Segraren
Sista delen i Legenden om ögonstenen Läs alla böckerna i serien Pärlfiskaren Fågeltämjaren Bergsklättraren Segraren Läs också Nattexpressen
SEGRAREN
© Karin Erlandsson 2019 Omslag: Sami Saramäki Originalutgåva: Schildts & Söderströms, Helsingfors 2019 Utgiven i Sverige av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2021 Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2020 ISBN: 978-91-7803-851-0
www.bonniercarlsen.se
I havet
J
ag har glömt hur klart havet är.
Solens strålar kastar reflexer från ytan och träffar
algerna och pärlorna. När jag glider genom vattnet ser
jag hundratals, nej tusentals pärlor.
Den västra regionen är åkermarkernas region. Här bor
jordbrukarna och här odlas vetesviolen. Men här finns också en flik av havet, och där det finns hav, där finns det pärlor.
Sanden är vågig och böljande, kompasslilja och sjölugg
breder ut sig över bottnen, några turkosa pärlor ligger
under en klämticka och intill ett bestånd sälmåra ligger den största vita pärla jag någonsin sett. I den vita pärle morn speglar sig havets alla färger, orange, gult, grönt och
rött, ytan skimrar och blänker, och intill den vita ligger en grå pärla, den har samma färg som en ovädersdag.
Dykarhuvan ligger tätt intill mitt ansikte och jag tar
djupa andetag. När jag har dykarhuvan på mig känner jag
mig lätt, som om luften jag andas är full av pärlornas alla färger.
5
Jag lägger mig som en sjöstjärna strax ovanför bottnen,
precis som pappa lärt mig, precis som jag alltid gjort.
Vart jag än vänder mig ser jag pärlor. De gula som
speglar sig i solens strålar, de blå som ser ut som himlen,
de svarta som ser ut som natten och de röda som är drott ningens favoriter.
Under vattenytan blir alla färger klarare. Bardliljans
gröna blommor flyter upp mot ytan och sälmårans silver färg faller som droppar. Eldfingrarna är svagt rosa, till
hösten blir de flammande röda, men det är vår nu, och den röda nyansen är så svag att den knappt anas.
Blåtanden slingrar sig vajande uppåt och gisseltång
en lägger sig över sanden som en mjuk matta. Gömda i havsgräs kan man nästan alltid hitta pärlor, särskilt så
här tidigt på säsongen. I de här trakterna dyker sällan pärlfiskare.
Vattnet är kallt, sommaren har knappt börjat. Men
isen har gått, havet är vårt igen. Havet är pärlfiskarnas.
Jag ska inte dyka länge. Då jag vänder ansiktet upp mot
ytan ser jag skrovet på båten vi lånat. Syrsa väntar.
Många år som pärlfiskare har lärt mig att landa utan
att sand rörs upp och gömmer pärlorna. Havsbottnen är mjuk under mina fötter.
Det är inte bara färgerna som förändras under ytan,
ljudet är också annorlunda. I havet blir alla ljud dämpade, nästan sömniga. Jag vet att pärlorna sjunger, men det är 6
bara Syrsa som kan höra dem. Jag hade så gärna hört hur pärlorna låter, det måste vara ett vackert ljud.
Jag dyker för att plocka pärlor att sälja. Vi har en lång
resa framför oss och måste ha råd med mat och en stor båt. Alla är inte lika gästvänliga som Maria, jordbrukaren vi bor hos.
Jag har längtat efter att dyka ända sedan vi såg havet
från berget. Det är bara under ytan som allt fortfarande är som det ska vara. Pärlorna ligger precis där de ska ligga,
de små svarta klänger sig fast på Sankt Maximilians halvros som de alltid gjort, i djuphavsgrottorna bor ragg rockorna och roshajarna vill ha pärlorna lika mycket som pärlfiskarna.
Jag har lovat Syrsa att jag snart ska vara hos henne med
ränseln full av pärlor, men då jag ser mig omkring kan jag inte slita mig, jag vill stanna under ytan.
Jag simmar långsamt mot ett rev med sjölugg, algerna
är mörkt gröna, de ser ut som små träd på havsbottnen. Precis som jag hela tiden vetat ligger ett kluster av vita
pärlor mitt i revet. Algerna speglar sig i pärlemorn, små träd som vajar på pärlans yta.
Vattnet smeker mina ben och min arm, det känns som
om vattnet saknat mig lika mycket som jag saknat vatt
net. Kan vatten sakna? Jag vet inte, men jag vet att det tar emot mig och formar sig runt min kropp som om det hela tiden funnits ett hål i vattnet där jag borde ha dykt. 7
Jag flyter ovanför algerna och ser på de vita pärlorna.
