ”Bra.” Faster Milla nickar. Jag fyller själv i tystnaden i huvudet med det där dämpade samtalet som hon och pappa har haft så länge jag kan minnas när de inte trott att jag har hört. Att mamma lämnade oss, att hon inte har tagit ansvar. Faster Milla har slutat säga det högt. Och pappas mummel om att det inte är så enkelt. Sedan jag var tre år har 12

jag bott med min pappa. Först kom mamma in på en utbildning i en annan stad och sedan fick hon jobb i ytterligare en annan och så har det liksom rullat på. Vips så har det gått tio år. Och det var på farfars begravning, av alla ställen, som mamma berättade om sina framtidsplaner. Jag visste inte ens att hon skulle komma dit, men plötsligt stod hon där med rödgråtna ögon. ”Jag flyttar tillbaka.” ”Varför?” sa jag. ”Jag vill vara nära dig, dumsnut.” Hon snörvlade och satte sin hand under min haka. ”Din farfar Kjartan var en mycket speciell man”, fortsatte hon och underläppen darrade. ”Knepig” kallade min faster Milla honom i talet vid kistan och ett lättat fniss spred sig i bänkraderna. Inte från mamma. Hon hulkade istället alldeles för högt. Farfar sa alltid att Vendela, min mamma alltså, var en ”formidabel kvinna” och att ”släppa henne” var det näst mest idiotiska som någon i den här släkten gjort. Jag vet fortfarande inte vad som var det mest idiotiska.

Hedy, som suttit tyst vid matbordet under hela samtalet, drar långsamt en brödbit i cirklar över tallriken tills den har sugit upp all olivolja. ”Bim ska sova hos Vendela i helgen.” Pappa ser 13

nöjd ut. Hedy höjer ena ögonbrynet utan att lyfta blicken från den oljeglansiga tallriken. Det är omöjligt att avläsa vad hon tänker.

14

Jag har fått en vän, men har förlorat en Ur Livet så långt

Thella sitter bredvid mig på, ja, nästan varenda lektion. Jonna, som hon brukade sitta med, har slutat precis som Elina, som jag alltid satt med. Thella väser grejer i örat på mig. Det är vår umgängesform. Inte skitsnacksväsande utan observationer.

Viktor sitter inte bredvid Hilda längre. Mmmm.

Yasmine var inte på lektionen igår heller. Mmmm.

Thella viskar eller väser nästan jämt när hon talar.

Jag har redan satt mig när hon kommer. Skrapet av en stol och i nästa sekund varm luft mot mitt öra. ”Kul med pjäsen.” ”Va?” ”Du spelar Gwendolen Fairfax.”

Jag tittar på henne. Hon har perfekta ögonbryn fast jag tror inte att hon plockar dem. Hon har stora ögon också och en sned framtand, men till och med det är fint på henne.

15

”Pjäs?” säger jag. ”Elevens val. Har du glömt?”

Ja, jag har glömt. ”Den är rolig”, viskar Thella. ”En kille ljuger om sitt namn och att han har en sjuk kompis som han skyller allt på när han inte vill göra saker. Smart, va?” ”Vilka är med?” ”Mireille.” Hon nickar mot Mireilles blonda hårsvall vid fönstret. ”Erwin. Och Vincent i 7a, vet du vem det är?”

Hur kan hon ens fråga det? hinner jag tänka innan jag kommer på att hon inte är Elina och alltså inte den som hängde över min axel medan jag gick igenom Vincents Snapchat i somras. ”Ja, jag vet vem Vincent är.”

När Elina inte dök upp efter sommarlovet trodde jag för ett ögonblick att det var för att vi hade bråkat. Så var det naturligtvis inte. Hon hade fått plats på en skola hon köat till i evigheter. ”För oss är det här med en bra skola super­ viktigt”, säger hennes mamma när pappa och jag springer på dem utanför gallerian där vi har fredagshandlat. Elina har på sig den rutiga hals­ duken som hon köpte på rea i vintras. Hon borrar ner hakan så att halva ansiktet är dolt. Vi tittar knappt på varandra efter att vi har nickat varsin 16

tyst hälsning. Pappa drar sig i skägget. ”Ja, jo, men jag tycker att skolan fungerar ganska bra.”

Elinas mamma spärrar upp ögonen. ”Tycker du? Kaos! Fullständigt kaos!” Hon lutar sig fram. ”Och den där SO-läraren som påstår att homosexualitet är en sjukdom! Orsakad av stress!” ”Va? Nämen, usch, det är inte okej.” Pappa sneglar mot mig, men jag tittar snabbt ner på mobilen. ”Jag tycker verkligen du ska ta dig en ordentlig funderare, Mark.” Hon tar honom lätt i armen och vänder sig sedan mot mig. ”Allt bra med dig, vännen?” Förutom att jag går kvar på en skit­skola för att min pappa inte tycker att utbildning är superviktigt. Jag nickar tyst. ”Nu måste vi vidare!” De försvinner in i gallerian. Pappa och jag står kvar på trottoaren. ”Vad är det för en SO-lärare?” ”Äh.” Jag viftar avvärjande med handen. ”Det var Birger. Han vikarierade. Det var hans sista vecka före pension. Han har slutat nu.” ”Men du vet väl att homosexualitet inte är en sjukdom?” Pappa tittar fortfarande efter Elina och hennes mamma trots att de har försvunnit in genom snurrdörrarna. ”Ja, det är klart jag vet.”

Pappa ser allvarligt på mig. ”Det är ju fruktansvärt.”

17

”Birger sa också att månlandningen var påhitt.”

Pappa rycker till. ”Men herregud!” ”Och att det finns en liten grupp personer som styr allt i hela världen”, fortsätter jag, ”och de sprutar ut lugnande medel via flygplansmotorer.” ”Du måste berätta sådant här för mig! Jag framstår ju som helt oengagerad.” Han slår ut med armarna trots att han har en tung matkasse i varje hand. ”Han sa att han ville berätta sanningen för oss nu när han inte hade något att förlora.” ”Jösses.” Pappa suckar. ”Han påminde lite om farfar faktiskt”, säger jag. ”Det låter så.” Han ruskar besvärat på sig och börjar gå. ”Har du packat väskan?” frågar han över axeln.

Jag skakar frågande på huvudet.

Han stannar till och vänder sig om. ”Du ska sova hos Vendela ikväll. Har du glömt det?”

18

Svävande moln och en som är död Ur Duggregn

Vi har ingen fri vilja. Visste ni det? Det påstod min farfar Kjartan i alla fall, när jag frågade honom om han sett min mobilladdare. Han gjorde ofta så att han svarade på en helt annan fråga än den man ställt. ”Bim, du kan påverka ditt liv lika mycket som en enda vattenmolekyl kan ändra ett moln. Ingenting överhuvudtaget.”

Jag saknar honom. Han hade alltid manchesterkavaj och, jag skojar inte, pipa. Farfar Kjartan var en sådan där person som man är glad att man fick lära känna, men det var inte så kul när man kände honom, om ni förstår. Han är död nu vilket ofta har den effekten på folk att de ter sig intressantare och märkvärdigare än de egentligen var. Det är som att allt de någonsin yttrat får en djupare mening. Ibland tänker jag tillbaka på när jag träffade honom, för vad som skulle visa sig vara, sista 19