Jag ska inte plocka dem. Jag ska låta dem vara kvar, och
hur det än går i framtiden, ska jag tänka på de vita pärlor na i havsdungen.
Det finns något vackert i världen. Det finns pärlor inte
ens Iberis rår på.
Den mest värdefulla pärlan i hela drottningriket är
ögonstenen. Generationer av pärlfiskare har gett sig iväg
för att leta efter den. Den som hittar ögonstenen får allt hon någonsin längtat efter, men den som börjar leta efter den kommer aldrig mer att längta efter något annat.
Iberis hittade ögonstenen, och hon samlade landets
folk i norra hamnstaden. Efter att norra hamnstaden för stördes i en brand gömde Iberis ögonstenen i bergen och
Syrsa, Lydia och jag följde efter. Ögonstenen förorsakade ett ras, den dundrade ner för berget och tog med sig ste nar och klippblock stora som segelfartyg. Den tog med sig allt.
Jag ryser, vattnet är kallt. Och egentligen har jag bråttom,
Syrsa väntar i roddbåten, hon vill inte vara ensam länge.
Jag simmar från de vita pärlorna och ser mig omkring.
De gröna pärlorna ligger ofta fritt på havsbottnen, men här verkar det vara ont om dem. Ett par gula pärlor ligger bakom några stenar och jag lägger dem i ränseln.
Det går snabbt att plocka pärlor, det är inte som att
plocka hindbär. Hindbärets buske är taggig och man 8
måste vara försiktig för att inte riva upp sår längs armar
na. Att plocka pärlor på havsbottnen påminner mer om att repa axet av vetesviolens stjälk, det är bara att ta och gå vidare, samla så mycket man behöver och fortsätta.
Jag plockar den grå pärlan och de svarta som sitter
fast på Sankt Maximilians halvros, jag hittar några stora lila pärlor i en nyans jag inte sett förut. Om det är en färg som behagar drottningen, kan de ge ett bra pris på marknaden.
Jag plockar upp några små blå pärlor som jag höll på att
missa, de kommer att bli fina i ringar och halssmycken,
och lyckas slita åt mig de turkosa pärlorna utan att kläm tickan fäller ihop sina halvor.
Precis då jag bestämt mig för att simma uppåt plaskar
en åra på ytan. Syrsa vill att jag ska komma.
9
En kall båtfärd
S
yrsa lutar sig över relingen, hon ser mig inte när jag
kommer och rycker till när ränseln landar på durken. – Det är bara jag, säger jag.
Jag greppar relingen och klättrar ombord.
– Vi borde ha tagit med en filt, säger jag. Så här tidigt
på våren torkar man inte i solen.
– Lydia skulle inte ha glömt filten, säger Syrsa. – Nej, säger jag. Det skulle hon inte.
Vågorna skvalpar mot skrovet som om havet vill passa
på att röra sig igen efter att isen gått.
Jag sitter i fören och Syrsa sitter i aktern, mellan oss
finns mittbrädan med årtullarna. Den ser tom ut, den där mittbrädan.
– Det är väl lika bra att vi ger oss iväg, säger jag men
rör mig inte utan följer Syrsas blick. Hon ser österut, mot berget.
– Tror du att Lydia ser oss?
– Jag vet inte Syrsa, jag vet inte vad man ser och inte
ser om man …
10
Jag letar efter orden, kanske hoppas jag att Syrsa ska fortsätta. Men hon som alltid annars pratar säger ingenting. Under aktertoften ligger Lydias läkarväska. Det är Syrsas läkarväska nu. – Står det inget i hennes läkebok om det? frågar jag. – Nej. Under hösten och vintern bodde Syrsa och jag till sammans med läkekvinnan Lydia i norra hamnstaden. Jag arbetade i skogen, jag var skogshuggare. Jag befann mig i träden, högt uppe och inte djupt nere. Skogens träd kan falla, och havets vågor kan krossa en båt, men skogen och havet vill oss inget illa, vi får vara där på samma villkor som fåglarna och fiskarna. Berget är annorlunda. Det kalla skjorttyget klistrar sig mot min arm och benen är så kalla att jag förlorat känseln i dem. Jag flyttar mig till mittplatsen och greppar åran. – Hjälp till, säger jag. Som barn förlorade jag min högra arm i en olycka med en roshaj, precis som Syrsa. Jag kan ro med bara en arm, men det är tyngre än om jag skulle ha två. Därför före drar jag segelbåtar, då spelar det ingen roll hur många armar man har. – Ta den andra åran, säger jag. Vi vänder långsamt båten och ror mot stranden. Jag tar i så hårt jag kan för att få upp värmen. 11
– Inte så snabbt, flämtar Syrsa. Jag hinner inte med. – Hugg i bara, säger jag. Hugg i ännu mer! – Lydia skulle inte …
– Lydia är inte här. Ro bara.
Syrsa skuffar till mig samtidigt som hon släpper åran.
Den landar på ytan med ett plask som blöter ner oss båda innan den guppar iväg.
– Vad gör du? Varför släppte du?
Jag reser mig och försöker staka efter åran som driver
allt längre bort.
– Nu tar det mycket längre tid innan vi kommer i land,
säger jag och försöker ro med öskaret. Varför släppte du åran?
Syrsa säger inte ett ord, hon ser mot bergen och rör sig
inte.
– Hjälp till då!
Till sist får jag tag i åran, vi är nästan vid stranden och
jag hoppar i. Vattnet når mig bara till midjan och jag drar båten framåt, det går snabbare, men jag är så kall att jag knappt kan hålla i förtöjningslinan.
– Du får inte säga så där, säger Syrsa. – Vad sa du?
Vattnet skvalpar kring båten, det finns inget kallare än
att blöta ner sig på nytt innan man torkat.
– Lydia är visst här! Du får inte säga att hon inte är
det!
12
Syrsa hoppar över relingen och simmar förbi mig med
ryckiga simtag tills hon når stranden och försvinner bakom vassruggen. – Vänta!
Jag svär för mig själv, nu får jag dra upp båten, bära
ränseln ensam och dessutom försöka hitta henne i den lilla byn vi kom till efter att vi lämnade bergen.
Jag förtöjer båten och tvekar. Egentligen borde jag inte
ta med mig Lydias läkarväska, Syrsa måste lära sig att hålla reda på sina saker. Men jag kan inte lämna den, om läkarväskan försvinner vet jag inte vad Syrsa tar sig till.
Läkarväskan är tung, här finns alla Lydias läkeväxter
och örter, allt hon trodde att hon skulle behöva under jak
ten på ögonstenen. I bergen samlade hon mineraler och
silverstoft som hon skrapade loss och lade i små burkar.
Innehållet klirrar när jag försöker få med både ränseln och väskan.
Hon borde vara här och bära sin väska själv, tänker jag,
men jag vet inte om jag menar Syrsa eller Lydia.
13
Över ett dike, i ett dike
V
assen sticker min hud och fastnar på min blöta skjorta. Läkarväskan är så tung att jag är tvungen att pausa flera gånger. Byn ligger precis på gränsen mellan västra regionen med sina böljande fält och jordbruksmarker, och norra regionen med sina djupa skogar. Efter raset tog vi oss ner för berget. Vi måste ha gjort upp eldar, vi måste ha över nattat någonstans, kanske skrapade vi bark från koppar tallen och gjorde gröt när vi nådde trädgränsen, men jag minns inte mycket av vår färd. Jag visste bara att jag måste få med mig Syrsa trots att varje steg vi tog var ett steg bort från Lydia. Någonstans längs vägen hittade Kalinda oss. Kalinda kände igen oss från tiden i norra hamnstaden och hon tog oss till Marias by i västra regionen. Vi kände inte Maria, men sådana är de i västra regionen. De tar emot en. I Marias by arbetar man med jordbruk, men man tar också upp alger och torkar dem. Här finns både åkrar och 14
hav. Kanske var det därför vi inte orkade ta ett steg till efter att vi kommit till de röda husen.
– Algerna blir utmärkt mylla, de är fulla av näring från
havet.
Så sa Maria när hon tog emot oss och gav oss mat och
husrum.
Vi ska ta oss längs kusten hela vägen till den södra re
gionen. Där finns de bästa båtarna och därifrån kan vi ta
oss till ögonstenen. Vi såg var den ramlade i efter raset, jag tror jag vet ungefär var den ligger.
När vi hittat ögonstenen ska vi förstöra den. Jag vet
inte hur det ska gå till, för inget kan krossa en pärla, den klarade till och med fallet från berget. Men jag har lovat Lydia, och jag ska komma på ett sätt.
Då berget rasade dog många av Iberis gyllene väktare.
Vi såg dem störta ner för berget och krossas under klip porna. Vi vet inte om Iberis överlevde.
Om Iberis lever är hon på jakt efter ögonstenen, och
egentligen har vi bråttom. Vi borde inte stanna hos Maria, men vi orkar inget annat.
Jag visste inte förut att man blir trött av att vara ledsen.
Jag har längtat efter ögonstenen, och jag har längtat
efter Syrsa, men längtan är inte alls samma sak som sorg. I längtan finns det hopp. I sorg finns det bara ett mörker så stort att man inte orkar ta sig framåt.
– Syrsa! Kom nu, det blir säkert violgröt till kvällsmål. 15
Ingen svarar, jag hoppas att hon sökt sig till Marias hus.
Byn har växt fram på en åker i de bördigaste markerna.
Så är det med alla byar i den västra regionen. Folk har byggt sina hem mitt på jorden och harvat upp åkrarna tätt intill husknuten
Så fort de kliver ut på farstutrappan stiger de ner på sin
egen jord. De har allt de behöver rakt framför sig.
Jag har tagit mig genom vassen och står i utkanten av
den största åkern.
Jag förstår att man vill bo på sin egen jord, men särskilt
praktiskt är det inte. Så här på våren då tjälen går ur mark en blir jorden blöt och lerig. Bönderna har bråttom att få
ut vårsädet och gödslar samtidigt som de sår, lukten av dynga ligger tät. – Ptrr!
Maria går bakom en harv som dras av en häst, de stora
hovarna är dolda av leran. – Har du sett Syrsa?
– Jag tror hon sprang förbi, men jag var på andra sidan
fältet, det kan ha varit en hare.
– Det tror jag inte, säger jag tyst, och lägger till lite
högre: Tack.
De är noggranna med att tacka i västra regionen, det
vet jag.
Maria klatschar på sin häst och den rör sig framåt med
höga sugljud kring hovarna. Jag vande mig aldrig vid 16
hästarna i den västra regionen, jag stannade bara en halv säsong. Det var efter en vinter i bergen, jag gav mig av mitt i säsongen, och kom till västra regionen lagom till vårbruket.
Då var det en annan liten by, hela västra regionen är
full med byar som den här. Jag gick bakom hästarna och kastade ut frön av vetesviol, jag låg på knäna och rensade
fält av saftkål och gödsellukten var så stark att jag till och
med drömde om den på nätterna. Jag stannade bara tills pärlfiskarsäsongen kom igång.
– Vi ses ikväll, ropar Maria efter mig och hästen
gnäggar.
Jag vadar i lera upp till anklarna och hasar försiktigt
ner längs kanten av ett dike. Det bruna vattnet forsar och porlar, det drar med sig jord och vass, det dras mot havet, som om havet drog i ett snöre.
Jag balanserar på kanten av diket och tar sats för
att slänga över Lydias väska. Jag halkar precis när jag kastat.
– Väskan, hinner jag tänka innan jag ramlar rakt ner i
det bruna vattnet.
Diket är inte särskilt djupt, jag faller på rumpan och
sitter med vatten upp till midjan. När jag försöker stöda mig på handen halkar jag och ramlar än en gång.
Jag ser mig om efter väskan, bara den inte … nej, den
ligger på andra sidan, den klarade sig. 17
Leran är hal och vattnet är brunt, varför kan inte vatten
alltid vara som i havet? Där tar sandbottnen emot mig, men i diket gungar bottnen. – Oj då! Ta i här.
En rödhårig kvinna står på åkern, hon ler mot mig
och ställer sig bredbent vid dikeskanten. Kalinda, Marias granne. Jag har inte sett henne sedan hon tog oss till västra regionen.
Ränseln hänger tom i mitt bälte, alla pärlor har rullat
iväg. Egentligen borde jag stanna och plocka upp dem,
men här är så lerigt och jag är så kall. Jag vill aldrig mer se ett dike i hela mitt liv.
– Håll i mig, säger Kalinda. Jag hjälper dig sista biten.
18
De fyra regionerna
B
yn har tre hus, alla är lika stora och rödmålade med gula knutar. Vi bor i det mittersta.
– Jag trodde inte att ni skulle stanna, säger
Kalinda medan vi går över åkrarna.
Då jag drar upp mina fötter låter det som en korn
igel som släpper greppet om en pärla. Kalinda bär läkar väskan ovanför huvudet för att den inte ska bli lerig. Hon verkar inte tycka det är tungt att gå över åkrarna.
– Vi har inte kommit iväg än, säger jag och försöker
gå som hon. Hennes steg påminner om en rävs när den slinker genom skogen, som om hon inte vill störa jorden.
Kalinda bor i närheten, men jag har inte sett till henne
sedan hon bad Maria ta hand om oss. – Väntar ni på läkekvinnan?
Jag ser ner på leran och jordkakorna som ramlar ner i
mina spår. Mina steg påminner mer om en åkerjaks än en rävs och jag vet inte vad jag ska svara.
– Lydia klarade sig inte, säger jag först när vi är fram me vid Marias hus. 19
– Det var tråkigt att höra. – Jo, säger jag.
– Men Syrsa har du med dig. Det är fart i den flickan. – Jag tror hon väntar i vårt rum, säger jag. Dörren till Marias hus står på vid gavel.
– Det verkar så, säger Kalinda och pekar på trappans
leriga fotspår. Vi ses ikväll, jag ska hjälpa Maria med gödslandet och hon bjuder mig på middag efteråt. Jag ser fram emot att prata mer.
Jag föddes som skogshuggare i den norra regionen.
Där pratar alla med varandra, vi hjälper varandra och delar allt. Träden i skogen tar inte slut, ingen behöver hålla på sitt, alla kan dela med varandra.
Jag trivs bäst i den södra regionen. I den södra regio
nen är människor tysta. Där finns pärlfiskarna, och där
finns havet. Man kan inte prata i havet, man måste vara tyst, och kanske är det därför människorna i den södra
regionen helst inte pratar alls. Det går bra att leva utan så många ord.
I den östra regionen, där bergen finns, ser var och en
till sitt. Människorna ger ingenting till varandra, men de byter varor och tjänster. Allt är uppdelat i mitt och ditt, men med rätt byte kan varorna skifta ägare.
Det är ont om allt i ett berg, det som människorna be
höver har de själva fraktat dit. Därför håller alla hårt i vad de har.
20
För jordbrukarna i den västra regionen fattas inget, här
finns ingen orsak att byta eller hålla på sitt.
Vetesviolen breder ut sig bara man sår den, saftkålen
gror utan att man gör något och hindbärens buskar blom mar varje år. Här växer och frodas allt man behöver.
Folket i den västra regionen har i generationer tagit
hand om åkermarkerna, de litar på att fälten ger, de be höver inte försvara eller sakna. De vet att solen skiner när solen behövs och att regnet ger väta.
Och när det inte händer, när det blir torka istället för
regn och då regnet faller när höet behöver sol, då rycker de bara på axlarna.
– Det ordnar sig i år också, säger de.
– Minns du förra gången torkan kom, vi fick gnaga på
hästens hö hela vintern.
– Det gick det också, säger de.
Att vara tillsammans med folket i den västra regionen
är enkelt. De ser på en som om man var ett frö, något som de gärna vill få att växa och vill väl, men de tränger sig
inte på. De vet att frön klarar sig bäst själva, bara de får vatten och bördig mark.
Förut kändes det som om det kröp i mig då de såg på
mig på det sättet. Men nu märker jag att jag vill prata mer med Kalinda.
– Vad bra, ropar jag efter henne. Vi ses ikväll! 21
Jag står kvar på trappan och ser på Kalindas tassan
de steg över jordfårorna. Om vi skulle stanna här borde jag
lära mig att gå på det sättet, tänker jag, men vet ändå att jag kommer att klafsa över åkrarna tills det är dags att resa vidare.
Syrsa och jag måste fortsätta, vi är de enda som kan
rädda drottningriket från ögonstenens förbannelse. Läng
tan är en bra sak, men inte när den blir så stor att man förlorar allt annat.
När Kalinda kommer fram till Maria tar hon fram en
brödkant som hästen nafsar ur hennes hand. De behöver
inte jaga ögonstenen, de bryr sig inte om pärlorna från min ränsel som ligger kvar i diket. De får det att verka så enkelt.
Jag stampar av skorna och stora lerklumpar faller ner
på trappan. Det yttersta lagret har torkat, så fort jag rör på mig faller lera från mina kläder.
Jag kan inte gå in i Marias hus så här. Snabbt klär
jag av mig byxorna och vrider ur dem, det bruna vattnet droppar över åkermarken. Jag hoppas att Syrsa förstått att
inte smutsa ner Marias hus. Vi är gäster, och visst bjuder folket i västra regionen in alla som besöker dem, men det
måste finns gränser också för hur mycket jord jordbrukarna vill ha inne i sina hem.
Så kliver jag över tröskeln och ropar: – Syrsa! Är du där?
22